5 Stormaktens skriftspråk
5.2 Comenius’ Janua linguarum i översättning av Ericus Schroderus (1640)
Comenius’ encyklopedi Janua linguarum var en viktig text under 1600-talet. Den presenterade mänsklig – praktisk och teoretisk – kunskap på olika områden och gjorde detta i parallella texter på latinet och andra språk. Schroderus (d. 1639) gav ut boken (1640) på Keysers tryckeri med en kolumn tillagd på svenska språket.
Schroderus var själv lexikograf och sannolikt mera medveten om språkets form än flertalet andra icke-teologiska skribenter. Vid sin död efterlämnade han ett stort ordboksmanuskript karakteriserat av Bengt Hesselman som den första ordboken över samtida svenskt språk. Tyvärr omkom Schroderus i unga år. Vännen Samuel Columbus skildrar hans död (i en En swensk ordeskötsel) så här:
Han blev förd, stacker, av en häftig väderiling utav Norrbro i Strömen, i det han sent om en afton kom ifrån en god vän, och kan ske var något lustig, men damp som jag säger, i strömmen. Hans följe ville gärna upprätta honom, men för'n de sågo sig om, hade han kommit på ett kvarnhjul, där av han blev i hast sönderkrossad. … Schroderus tidige frånfall beklagar Loccenius i sine Antiqvitatibus SweoGothicis, och säger att om han hade fått leva, hade Sverge haft i honom en vacker karl till bokväsendet …
5.2.1 Tecken för vokaler
Som väntat är nu bokstaven <å> fullt etablerad och dragkamp råder mellan <o>
och <å> för betonat kort /o/. Schroderus stavar <locka, rotta, rost, hopp, torr>
etc. men också <mongfallige (v.s.a. <mång->), longe (v.s.a. <lång->), ottonde>.
Med <å> skriver han t.ex. <ållon, förståndet, stång-, spång, månglare>.
Kort betonat /ε/ stavas olika i olika ord men vissa ord förekommer både med <e>
och <ä>: <regnar, rägnet>, <enckia, änckia>, <skerfwar, skärfwar> och <wender, wänder>. <e> används ibland också trots ordets samhörighet med å- och a-ord som i <twetta, spenna>. Normalt stavas /jä/ <ie> i ord som <spielkar, fiellas, hielpa>, en tendens som kan iakttas också i andra äldre och yngre texter (ända fram till under 1800-talet).
Växlingen mellan <i> och <e> samt <u> och <o> i suffixen har i stort sett upphört, dvs. <e> och <o> har segrat som i <händer, tällier, becken> och <grytor,
twegrepot>. Enstaka undantag föreligger med <u> som i <-wahrur>. Med <i>
stavas vissa avledningssuffix som <-ig(h), -lig(h), -ing> efter uttalet liksom också i modern svenska.
Den latinska skrivtraditionen med växling mellan <v> initialt som i <vthan> och
<u> medialt för kort /u/ som i <bulta, stuckit> upprätthålls tämligen konsekvent.
Långt /u:/ återges i enstavingar ofta med <w> som i <liws, grws, siw>.
5.2.2 Tecken för konsonanter
/k/ tecknas normalt <k>, t.ex. initialt, men vissa ljudförbindelser stavas på annat sätt liksom tidigare:
/lk, nk, rk/ skielckar, brinckar, mörckret /kt/ achta, slechte
/k:/ stycket, sträcker, smycken; men också: doch ’dock’, och ’också’
/t/ tecknas <t> men ibland särskilt i ordslut skrivs <th> som i <åth, sooth, någoth>.
Hyperkorrekt används <t> i supinum/ptp utrum som i <fulbordat> ’fullbordad’,
<fullendat> ’fulländad’ som i vissa andra samtida texter.
Dentalpronomen skrivs med <t> och <th> som i <thet, tu, tigh, tädan, thedan>.
(Alltså inte <d> som i danskan och och i enlighet med det samtida vardagliga uttalet under 1500- och 1600-talen.)
Morfologisk stavning tillämpas när stam på <d> tar suffixet <t> som i <godt>
(adj.), <skedt> (ptp), <lärdt> (sup.), <afskildt> (sup.).
<d> brukas oftare än <dh> i ord som tidigare haft tonande spirant: <skoda, bladen, wäder, wijd (adj.), förfärdighade>, men fortfarande stavas här ibland <dh> som i
<wedh, sädh, widh (prep.), flodher>. Kanske hyperkorrekt eller för prydnads skull stavas /d/ med <dh> i ord som <brandh, tilredh (ptp)>.
