Att bryta mot normen och återta makten

Normer bildas för att samhället ska fungera och dessa skapar strukturer om vad som anses vara normalt för ett visst samhälle (Skolverket 2016). Enligt Bromseth (2010) är en sådan struktur i Sverige att familjen ska bestå av ett heterosexuellt par med barn där båda parter i familjen kan göra karriär och båda i familjen kan ge omsorg till barnet. För att det idealet ska fungera krävs det att barnet får en annan omsorg vilket leder till att det också blir en norm. Den normen är att alla barn bör gå i förskola från en viss ålder för att alla vårdnadshavare ska kunna göra karriär. Detta betyder inte att förskolan ses som en negativ norm då Skolverket (2016) menar att vissa normer är nödvändiga för att samhället ska hållas upprätt. Ur hemmaföräldrarnas perspektiv kan förskolan fungera som ett hjälpmedel för familjer men när en familj avviker från det idealet anses de vara normbrytare. I likhet med Bromseth (2010) resulterar det i att de måste försvara sitt val av att bygga familjen på ett annat sätt, både gällande karriär och barnomsorg. Enligt Skolverket (2016) har den som bryter mot normen mindre makt vilket gör att dessa vårdnadshavare hamnar i en underordnad position i samhället trots att de har agerat utifrån vad de anser som bäst för deras familj. Utifrån det maktperspektiv som Ahrne (2010) belyser vill hemmaföräldrarna återta makten över sin livssituation och inte stå i en beroendeställning till förskolan, där förskolan har mer makt över barnens fostran. När hemmaföräldrarna uttrycker att de vill komma ifrån den stressade vardagen går det att tolka som att de vill komma ifrån den underordnade positionen där de tvingas ha en vardag som de egentligen inte vill ha. I liknelse med att hemmaföräldrarna inte vill att deras barns vardag ska vara för uppstyrd med styrdokument vill de inte heller att deras egen vardag ska styras av de strukturer som finns i samhället. På grund av detta vill hemmaföräldrarna återta makten över sin och sina barns vardag genom att välja hemmaomsorg och därmed bryta mot den rådande normen. Först när vårdnadshavarna har gjort sitt val att bedriva hemmaomsorg skapas den medvetenhet som Sörensdotter (2010) menar att varje person behöver ha för att förändra sitt sätt att tänka och för att motverka den norm

27(37)

som finns. Hemmaföräldrarna kan då ställa sig kritiskt till förskolan och dess innehåll och se vad som skulle hända om normen förändras.

Genom ett normkritiskt perspektiv (Langmann 2019) visar hemmaföräldrarna att vissa normer bör värnas om och utvecklas men att andra normer borde ifrågasättas.

Om förskolan tar till sig av hemmaföräldrarnas perspektiv får de en uppfattning om vilka normer som råder i förskolan och hur de kan förändras. Hemmaföräldrar liksom det normkritiska perspektivet (Lundgren Aslla 2019) strävar efter att det ska finnas en acceptans av att människor är olika och att ingens val av livsstil ska ifrågasättas.

Hemmaföräldrarna menar att det är förskolan som bör förändras för att alla barn ska kunna passa in där och inte barnet som ska förändras för att passa in på förskolan som den är idag.

29(37)

8 Diskussion

8.1 Metoddiskussion

Studien är gjord utifrån en kvalitativ metod med intervjuer. Det finns både positiva och negativa aspekter med intervjuer. Denscombe (2018) menar att en nackdel med metoden är att svaren påverkas av intervjuaren och hur respondenten uppfattar hen.

