Copingprocessen definieras som: att kognitivt och beteendemässigt försöka att hantera specifika externa och/eller interna krav som bedöms ge oönskad påfrestning eller att överskrida personens resurser (definition från Lazarus & Folkman, Stress, appraisal and coping, 1984).
(Det engelska ordet 'coping' används numera i den svenska litteraturen då det inte finns någon bra översättning för begreppet).
Coping skiljer sig från adaption till omgivningen eftersom coping ses som en strategi för att specifikt hantera stress, medan adaption är en normalt, ständigt pågående process. Coping kan vara en viktig del i adaptionen vid anpassnings- och omställningsperioder.
Anpassning betecknar den process genom vilken vi ständigt försöker att balansera vår tillvaro efter inre och yttre betingelser även utan förekomst av stress. Anpassning är vårt sätt att möta omvärlden. Vi använder oss själva och omgivningen i ett komplext samspel i detta arbete. Kontroll är en viktig del i anpassningsarbetet, där coping har sin specifika funktion i svårbemästrade, stressframkallande situationer när den automatiska anpassningsförmåga inte räcker till (Lazarus, Averil & Opton 1974). Coping har därför fokus på nära situationer (här och nu) och har på så sätt ett kortare perspektiv än anpassningsprocessen.
Coping är individens medvetna handlingar beroende av både personliga variabler och omgivningsfaktorer. Copingstrategier är medvetna, kan vara både öppet eller dolt beteende och kan omfatta kognitiva eller psykologiska processer (t ex omtolkning).
Eftersom coping ses som medvetna insatser kan de därför utvecklas och tränas för att bli mer effektiva. Denna teori lyfter fram sammanhanget som betydelsefullt. Det är relationen individen - omgivningen som påverkar varandra växelvis. Man ser därför heller inte coping som ett fast beteendemönster hos individen. Insatsen blir mycket beroende av sammanhanget, hur personen tolkar och bedömer detta samt vilka hinder eller begränsningar som finns eller vad som underlättar.
Bland de olika teoretiska copingmodellerna som finns, har en forskargrupp, Richard S. Lazarus m fl genom många års forskning beskrivit copingprocessen i en sammanhängande modell (Lazarus & Folkman 1984, Folkman & Lazarus 1988). Denna följer stresshanteringen före, under och efter stresskällan har identifierats.
Copingmodellen beskriver en process vars uppgift är att hantera emotionell stress som kräver extra insatser. Individ och omgivning interagerar ständigt i denna process, förändrar och förändras av varandra. Coping betraktas inte som en egenskap eller som en viss 'stil', utan betecknar processen och säger inget om hanteringen varit lyckad eller ej. Det är det vi gör eller inte gör i tanke och handling för att bemästra, tolerera eller reducera den stressfyllda relationen till omgivningen.
Copingprocessen
Copingprocessen riktar sig mot det negativa känsloläge som uppstått. Innan copingstrategi kan väljas, måste man göra en analys dvs en bedömning (eng. appraisal) och värdering av situationen som helhet, primär bedömning. "Vad står på spel?" Man bedömer t ex om det finns hot mot självrespekten, mot viktiga relationer, risk för missförstånd, hot mot kompetens
Ann-Christine Gullacksen Copyright
eller förväntad prestation. Denna värdering görs mot bakgrund av personens mål, värden, erfarenheter och förväntningar (Lazarus & Folkman 1984).
Härefter överväger man vad som är adekvat insats, för att minska hotet och därmed de oönskade känslorna, en sekundär bedömning. "Vad kan jag göra?" De resurser, personliga, fysiska, sociala och materiella, som kan finnas hos personen själv eller i omgivningen, värderas utifrån lämplighet, tillgänglighet och önskat resultat. Man överväger, väljer strategier och alternativ.
Modellen beskriver två övergripande copingmöjligheter dels problemfokuserad coping som riktar sig mot problemet och stresskällan, dels känslofokuserad coping som riktar sig mot känsloupplevelserna.
