Bureus, grubblaren i kungens närhet

Stormaktstiden är känd för sin ideologiska strävan att ge det svenska språket en ärorik historia men också för ambitionen att göra svenskan till ett standardiserat språk, kanske efter latinets modell. En av dem som i varje fall försökte sig på den senare uppgiften var just Johannes Bureus.

Johannes Bureus (1568–1652) har kallats för den svenska grammatikens fader.

Kanske hade ”farfar” eller ”farfarsfar” passat bättre eftersom de första egentliga grammatikorna skrevs först efter hans tid, dvs. under den karolinska eran eller rentav under denna periods slutfas. Men Bureus var onekligen intresserad inte bara av runsvenska och fornnordiska utan också av den samtida svenskans

standardisering, och han gjorde en del försök att regelbinda skriften till båtnad för skribenter och tryckare. Tyvärr blev han aldrig färdig med sitt funderande över den svenska stavningen och han efterlämnade nästan inget tryckt alster i detta ämne.

Hans ”Tabula orthographica” föreligger t.ex. bara som handskrift. Vi känner honom i dag mest från en rad smärre preliminära utkast där han ger fragmentariska upplysningar om samtida dialekter och råd om rätt svenska i skrift och tal. Bureus var visserligen en känd person i kretsen runt kungen, men det är osäkert om annars hans manuskript lästes av så många. Hans beskrivningar och kommentarer var osorterade och lösryckta, och han förefaller inte ha formulerat några egna grundprinciper för sig själv och än mindre resonerat sig fram till reglerna för det ordnade skriftspråk han strävade efter. De som kom i kontakt med hans skrifter (utg. av Hjalmar Lindroth 1911–12) blev nog därför inte så mycket klokare av dem.

Bureus begrundade ändå de flesta av den svenska ortografins besvärliga punkter:

gemineringen av vokaler och konsonanter, digraferna med <h>, beteckningen av de palataliserade/affricerade /k/ och /g/ eller bruket av <ch> i ord som <richtig>.

Han snuddade vid behovet av särskilda tecken för tjockt /l/ och /ŋ/. Allt detta är solidariskt studerat och vederbörligen redovisat av Lindroth i hans inte så lättlästa monografi om Bureus som ”grammatiker”.

En större text om svenskans stavning och grammatik skrev Bureus år 1636:

”Specimen primariæ linguæ scanzianæ”, men den har tyvärr försvunnit. Sista kända exemplar gick på auktion under 1700-talet. Vi vet numera inte ens om den

handlade om den samtida svenskan eller bara om de nordiska fornspråken. Den enda mer handfasta tryckta texten om svensk stavning av Bureus är ”Runa ABC-boken” (1611) som behandlar ortografin på knappt ett par sidor. Man får här veta att svenskan har 9 vokaler och 19 konsonanter. Till vokalerna räknades <å, ä, ö>

som Bureus alltså inte godtog som diftonger (vilket skedde hos en del andra som betraktade frågan genom sina de latinska glasögon). Siffran för konsonanterna tyder på att han räknade digraferna med <h> som enskilda bokstäver med var sitt ljudvärde. Bureus funderade också på möjligheten att uppfinna nya tecken för ljudvärden som inte hade några bokstäver i latinet eller grekiskan. Kanske avsåg han tecken för tjockt /l/ eller /ŋ/ men nog inte för det bakre /ʀ/ som på hans tid i Sverige och på andra håll mest betraktades som ett talfel. Han uteslöt de latinska

<c>, <x> och <z> eftersom deras ljudvärden kunde becknas med bokstäver eller kombinationer av bokstäver som redan ingick i det svenska alfabetet.

I sin abc-bok nöjde sig annars Bureus med att lista problem som man enligt honom borde ägna sig åt i undervisningen. Huvudvärken överläts alltså på läraren:

<e> gentemot <ä>, <o> gentemot <å>

<ch> gentemot <k>

<d> gentemot <dh>, <g> gentemot <gh>, <t> gentemot <th>

konsonantiskt <j> gentemot vokaliskt <i>

konsonantiskt <v> gentemot vokaliskt <u>

konsonantiskt <v> gentemot <f>

enkla gentemot geminerade ”stavar”

En originell nyhet är – om jag tolkar Bureus rätt – att han i viss mån förordade morfologisk avstavning. Man skulle alltså sätta stavelsegränsen mellan stam och ändelse i svenskan. Tanken kommer tillbaka hos senare ortografer.

Av Tabula orthographica framgår det inte oväntat att Bureus vill hålla sig till den alfabetiska grundprincipen: varje ”hörligit läte” borde ha sitt ”särskilta synliga riktmärke characterem”, dvs. att det idealiska alfabetet borde vara ett strikt fonetiskt alfabet. Som vanligt tänjs principen också av Bureus som medger att det finns läten som stavas på olika sätt och bokstäver som kan beteckna olika läten.

Bureus låter heller inte grundprincipen hindra sig att fundera på möjligheten av ett gemensamt alfabet för en rad språk som tyska, engelska, danska och svenska!

Det är den alfabetiska grundprincipen som får Bureus att förkasta stumma bokstäver och ”onödig” geminering. Han tycker också att <i> är onödigt för att markera affricering av /k/ och /g/. Däremot har han tydligtvis inte något emot att ha två s-bokstäver, så som vi känner från äldre och yngre frakturstil (och från grekiskan), ett kort <s> i ordslut och ett långt <s> annars!

Om Tabula orthographica hade blivit tryckt och allmänt spridd är det inte

osannolikt att Bureus kunnat påverka 1600-talets ortografi till större enhetlighet.

Men så blev det inte, och nu är Bureus texter mest av intresse som upplysningar om tidens talspråk och om hur man kunde tänka om språk i Europas kulturella utkant under hans tid. Det som svenska språkhistoriker framför allt har Bureus att tacka för är i stället hans utgåva av den fornsvenska ”Konungastyrelsen”!

Vi ska nu se lite närmare på hur två språkmedvetna skribenter hanterade svenska språkets stavning i en sorts uppslagsbok och i en flerspråkig ordbok.

5.2 Comenius’ Janua linguarum i översättning av Ericus