Det finns arbetshjälpmedel med olika funktion. Jag har i huvudsak tagit upp attityden till hörselslingor vid intervjuerna. Hörselslingor används vid gruppkommunikation i alla former och omfattning. De blir aktuella vid konferenser, små eller stora möten, i olika utbildningssituationer osv.
En hörselslinga kan vara en omfattande utrustning som t ex ska monteras i möteslokaler före sammankomsten (transportabel slinga). Huvudtalaren har då en mikrofon runt halsen medan de andra deltagarna kan ha små mikrofonclips.
En sådan typ av slinga kan också vara fast monterad i lokaler där hörselskadade ofta lyssnar. De s k sändar- och mottagarenheterna ska laddas i god tid innan de används.
Mindre, smidigare slingor med riktningsmikrofon som den hörselskadade helt själv sköter (t ex 'konferensmappen'), finns men har en sämre räckvidd dvs fungerar bäst vid mindre sammankomster. Det krävs stor uppmärksamhet av den hörselskadade som ska rikta mikrofonen mot talaren. Det gäller att snabbt upptäcka vem det är som pratar, för att inte gå miste om början av inlägget.
Hörselslingor finns i stor variation, men det är framför allt dessa ovan nämnda typer som de intervjuade har erfarenhet av.
"Om jag pratar om min hörselnedsättning då väljer jag själv att märka ut mig. Men att ha ett hjälpmedel - då kan jag inte styra det. Jag kan inte - förklara. Det sitter djupare än så". (Marianne, 40 år).
Ann-Christine Gullacksen Copyright
Det förefaller vara lättare att börja använda hörapparat än att lära sig hantera arbetshjälpmedel. Hörapparaten accepteras som en del av personen som andra inte berörs utav, men hörselslinga blir en del i interaktionen och får där en speciell innebörd (Jones m.fl. 1984).
"Det blir så påtagligt att jag behöver hjälp för att klara mig. Slingan utpekar mig som annorlunda - den som hör dåligt. Jag vill bara vara 'Marianne'".
Det berättas om hur arbetskamrater blir generade och osäkra inför tekniken, vilket kan leda till en avvisande hållning. Det är möjligt att sådana hjälpmedel som blir påtagliga i mötet t ex en hörselslinga, stör den spontana responsiviteten (sid. 28) och därför skapar osäkerhet. En avvisande hållning från de hörande behöver därför inte vara uttryck för en negativ attityd, utan kan vara en reaktion på att samspelet inte fungerar efter inlärda, automatiserade mönster. Ungefär en tredjedel av dem jag intervjuat har någon gång provat hörselslinga och åtta personer använder slinga så fort det finns behov av det i arbetet eller utbildning. Erfarenheterna skiftar, men det finns ganska stor enighet om att det är påfrestande att använda hörselslinga. Berättelserna visar att även personer som har ett naturligt förhållande till sitt handikapp och som är tränade i att använda hörselslingor, får kämpa med att komma över sitt motstånd mot att använda dem.
Då ett synligt hjälpmedel, som en slinga används i en kommunikativ situation, väcker det till en början funderingar hos de 'icke invigda'. Hjälpmedlet signalerar att någon hör dåligt och behöver ytterligare hjälpmedel än hörapparaten. Slingan förefaller därför bli liktydigt med att användare hör mycket dåligt. Denna inställning finns också hos de hörselskadade i undersökningen som inte provat slinga. Flera understryker att "så dåligt hör jag inte", att slinga behövs.
De hörselskadade som använder slinga ger flera exempel på hur deras omgivning ofta reagerar på samma sätt:
"Men så dåligt hör väl inte du att du behöver det där. Jag pratar väl så tydligt att du hör vad jag säger'. Jo, visst, säger jag, jag hör vad du säger, men jag använder den för att inte bli så trött av att lyssna". (Marianne, 40 år).
Vi har alla en strävan att kontrollera de signaler vi sänder ut om oss själva i möten med andra (Goffman 1972). Hörselslingans innebörd kan på grund av förutfattade meningar misstolkas av dem man möter och man riskerar att mista kontrollen över andras uppfattning om ens person.
Det egna motståndet mot att använda hörselslinga är ofta stort och flera relativt vana användare uttrycker detta öppet och ärligt. En kvinna som numera ofta använder hörselslinga i arbetet och i undervisning erkänner sin ambivalens:
"Egentligen vill jag inte ha den! Avskyr den! Men... i och med detta så har trycket som jag haft lättat. Idag är det väldigt naturligt för mig att använda slinga". (Marianne, 40 år).
Kerstin (43 år), barndomshörselskadad och vältränad i att använda hörselslinga, har liknande reflektioner. Hon har också lärt sig acceptera att det är påfrestande med slingan och tillåtet att
Ann-Christine Gullacksen Copyright
känna så. Kerstin refererar till ett möte med hörselkurator några år tidigare i samband med att hon skulle gå på en kurs:
"Kuratorn sa vad det fanns för hjälpmedel och - 'men du tycker kanske det är genant att plocka fram dem?' Just så sa hon. Det var tillåtet att tycka det. Det underlättar ju. I stället för att så där hurtfriskt säga att det är väl ingenting. Men det är ju faktiskt inte så lätt".
På senare år har Kerstin blivit van vid att använda hörselslingor av olika slag och hon berättar hur hon kommit över sitt motstånd:
"Jag tyckte det var så obehagligt varje gång jag skulle göra det här (be dem tala i mikrofon). Till sist intalade jag mig att dom kanske tycker jag är tuff - att jag vågar göra något som dom själv inte skulle våga".
En person konstaterar att mycket av motståndet finns hos henne själv:
"Har inte jag ett motstånd - tar jag det som självklart, så visar jag min omgivning att det här (hjälpmedlet) är en självklarhet".
Grunden för att skapa en gemensam kompetens i arbetsgruppen för att kunna använda hörselslinga framgångsrikt ligger således i den attityd till hjälpmedlet som den hörselskadade själv visar fram.
Det är uppenbart inte lätt för den hörselskadade att få styr över sin egen inställning då slingan är en hörselhjälp med höga 'kostnader'. Kerstin som citerades ovan kan fortfarande känna att det är jobbigt:
"... jag tänker på om vi ska ha något möte idag. Man tycker liksom det blir för mycket. Varför ska jag hålla på med det. Det är så otympligt och bökigt. I början kan man ta det som en rolig lek. Man kommer med nya grejer och dom har lite mer förståelse. Men dom kan ju sen tröttna på en, när man tar så mycket plats och uppmärksamhet till sig. 'Kommer hon nu med det igen'".
Stöd från nära arbetskamrater och arbetsledare i dessa situationer upplevs som mycket värdefullt. Marianne ger ett exempel på detta:
"Sen, när det har varit i stora sammanhang, så har jag haft hela attiraljen (transportabla slingan) med. Då har jag känt att de andra har backat upp mig 'Är det inte dags nu...' Men,... försöker jag, 'jag är så trött på den'... 'Ja det förstår vid men nu är det dags'... Jag har känt ett enormt stöd. Och så det här smilet, då jag börjar packa upp den... Det har blivit lite humor av det".