Problemfokuserad coping är något mer än bara problemlösningsförmåga. Det handlar om att hantera eller förändra problemet. Denna coping kan riktas mot omgivningen t ex ändra attityder, begränsningar eller rutiner och dels mot personen själv t ex ändra ambitionsnivån, finna nya belöningssätt eller lära nya förmågor.
Känslofokuserad coping riktar sig direkt mot känslorna som uppstått. Exempel på detta är när man undviker, distanserar sig, gör positiva jämförelser eller använder selektiv uppmärksamhet. Man kan ändra innebörden eller meningen med situationen för att göra den mindre hotfull. Andra exempel är att ge uttryck för sina känslor, söka socialt stöd eller information, meditera. använda sin humor eller vara med i en grupp för likasinnade.
Dessa två coping metoder används ofta omväxlande. De kan underlätta men också hindra varandras effektivitet.
Hur bra vår coping fungerar beror på de resurser som är tillgängliga. Dessa finns i omgivningen och hos personen själv. De varierar med tid, erfarenhet och omständigheter (Lazarus & Folkman 1984). Sådana resurser kan vara hälsa, energi, positiv livsinställning, problemlösningsförmåga (t ex söka information, identifiera problemet, finna alternativa lösningar, planera handlingen), social förmåga (t ex kommunikation med andra, kunna ta emot stöd), socialt stöd (t ex ha tillgång till stödperson, information) och materiella resurser. Det finns också begränsningar och hinder i det sammanhang man befinner sig dvs där copingprocessen utspelas (Lazarus & Folkman 1984). Personliga begränsningar kan vara värderingar som bestämmer handlingar och beteende eller personliga funktionsmönster.
I omgivningen kan finnas hinder på grund av konkurrerande krav, sociala eller materiella begränsningar. Sådana begränsningar samt hotets upplevda styrka, kan förhindra att resurserna används effektivt. Ibland kan adekvata resurser finnas men kan inte användas fullt ut eftersom detta skulle kunna skapa nya problem och konflikter dvs nya hot (Lazarus & Folkman 1984).
Ett annat exempel på hinder är när man inte anser sig vilja eller kunna ta emot det sociala stödet som erbjuds t ex för att man inte vill bli beroende eller misstror ärligheten i stödet (Lazarus & Folkman 1984). Även en person med effektiv copingförmåga kan bli ineffektiv på grund av oförmåga eller motstånd mot att delta i en kollektiv relation (Lazarus & Folkman 1984).
Ann-Christine Gullacksen Copyright
Avgörande för copingprocessens effektivitet är den utvärdering och återföring (omvärdering, eng. reappraisal) som sker av resultatet. Förväntningarna på handlingen har betydelse för denna bedömning. Ofta skaffar vi oss en personlig norm som vi betygsätter våra handlingar utifrån (Lazarus & Folkman 1984). Även sådana normer är knutna till och beroende av de olika sammanhang vi rör oss i, och varierar med dessa. Vanskligheter kan uppstå om normen finns kvar oförändrad när omständigheterna omkring har ändrats (Folkman m fl 1986).
I återföringen lär man sig vad som är framgångsrik coping i olika situationer och tillsammans med olika människor. På så sätt byggs en erfarenhetsbank upp.
När en strategi används ofta och blir en vana för att möta en regelbundet återkommande stresskälla, betraktas handlingen inte längre som coping utan som en automatisk handling (Lazarus & Folkman 1984). Detta är energisparande och således väsentligt för att frigöra krafter till nya hot eller utmaningar (jfr Handlingsregleringsteorin sid. 110).
I återföringen sker också en omvärdering av situationen utifrån den inverkan coping haft. Situationen är på något sätt annorlunda än från början och nya strategier kan bedömas lämpliga i fortsättningen. Hotet från ursprungssituationen kan t ex ha minskat på grund av stöd eller mer information och kan omdefinieras till en utmaning som fordrar andra strategier.