<gh> är vanligt i ord med tidigare spirant som i <tagha, någhon, slagh, sigh, sannerligh> men också <g> brukas som i <frågar, -ligit, hagel, sig>.
Palatalisering av /k/, /sk/, /g/ framför främre vokal markeras sällan men möter dock någon gång som i <kiärr, kiärnan, kiöt, skielckar>. Normalt stavar Schroderus annars konservativt <kärror, känner, skerfwa, skärs, gespar, förgätenheet>.
/v/ stavas regelbundet i enlighet med följande exempel:
wara, swars hafwa, gifwa sielfwa haff, loff
En mindre avvikelse från detta mönster är att <ff> fakultativt ofta dubblas liksom i ordslut också framför <w> som i <skoffwel, harffwa>.
5.2.3 Återgivning av kvantitet i betonad stavelse
Grundregeln från den latinska ortografien bibehålls som huvudalternativ.
(Förbindelser med <h> och <ff> räknas härvid som enkla konsonaner.) Lång vokal: frågar, synes Kort vokal: kroppar, kunna Lång vokal: wåt, wedh, staff Kort vokal: rät, skal, bål Lång vokal: så, må bestå -
Men nu har som vi sett redan tidigare att detta system till viss del rubbats särskilt så att lång vokal optionellt anges med geminering eller med tillägg av <h> som när Schroderus stavar:
wååren, heele, meera; befahrat, fehlas, uhr (prep.) soot, leek, röök; kohl, åhr
skee, gaa, ehoo, siöö, åå (subst.)
Dessutom kan geminerad konsonant liksom i medial position ange kort betonad vokal i enstaviga ord.
tunn, lopp, dagg, gull, lass, fått, båll, hatt
I sådana ord är sannolikt denna stavning den grundläggande för Schroderus (liksom i GVB), medan <ath, skal> etc.> är undantagsformer som ibland kan förklaras med ordens frekvens, svaga betoning och tunna egenbetydelse.
Inte ens den språkligt medvetne Schroderus undviker dubbelkonsonanter efter annan konsonant som <ck> (efter <l, n, r>) och i enstaka andra förbindelser som
<lamppor>.
Schroderus var som sagt lexikograf men i hans utgåva av Janua linguarum har vi ändå granskat hans eget sätt att själv stava i löpande text. Vid mitten av 1600-talet utkom annars också vårt första större lexikon ”Lincopensen” som kan sägas vara en imponerande representant för medveten språkbetraktelse under stormaktstiden (1640). Författaren kunde liksom Schroderus bygga på två stora bibelutgåvor, GVB 1541 och GIIA-bibeln 1618. Han kunde också luta sig mot ett par ändringar i den offentliga ortografin under 1600-talet som har konstaterats av Svensson 1981 och Santesson 1997, ändringar som kanske t.o.m. Schroderus hade medverkat till.
Vi återkommer i ett senare kapitel till stavningsnormerna i Lincopensen som vi ska jämföra med stavningen i en annan större ordbok tryckt hundraår senare, vid
mitten av 1700-talet, alltså några decennier efter den livliga språkdebatten under slutfasen av det karolinska enväldet och därmed efter den tid som omfattas av förevarande undersökning.
5. 3 Världsligt skrivande under 1600-talet, i tryck och handskrivna texter
Vi har allt skäl anta att kyrkligt skrivande var mera enhetligt än det världsliga. De flesta författare hade kyrklig utbildning och skrev om religiösa ämnen. Inte ens Andra läskunniga läste nog inte bibeln så ofta att de kunde identifiera och rätta sig efter dess stavning. Vi vet från stavningsdiskussionen vid seklets slut att det världsliga skrivandet bedömdes av vissa kvalificerade betraktare som rätt kaotiskt med avsende på stavning. Janua linguarum var visserligen inte ett religiöst verk men översättaren var ändå en språkligt bildad professionell person, så den är antagligen inte så typisk för andra skrivkunniga svenskar.
Här ska därför undersökas två andra texter som företräder världsligt skrivande.
Först en snabb blick på en sekulär text över ett vardagligt ämne en kokbok som utkom av trycket vid seklets mitt. I den mån språket här rättade sig efter en eventuell norm var det i så fall närmast tryckeriet (Meurer) som stod för den standardiserande ambitionen. Den andra texten representeras av handskrivna privatbrev från en ung adelsman, Johan Ekeblad, med boklig utbildning och ambitioner, brev som han skrev från Stockholm till sin bror hemma i
Västergötland.
