Hemmaföräldrars perspektiv på förskolan
En kvalitativ studie om hemmaföräldrars
föreställningar om förskolan som arena för barns sociala utveckling.
Författare: Beatrice Jansson & Maja Erlandsson Handledare: Kristina Henriksson
Examinator: Kristina Holmberg Termin: HT20
Ämne: Utbildningsvetenskap/didaktik allmänt Nivå: Grundnivå
Kurskod: 2FL01E
Självständigt arbete i
förskolepedagogiskt område, 15hp
Abstrakt
Studiens intention är att bidra med föreställningar om förskolan som den kan utgå från för att förbättra sin verksamhet och undervisning. Syftet är därför att synliggöra de föreställningar som finns hos några hemmaföräldrar om förskolan som arena för barns sociala utveckling i relation till deras hemmaomsorg. Utifrån syftet har två frågeställningar formulerats och dessa är följande: Vilka möjligheter och hinder föreställer sig hemmaföräldrar med förskolan som arena för barns sociala utveckling?
Hur föreställer sig hemmaföräldrar att förskolan skiljer sig från hemmaomsorg i relation till barns sociala utveckling? Studiens resultat har analyserats med hjälp av det teoretiska perspektivet normkritik. Undersökningen byggs på en kvalitativ metod med gruppintervjuer som tillvägagångssätt. Resultatet utgår från tre kategorier som beskriver de huvudsakliga faktorerna som hemmaföräldrarna menar påverkar att förskolan ska kunna fungera som en arena för social utveckling. Dessa faktorer är relationsskapande och trygga anknytningar, barngruppens påverkan på barnet och förskolans styrning i relation till barnets frihet. Slutsatsen är att hemmaföräldrarna anser att det finns flera faktorer som kan hindra den sociala utvecklingen på förskolan men det finns också en förståelse för att förskolan kan vara en bra plats för de familjer som har behov av den.
Nyckelord
Hemmaföräldrar, Social utveckling, Förskola, Norm, Makt, Normkritik.
Tack
Vi vill först och främst tacka vår handledare Kristina Henriksson som har lett oss genom alla de svårigheter och funderingar som har uppstått under arbetets gång. Vi vill också tacka de hemmaföräldrar som valt att ställa upp och dela med sig av sina föreställningar som sedan byggt upp vår studie. Era föreställningar har gett oss nya perspektiv och en ödmjukhet inför förskolan som verksamhet. Vi vill också tacka varandra för ett gott samarbete fyllt av intressanta samtal som har utvecklat oss både i vår profession som förskollärare och på ett personligt plan.
Innehållsförteckning
1 Inledning 1
2 Tidigare forskning 3
2.1 Förskolans effekt på barn 3
2.2 Vårdnadshavares val av omsorg 4
2.3 Förskolan och hemmets betydelse för barns utveckling 5
2.4 Sammanfattning av tidigare forskning 7
3 Definition av centrala begrepp 9
4 Syfte och frågeställningar 11
5 Normkritiskt perspektiv 13
5.1 Norm 13
5.2 Makt 13
5.3 Normkritik 14
6 Metod 17
6.1 Metodval 17
6.2 Urval 17
6.3 Genomförande av intervjuer 18
6.4 Bearbetning och analys av materialet 19
6.5 Etiska överväganden 19
7 Resultat 21
7.1 Hemmaföräldrars aktiva val 21
7.2 Trygga relationer skapar bättre förutsättningar för utveckling 21
7.3 Gruppens påverkan på individen 23
7.4 För mycket styrning, för lite frihet 24
7.5 Sammanfattande analys 25
7.5.1 Normer som kolliderar 25
7.5.2 Att bryta mot normen och återta makten 26
8 Diskussion 29
8.1 Metoddiskussion 29
8.2 Resultatdiskussion 30
8.3 Pedagogiska implikationer 32
8.4 Fortsatt forskning 32
9 Referenser 35
Bilagor
Bilaga 1 – Samtyckesblankett Bilaga 2 – Intervjuguide
1(37)
1 Inledning
På 1800-talet blev förskolan viktig för vårdnadshavare då fler kvinnor gav sig ut på arbetsmarknaden utanför hemmet. Vårdnadshavarna behövde därför ge barnen omsorg på ett annat sätt vilket medförde att olika sorters daghem såsom småbarnsskola och barnkrubbor organiserades (Engdahl & Ärlemalm-Hagsér 2015).
Idag, 2020, erbjuds alla barn utbildning och omsorg på förskola där barnen får möjlighet att delta i sociala sammanhang och utveckla grundläggande värden som respekt, inflytande och solidaritet (Skolverket 2018). Förskolan har sedan slutet av 1990-talet varit under utbildningsdepartementets ansvar och grundas därmed i en läroplan som beskriver vad förskolan ska erbjuda barnen (Engdahl & Ärlemalm- Hagsér 2015). Enligt förskolans läroplan (Skolverket 2018) ska förskolan erbjuda barnen omsorg, utveckling och lärande som en helhet. Förskolans arbetssätt och innehåll ska alltid vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet för att ge förskolan en hög kvalitet. Den ska utgå från barnens behov, deras erfarenheter och deras intresse för att skapa en miljö där barnet kan känna sig trygg och tillfredsställd.
Förskolan ska samarbeta med hemmen på ett förtroendefullt sätt för att barnen ska få de bästa förutsättningarna.
Detta har lett till att förskolan har gått från att ses som ett privilegium för familjen till att idag ses som en rättighet i samhället. I och med regeringens beslut om allmän förskola i början av 2000-talet blev förskolan tillgänglig för alla barn oavsett om vårdnadshavarna är hemma av olika anledningar eller arbetar (Martin Korpi 2015).
Samhället har alltså utvecklats från att nästan alla barn ges omsorg i hemmet till att nästan alla barn ges omsorg i förskolan. Statistiken visar att år 2019 var drygt 85% av barnen i Sveriges befolkning inskrivna i en förskoleverksamhet (Skolverket 2020a).
Inom de resterande 15% som inte är inskrivna i en förskoleverksamhet ingår bland annat barn som får alternativ omsorg genom hemmaomsorg av sina vårdnadshavare.
Dessa benämns som hemmaföräldrar, vilket innebär de vårdnadshavare som har valt att ge sina barn omsorg i hemmet. Detta betyder inte att alla vårdnadshavare är hemma på heltid eftersom det finns hemmaföräldrar som har någon form av sysselsättning vid sidan av vilket gör att vissa barn kan ges en del omsorg i förskolan. Dessa vårdnadshavare har valt en alternativ väg istället för det som kan tolkas som det självklara valet att lämna sina barn på förskolan (Hemmaföräldrars nätverk – originalet 2020). För att få stöttning i sitt föräldraskap kan hemmaföräldrar söka stöd och hjälp i olika nätverk med likasinnade, exempelvis Hemmaföräldrars nätverk och Hemmaföräldrars riksorganisation, även kallat HARO.