Detta var något som denna studie tog hänsyn till då intervjuarna höll sig objektiva till ämnet och försökte undvika diskussion där ens egna åsikter kunde synliggöras. Ett argument för att använda intervjuer istället för exempelvis enkäter är för att syftet utgår från att synliggöra föreställningar. Ett annat argument till att inte använda enkäter är att enligt Denscombe (2018) blir svaren kortfattade och utgår från färdigställda alternativ vilket hade lett till att resultatet hade blivit styrt. Intervjuerna är gjorda i grupp vilket enligt Gillham (2008) gör att intervjuarens roll är att vara avvaktande och se till att det faktiskt blir ett samtal mellan deltagarna och inte en mängd enskilda intervjuer samtidigt. Eftersom gruppintervjun skett via videosamtal blev det naturligt att respondenterna inte kunde tala i mun på varandra och det skapades en naturlig gång där alla fick tid till att svara på frågorna. En annan svårighet som Gillham (2008) nämner som hör ihop med intervjuarens roll är att hålla alla respondenter inom samma spår och att avbryta när samtalet övergår till irrelevanta frågor. Detta var något som var märkbart under intervjuerna, ett fåtal gånger svävade respondenterna iväg men kunde snabbt komma tillbaka till ämnet igen tack vare intervjuaren. Anledningen till det kan vara att det fanns ett större tolkningsutrymme i vissa frågor än vad som var förväntat och de behövde då hjälp att hitta tillbaka till den ursprungliga frågan, vilket de också kunde hjälpa varandra med i gruppen genom att de hörde hur de andra tolkade frågan. Hade enkäter använts istället hade det inte funnits möjlighet för deltagarna att få en förklaring av frågan vilket enligt Denscombe (2018) hade kunnat resultera i att svaren inte hade blivit fullständiga. Detta är viktigt för studien att ta hänsyn till då detta kan leda till felkällor som Kvale och Brinkmann (2014) menar. De beskriver också att gruppintervjuer kan leda till mer nyanserade svar vilket är något som studiens resultat visar, dock kan gruppintervjuerna ha lett till att respondenternas svar blev påverkade av varandra. Hade studien istället utgått från enskilda intervjuer hade svaren och resultatet förmodligen sett annorlunda ut eftersom respondenterna endast hade kunnat utgå från sig själva. Valet av intervjuer resulterade i två bortfall vid inhämtandet av empirin men hade enkäter använts hade bortfallet enligt Denscombe (2018) förmodligen blivit större.

I likhet med Lantz (2013) har det funnits en medvetenhet gällande att resultatet måste spegla det som respondenterna uttryckte och att vissa nyanser i deras svar försvinner i och med den bearbetning som görs. Detta kan ses som en annan felkälla som gör resultatet felaktigt. En felkälla som Denscombe (2018) menar kan uppstå är att vid bearbetningen av empirin kan meningsbärande information försvinna då det inte anses svara upp till frågeställningen och som därav heller inte är relevant för studien.

När den meningsbärande informationen väljs ut i form av citat kan dessa tas ur sin kontext vilket enligt Lantz (2013) kan göra att respondenten inte längre känner igen sitt svar eller att det på något sätt blir en felkälla. Denscombe (2018) skriver om dilemmat att resultatet ska gå att generalisera, vilket är svårt när en studie genomförs med få antal respondenter. Även om gruppintervjuer valdes ut för att svaren skulle

representera en grupp istället för individer så går det inte att generalisera deras svar till alla hemmaföräldrar. Urvalet har en stor spridning geografiskt och även erfarenhetsmässigt vilket gör graden av generaliserbarhet högre än om urvalet hade kommit från samma geografiska yta och haft samma erfarenheter.

8.2 Resultatdiskussion

Denna studies resultat har flera likheter och skillnader med den tidigare forskning som presenterats i bakgrundskapitlet. I likhet med hemmaföräldrarna belyser också Christoffersen, Højen-Sørensen och Laugesens (2014) studie att den personliga och nära kontakten värderas som en viktig faktor för att kunna skapa trygga anknytningar.

