hela mellanstadiet Var jag omtyckt som fan i
skolan. aV en del…
Dramatenskådespelaren Morgan Allings stora folkliga genombrott kom i TV4:s succéprogram ”Let’s Dance”. Det allmänna omdömet var att Morgan dansade bäst, var i särklass mest omtyckt men föll på en felstuffande partner.
lektionen var slut och han kunde få kamraternas tackapplåder.
Idag har Morgan en bestämd uppfattning om vad dagens skola borde göra annorlunda.
– Problemet är att all undervisning ska se exakt likadan ut. Alla människor som går in i klassrum- met SKA lära sig Lagan, Viskan Ätran, Nissan som man dessutom kan googla fram idag. Då tar man inte tillvara människors unika gåvor, de dol- da gåvorna. För de gåvorna känner man ju inte till när man sitter där inne och ska sitta i raka led med raka ryggar och plugga – tyst, utan keps.
Enligt Morgan sitter man där och ska få kun- skapen intryckt i sig och sedan går man ut och känner: ”JAG VILL FAN INTE HÅLLA PÅ MED DET HÄR – jag vill meka med bilar. Varför ska jag sitta och måla? Jag vill ju meka med bilar.”
– Passar man inte ens in i den värld där alla ska få plats och alla vara lika, då vänds trotset inåt.
– Då tycker man själv: ”fan va jobbig jag är, vad besvärlig jag är”. Tillsammans med skolan sätter barnet en stämpel i pannan på sig själv: ”jobbig, dum, obegåvad, dyslektiker. Sätt dig ner och håll tyst! Skärp dig!”
Morgan kallar tron på att människor är lika för ”det största och dummaste jävla misstaget man kan göra”.
– Alla är människor olika. Och det är en styr- ka. Män och kvinnor är olika. Det ligger ingen värdering i det. Spelar ingen roll hur man är; hud- färg, religion och läggning. Olikhet är en styrka.
jämför sig med andra och så tar skådespelaren Alling över igen och framför en liten scen där på parkbänken med upprörd, halvkvävd röst och bortvända händer som knäpps och öppnas om vartannat som om de inte visste vart de skulle ta vägen;
”Jaha, nu kommer de in här och ska ta över på jobbet, jaha, nu ska kvinnorna bli chefer, fy fan”. – Det är där man inte klarar av olikheten. Och formas man redan i skolan att alla är lika så tror man det är lagen: ”Vi är alla lika”. Skolan kan alltså prata ”hål i huvudet” om alla människors lika värde men om vi inte utnyttjar olikheten…
– När vi inte uppmuntrar olikheten utan alla ska tycka och tänka exakt likadant. Då är det självklart att folk gör revolution mot det, klart som fan att man blir nazist då, eller rasist, eller AFA-medlem, för alla vill de slå mot likriktning- en.
Morgan Alling har en idé om hur skolan kan uppmuntra kreativitet. På samma sätt som han själv fick lära sig fråga, svar och konsekvens när han träffade Martin Alling, fosterpappan han till slut stannade hos.
Fråga en 12-åring vad hans livs mål är och kan- ske blir svaret. ”en BMW”.
– Hur ska du få den? – Jag ska bli rik! – Hur ska du bli rik? – Jag ska bli rik! – Ja, men hur?
man börjar med svaret på den grundläggande frågan ”vilken kunskap måste du ha för att göra det där?”
– Martin ställde hela tiden frågor och jag tror frågor är viktiga: ”varför gör du så?”.
– Var, vem, när, hur och just varför; alla de där fem frågorna vi skådespelare jobbar med är ju grunden för att vi ska få fram en rollfigur eller karaktär. Och de fungerar även på livet i sig. Hela livet!
– Martin uppmuntrade mig också alltid och sa: ”Klart du ska göra det, självklart” för livet visar oss ändå om vi är bra på det men du kan ju inte börja med att dissa ditt liv.
För Morgan började livet på allvar på Flatås- skolan. Med julspelet och några killar som hop- pat av.