Statistiken visar att det kan finnas en norm att vårdnadshavare bör lämna sitt barn på förskolan. Dock finns det en grupp vårdnadshavare som bryter mot normen och istället väljer hemmaomsorg. I enlighet med Giddens (2007) leder detta till att hemmaföräldrar ses som en normbrytande grupp eftersom de har en annan föreställning om vad som är bäst för deras barn som till viss del skiljer sig från den som förskolan bygger på. Studien finner sin relevans inom det förskolepedagogiska området genom att hemmaföräldrarnas normbrytande kan bidra med andra föreställningar om förskolan som sedan kan användas för att förbättra bemötandet av alla barns behov av omsorg i verksamheten. Studien blir också viktig ur ett
samhällsperspektiv då det saknas forskning i Sverige om ämnet och därav är förhoppningen att undersökningen kan bidra med kunskap inom detta område.
3(37)
2 Tidigare forskning
I detta avsnitt presenteras studier som på olika sätt berör förskolan, både ur vårdnadshavares perspektiv och ur förskolans perspektiv. Studierna är gjorda i Turkiet, Skottland, Danmark, USA, Norge och Sverige. Den tidigare forskningen kompletteras av styrdokument från Skolverket.
2.1 Förskolans effekt på barn
Det har gjorts olika studier om förskolans effekt på barn och vilka faktorer i förskolan som skapar dessa effekter. Bremberg (2017) visar i en litteraturstudie olika effekter som förskolan har på barnen där resultatet överlag visar positiva effekter. Detta utifrån att barn som går i förskolan dels får högre språk- och matematikfärdigheter, dels visar på en lägre förekomst av psykisk ohälsa än barn som inte gått i förskolan.
Andra förekommande effekter som tas upp i Brembergs (2017) resultat är att barn som gått i förskolan senare i livet har en högre inkomst och en högre utbildning samt en lägre infektionsrisk än de som inte gått i förskolan. I likhet med Bremberg (2017) visar Bjørnestad och Samuelsson (2012) samt Christoffersen, Højen- Sørensen och Laugesen (2014) också positiva effekter som har stor betydelse för barnens fortsatta liv då barn som har gått i förskolan har i större utsträckning en lägre arbetslöshet, bättre skolgång och större chans att bilda familj i vuxenlivet än de barn som inte gått i förskolan. I den andra delen av Brembergs (2017) studie visas resultat där effekterna på barnen kopplas samman med förskolans kvalitet. Syftet är att ta reda på om barns sociala och kognitiva utveckling är förknippat med förskolans kvalitetsfaktorer så som personalens utbildning, kompetensutveckling och personaltäthet. Här visas ganska svaga resultat på att större andel förskollärare gynnar barnets utveckling och att fortbildning av personal kan förbättra barnets möjlighet till utveckling. Till skillnad från Bremberg (2017) visar Bjørnestads och Samuelssons (2012) samt Christoffersen, Højen-Sørensen och Laugesens (2014) resultat att en högkvalitativ förskola skapar långsiktiga effekter eftersom barnen får ökad språklig och social kompetens, ökad intelligens, de utvecklar en nyfikenhet och motivation samt en större tro på sig själva och sina kunskaper.
De kvalitetsfaktorer som Christoffersen, Højen-Sørensen och Laugesen (2014) beskriver är bland annat interaktionen mellan barn-vuxen, gruppstorlek och personalens utbildning. I en högkvalitativ förskola har personalen en nära, varm kontakt med barnen och lyckas skapa trygga anknytningar till varje barn. Bjørnestad och Samuelsson (2010) belyser just den empatiska förmågan hos personalen som en faktor för positiv utveckling, det vill säga att bland annat vara lyhörd och uppmärksam för barnets behov. Dessutom finns det en högre grad av interaktioner mellan barn och vuxen i en högkvalitativ förskola vilket skapar större möjligheter till social och kognitiv utveckling. Genom att skapa positiva samspel minskar även stressen hos barnen. Enligt Christoffersen, Højen-Sørensen och Laugesens (2014) resultat visar faktorn gruppstorlek att stora barngrupper gör lärarna mer kontrollerande och undervisningen blir grupp-anpassad istället för individ-anpassad. Förskollärarnas roll som bland annat innebär att stimulera barnens lärande genom samspel försvinner ju större gruppen är. Detta betyder också att ju mindre barngrupperna är desto större möjlighet finns det att individanpassa undervisningen och vara i samspel tillsammans med barnen istället för att övervaka dem. Däremot visar resultatet att effekten på
barnet inte endast beror på gruppstorlek utan även på hur väl läraren lyckas skapa interaktionen och samspelet med barnet. Något annat som båda studierna (Bjørnestad
& Samuelsson 2012; Christoffersen, Højen-Sørensen och Laugesen 2014) tydliggör är vikten av utbildad personal för att skapa en hög kvalitet. Personal med utbildning har större förmågor att skapa pedagogiska miljöer och situationer som kan bidra till barns sociala, kognitiva och emotionella utveckling. Att personalen får vidareutbildning har också betydelse för kvaliteten eftersom det kan innebära att personalen får högre förståelse för hur teori kan omsättas i praktiken för att alla barn ska gynnas.
Himmelstrand (2006) har sammanfattat flera forskningsstudier och hävdar att det påstående att svensk förskola är bäst i världen är en myt. Han menar att det går att påstå att den svenska förskolan är bäst i världen för barn över tre års ålder men det gäller inte barn i yngre åldrar. I likhet med Bjørnestad och Samuelsson (2012) samt Christoffersen, Højen-Sørensen och Laugesen (2014) konstaterar Himmelstrand (2006) att det finns vetenskapligt stöd för att barns utveckling i åldrarna över tre år främjas i en förskola av hög kvalitet. I de yngre åldrarna visar det sig däremot att den bästa förskolan är ett sämre alternativ än att ha sina barn hemma. Himmelstrand (2006) gör också en jämförelse med USA och Storbritanniens förskola och då har den svenska förskolan för stora barngrupper i åldrarna ett till tre år för de få personal som finns. Både USA och Storbritannien har regler och rekommendationer om gruppstorlek och personaltäthet som svensk förskola inte hade när denna sammanfattning av forskningsstudier gjordes. Från och med 2016 kom Skolverket (2020b) med nya riktmärken som innebär att ju yngre barnen är desto mindre grupper bör det vara för att främja barnets trygghet, utveckling och lärande. Himmelstrand (2006) påpekar att dessa länder har en medvetenhet om yngre barns känslighet och att om barnen utsätts för stress vid denna ålder kan det leda till kronisk överkänslighet för stress i vuxen ålder.
I Himmelstrands (2006) sammanfattning av forskningsstudier är flera forskare eniga om att förskolan inte är en plats för barn under tre år då vistelsen kan leda till beteendeproblem så som något sämre social utveckling, sämre förmåga att hantera sina känslor, ökad aggressivitet, sämre förmåga att umgås med andra, större ohörsamhet, störande uppträdande, anti-socialt beteende, sämre samarbetsförmåga och mindre vilja att följa regler. Dessa beteendeproblem har utmärkt sig bland barn som vistats i förskolan mer än 12–20 timmar i veckan under tre års ålder. Detta gäller inte alla barn och trots att problemen har utmärkt sig är de inte så stora.