5.3.1 Een lijten kockebook
Kokboken upplyser oss inte om vem som var dess författare, och vi vet inte om den är en översättning eller ett svenskt original. Standardiseringsgraden erinrar om Ekeblads brev. Boken är lättläst, eftersom den ortografiska variationen ligger rätt väl inom den fonematiska ramen. Här en förteckning över några ortografiska varianter:
eplen-äplen, fersk-färsk, ettikia-ättikia-ättika lock-låck
sedhan-sedan, sudhna-sudna, sodhet-sodet någhot-något, behaghar-behagar, laghom-lagom ungt-vngdt (!)
miölck-miölk hafwa-hafua, af-aff
kåhl-kål, löök-lök, feet-fet, skäär-skär, een-en ett-eet,
ströö-strö, slåå-slå
Som väntat växlar stavningen av betonat kort /ɛ/ och valet av vokaltecken kan inte alltid motiveras etymologiskt. Man kan misstänka att stavningen antingen följer talad variation eller är lexikaliskt betingad. Här möter t.ex. <kenner, hwelfwas, twetta, hielpa> vid sidan av <ränsa, mäst, järn>. Liknande variation föreligger i ord med kort betonat /o/ som i <potta, lock, torta> vid sidan av <låck, trångt, ångan>.
Ändelsevokalerna verkar ha stabiliserats så att bestämd artikel har <e> som i
<flesket, bladhen>, medan preteritum participet i starka verb har <in, it> som i
<sudin, sudhit>. Skribenten stavar också <myckit> men <intet>.
De mediala spiranterna är nog på väg ut ur talet. Detta syns i växlingen mellan <d>
och <dh> som i <späda, bloden, sodet> gentemot <skedhar, siudha, nedhan>.
Alternativet <dh> dominerar och föredras i ordslut som i <brödh, godh>. Också
<g> och <gh> växlar på liknande sätt som i <plägha, färdigh; slagh, deegh;
skölgh> vid sidan av <lagom, tagna, färdigt>.
Palatalisering av /k/ och /g/ utmärks ej: <skedhar, skära, kött; gädda, förgät>. I stället för geminerat <k> skrivs genomgående <ck> som i <hacka>. Förbindelsen /kt/ stavas likaså systematiskt <cht> som i <sachta>. Skribenten upprätthåller stavningsolikheten mellan <och> ’och’ och <ock> ’även’.
I kokboken följs den konservativa traditionen med <t> eller <th> i
dentalpronomenen som i <thet, thetta; tu, tå>. /t/ stavas ammars nästan alltid /t/
som i <tagna, erter>, men av någon anledning skrivs dock morfemet <vth-> som i
<vthi, vthaff>.
/v/-ljudet följer de i GVB knäsatta huvudprinciperna: <wäl, wisp; hwijta, swart;
skifwor, hafwa; rijff, korff, halff>. I enstaka fall skrivs /v/ medialt med <fu> som i
<blifuer, häfua>. I prepositionen <af> stavas /v/ med enkelt <f> (vid sidan av
<aff>).
Återgivandet av kvantitet kännetecknas av ambitionen att ange vokallängd med geminering mycket mer än i övriga här granskade texter. Medialt följs på det hela taget den latinska traditionen som i <gryta, potta>. Men också här gemineras inte
sällan tecknet för lång vokal som i <heela, hoopa hwijta, swr>. I enstaviga ord på konsonant tillämpas gemination av konsonanten när vokalen är kort och av vokalen när den är lång:
hull, fett, kött, lägg, håll, tryck, smått, täpp sööt, reen, stoop, faat, steek, stryyk, wijn
I enstaka fall lämnas konsonanten ogeminerad: <skin, prop>. Dessutom skrivs med enkel konsonant i frekventa formord som <til, wil, man, kan, at>. På motsvarande sätt lämnas vokalen ibland ogeminerad som i <lät, smör, gör, godh, bär>. I få ord betecknas vokallängden med <h> som i <kåhl, åhr>.
I slutljud betecknas lång vokal med eller utan gemination som i <see, syy, slåå, ströö; slå, strö, trä, små, try>.
