4 Tillämpligt regelverk avseende typfallen 4.1 Bryssel I-förordningens tillämplighet på typfall 1
4.2 Bryssel I-förordningens tillämplighet på typfall 2 och 3
4.2.1 Materiellt tillämpningsområde enligt art 1 – anmärkningar
Gränsdragningen som gjorts mellan en talan som sker i anslutning till ett insolvensförfarande och en talan som sker helt fristående från ett insolvensförfarande, är alltså inte av betydelse för frågan om Bryssel I-förordningens tillämplighet. De tre typfallen kan i detta hänseende därför decimeras till två: en talan som avser obligationsrätt och en talan som avser sakrätt. Den delfråga som återstår gällande Bryssel I-förordningens tillämplighet är om typfall 2 och 3 omfattas av förordningens tillämpningsområde.
Att förordningen omfattar en talan som avser obligationsrätt råder det inga tvivel om. Området hör till själva privaträttens kärna i de flesta medlemsländer. Förordningen innehåller dessutom uttryckliga behörighetsbestämmelser som reglerar om en talan som avser avtal.144
Sakrätten är, till skillnad från obligationsrätten, ett rättsområde där det inte ansetts vara lämpligt att tillerkänna parterna någon större avtalsfrihet och som präglas av tvingande lagstiftning och stark anknytning till nationell rätt.145 Trots sakrättens egenart och det faktum att förordningen inte innehåller några särskilda regler som behandlar sakrätt i lös egendom, har i svensk doktrin utgångspunkten varit att sakrätt i lös egendom omfattas av Bryssel I-förordningens tillämpningsområde. Någon närmare motivering för ett sådant ställningstagande har inte givits.146
4.2.2 Materiellt tillämpningsområde enligt art 1 – sakrätt i lös egendom
Det finns flera indikationer på att en talan avseende sakrätt i lös egendom omfattas av Bryssel I-förordningen. Vad gäller den autonoma definitionen av privaträttens område har det konstaterats att tvister mellan privatpersoner regelmässigt faller under förordningen. Till en början kan ledning sökas i de undantagna områdena som uppräknas i art 1.2.
Det går här att peka på två omständigheter som tyder på att sakrätter omfattas. För det första sägs ingenting uttryckligen om att området skulle vara undantaget från förordningen. För det andra görs i art 1.2(a) ett undantag från förordningens tillämpningsområde gällande makars
144 Se artiklarna 7.1(a), 17 och 18 där det uttryckligen talas om talan som avser avtal.
145 Håstad s 16 not 4 och Millqvist s 20.
146 Hellner listar Bryssel I-förordningen i rutan för behörighetsregler under sakrätt i lös egendom i sin tabell över behörighets- och lagvalsregler, se Hellner, Sverige, EU och den internationella privaträtten, SvJT 2011, s 392.
förmögenhetsförhållanden. Den svenska språkversionen av förordningen återspeglar inte vad som här eftersöks. Ledning får istället sökas i den engelska språkversionen. Enligt domstolens fasta praxis ska vid tolkning av förordningen alla språkversioner beaktas.147 I den engelska versionen undantas från förordningen ”[…] rights in property arising out of a matrimonial relationship […]”. Att endast rights in property som följer av äktenskap undantas från förordningen skulle då innebära att det motsatsvis kan argumenteras för att rights in property rent generellt, som har sin grund i andra rättsförhållanden, faller under förordningen. En liknande utgångspunkt har också tagits i doktrin.148
I förordningen finns dessutom regler för talan avseende en tvistemålstalan på äganderättslig grund om att återfå ett kulturföremål enligt definitionen i artikel 1.1 i Rådets direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993 om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium.149 Regeln ger behörighet till domstolarna i det land där egendomen befinner sig vid tidpunkten för talans väckande. Behörigheten avser alltså en talan in rem avseende en viss avgränsad kategori föremål eftersom talan måste grunda sig på äganderätten till föremålet.150 Regeln ger uttryck för en särreglering avseende en speciell typ av föremål. Det faktum att en sådan regel tagits in i förordningen måste emellertid anses tyda på att liknande tvister avseende lös egendom rent generellt omfattas av förordningen. Även om begreppet äganderättslig grund sannolikt är att tolka autonomt, måste det anses omfatta en sakrättslig talan generellt då en sådan har som syfte att lösa kolliderande anspråk grundade på äganderätten till ett föremål.