2.2 Vårdnadshavares val av omsorg
Det har genomförts olika studier som behandlar vårdnadshavares val av omsorg.
Manigo och Rinyka (2017) samt Küçükturan och Altun (2017) visar på liknande resultat om vad som ligger till grund för vårdnadshavarnas val av förskola som omsorg. En likhet som ligger till grund för valet är att förskolan förbereder barnen för skolan, de lär sig läsa och skriva. En annan likhet är att förskolan bidrar till barnens sociala och emotionella utveckling genom att barnen tränar på att dela med sig, samarbeta och vara en del av en större grupp. Båda studiernas resultat visar också att vårdnadshavarnas tidigare erfarenheter påverkar deras beslut om de vill ha sina barn
5(37)
på förskolan eller inte samt hur de tänker och känner för förskolan. Något som framkommer i Küçükturan och Altuns (2017) studie och som skiljer sig från Manigo och Rinykas (2017) resultat är att förskolan ses som en viktig del i barnens uppfostran för att de inte ska hamna i negativa miljöer. Med negativa miljöer menas att familjerna bor i ett stökigt och farligt område som bidrar till negativa vanor. Manigo och Rinyka (2017) har i sitt resultat funnit att relationen mellan vårdnadshavarna och förskollärarna också är något som är betydande i valet av omsorg. Finns det en god relation mellan vårdnadshavarna och förskollärarna blir vårdnadshavarna mer engagerade och involverade i sina barns tid på förskolan vilket har en betydande roll för barnet.
Resultaten visar också anledningar som ligger till grund för vårdnadshavarnas val att inte använda förskola som omsorg (Manigo och Rinyka 2017; Küçükturan och Altun 2017). Bland annat menade vårdnadshavarna från båda studierna att förskollärare inte har den utbildning som behövs för att möta barns behov. De ansåg att de själva är de bästa lärarna för sina barn och kan ge sina barn de bästa förutsättningarna. En annan anledning som ligger till grund för valet och som framkommer i Küçükturan och Altuns (2017) resultat är den ekonomiska faktorn, vilken handlar om att familjer inte har råd att betala avgiften för förskolan. Två andra faktorer som också synliggörs i resultaten (Manigo och Rinyka 2017; Küçükturan och Altun 2017) handlar om att det finns en oro gällande att barnen inte ska få den rätta utbildningen på förskolan eftersom det finns en föreställning om att barnen endast leker på förskolan. Det visas även en brist på kunskap hos vårdnadshavarna om förskolan och en tro att förskolan endast är till för omsorg och att förskollärarna är barnvakter.
I likhet med de tidigare nämnda studierna fann forskarna Foot, Howe, Cheyne, Terras och Rattray (2000) resultat om vårdnadshavares förväntningar på förskolan och hur dessa ligger till grund för valet av barnomsorg. Resultatet visar att vårdnadshavares preferenser, kunskap, övertygelser och förväntningar avgör valet av verksamhet.
Studien undersöker vilka faktorer vårdnadshavarna prioriterar i valet av omsorg och det viktigaste ansågs vara säkerhet och vårdnad av sina barn över allt annat. Utöver det beror valet av barnomsorg på hur vårdnadshavarna ser på lärande, hur miljön i verksamheten är, hur smidigt det är för dem att ha sina barn på den valda omsorgen samt hur den svarar på vårdnadshavarnas förväntningar. Valet är oberoende av socioekonomisk status. Deras val påverkas även av deras sociala nätverk, familj och vänner samt professionella källor som läkare. Foot et al. (2000) beskriver att vårdnadshavarna kan göra medvetna val av omsorg för sitt barn först när det finns en kunskap om de olika verksamheterna. Resultatet visar också att personalen har en betydelsefull roll för hur vårdnadshavarna väljer barnomsorg beroende på deras bemötande.
2.3 Förskolan och hemmets betydelse för barns utveckling
Studier som gjorts om barns utveckling visar att den sker både i hemmet och i förskolan. Lindström (2013) visar i sitt resultat vilka förmågor som barn får möjlighet att möta och utveckla under sin tid på förskolan. Det som synliggörs är att en stor del av förskollärarna i studien ansåg att förskolan hjälper barnen att utveckla sin inre
motivation och deras förmåga att ha samt att ta ansvar. Mer än hälften av förskollärarna i studien ansåg att förskolan ger barnen utvecklingsmöjligheter i att samarbeta med andra och i deras ledarskap genom leken och olika aktiviteter.
Williams, Sheridan och Sandberg (2014) anser att förskollärarna har en stor betydelse i den utvecklingen genom att de skapar situationer och aktiviteter där barnen får möjlighet att träna på samarbete. I likhet med Lindström (2013) beskriver Williams, Sheridan och Sandbergs (2014) resultat att förskolan ska agera som arena för sociala situationer där barnen får möjlighet att känna glädje i att umgås med andra men också kunskap i att interagera och samarbeta med andra. Lindström (2013) visar att nästan alla förskollärare var eniga om att barnen utvecklar förmågan att lyssna på andra och förmågan att bibehålla konversationer med andra. Williams, Sheridan och Sandberg (2014) resultat visar att lärarna anser att de mest fundamentala sociala kunskaperna är att kunna kommunicera med olika människor i ens vardagsliv och att respektera andra människors tankar och åsikter. Något annat som Lindström (2013) beskriver är att förskolan hjälper barnen att utveckla deras förmåga att klara av förändrade omständigheter samt att se möjligheter och lösningar istället för problem i olika situationer. Detta beskriver Williams, Sheridan och Sandberg (2014) som sammanlänkat med språkutvecklingen eftersom ett rikt språk kan hjälpa barnen med problemlösningar och att kunna uttrycka sina tankar och åsikter. Förskolan är en social kontext som ger möjligheter till att skapa relationer med andra och utveckla sina sociala förmågor som konfliktlösning och samarbete. Både Lindströms (2013) och Williams, Sheridan och Sandbergs (2014) resultat visar att förskolan ger möjligheter till en emotionell utveckling som innefattar empati, självkänsla, självbild och självförtroende.
I den andra delen av Williams, Sheridan och Sandbergs (2014) resultat framkommer det hur barns sociala och kognitiva utveckling integreras med varandra i förskolan.
Det innebär till exempel att barnen kan hjälpa varandra i olika aktiviteter genom att prata om hur något ska lösas. Genom att barnen observerar varandra eller kommunicerar med varandra kan det skapas ett intresse för andra människors tankar och idéer och det i sin tur skapar en personlig utveckling. Även här påpekar Williams, Sheridan och Sandberg (2014) att förskollärarens roll är viktig eftersom hen kan skapa aktiviteter och uppgifter där barnen får hjälpas åt att lösa problem genom att kommunicera med varandra på olika sätt med stöttning av förskolläraren.
Förskollärarens roll handlar även om att ta ett steg tillbaka för att låta barnen ställa frågor och förklara själva för andra barn, vilket hjälper barnen att skapa sin egen kunskap. Alltså har det sociala sammanhanget som barnet är en del av i barngruppen en stor betydelse för barns sociala utveckling eftersom det skapar utrymme för bland annat samarbete.