De menar att den trygga anknytningen är en viktig byggsten i barnens förutsättningar för att utvecklas på förskolan. En annan likhet som finns mellan hemmaföräldrarnas föreställningar i denna studie och Christoffersen, Højen-Sørensen och Laugesen (2014) är hur de stora barngrupperna i förskolan kan ge en effekt av att barnen inte alltid blir sedda som individer utan som en i gruppen. Förskollärarna blir mer övervakande eftersom de har ansvaret för många barn, vilket leder till att den nära kontakten med varje barn försvinner. Hemmaföräldrarna anser att barnen utvecklas bäst när en vuxen finns nära till hands. De menar att de på det sättet är bäst för sina barn då lärarna inte kan finnas där på samma sätt som vårdnadshavare kan på grund av de stora barngrupperna. Hemmaföräldrarna belyser att för att kunna se varje individ hade det behövts fler vuxna på förskolan men Bremberg (2017) kan inte visa på några resultat där en större andel förskollärare skulle gynna barnets utveckling.

Något som stödjer hemmaföräldrarnas resonemang om att de skulle vara bäst för sina barns utveckling är Bakers (2013) resultat. Hon visar att eftersom familjen är det första sociala sammanhanget som barnet ingår i kan barnet träna på sina socioemotionella förmågor i interaktion med sina vårdnadshavare.

Hemmaföräldrarna uttrycker att hemmet är en lugnare plats att lära sig på och att utvecklandet av olika förmågor sker bäst tillsammans med en vårdnadshavare och inte med jämnåriga kompisar. Att förskolan inte skulle vara en plats för barn under tre års ålder är hemmaföräldrarna som intervjuats i denna studie och Himmelstrand (2006) överens om. De båda hävdar att gruppen kan bidra till att barnen utvecklar negativa beteenden så som ökad aggressivitet. Däremot kan Williams, Sheridan och Sandberg (2014) se gruppen som en positiv faktor i barnens utveckling av sociala förmågor eftersom gruppen bidrar till samarbete och kommunikation. De påpekar också att det är viktigt att förskolläraren kan vara en stöttning i barnens kommunikation men att förskolläraren kan ta ett steg tillbaka och tillåta barnen att utvecklas tillsammans.

I relation till vårdnadshavarnas val av barnomsorg finns det flera likheter mellan respondenterna och den tidigare forskningen. För det första säger Manigo och Rinyka (2017) att vårdnadshavarna ser sig själva som de bästa lärarna för sina barn och kan ge dem de bästa förutsättningarna. Detta på grund av att de anser att förskollärarna inte har en tillräcklig utbildning för att lära deras barn. Det skiljer sig från respondenternas föreställningar, eftersom de inte ser att det beror på att personalen inte har tillräcklig utbildning. De menar att det snarare handlar om att förskollärarna inte har möjlighet att ge barnen de bästa förutsättningarna på förskolan på grund av brist på resurser. Därav anser respondenterna också att de själva är de bästa lärarna för sina barn eftersom de kan ge sina barn den omsorg, kärlek och trygghet som de inte kan få på förskolan. Den föreställningen tar stöd i Blevins-Knabe et al. (2006)

31(37)

som visar i sitt resultat att vårdnadshavare ses som det primära stödet och kan skapa de bästa miljöerna för lärande i hemmet.

Hemmaföräldrarna uttrycker en oro över att barnen inte får leka tillräckligt eftersom förskolan består av för mycket uppstyrda aktiviteter och planerad undervisning. Detta är något som Manigo och Rinyka (2017) samt Küçükturan och Altun (2017) visar på motsatsen till i deras resultat eftersom de synliggör en föreställning om att barnen endast leker på förskolan och att det på grund av det skapas en oro för att barnen inte ska få den tillräckliga utbildningen där. Lindströms resultat (2013) tar avstånd från Manigo och Rinyka (2017) samt Küçükturan och Altun (2017) och visar istället att förskolan kan vara en plats för barns utveckling och lärande eftersom barn genom leken och den planerande undervisningen får möjlighet att utveckla en rad olika förmågor, så som att lyssna på andra och kunna bibehålla konversationer.

