Inom ramen för det europeiska samarbetet finns ännu inga harmoniserade materiella sakrättsliga regler, vilket innebär att varje land har sin egen särskilda reglering på området. Medlemsstaterna är däremot bundna av enhetliga behörighetsregler, som är tillämpliga på obligationsrättsliga, sakrättsliga tvister och insolvensrättsliga tvister.120
Hur domstolens prövning av sin behörighet kommer att arta sig, beror på vad talan avser. Under avsnitt 1.2 har kort introducerats tre typfall när det gäller en talan avseende förbehåll – här i bred mening. Vid identifieringen av tillämpliga regelverk för de tre typfallen skulle det finnas anledning för domstolen att uppehålla sig vid de två skiljelinjer som i detta avsnitt kommer att utvecklas. Vad som avses är, för det första, vilken betydelse det har att en talan sker i samband med – eller aktualiseras av – ett insolvensförfarande och, för det andra, vilken betydelse det har att talan avser den sakrättsliga dimensionen av ett förbehåll.
Under detta kapitel kommer en sådan behörighetsprövning att företas. Först kommer de tre typfallen att utvecklas mot bakgrund av det som redogjorts för under kapitel 1 och 2. De två initiala huvudfrågorna som måste utredas är betydelsen av sambandet till ett insolvensförfarande, och vilket regelverk som omfattar tvister som avser den sakrättsliga dimensionen av ett förbehåll. När betydelsen av att tvisten har samband med ett insolvensförfarande diskuteras, kommer till en början ingen distinktion att göras mellan en talan som avser den obligationsrättsliga dimensionen och den sakrättsliga.
3.2 Konflikten mellan sakrätt och obligationsrätt ur ett internationellt
perspektiv
När en person vill värna sin äganderätt till lös egendom kan alltså en mängd olika konfliktsituationer uppstå. De potentiella sakrättsliga kollisionerna är många, och reglerna som skapats för att komma till rätta med dem bärs alla upp av olika syften. Om ett processuellt synsätt anläggs, går det systematiskt att inordna eventuella tvister avseende sakrätt i lös egendom utifrån vad talan avser. En systematisk uppställning är till hjälp när en tvist ska kvalificeras för att avgöra vilka behörighetsregler som kan tillämpas. De för fallet specifika omständigheterna kan naturligtvis variera och gränsdragningar kan i många fall vara svåra att
göra, men det går här i princip att tala om tre typfall av talan avseende säkerhetsrätter i lös egendom. Vissa överlappningar och undantag kan förekomma, men gemensamt för dem alla är att de på något sätt har som syfte att säkra äganderätten till egendomen.
Det är inte bara de sakrättsliga reglerna som är av direkt betydelse för eventuella tvister om säkerhetsrätter. Säkerhetsrätter kan nämligen även ha en obligationsrättslig sida, vilket förbehållsklausuler tydligt illustrerar. Huruvida en talan grundar sig på obligationsrätt eller sakrätt utgör en första skiljelinje när det kommer till en talan avseende en förbehållsklausul.
Konflikterna som kan uppstå beträffande förbehållsklausuler aktualiserar såväl borgenärsskyddet som omsättningsskyddet. Den kanske vanligaste utlösande faktorn för konflikten är gäldenärens insolvens. Insolvenssituationer regleras särskilt i de flesta rättsordningar och bärs upp av andra syften än reglerna för omsättning. Särregleringen av insolvenssituationer utgör grunden för en andra skiljelinje: om talan sker inom ramen för en insolvens eller inte. Även om insolvensreglerna är tätt knutna till de sakrättsliga, kan de inte sägas vara begränsade till att omfatta enbart den sakrättsliga sidan av en separationsrätt. Vad en säkerhetsrätt närmare innebär mellan parterna är en obligationsrättslig fråga.