Ur ett annat perspektiv synliggörs hemmets betydelse för barns utveckling. Blevins‐
Knabe, Berghout Austin, Musun, Eddy och M. Jones (2006) har i sin studie funnit att vårdnadshavare har den största påverkan på små barns inlärning och förskolan har den sekundära påverkan. Vad som visades vara den bästa påverkan för barn varierade inom olika ämnesområden. Gällande matematik, läsning och allmän information var vårdnadshavarna inte avseendevärt bättre än lärarna. I ämnesområdena språk och sociala färdigheter kunde resultatet visa att vårdnadshavarna var avseendevärt bättre än lärarna på att lära barnen. De lärare som intervjuades under studien menade att vårdnadshavarna kan skapa den bästa miljön för lärande i hemmet.
7(37)
Baker (2013) visar ett mer ingående resultat än Blevins-Knabe et al. (2006) om hur hemmets engagemang påverkar barnets utveckling positivt. Hon visar resultat som beskriver hur litteracitetsaktiviteter i hemmet kan ge en positiv påverkan på barnets socioemotionella och kognitiva utveckling. Med litteracitetsaktiviteter menas högläsning, sångstunder, sagoberättande och liknande aktiviteter. Utvecklingen av socioemotionella förmågor innebär bland annat att kunna skapa relationer till andra människor, kunna reglera sina känslor och delta i sociala interaktioner. Detta utvecklas i samband med att barnen också utvecklar sitt språk och sin förmåga att uttrycka sig vilket sker genom bland annat litteracitetsaktiviteter. Utifrån den bakgrunden visar Baker (2013) i sitt resultat att barn som får delta i litteracitetsaktiviteter med sina vårdnadshavare utvecklar ett rikare språk, läsförmåga och förmågan att lyssna. I koppling till socioemotionell utveckling visar resultatet att barnets tidiga upplevelser påverkar hur de hanterar känslor och relationer i framtiden.
Det betyder att barn som möts av exempelvis bokläsning av engagerade vårdnadshavare och som utvecklar den kognitiva förmågan kommer dessutom utveckla de socioemotionella förmågor som behövs för att fungera i framtiden och på förskolan. En annan aspekt är att familjen är det första sociala sammanhang som barnet ingår i och genom att lära sig i interaktion med sina vårdnadshavare kan barnet öva på förmågor som att lyssna, vara uppmärksam och kunna kontrollera sina känslor.
2.4 Sammanfattning av tidigare forskning
Sammanfattningsvis visar den tidigare forskningen olika faktorer om valet att lämna sitt barn på förskolan och vad förskolan kan ha för påverkan på barnet både positivt och negativt. Den tidigare forskningen visar också hemmets och förskolans olikheter och hur dessa kan komplettera varandra i barnets utveckling. I den tidigare forskningen uttalar sig vårdnadshavare om sina föreställningar inom ämnet. I denna studie är vårdnadshavarna avgränsade till de vårdnadshavare som ger sina barn omsorg i hemmet. Inom ämnet omsorg ur hemmaföräldrars perspektiv förekommer en begränsad mängd forskning vilket gör att denna studie kan bidra med ytterligare kunskap om hemmaföräldrars föreställningar.
9(37)
3 Definition av centrala begrepp
Nedan definieras de centrala begrepp som studien använder och som är viktiga för att förstå studiens innehåll.
Hemmaföräldrar - beskriver de vårdnadshavare som valt att ge sina barn omsorg i hemmet. Begreppet är hämtat från Hemmaföräldrars nätverk och HARO där de beskriver sig själva som hemmaföräldrar och därav används det begreppet även i denna studie (Hemmaföräldrars riksorganisation 2020).
Vårdnadshavare - beskriver den eller de personer som har vårdnaden om ett barn, det kan vara biologiska föräldrar eller en annan person med det juridiska ansvaret (Regeringskansliet 2015).
Förskolepersonal - ett övergripande begrepp som beskriver den personal som ansvarar för barnen under deras vistelsetid på förskolan. Det innefattar förskollärare, barnskötare och outbildade (Skolverket 2020a).
11(37)
4 Syfte och frågeställningar
Studiens syfte är att synliggöra de föreställningar som finns hos några hemmaföräldrar om förskolan som arena för barns sociala utveckling i relation till deras hemmaomsorg. För att svara på syftet används dessa frågeställningar:
• Vilka möjligheter och hinder föreställer sig hemmaföräldrar med förskolan som arena för barns sociala utveckling?
• Hur föreställer sig hemmaföräldrar att förskolan skiljer sig från hemmaomsorgen angående barns sociala utveckling?
13(37)
5 Normkritiskt perspektiv
Nedan beskrivs det normkritiska perspektivet som kommer att användas i analysen av resultatet för att belysa hur hemmaföräldrarnas val påverkas av normer och hur deras föreställningar krockar med de normer som förskolan upprätthåller.
5.1 Norm
En norm är det som anses som det normala i ett samhälle eller i en grupp (Nationalencyklopedin 2020a). Det handlar om föreställningar, oskrivna regler och idéer om vad som anses vara accepterat och normalt för människor. Normer avgör hur varje människa ser på världen och på andra människor, men dessa syns oftast inte förrän de bryts och det uppstår en friktion för den som bryter mot normen. Detta betyder inte att alla normer är negativa för samhället utan vissa normer hjälper till att hålla uppe en viss ordning som är nödvändig för att samhället ska fungera (Skolverket 2016). Genom att anta ett normkritiskt perspektiv går det att synliggöra vilka normer som är viktiga och positiva för samhällets ordning men också vilka normer som hindrar och motverkar vissa handlingar och värderingar (Skolverket 2016). Ett tydligt exempel som avgör samhällets struktur är heteronormativitet som skulle kunna gå att översätta till att vissa livsstilar anses normala och önskvärda medan andra livsstilar framställs som avvikande och mindre värdefulla (Bromseth 2010). Bromseth beskriver att Sverige har ett ideal där en “vanlig” familj är ett jämställt heterosexuellt par med barn där kvinnan har möjlighet att göra karriär och mannen har möjlighet att ge omsorg till barnen. Detta gör att alla som avviker från det idealet inte tillhör heteronormativiteten och dessa måste försvara och förklara sina val.
Edemo (2010) förklarar att om en person inte passar in i normen kan det utgöra att personen blir osynliggjord eller objektifierad. Detta kan ses som att åsikter och tankar hamnar utanför det som är accepterat inom den verksamhet det handlar om. Inom en normbrytande grupp finns en slags ledare som ofta har tidigare erfarenheter av hur deras perspektiv förtrycks i samhället de lever i. Denna grupps anhängare kan därför relatera till ledaren och dennes åsikter och de kan känna sig trygga med att själva uttrycka sina åsikter inom denna grupp på ett sätt som inte är accepterat utanför. Det Edemo (2010) förklarar går att sätta i relation till urvalet hemmaföräldrar där Hemmaföräldrars nätverk och HARO är två exempel på sådana grupper. Hemmaföräldrars nätverk är en organisation med cirka 4000 medlemmar som drivs av Madeleine Lidman. Nätverket består av sociala medier, en hemsida samt en blogg och genom dessa kanaler kan hemmaföräldrar få tips och stöttning i sitt föräldraskap (Hemmaföräldrars nätverk – originalet 2020). Hemmaföräldrars riksorganisation, även kallat HARO är en organisation som består av personer från olika samhällsgrupper som arbetar för ett fritt val av barnomsorg. Organisationen vill att det ska vara möjligt för ensamstående såväl som par att kunna leva med, vårda och fostra sina egna barn. De arbetar för alla hemmaföräldrars rätt oavsett hur deras situation ser ut (Hemmaföräldrars riksorganisation 2020).