Hemmaföräldrarna håller inte med om att förskolan kan vara en plats för barns utveckling utan understryker istället vikten av det naturliga lärandet, som hindras i och med den styrning som förskolan grundas på. Foot et al. (2000) beskriver förskolan som strukturerad och styrd av olika dokument och mål. Enligt Skolverket (2018) har förskolan god kvalitet eftersom den vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Läroplanen finns också till för att förskolan ska vara likvärdig var den än befinner sig, men hemmaföräldrarna ser styrdokument och mål mer som ett hinder för deras barns utveckling eftersom det tar fokus från omsorgen. Foot et al. (2000) har också funnit den föreställningen i sin studie, där vårdnadshavarna värderade barnens säkerhet och vårdnad över allt annat. Hemmaföräldrarna uttrycker att förskolan kan vara en bra plats för de barn som behöver extra stimulans och som inte kan få en trygg hemmaomsorg med sina vårdnadshavare av någon anledning. Det resonemanget tar till viss del stöd i Manigo och Rinyka (2017) samt Küçükturan och Altun (2017) som motiverar förskolan som ett bra alternativ på flera olika sätt.

Bland annat för att förskolan kan vara en viktig del för att barn ska komma från negativa miljöer men också för att förskolan är skolförberedande. Förskolan kan ses som ett bra alternativ när hemmet inte fungerar på ett sätt som gynnar barnen. Flera av respondenterna menar att de inte valt bort förskolan utan att de gjort ett aktivt val av hemmaomsorgen, med anledning att de vill vara med sina barn. De belyser att föreställningen om förskolan handlar mycket om relationen mellan dem och personalen. Relationen påverkar inte endast tryggheten mellan vårdnadshavare och personal utan även mellan barn och personal, eftersom vårdnadshavares trygghet speglas i barnet. Manigo och Rinyka (2017) förklarar i sitt resultat att hur relationen mellan vårdnadshavarna och förskollärarna är påverkar deras val av barnomsorg.

Finns det en bra relation sinsemellan så blir vårdnadshavarna mer engagerade och involverade i barnets vistelse på förskolan. Hemmaföräldrarna i studien menar att det är viktigt att personalen kan berätta både positiva och negativa händelser från barnets dag på förskolan. De menar också att det är viktigt att personalen tar sig tiden att tillgodose vårdnadshavarna med den information som de behöver för att känna sig trygga med förskolan.

8.3 Slutsatser

Några slutsatser som går att se utifrån resultatet och diskussionen är att hemmaföräldrars argument angående att inte lämna sina barn på förskolan får stöd i den tidigare forskningen. Dessutom synliggörs betydelsen av att andra föreställningar och perspektiv kan vara en hjälp för förskolan för att ställa sig kritisk mot sin egen

verksamhet. Det kan göra att förskolan kan möta ett bredare urval av familjer som de i dagsläget missar bland annat på grund av de hinder som hemmaföräldrarna nämner.

Enligt Martin Korpi (2015) kan förskolan ses som en rättighet för alla familjer men för att förskolan ska passa fler barn måste det ske en förändring menar hemmaföräldrarna. Även om förskolan förbättras för att kunna möta fler familjer kommer det alltid att finnas nödvändiga normer i samhället och i förskolan som kolliderar med varandra. I likhet med det Sörensdotter (2010) skriver måste det då finnas en medvetenhet om de normer som finns för att kunna ställa sig kritisk mot dem och för att kunna förändra dem. Däremot går det inte att utifrån denna studie förutspå om hemmaföräldrarna kommer välja förskolan som primär omsorg trots att förskolan förändras till den bästa möjliga. Det går inte heller att ställa en slutsats om att hemmaföräldrarnas åsikter är den nya sanningen som förskolan måste rätta sig efter då det finns mycket forskning som säger emot det som hemmaföräldrarna uttrycker. För att förskolan ska rätta sig efter dessa nya normer krävs mer forskning inom området där både positiva och negativa effekter av förskolan får ta plats.