Ytterligare en omständighet som talar för att en talan avseende en sakrätt rent generellt omfattas av förordningen är den exklusiva behörighetsregeln i art 24.1. Nämnda bestämmelse reglerar behörighet att pröva en talan som avser sakrätt i fast egendom. Här används uttryckligen begreppet sakrätt, och i den engelska språkversionen begreppet rights in rem. Att unionslagstiftaren uttryckligen reglerat behörigheten att pröva en talan som avser sakrätt i fast egendom, tyder på att det har funnits en avsikt att inordna sakrätten rent generellt under Bryssel I-förordningens tillämpningsområde. Visserligen kan motsatt ståndpunkt intas, alltså att artikeln indikerar att endast vissa väl avgränsade sakrätter omfattas av förordningen. Mot
147 Mål C-296/95, The Queen v Commissioners of Customs and Excise, ex parte EMU TABAC SARL, The Man in
Black Ltd, John Cunningham (ECLI:EU:C1998:152).
148 Se Magnus/Mankowski/Rogerson, Brussels I Regulation (2nd ed 2012) art 1 note 13: ”Litigation between private individuals generally falls within the scope of the Regulation as such cases relate to property rights (författarens kursiv) […]”.
149 Rådets direktiv 93/7/EEG av den 15e mars 1993 om återlämnande av kulturföremål som olovligen förts bort från en medlemsstats territorium (OJ L 74/74, 27/03/1993, p 12–18).
bakgrund av att vissa lösa föremål omfattas och att vissa sakrätter undantagits, framstår en sådan tolkning emellertid som mindre trolig.
Begreppet sakrätt som det används i art 24.1 har givits en autonom definition. Genom att analysera denna definition, kan man få vägledning om vad som faller under förordningens tillämpningsområde när det gäller sakrätter rent generellt och inte endast i fast egendom.
I den officiella kommentaren till Brysselkonventionen som utarbetades vid Danmarks, Storbritanniens och Irlands tillträde till konventionen, definierades begreppet in rem som gällande inte bara mot motparten i avtalet, utan också mot hela världen.151 Den viktigaste följden av en sådan rättighet sades vara att rättighetsinnehavaren kan kräva att saken ska ges upp av var och en som inte har en rätt som föregått rättighetsinnehavarens egen rätt. I definitionen omnämndes även principen om numerus clausus och användandet av rättigheter som säkerhet i egendom.152 EU-domstolen har tyvärr i sin definition av begreppet i art 24 fastnat i en cirkeldefinition genom att den definierat omfattningen med hänvisning till själva begreppet
in rem.153 Det är därför nödvändigt att falla tillbaka på den definition som gjordes i den officiella kommentaren, vilket innebär att det i Bryssel I-förordningen går att skilja mellan rättigheter in
personam och rättigheter in rem – alltså i princip samma skiljelinje som finns i såväl svensk
som i tysk och engelsk rätt mellan sakrätt och obligationsrätt. Definitionen i rapporten framstår i sammanhanget som auktoritativ eftersom EU-domstolen i sin praxis har hänvisat till den.154
Det avgörande är alltså mot vem rättigheten kan göras gällande. Om en rättighet kan göras gällande mot varje potentiell tredje man, omfattas den av begreppet. Unionslagstiftaren verkar ha haft för avsikt att låta begreppet få en vid omfattning som i princip omfattar varje talan avseende en enligt svensk rätt giltig säkerhetsrätt. Avsikten kan knappast ha varit att sådana rättigheter till enbart fast egendom ska anses omfattas av förordningens tillämpningsområde. Då skulle inte behovet ha funnits av att uttryckligen klargöra att rättigheter till egendom på grund av just specifikt äktenskapsförhållanden inte omfattas av förordningen. Slutsatsen måste alltså vara att en talan som avser en sakrätt och som inte uttryckligen är undantagen genom uppräkningen i art 1.2 omfattas av förordningens tillämpningsområde.
151 Schlosser-rapporten p 166.
152 Schlosser-rapporten p 166.
153 Se p 11 i mål C-115/88, Reichert v Dresdner Bank (ECLI:EU:C:1992:149): ”[…] actions which seek to determine the extent, content, ownership or possession of immovable property or the existence of rights in rem therein and to provide the holders of those rights with the protection of the powers which attach to their interest”.