3.3 Talan inom ramen för ett insolvensförfarande – typfall 1
Det första typfallet avser en talan inom ramen för ett insolvensförfarande.121 Gemensamt har tvisterna som omfattas av typfallet att den utlösande faktorn för konflikten är gäldenärens insolvens. Det är här fråga om situationer där borgenärsskyddet aktualiseras. Tvisterna grundar sig antingen i den situationen att A aldrig släppt äganderätten ifrån sig till B och därför vill separera egendom till nackdel för B:s borgenärer, eller att A har gjort ett definitivt äganderättsförvärv till egendomen av den karaktären att förvärvet står sig och ska respekteras av C trots att B:s insolvens följer därpå. Den sistnämnda situationen torde dock vara sällsynt eftersom den skulle innebära att säljaren som ställt upp förbehållet är den som blir insolvent.
Strängt taget avser många av de potentiella tvisterna egentligen inte det sakrättsliga skyddet, utan den obligationsrättsliga sidan av en förbehållsklausul. Den vanligast förekommande talan kommer ske därför att A vill separera egendom belastad med förbehåll ur B:s konkurs. Mellan A och B råder ett avtalsförhållande på vilket förbehållet grundar sig. En talan som rör förbehållets omfattning eller närmare innehåll skulle därför avse den obligationsrättsliga sidan.
121 Utmätning får anses falla utanför typfallet eftersom egendom belastad med förbehåll får utmätas och säljas så länge försäljningssumman förslås till betalning av krediten enligt utsökningsbalken (1981:774) (UB) 5 kap 5 § och 9 kap 10 §.
Förbehållet har oavsett en sådan talans utfall fortfarande sakrättslig verkan. Sakrättens uppgift är att lösa konflikter där fler än två parter är inblandade, men detta innebär inte med nödvändighet att talan avser den sakrättsliga sidan av förpliktelsen. En tredje man kan ju inte föra en talan avseende ett mellan två andra parter föreliggande avtalsförhållande.122 Det är konkursboet som sakäger frågor om separationsrätt och sakrättsligt skydd.123 Det finns alltså få skäl att i konkurssituationer göra skillnad på en sakrätts sakrättsliga och obligationsrättsliga dimension. En talan kommer därför ofta att avse en obligationsrätt, men samtidigt ha sakrättsliga verkningar. Detta belyser det förhållande att det endast är en talan mellan den ena avtalsparten och tredje man som kan anses avse själva sakrätten, vilket inte är mer än naturligt eftersom syftet med sakrätten just är att utreda vilket tredjemansskydd en rättighet har.
Ett problematiskt fall är att B vill ha fastställt att förbehållet inte längre är gällande på grund av något som inte är hänförligt till själva avtalet. Det kan uppstå situationer där ett förbehåll är obligationsrättsligt giltigt mellan parterna, men saknar sakrättslig verkan. Talan avser då strängt taget inte avtalet som sådant, utan avtalets rättsverkningar.124 Vad som talar för att en sådan talan ändå ska anses avse obligationsrätten är att den avser klausulens rättsverkningar. Det synes överlag lämpligt att göra åtskillnaden beroende på huruvida det är parterna i avtalet, eller tredje man och en av avtalsparterna som är involverade i tvisten.
Samma sak gäller för det fall att separationsrätt inte föreligger på grund av att egendomen inte är individualiserad eller liknande. Eftersom insolvens ofta är särreglerad behörighetsmässigt utgör inte det senare exemplet ett större problem. Det är förmodligen vanligare att A vill separera egendomen på grund av förbehållet samtidigt som B invänder att separationsrätt saknas. Förbehållet är likväl obligationsrättsligt giltigt i en sådan situation och det vore därför mer korrekt att låta talan, och inte invändningen, avgöra vad talan avser.
122 Detta följer i svensk rätt av talereglerna i rättegångsbalken (1942:740), se även Ekelöf, Rättegång II, s 71f. Generellt finns inte heller i ett svenskt insolvensförfarande någon rätt för borgenärerna att föra tala för boets räkning, se Welamsson, Konkurs och annan insolvensrätt, s 37.