5.3.2 Ett brev från Johan Ekeblad till sin bror 1651
Redan av ett kort utdrag ur utgåvan (Allén 1965) kan vi se hur fritt den 22-årige adelsmannen stavar i brevet till sin bror den 6 augusti 1651:
Näst all welfärds flitiga lÿkönskan kan iagh ike wnderlåtha att skriffua min k bror ett ord eller tu, till att låtha min k b förnimma att iagh nu i 2 påstedagar på rad inga breff, ther nedan ifrån bekommit haffuer, will doch ike annart förhåppas, att iagh iu medh nästa påst några tiender får, till hwad tidh min k[iäre] F[ar]k[iär] will göra min Saligh mors
begraffning, på thett iagh migh wist inställa måtte, gud giffue att thett icke skedde altförsnart fordÿ så kunne iagh komma till att bliffua skikat med den portugisiska gesandten som reszer ennan 14 dagar land-wägen åth Götheborgh, iagh förwantar med nästa påst wisza tiender derom ifrån min kiäre bror, Eliest haffuer iagh reda skreffuet engång min k b till om en häst iagh haffuer fått aff Clasz tott, hwilken ähr här wthropat för den besta ringrännare i Stokholm iagh will, om gudh will, haffua honom med migh ther neder till att see om han behagar min k b emedan min k b sade sigh wilia haffua en god häst när iagh senste war där nedre, Jagh haffwer och för några dagar sendt en bösza tit neder med hemming trummetare om bror behagade att låta fråga ther-efter om han henne ike leffueerar från, thet ähr en smålenninge med brun ståk och 8 refflor, hon ähr migh giffuen för god iagh weet intet om sant ähr, Rätt nu på stunden fik iagh ett breff från syster anna Ekebladh med hennes kloka som hon haffuer sändt migh att låtha laga Eliest weet iagh intet nÿtt att Avisera min kiäre bror denna reszan wthan att Christer lilie ähr här och Rezser snart hädan, mörner ähr nu hädanrest och åth småland, han sade att han skulle strax han kommer ther ner sökia wp eder hwar i ähra, wy haffua mist en stor rod när wy miste honum och Clas tott som reszte igår sinkoosz åth finlandh sedan therifrån och åth liffland, tyskland, och seedan åth frankerike och Jtalien, här talas om att
Dronningen skulle låtha komma ett wthskåt aff adelen med heela rådet till Septembris månadt för några synnerliga orsaker skull, om thett nu så bliffuer få wy see, ifrån the lybeskie traktaterna haffua wy att man menar thett skall snart bliffua ändat, och att puncter[n]a wåra komma pålaken myket swåra före. k b hälsza min kiäre Farkiär på thett tiänstligste och Syster Margretha och bedia hänne låtha migh wetha hwad hon will haffua för sit Commiss […]
Ekeblad är nog en rätt typisk repesentant för stormaktens unga karriärister, sådana vilkas stavningsvanor Jesper Swedberg och Urban Hiärne några decennier senare ondgjorde sig över. Redan det korta utdraget företer ord som stavas olika: <ike-icke, låta-låtha, thet-thett, sendt-sändt>, så en fullt standardiserad stavning föreligger inte. Men på det hela betecknas ändå frekventa ord på samma sätt, när de kommer tillbaka, oavsett om stavningen följer generella fonografematiska regler eller ej. Detta gäller som vi kan se <iagh, migh, och, till, will, att, wy, åth, wth, ähr, ther>.
I fråga om de generella stavningskonventionerna kan man notera att Ekeblad stavar v-ljudet som man kunde vänta: <wist, swåra, haffua, breff>.
Kvantitetsåtergivningen i flerstavingar stämmer i stort sett med latintraditionen även om han missar dubbelteckningen av konsonant i en del fall som <skikar, kloka, ike> och någon gång geminerar vokal i onödan som i <heela>. Som väntat förekommer i många fall geminering av både vokal och konsonant i enstavingar:
<att, till, will> vid sidan av <skåt, stok> och <rad, god, iagh> vid sidan av <weet, ähr> men detta skedde redan i GVB. Av övriga stötestenar väljer han kanske helst
<å> för kort /o/: <påst, ståk, håppas> och kanske <ä> för kort /ε/: <häst, rätt, färd>. Ekeblad tycks vilja ange palatalisering av /k/ i ord som <kiär>. Bortser vi från formorden föredrar han <g> framför <gh> i enlighet med tidsandan för /ʒ/ i ord som <behaga, dagar, laga> och samma sak i fråga om <d> och <dh> som i
<hädan, neder, emedan, reda>.
Inte oväntat finns inslag av skrytstavning. I icke-initial position skriver Ekeblad sålunda dekorativt <th> för <t>: wthan, låtha, åth, wth>. Han verkar också vara svag för medialt <sz> för /s/ oavsett om en professionell skribent skulle ha brukat geminerat eller ogeminerat <s> som i <reszan, koosz, wisza, bösza, hälsza>.
Vad blir slutsatsen? Ja, hade Ekeblads breven blivit tryckta hade nog en del egenheter slipats bort, men på det hela taget är hans stavning ganska vårdad och enhetlig – även om hans regler knappast skulle ha tålt att upphöjas till ortografisk lag.