5.2 Makt
Normer är starkt förknutna till begreppet makt. Makt är relationellt och delas upp mellan personer och beroende på strukturerna i samhället kan även maktfördelningen förändras. Den som följer normer har mer makt än den som avviker från normen (Skolverket 2016). Makt är något som finns hela tiden och vissa
maktstrukturer skapar förtryck eftersom makten inte bara finns i samhället utan även i identitetsskapandet. Detta innebär att det behöver finnas en medvetenhet om hur varje person ser på sig själv och ens makt eftersom andra också uppfattar ens maktposition (Bromseth 2010). Ahrne (2010) menar att grunden till makt och hur den kan existera handlar om ett beroendeförhållande. Den som står i beroendeställning till en annan har mindre makt än den som har kontroll över resurserna. I en beroendeställning kan den med makt få den andre att göra saker som den inte vill. En person kan befinna sig i en underordnad position i ett avseende men överordnad i ett annat, vilket gör att makten jämnas ut och minskar känsla av förtryck.
5.3 Normkritik
Ett normkritiskt perspektiv innebär att synliggöra de normer i samhället som beskriver hur människor bör agera och leva. Den viktigaste tanken är att samhället inte kan fungera utan normer men att alla normer är föränderliga. Normkritik är viktigt för att motverka diskriminering och exkludering mot de som avviker från normen (Nationalencyklopedin 2020b). Normkritik handlar i praktiken om att arbeta på två sätt, för det första att värna om och utveckla de normer som fungerar i samhället och för det andra att kritisera och ifrågasätta begränsande normer som finns i samhället (Langmann 2019).
Lundgren Aslla (2019) hävdar att ett mål inom normkritiken är att samhället inte ska fortsätta att stödja idén om att en normal människa ser ut, lever, agerar, väljer och fungerar på ett visst sätt. Det ska istället finnas en bredd av olika människor med olika personligheter, där alla ges en chans att identifiera sig med en kategori av liknande människor där ens egen identitet kan stärkas genom att alla kämpar mot samma strukturer och normer (Sörensdotter 2010). Det normkritiska perspektivet menar att det inte går att säga att det är en viss person som är problemet utan normen om hur personen ska vara för att inte vara ett problem som bör förändras (Lundgren Aslla 2019). Langmann (2019) menar att fostran och undervisning inte bara handlar om att överföra normer, kunskaper och värden från generationer. Han menar att individerna själva skapar sig en kritik som hen använder sig av för att höja sina livsvillkor och prova något nytt för att bryta de normer som finns inom familjen, religionen eller kulturen.
För att kunna anta ett normkritiskt perspektiv måste det finnas en medvetenhet om hur varje person antingen upprätthåller eller ifrågasätter normativa strukturer. Det är först när det finns en medvetenhet som varje person kan förändra sitt sätt att tänka för att i sin tur kunna handla på ett sätt som motverkar normativiteten. Det handlar om att öppna upp sitt tänkande och ställa sig kritiska frågor om vad som är en norm samt vad som händer ifall normer förändras (Sörensdotter 2010). Sörensdotter synliggör den paradox som finns inom ett normkritiskt perspektiv. Det innebär att trots att alla människor kan befinna sig i en maktposition i olika situationer kan de fortfarande vara i en underordnad position i en annan situation. Det kan leda till att det blir svårare att synliggöra de grupper och kategorier i samhället som faktiskt utsätts för förtryck och som behöver mer makt. Ett normkritiskt perspektiv handlar alltså inte om att generalisera så pass att det inte längre går att uttala sig om de strukturer som finns i samhället, utan det handlar snarare om att inta ett kritiskt tänkande som kan skapa
15(37)
möjligheter för förändring och förbättring för de människor som inte tillhör ett ideal i samhället.
17(37)
6 Metod
I detta kapitel presenteras valet av metod för att samla in empirin och därefter en beskrivning av hur urvalet av respondenter har gått till. Vidare följer en beskrivning av genomförandet av studien samt en analys av den empirin som framkommit.
Avslutningsvis diskuteras de etiska överväganden som studien tar hänsyn till.
6.1 Metodval
Den kvalitativa metod som användes i insamlandet av empirin var intervjuer. Intervjuer används enligt Denscombe (2018) när syftet är att få reda på och förstå föreställningar. Intervjuer har vissa fördelar enligt Denscombe (2018) i jämförelse med andra metoder varav en fördel är att det kan vara lättare för intervjuaren att avgöra sanningsgraden i respondenternas svar eftersom det finns en personlig kontakt och det är möjligt att läsa av respondentens ansiktsuttryck och kroppsspråk. En annan fördel med intervjuer är att det finns utrymme för följdfrågor för att utveckla respondenternas svar och även undvika missförstånd som kan uppstå när respondenten tolkar frågan. Det är viktigt att tänka på att valet av intervjuer medför en del tidskrävande efterarbete enligt Lantz (2013) eftersom materialet ska transkriberas och kodas. Det finns olika typer av intervjuer och den typ av intervju som valdes ut var gruppintervjuer. Gruppintervjuer valdes inte för att öka antalet respondenter utan för att, som Denscombe (2018) skriver, få deltagarna att ge svar som kunde representera en hel grupp istället för individen. Gillham (2008) menar att ett utökat antal respondenter ökar bredden på svaren eftersom det blir ett samtal mellan gruppdeltagarna. Gruppdiskussionen gör att deltagarna har möjlighet att lyssna på andra, hålla med, utveckla svaren eller ifrågasätta svaren men dynamiken i gruppen avgör dock hur delaktiga deltagarna blir i samtalet. Enligt Denscombe (2018) har internetbaserade intervjuer samma fördelar som fysiska intervjuer och därav gjordes valet att genomföra internetbaserade gruppintervjuer. Både på grund av det geografiska avståndet mellan respondenterna och på grund av smidighet.
