Kristoffers landslag (mitten av 1400-talet)

Mycket hände i Norden under 1400-talet och efter ett knappt sekel hade det blivit dags att omarbeta Magnus Erikssons landslag. Den nya lagen stadfästes av kung Kristoffer 1442. Schlyters utgåva (sista volymen i hans serie av svenska

medeltidslagar) följde handskriften Kbh 1209 som dateras av utgivaren till mitten av 1400-talet. I företalet räknar Schlyter upp en del egenheter i ortografin som växling mellan <e> och <æ> för samma ljud, <c> eller <ch> för väntat <k>, växling mellan <d> och <dh> och mellan <g> och <gh>. Han ger också exempel på oväntad fördubbling av bokstäver, särskilt av vokaler.

För en översikt över det man vet eller antar om lagarbetet se Wendt 1997. Man kan anta att lagtexten utformades i sekulär miljö, även om kyrkligt bildade skrivare säkert utnyttjades. Flera bedömare har noterat att språket i lagen visar spår av språket i det kungliga kanslierna (Wendt, 20f).

3.2.1 Teckning av vokaler

Ännu används inte vokalbokstaven <å>, men man kan nog anta att i stället det geminerade <aa> var knäsatt som en konventionell beteckning av det nya vokalljudet, även om ibland dubbel vokal som i <formaa>, <naadhom> varierar med enkel som i <forma, nadhom> och även om <a> någon gång dubblas i ord där /a/ bevarat sitt forna värde som i <oppenbaara, tillaaghom>. Ett tecken på att <aa>

avser ett nytt uttal har vi särskilt i de rätt många exemplen där <aa> avser kort betonad vokal: <gaanga, haalda, waald>. Här ser vi alltså en nyhet i KrLL gentemot BirgU.

Skrivaren använder gärna <w> inte bara för /v/ (se nedan) utan också för /u/

oberoende av om vokalen är kort eller lång; <wth, wrminis, hws, siwke, wndan, twnga, wundher, wpbiuda, samw>.

Liksom i BirgU är valet mellan <e> och <æ> ett problem i ord med kort betonad vokal, som redan Schlyter noterade i företalet. Ett och samma ord kan här påträffas med olika stavning: <rætter> gentemot <rettom>, <hælgha> gentemot

<helgha>, <fæsta> gentemot <festa> ’fästa’, <hæst> gentemot <hest> m.fl.

Liksom i BirgU stavas svarabhaktivokalen och den bestämda slutartikelns vokal med <e>. Undantagen är här möjligen färre än i BirgU, dvs. en viss uppstramning kan ha skett. När de korta stamstavelserna förlängdes var det naturligt att låta <e>

och <o> segra som suffixstavelser över <i> respektive <u>. Spår av talspråkets variation är dock ännu tydliga, kanske lexikaliskt villkorade i frekventa ord som tidigare haft korta stamstavelser: <taki, luthi, gifuin>, <sculu, lagsagu, gatu, laghum> vilket inte hindrar att <i> och <u> ibland återfinns i ord vilka hela tiden haft lång stamstavelse som <kiortil, erffuir, fangit>. Bruket av <i> i ändelser kan vara också vara lexikaliskt generaliserat i vissa suffix som som i <-likit, -ilse, -is>.

3.2.2 Teckning av konsonanter

Också tecknen för konsonantljud hanteras i stort sett på samma sätt om i BirgU.

Som väntat slår en del drag i den underliggande dialekten igenom, t.ex. bortfallet av /r/ i nominala pluraländelser efter /a/: <bryllunga, samarfua, arfuingia, wægha>

(se Tjäder 1961).

Palatalisering/affricering anges inte heller i KrLL av /g/ och /k/ framför främre vokal i ord som <göma, kæra, skæl>.

Bruket av <dh> och <gh> förefaller osäkrare än i BirgU. Här möter både <ridha>

och <rida>, <radhe> och <raada>, <almoghen> och <almoganom>, <laghman>

och <lagmen> m.fl. I suffixen föredras <d> framför <dh>; <kalladis, skilnader, loffuado>. Ibland står <d> i denna position gång på gång i ett litet stycke:

byrd (v.s.a. byrdh), biuder, bade, scoda, wædsætia, mætzordom

Hyperkorrekt <h> förekommer i KrLL liksom i BirgU: <landh, sendha, waaldh, sannindh>. Ett specialfall är dentalpronomina som här stavas konservativt med

<th> och ibland <t> liksom i BirgU: <then, thetta, thy, thu; tessa, tik>.

Digrafen <th> för /t/ (också när den betecknade konsonanten återgår på tonlös klusil) är mycket vanligare än i BirgU. Stavningar som <ath, eth> är de normala och <th> används också i ord som <misth, leetha, gither> etc.

<th> eller <t> används inte av KrL i sådana ord som tidigare haft tonande dental spirant. Där skrivs <d> eller <dh> som i <kalladis, sidhan> som ovan nämnt.

<h> är nog närmast en prydnadsbokstav i många stavningar med <dh> och <gh>, och liksom i BirgU återfinns stavningen <ngh> för ng-ljudet i ord som <tingh, konungh>.

/k/ stavas förstås normalt <k> som i <skogh, forskælom, ænkia, jak, taka> etc.

men KrLL är rätt frikostig med <c> eller <ch>, särskilt i förbindelse med

föregående <s>: <ælsca, scal, wenscap, scogh, scadan> och <iach, schal>. I stället för dubblerat <kk> som i <lokkar, samtykkio> skrivs ibland <ck> som ju har framtiden för sig som i <samtycke, tryckia>.

Stavningen av v-ljudet följer i stort sett samma principer som i BirgU även om enhetligheten särskilt i medial position är mindre, vilket möjligen framgår av följande exempel:

wälia, wara

swäria, hwem, qwälia, twinga; huar, quik, tueggia,

liffua, haffuer, gaaffua; ofuer, lofua, gafuo; gaffwa; hawa, gawa, giwa; hauir halua, arfue, ærffuande

orloff, breff arff, torff, half heffdar, affla

/ft/ stavas gärna <pt> liksom tidigare i ord som <epter, giptomal, scripten> enligt en tradition som kan avspegla uttal eller ibland har inspirerats av latinet.

KrLL nyttjar inskottskonsonanter liksom föregångarna. Här en bukett av ord:

findz, laghmanz, minzska, frælzt; nampn, fæmpta; gambla, komber; helder, fulder

3.2.3 Återgivning av kvantiteten i betonad stavelse

I stort sett är den latinska ortografin vägledande för återgivningen av lång och kort betonad vokal liksom i BirgU. I KrLL skrivs alltså ord med lång medial vokal

<sworo, krona, sidhor, klædhe, böte> och ord med kort betonad vokal <alle, sannind, natta, lokkar, rætter>. Även om vi bortser från <aa> – som är ett specialproblem – skrivs emellertid ofta lång vokal geminerad i betonade

enstavingar före konsonant eller i ordslut: <doo, boo, frii, tee; book, hoor, steen, heem, liik>. Enligt latinreglerna skrivs normalt <al, til, scal, wilful ’full’, fal ’fall’, krop, nat, skat ’skatt’>.

En nyhet är nu emellertid att konsonanten inte sällan gemineras i enstavingar (efter kort betonad vokal): <all, till, will, hopp>. I enstaka fall kan också medial lång vokal stavas med geminerat vokaltecken: <deela, oppenbaara>. (Jfr Lasch 1913 § 22 om fakultativ geminering av <a, o, e, i> och mer sällan av <u> i mlt under 1400-talet.)