123 Söderlund, Konkursrätten, s 172.
124 Viss diskussion har förts i doktrin om inte en sådan situation skulle förta förbehållet dess obligationsrättsliga giltighet, se Zetterström s 71, Håstad s 187f och Rodhe, Handbok i sakrätt, s 189. Diskussionen ska här inte utvecklas men det kan kort poängteras att det vore olämpligt att se ett återtagandeförbehåll som obligationsrättsligt giltigt men sakrättsligt ogiltigt. Detta skulle tydligen innebära att en säljare kan återta varan från köparen, trots att varan till exempel infogats i annan egendom, men inte vara skyddad mot köparens borgenärer. På grund av detta är det lämpligare att se en talan väckt i syfte att frånta en klausul dess sakrättsliga verkningar utan förklara den obligationsrättsligt ogiltig som en obligationsrättslig talan.
3.4 Talan som avser obligationsrätt respektive sakrätt – typfallen 2 och 3
Gränsdragningen mellan typfall 2 och typfall 3 grundar sig på gränsdragningen mellan obligationsrätt och sakrätt. I övrigt delar de två typfallen många karaktäristika och kommer därför att behandlas under samma rubrik, för att viss upprepning ska undvikas.En rad olika situationer som faller under de båda typfallen kan här identifieras. Till en början med omfattar typfall 2, alltså en talan som avser obligationsrätt, inte endast talan som förs i samband med att rättighetens skydd gentemot tredje man aktualiseras. Det är därför viktigt att betona det faktum att vad som skiljer de två typfallen åt, egentligen kan sägas vara partskonstellationen. I princip förhåller det sig alltid så att en talan mellan avtalsparterna gällande en i avtalet intagen förbehållsklausul, kommer att avse en obligationsrätt. Ett exempel på en sådan talan är att B hamnar i dröjsmål med betalning och A därför vill göra gällande sitt förbehåll, alltså i likhet med en talan i anledning av separationsrätten. Skillnaden är att talan här sker frikopplat från ett insolvensförfarande.
Det kan också röra sig om en talan om förbehållets giltighet eller omfattning. Återigen måste det faktum att talan avser obligationsrätten skiljas från att den rent faktiskt får sakrättsliga verkningar gentemot tredje man. Problematiken som ovan beskrivits gällande obligationsrättsligt giltiga förbehåll, där talan eller invändning inriktar sig på att bättre rätt inte skulle föreligga på grund av att förbehållets sakrättsliga rättsverkningar borde underkännas, gör sig även här gällande.
Motsatsvis följer då att typfall 3, det vill säga en talan som avser sakrätten som sådan, förutsätter att tredje man för talan mot någon av parterna till avtalet. Det rör sig här främst om fall som aktualiserar omsättningsskyddet. Den utlösande faktorn till konflikten är att en transaktion av något slag skett. Situationen utvidgas här från att avse endast ett obligationsrättsligt anspråk parterna emellan och behandlar två kolliderande obligationsrättsliga anspråk. Talan berör just dessa två kolliderande anspråk och vilket som ska ges företräde. Den tydligast identifierbara konfliktsituationen kommer att vara den där B innehar egendom med begränsad rätt men trots detta förfogar över den genom att överlåta den till C. Tvist kan då uppstå mellan A och C om bättre rätt, på både A:s och C:s initiativ.
Viss gränsdragningsproblematik mot typfall 1 kan här uppstå när en talan egentligen inte ligger inom ramen för ett insolvensförfarande, men har ett starkt samband till detsamma. Ett exempel är situationen där A sålt egendom till B med ett förbehåll men som B sålt vidare till C, och detta uppmärksammas först i och med insolvensen när A vill separera egendomen. Det går då att tänka sig en talan mellan A och C om vem som har bättre rätt till egendomen.