6.2 Urval
Urvalet har hämtats via de hemsidor som nämndes i inledningen, Hemmaföräldrars nätverk och Haro.se. Personerna tillfrågades via mail om de var intresserade att delta och om de kunde tänka sig att sprida vår förfrågan hos andra hemmaföräldrar. En av de som tackade ja förmedlade förfrågan vidare till en grupp där gruppdeltagarna fick möjlighet att höra av sig till vår mailadress vid intresse av att delta. Detta ledde till att studien enligt Denscombe (2018) utgick från ett snöbollsurval där urvalet växer genom att personer delar förfrågan vidare. Flera personer hörde av sig och via mailkontakt blev respondenterna totalt nio. Dessa personer valdes ut enligt bekvämlighetsurvalet som Denscombe (2018) också beskriver, alltså att de som hörde av sig först blev också de som deltog i studien. Respondenterna fick återkomma med tider som passade för dem och därefter gjordes gruppindelningen. Indelningen av grupperna utgick från vilka hemmaföräldrar som varit aktiva och engagerat sig på organisationsnivå samt vilka som valt att inte göra det. Detta gav en grupp med de mest aktiva hemmaföräldrarna och två grupper med hemmaföräldrar som inte engagerat sig i olika forum. Detta gör enligt Gillham (2008) att svaren blir mer representativa för gruppen hemmaföräldrar därför att urvalet består av personer från olika positioner inom gruppen. En problematik som uppstod i och med gruppintervjuer var att alla respondenter skulle ha möjlighet att delta vid samma
tillfälle. På grund av bortfall av två personer resulterade grupperna i mindre antal respondenter än vad som var tänkt. Detta ledde till en omorganisering av grupperna för att tiden skulle passa för samtliga deltagare. Slutligen gav det en grupp med tre personer och två grupper med två personer i varje grupp.
6.3 Genomförande av intervjuer
Gillham (2008) menar att intervjun kan delas upp i olika faser där den första fasen är förberedelsefasen. Detta innebar att våra respondenter fick information om när, var och hur intervjun skulle genomföras samt kontaktuppgifter till oss för att bland annat kunna ställa frågor. Deltagarna informerades om hur lång tid som var avsatt för intervjun. I och med att intervjuerna genomfördes som videosamtal krävdes en annan förberedelse av oss än vad Gillham (2008) menar ska förberedas i fysiska intervjuer.
Han förklarar att intervjuaren vid en fysisk intervju ska se till att rummet är iordning med förfriskningar och tillräckligt med platser samt att inspelningsutrustningen fungerar. För oss innebar det att se till att zoom-rummet var tillgängligt, att vi var på plats innan deltagarna samt att videoinspelningen fungerade. Videoinspelningen var till för att vid transkriberingen kunna se vilken deltagare som sa vad under intervjun.
När alla deltagare var på plats började den inledande kontakten, den andra fasen enligt Gillham (2008), genom att vi välkomnade dem samt presenterade oss och lät alla deltagare presentera sig för varandra.
Den tredje fasen i genomförandet av intervju är enligt Gillham (2008) orienteringsfasen som innebär att informationen som respondenterna tidigare fått utvecklades. Här leddes respondenterna in i intervjun genom att studiens syfte förklarades ytterligare samt de etiska överväganden som studien måste ta hänsyn till.
I denna fas blev respondenterna också informerade om att intervjun kom att spelas in och de fick ge sitt samtycke till det. Den fjärde av Gillhams (2008) faser är den substantiella fasen vilken innefattar själva kärnan av intervjun. Intervjuerna genomfördes med ett semistrukturerat protokoll vilket Kvale och Brinkmann (2014) förklarar som att en mall med frågor användes men som också gav utrymme för följdfrågor. Detta protokoll bestod av sexton frågor som delades upp i kategorierna generella frågor, specifika frågor om social utveckling och sammanfattande frågor.
Utifrån Kvale och Brinkmann (2014) byggde intervjuerna på en ordningsföljd som hade en struktur där de första intervjufrågorna var inledande för att lära känna respondenterna för att sedan gå in på mer specifika frågor. Det fanns en flexibilitet i ordningsföljden för att kunna följa upp respondenternas svar och utveckla dem med hjälp av andra frågor. I enlighet med Kvale och Brinkmanns (2014) ordningsföljd avslutades intervjun med ett par sammanfattande frågor som kunde knyta ihop innehållet. Detta kan även kopplas till Gillhams (2008) faser där den avslutande fasen innebär att sammanfatta intervjuns innehåll, tacka respondenterna för deras medverkan samt att nämna någonting om återkoppling.
Tack vare gruppintervjuer kunde respondenterna utveckla sina svar med hjälp av de andras svar vilket ledde till att det blev ett djupare samtal. Hemmaföräldrarnas olika erfarenheter gjorde att det blev en variation i svaren och flera perspektiv synliggjordes. Som Kvale och Brinkmann (2014) även belyser fanns det en medvetenhet om tystnadens betydelse i intervjun. Många pauser skapades för att låta respondenterna få reflektera över frågan innan de gav sitt svar.
19(37)
6.4 Bearbetning och analys av materialet
Intervjuerna spelades in i form av en video-fil som sedan transkriberades till text.
Därefter har materialet bearbetats genom en innehållsanalys. Efter en noggrann genomläsning av det transkriberade materialet var nästa steg att göra en datareduktion, vilket enligt Lantz (2013) betyder att välja ut den information som är relevant för att svara på frågeställningarna. I analysen innebär det att hitta meningsbärande enheter i innehållet som kan svara på syftet och som kan skapa en helhetsbild (Denscombe 2018). Flertalet enheter kunde ses i alla eller flera intervjuer, alltså att respondenterna hade svarat på liknande sätt i en fråga. Denscombe menar att efter att de mest betydelsefulla enheterna hittats skulle en gruppering av enheterna göras, det vill säga att gruppera de citat i studien som kunde höra ihop. För att kunna gruppera enheterna användes en färgkodning för att se likheter och skillnader mellan dem och på så sätt kunde relevanta kategorier skapas som representerade innehållet i transkriberingen. Efter färgkodningen kom det fram fem huvudkategorier som svarade på frågeställningarna. Varje huvudkategori innehöll flera citat som visade på olika aspekter av innehållet och därmed kunde kategorierna visa både möjligheter och hinder för förskolan som arena. När varje kategori skulle presenteras med ett citat blev det tydligt att vissa citat gick att applicera i flera av kategorierna eftersom de inte var oberoende av varandra. Enligt Lantz (2013) måste kategorierna tydliggöras för att kunna avgränsa innehållet och för att göra det beskriver Denscombe (2018) att antalet enheter och kategorier bör reduceras för att göra analysen mer meningsfull. Detta gjordes genom att identifiera de citat som kunde överensstämma med varandra och sortera upp dessa i en matris där det var lättare att se helheten. Efter den sorteringen skapades sedan en ny kategorisering där vissa enheter togs bort och andra kom till. I denna sortering uppstod ett dilemma där flera citat betraktades som betydelsefulla men dessa gick inte att applicera i någon av de nya kategorierna som togs fram. Detta eftersom dessa inte var relevanta för studiens frågeställningar och enligt Denscombe (2018) är det därav nödvändigt att utesluta sådan information. Genom tidigare steg har helheten av empirin brutits ner i delar genom en analys och därav blir nästa steg att se hur delarna kan skapa en ny förståelse av empirin genom syntesen. Lantz (2013) beskriver att detta steg utgår från att söka mönster genom att ställa sig frågor om vad innehållet och delarna faktiskt säger. När de olika delarna sedan lades ihop kunde ett mönster synliggöras som bildar en förståelse av studiens resultat och en förståelse av vad de olika intervjupersonerna har för föreställningar. Materialet har sedan analyserats ytterligare med hjälp av det normkritiska perspektivet för att enligt Lantz (2013) fördjupa och vidga förståelsen av helheten.