– Jag vågade gå fram och fråga läraren som arrangerade uppsättningen och fast jag visste att jag skulle bli avvisad och fast jag blev avvisad så vågade jag för jag kände att det var något jag verkligen, verkligen ville.
– Då fanns det någon som uppmuntrade mig istället för att säga ”Morgon, du är jobbig”. På kvällen ringde läraren och frågade om jag ville vara med och sa; ”jag tror på dig men ska du vara med får du inte förstöra”.
Julspelet ledde till amatörteater som ledde till scenskolan i Malmö. 17 år gammal blev Morgan den yngste eleven någonsin men också en av dem med mest erfarenhet av att stå på scen, en slags scen.
– Min förste teaterlärare Lennart brukar säga
att jag inte kom in på scenskolan när jag var 17 utan att jag började när jag var 4 år. Det kan nog stämma.
Teater är Morgans räddning. När han började spela teater utanför klassrummet behövde han inte längre lektionstimmarna som scen. Vikten av att fantisera och kunna gå in i en annan roll och då få perspektiv på den som blir kvar, fick honom att växa.
– Men det allra första ämnet i skolan borde vara är beteendevetenskap. Hur vi interagerar, hur kommunikation uppstår, varför vi tycker oli- ka, varför tjejer ibland blir huvudet högre än alla andra och sånt. Tar man sedan in teatern så rym- mer det ämnet också matte och historia och…
Vi pratar om teatern som ventil för starka känslor, om dramat som utlevelse, och inlevelse. Om hur vissa kända skådespelare har behov av att leva under en bil i tre veckor för att gå in i en roll.
– Länge var jag livrädd för att se inåt. Det var ”shit, måste jag gå ner så jävla djupt i alla käns- lorna? Då kommer jag aldrig upp igen” Men när jag väl gjorde det upptäckte jag att jag tittat klart för länge sedan.
– Jag har inte behövt få reda på vad saker beror på, det vet jag redan. Problemet är inte att jag vet om mitt bagage. Problemet är hur mitt bagage ska hindras från att påverka mig. Och det är en jäkla skillnad. Och framförallt påverka andra. Jag kan ju inte köra på i mina gamla hjul- spår och skylla på min barndom hela tiden. Det funkar ju inte.
Första gången Morgan berättade om sitt baga- ge, sin uppväxt var för tre år sedan i radiopro- grammet Sommar. I höstas kom boken ”Kriget är slut” (Forma). Nu skriver han på fortsättningen för som några kritiker påpekade: kriget tar inte slut med uppväxten, det bara förändras.
– Jag hade lätt att älska men jag hade svårt att ta emot kärlek. Men så kan man inte leva. Det fun- kar inte för då har man ständigt en dörr öppen i alla relationer.
När Morgan träffade Anna-Maria, hans fru, blev det här extra tydligt. Hon satte en skarp gräns. Hon älskade honom men krävde i gen- gäld att han visade sin kärlek för henne. Morgon försökte förklara att han visst det älskade hen- ne men minns väldigt väl orden med vilka hon avbröt honom:
”Nej det gör du inte. Du står med en dörr öppen och tänker gå hela tiden”.
– Jag är van vid att flyttas runt. Jag har aldrig litat på att få stanna. ”Nu är det den här miljön,
nu ja men om fem i minuter kommer jag sitta i att en bil på väg någon annanstans, till andra foster- föräldrar, andra barnhem, andra skolor”.
– Jag hade alltid en dörr öppen. Absolut. Det är som en fars och jag har varit en clown – det är så jag har överlevt. Man har alltid dörrar öppna så att det går att smälla i dem. Mitt liv är en fars. Från skolan och in i vuxenlivet.
Och då, då kommer vi plötsligt på att tiden runnit iväg. Morgan har en tid han inte passar och uppbrottet från bänken blir nästan som en fars, det också, med snabba repliker, hojtande och bestämda steg åt olika håll i Tivoliparken.
Om inte Morgan Alling just nu står på en scen någonstans i Sverige sitter han troligtvis ner och skriver klart uppföljaren till ”Kriget är slut”. Den handlar om vikten av att stänga dörrar och enbart ha en enda skolbänk. •