4.3.1 Camillas samling
När vi kom in i det lilla samlingsrummet på avdelningen för ett- till treåringar så var där några barn som lekte och efterhand kom det fler barn i takt med att de kom in från gården. De tio barnen lekte en stund innan Camilla tog ner påsen med sångkort. När barnen såg påsen reagerade de med glädje och skutt, och Camilla satte sig med ryggen mot väggen och barnen
på detta. Om barnen inte själva kunde berätta vad bilden på kortet föreställde, hjälpte Camilla eller kompisarna till. Sen sjöng de sången på kortet och på detta sätt fortsatte samlingen, tills alla barn hade fått ta varsitt kort. Under samlingen var det vid fler tillfällen barn som reste sig upp och började dansa till sångerna och det var allmänt mycket rörelse i rummet med barn som gick omkring. Även om det hände mycket runt omkring i rummet, var Camilla fokuserad på sångsamlingen och avbröt inte för att säga till något barn att sätta sig eller komma och vara med. Barnen hade stor frihet att röra på sig och vara med när de kände för det. Som avslutning sjöng de ”matsången”, sen bad Camilla ett barn öppna dörren, men då det barnet var upptaget var det ett annat barn som ville öppna dörren, och då fick han det. Sen fick barnen gå ut och sätta sig vid matbordet i tur och ordning, efter att Camilla sa deras namn.
I frågeformuläret som Camilla besvarade inför samlingen framkom det att hon använder sig av samlingen som metod ”för att stärka gruppkänslan och gemenskapen bland barnen, men
även för att ha kul och göra saker på barnens initiativ”. Hennes planerade samling var en
sångsamling, vilket de enligt Camilla har ”ganska ofta eftersom barnen gillar det och för att
det ger gemenskap och glädje”. Hon skriver att ”alla barn är med på samlingen men vill de inte sitta i ringen behöver de inte göra det. Barnen är ändå i samma rum och tar på så sätt del av samlingen”. Samlingen brukar de ha innan lunch ”för att de inte vill dela upp dagen i för många delar”.
I intervjun framkommer det att Camilla hade en tanke bakom varje moment som skedde i samlingen, som exempelvis vems tur det var att ta kort ur sångpåsen och att hon tog tillbaka kortet från barnet efter att de hade sjungit sången, för att barnet skulle kunna koncentrera sig på nästa sång. Hon var även medveten om var hennes fokus skulle ligga under samlingen, vilket motiverade hennes val att låta barnen röra sig fritt i rummet under samlingen. Hon menar att det annars blir ett störmoment som tar hennes fokus från samlingen om hon behöver säga till barnen att de ska sitta still. Camilla förklarade att det är sällan de i arbetslaget diskuterar samlingens innehåll, då det är upp till varje pedagog att välja hur man vill lägga upp sin samling. Hon berättade att de samlingar som diskuteras är samlingar kring olika projekt som påverkar verksamheten i en större utsträckning. I intervjun berättade Camilla att samlingens utformning utgår från barngruppen och deras behov, och att det just nu passar med ett firare upplägg men att det kan vara annorlunda om ett halvår.
Kring barns utveckling och lärande betonade Camilla att hon tycker att man som pedagog ska ta ett steg tillbaka och låta barnen själva få göra, och att man ska ge dem tid och hjälpmedel så
att de klara sig själva. Hon tog även upp att det är viktigt att man i arbetslaget har liknande grundsyn på barn och kunskap för att verksamheten ska fungera som bäst. Hon menade att eftersom de i arbetslaget tänker och jobbar efter liknande grundsyn kan de lägga mer energi på barngruppen och deras behov. Hon betonade i samband med detta att det är viktigt att man i arbetslaget för en diskussion kring vilken syn man har på barn och verksamheten, för att utifrån detta kunna arbeta mer samstämmigt.
4.3.2 Camilla – föreställning och agerande
I sin samling lockade Camilla barnen till aktivitet genom sitt sätt att interagera med dem. Samtidigt som hon ledde och höll i samlingen, bjöd hon in barnen att vara aktiva deltagare genom att hon lät dem samspela med varandra och henne. Hon byggde vidare på det barnen sa och använde det för att föra samlingen framåt. När hon samtalade med barnen var det genom dialog då hon genom samtalet inte var ute efter ett rätt svar, utan det handlade om att barnen fick uttrycka det de kände och tänkte, vilket enligt Strandberg (2006) gynnar barns lärande. Under hela samlingen lyssnade hon in barnen och svarade när de kommunicerade med henne, och gav på detta sätt respons till barnens uttryck.
Morgan tar ett kort ur sångpåsen och han tittar på bilden en liten stund. Erik som sitter jämte tittar också på bilden som föreställer en fisk.
Camilla: Vad fick du för någonting? Erik: Bläupp, bläupp, bläupp…
C: Bläupp, bläupp. Det säger ju grodan ju. E: Ja.
C: Vad säger fisken? Lisa: Blubb, blubb
C: Blubb, blubb säger fisken. Då sjunger vi om fisken.
Efter att de har sjungit sången, är det dags att dra ett nytt kort. Camilla vänder sig mot Lisa då det är hennes tur att ta ett kort. Svante är framme med handen vid påsen och vill ta ett kort.
Svante: Svantes tur.
Camilla: Sen är det Svantes tur. Du får välja efter Lisa.
(Utdrag ur videoobservation, Camillas samling, 2009-11-12)
Inom de sociokulturella teorierna betonar man betydelsen av barnens aktivitet i interaktion med människor i omgivningen, när det kommer till barns utveckling. Till detta hör också betydelsen av verktyg som hjälpmedel för att tolka och förstå omvärlden (Säljö, 2000).
Camilla handlade i sin samling utifrån dessa föreställningar genom att hon skapade en miljö där denna interaktion var möjlig och då hon använde sig av sångkort som ett verktyg för interaktion. I intervjun sa Camilla att
Jag tror att det är väldigt viktigt att man som pedagog låter barnen själva får göra. Det är nog min absoluta grundsyn på allt. Genom tid och ge dem hjälpmedel och så, så att de klara sig själva. [---] Jag tar hellre ett steg tillbaka och låter barnen själva få försöka, sen att det tar tio, tjugo, trettio minuter längre än vad det skulle tagit egentligen, men jag tror att det är väldigt viktigt. [---] Sitter jag med ett barn och de håller på att ta av sig i tamburen till exempel, så måste barnet få den tiden och jag sitta med där i lugn och ro och avvakta, och om jag behöver hjälpa, så kan jag hjälpa.
(Intervju med Camilla, 2009-11-12)
Både detta förhållningssätt och hennes handlande i samlingen visar på Camillas roll som en följeslagare till barnen men att hon samtidigt är steget före, och på sätt skapar hon nya utmaningar utifrån barnen och den situation de är i. Lenz Taguchi (1997) tar upp att den vuxne ska undvika att följa efter barnet och istället följa barnet sida vid sida. Hon påpekar att den vuxne på så sätt tar ett ansvar och ser på barnet som ett aktivt omskapande subjekt, och hon menar även att detta förhållningssätt är en förutsättning för att kunna skapa en dialog.