6.5 Etiska överväganden
Undersökningen tar hänsyn till Vetenskapsrådets (2017) forskningsetiska principer.
Innan intervjun startade presenterades principerna för deltagarna. Det första som presenterades för respondenterna var informationskravet (Vetenskapsrådet 2017) som innebär att forskaren måste informera respondenterna om vad undersökningens syfte är och att deltagandet är frivilligt. Det andra kravet som togs upp var samtyckeskravet som innebär att forskaren måste ha respondenternas samtycke för att få använda deras svar i studien. Respondenterna fick skriva på en samtyckesblankett som skickades ut innan intervjun där de gav sitt medgivande. Innan intervjuns start gjordes en
avstämning för att se att samtliga skrivit på den blanketten. Respondenten har också enligt samtyckeskravet (Vetenskapsrådet 2017) rätt att avbryta sin medverkan under studiens gång. Forskaren får inte påverka respondenternas beslut om samtycke. Det tredje kravet som respondenterna informerades om var konfidentialitetskravet (Vetenskapsrådet 2017) som innebär att forskaren inte får avslöja känsliga uppgifter eller identiteter i studien. Det ska vara omöjligt för läsaren att identifiera vilka som deltagit. Respondenterna har i studien fått en bokstav som representerar deras svar och som inte går att sammankoppla med deras namn. Det sista kravet som togs upp i intervjun var nyttjandekravet (Vetenskapsrådet 2017) som handlar om att uppgifterna och empirin som samlats in endast får användas i forskningen och till det syfte som respondenten är medveten om. Forskaren får inte ge ut sin information till andra ändamål. I samband med att nyttjandekravet togs upp i intervjun blev även respondenterna informerade om att empirin kommer att raderas efter studiens slut. De blev även informerade om att studien kommer att publiceras för allmänheten och att deltagarna kommer att få tillgång till den. Det är viktigt att studien tar hänsyn till alla forskningsetiska principer för att forskningen ska kunna hålla god standard och för att respondenterna ska kunna känna sig trygga i sitt deltagande.
21(37)
7 Resultat
I detta kapitel presenteras studiens resultat i tre kategorier med tillhörande citat.
Slutligen görs en sammanfattande analys av hela resultatet med hjälp av teoretiska begrepp. Valet av att lägga analysen sist motiveras av att analysen är svår att applicera på enskilda delar av resultatet eftersom kategorierna kompletterar varandra och därav appliceras analysen på hela resultatet.
7.1 Hemmaföräldrars aktiva val
I intervjuerna med hemmaföräldrarna är de noga med att understryka att de inte ser förskolan som dålig utan de har en förståelse för att förskollärarna gör så gott de kan utifrån de förutsättningarna som finns i dagsläget. De menar att det primära för alla barn är hemmaomsorg men de är medvetna om att förskolan är ett alternativ för de barn som inte får tillräcklig stimulans i hemmet. Flera av hemmaföräldrarna menar att de inte har valt bort förskolan utan att de har tagit ett aktivt val av att ge sina barn omsorg hemma av den anledningen att de värdesätter tiden med dem. De uttrycker en vilja att vara den största delen i deras barns uppfostran och få uppleva och vara delaktig i varje steg i barnets utveckling. Många uttrycker också en önskan om att komma ifrån det så kallade ekorrhjulet med en stressad vardag.
7.2 Trygga relationer skapar bättre förutsättningar för utveckling
Hemmaföräldrarna berättar att ett hinder för att förskolan ska fungera som arena för barns sociala utveckling kan vara anknytningen och relationen mellan barnet och de vuxna. En anledning som hemmaföräldrarna uttrycker är att det krävs kontinuitet i anknytningen som skapas när en vuxen finns kvar under en längre tid och inte byts ut. Som vårdnadshavare menar respondenterna att de själva alltid finns kvar för barnet som anknytningsperson. Detta är något som de föreställer sig saknas på förskolan i dagsläget eftersom det är många olika vuxna som tar plats i barnets liv och som ofta byts ut, exempelvis vikarier. Hemmaföräldrarna föreställer sig att det bland annat beror på att förskollärarna har många andra arbetsuppgifter utanför barngruppen, så som möten, dokumentation, planering, med mera och därav har de inte det tid som krävs för barnen och relationsskapande. Dessutom kan det hända att personalen försvinner efter ett tag, att de byter avdelning eller slutar, och då försvåras en varaktig relation.
Första tiden för barnen är så viktigt att bara ha några få vuxna som finns runt omkring och att de inte byts ut hela tiden. Det kan finnas på vissa förskolor men det är många förskolor som har många vikarier som kommer och går.
Kontinuiteten som barnen behöver, som de mår jättebra av, man kan överleva ändå även om man haft vikarier men jag vill i alla fall att mitt barn ska ha kontinuitet. Några få vuxna som han verkligen kan knyta an till. För det blir ett skydd resten av livet, det vet vi ju att anknytning är så viktigt.
(Informant D 2020).
En annan anledning som respondenterna menar påverkar anknytningen på förskolan kan vara att personalen på förskolan inte har samma känslor för barnet som en vårdnadshavare har och det kan vara svårare för förskolepersonalen att visa kärlek till annans barn. Respondenterna uttrycker att en saknad av trygga relationer på förskolan
kan leda till att barnen stänger av sina känslor för att klara av separationen från den trygga vårdnadshavaren. När barnet gråter och märker att den trygga relationen inte kommer tillbaka lämnas barnet med det enda alternativet att stänga ner sina känslor.
Respondenterna menar att i hemmet kan barn känna en annan trygghet eftersom det finns en kontinuerlig anknytning och en stark relation fylld med kärlek. Genom det skapas fler möjligheter för barnet att ta plats, våga uttrycka sig, våga säga emot och vara sig själv.
Framförallt så är det omsorgen, kärleken och relationerna som inte en förskollärare kan ge dels för att de har många barn att ta hand om men också för att det inte är deras egna barn. De är där för att jobba, man har inte de känslorna för det barnet. Anknytningen som vi pratar om igen, som ett barn har till sin egen familj, det är inte samma på förskolan, det är väl det som hemmet kan ge.
(Informant F 2020).
Relationer på förskolan handlar inte endast om relationen mellan barn och personal utan även om relationen mellan vårdnadshavare och personal. Något som respondenterna uttrycker är en avsaknad av information om barnets vistelse på förskolan. De menar att det bör finnas en transparens mellan parterna, där personalen kan berätta sanningen om hur barnet haft det under dagen. När vårdnadshavarna visar att de litar på personalen kan det ge bättre förutsättningar för barnet att själv skapa en relation till de vuxna på förskolan. Därav bör bra relationer mellan vårdnadshavare och personal vara en viktig faktor för att förskolan ska kunna fungera som en arena för barnets sociala utveckling.
Jag tror att det är väldigt viktigt att man har en bra relation med föräldrarna. Om barnen förstår att mamma eller pappa litar på den här pedagogen, att de (barnen) känner att det finns en relation dem emellan (förälder-pedagog) så blir det lite lättare för ett barn. Även att man vet vad som händer på dagarna, även om det har varit jobbigt så tycker jag att det skulle finnas en transparens, att man får veta sanningen.
(Informant C 2020).
En del i att skapa en trygg relation mellan vårdnadshavare och förskolepersonal är att det finns en flexibilitet från båda sidor. Hemmaföräldrarna menar att personalen på förskolan behöver möta varje familjs behov för att kunna skapa en trygg anknytning för barnet. Genom att förskolan och hemmet samarbetar skapas de bästa förutsättningarna för barnets utveckling. Alla familjer är olika och därför kan inte alla bemötas på samma sätt. Ett exempel på en situation där flexibilitet kan vara viktig är vid inskolning, där det första mötet med familjen sker.
En bekant till mig berättade om deras erfarenheter av två olika förskolor som de skolat in på. På den ena var det två veckor sedan sa de att föräldrarna fick gå, vilket hon tyckte var jättejobbigt för att hennes dotter grät och ville inte att mamman skulle gå. På en annan förskola hade hon frågat hur lång inskolningstiden var där och då hade hon fått till svar att det vanligtvis var två veckor men att du får bestämma när det känns bra för dig. Det tror jag är väldigt viktigt och värdefullt för då kan både barnen och föräldrarna bestämma när de
23(37) känner sig trygga, då blir det en mycket bättre start. Då tror jag att i de bästa
världar att barnet skulle känna sig tryggt där.
(Informant E 2020).
7.3 Gruppens påverkan på individen
Hemmaföräldrarna nämner i intervjuerna att gruppen är en faktor som visar på både möjligheter och hinder för att förskolan ska kunna fungera som en arena för barns sociala utveckling. Något som flera av hemmaföräldrarna understryker är att det största hindret i förskolan är för stora barngrupper, vilket påverkar barnen negativt.
För stora barngrupper ger flera konsekvenser som alla bidrar till att barns utveckling av sociala förmågor kan hindras.
Jag tycker att de stora barngrupperna som är förstör mer än de bygger upp. Det är guld att kunna leka två och två eller en mindre grupp som vi har möjlighet till på hemmaplan.
(Informant B 2020).
En annan anledning som nämns som en möjlighet är att förskolan bidrar med ett socialt sammanhang och kompisar, som kan vara svårt att hitta på andra platser eftersom nästan alla barn går i förskolan idag. Hemmaföräldrarna uttrycker att denna möjlighet också kan ses som ett hinder då gruppen kan bidra till att förmågor som inte anses önskvärda utvecklas. Anledningen till detta är att de föreställer sig att barnen på förskolan måste vara högljudda för att bli hörda och tränga sig för att bli sedda, vilket utvecklas genom att barnen tar efter varandras beteenden. Hemmaföräldrarna menar att gruppens storlek leder till att barnen blir förebilder för varandra istället för att de har vuxna förebilder vilket gör att barnen tar efter varandras beteenden. De menar också att det behövs en vuxen förebild för att bli vuxen och för att kunna lära sig accepterade beteenden. De återkommer flera gånger till att hemmet är den bästa platsen för att lära sig olika förmågor eftersom barnet hela tiden har tillgång till en vuxen som kan förklara, ge verktyg och agera som en positiv förebild. Detta är en av anledningarna till att hemmaföräldrarna anser att förskolan inte skulle kunna vara en fungerande arena för social utveckling, främst för barn i de yngsta åldrarna.
Nej jag tänker att det är en stor risk att man får negativa konsekvenser av gruppen för att det ofta blir högljutt och lite busigt, och att det är en större risk att barnen tar efter varandras dåliga eller omogna sidor. Jag tänker, barnen ska ju ändå lära sig att bli vuxna och för den saken skull är det viktigare med vuxna förebilder än att lära sig det av jämnåriga.
(Informant A 2020).
Ytterligare en anledning till att gruppen kan ses som ett hinder är att ju större grupp desto svårare för personalen att se och lyfta varje individ. Det leder också till att det blir svårare för varje barn att ta sin plats i gruppen, få känna sig sedd och lyssnad på av vuxna. En hemmaförälder påstår att alla individer i gruppen måste anpassa sig till
en viss personlighet för att gruppen ska fungera och en följd av detta blir att alla ska passa in i normen där allting ses som lagom.
Att det blir en norm att man inte ska vara för högljudd, man ska inte vara för tyst utan man ska anpassa sig till en slags “grupp-personlighet” som man måste göra i alla grupper för att det ska fungera.
(Informant C 2020).
Ytterligare en anledning till att gruppen ses mer som ett hinder än en möjlighet är svårigheten i att hitta en lugn plats för vila och återhämtning när barnet känner ett behov av det. Hemmaföräldrarna menar att barnen behöver lugn och ro för att kunna hantera de intryck som de möter under dagen och det är svårt att finna lugnet när barnen befinner sig i det sociala sammanhanget hela dagen på förskolan.
Men det tråkiga med förskolan är ju det här att man inte kommer undan, att det är svårt att komma ifrån (…)
(Informant A 2020).
7.4 För mycket styrning, för lite frihet
Respondenterna uttrycker olika aspekter om förskolan som arena för barns sociala utveckling i koppling till frihet och styrning. Den första aspekten handlar om hur förskolan är uppbyggd med rutiner. Hemmaföräldrarna säger att det finns fördelar med fasta rutiner, dels eftersom barnen kan känna sig trygga i att veta hur dagen kommer att gå till, dels för att lära sig att anpassa sig till det kommande livet.
Barnen lär sig struktur, det är lite som en arbetsplats, barnen behöver anpassa sig till någon annans regler.
(Informant G 2020)
Däremot menar vissa av respondenterna att rutiner också kan ses som en nackdel eftersom det kan hindra barnets vilja och istället skapa en känsla av tvång hos barnen när de måste göra saker som de inte har lust med vid det tillfället. Hemmaföräldrarna säger att i förskolan kan det hända att barnen blir tvingade till att delta i en aktivitet som de egentligen inte vill på grund av att personalen har ett stort antal barn som alla ska övervakas samtidigt. De säger att hemmet ger en annan frihet då de tillsammans med barnen kan bestämma vilka rutiner som ska gälla samt att barnet får en frihet i sitt val av aktiviteter.
Vi har större möjlighet att ta dagen som den kommer, är vi trötta så kan vi stanna hemma. Är vi sugna på att åka iväg någonstans. Man kan anpassa aktiviteten efter barnen och hur de känner sig för dagen och hur vi haft det den veckan.
Istället för att lämnas på förskolan oavsett om du är trött eller inte den dagen så finns det redan en planerad aktivitet som du ska delta i eller alla barnen är där.
Jag kan se på mina barn från dag till dag vad som passar oss och de kan önska saker och vi kan göra det i den stunden, och har möjlighet att ändra oss i sista sekunden om vi vill det.
