Följande exempel beskriver hur anpassningsarbetet på arbetsplatsen har skett under många år, utan att egentligen finna en för alla parter fungerande lösning. De nya arbetsuppgifterna fungerar hörselmässigt, men omgivningen ser inte något värde i dem.
GUNNEL, lärare.
Gunnel, 58 år, har en hörselnedsättning som successivt försämrats. 1980 fick hon sin första hörapparat. Hörselnedsättningen har bedömts som medelsvår (medelvärde omkring 55 dB). Gunnel har redan från början använt sin hörapparat i arbetet, men kunde inte utnyttja den maximalt eftersom hon då inte lärt sig att hantera den riktigt.
Ann-Christine Gullacksen Copyright
En utdragen omställningsprocess.
Gunnel arbetar som lärare sedan många år. Redan i början av 80-talet vidtas en viss anpassning av tjänsten för att underlätta i undervisningen, såsom mindre elevgrupper. Gunnel är då 48 år. Omkring mitten av 80-talet lämnar Gunnel klassrumsundervisningen och blir ½ sjukskriven. På den resterande halvtiden har Gunnel sedan dess haft olika arbetsuppgifter som bygger på hennes kompetens och intressen. I detta arbete har hon delvis varit beroende av samarbete med andra lärare. Ytterligare några år senare tar Gunnel själv initiativ till kontakt med AMI Hörsel och deltar i deras yrkesinriktade rehabilitering. I samband med detta får hon för första gången arbetshjälpmedel som hon sedan dess flitigt använder.
Trots den anpassade arbetssituationen är vissa moment ansträngande för henne på grund av hörseln.
"Jag var urtrött. Urtrött! Stora problem. Till exempel när jag var på den här temadagen... heldag... Då ligger jag i sängen dagen efter och gör inte ett dugg. Jag sätter inte på radion, jag gör ingenting. Och bara förklara det för andra!"
Arbetsuppgifter som inte värdesätts.
Gunnel finner själv arbetsuppgifter som passar hörseln, men arbetet innebär att hon får en annan arbetsplats med nya kolleger. Hon blir beroende av flera chefer. En del stödjer, andra motarbetar henne. Gunnel upplever arbetet som meningsfullt men det får som följd att hon får en ny och i verksamheten oprövad funktion. Det finns inga utstakade samarbetsformer och kollegerna förstår inte att utnyttja hennes kunnande.
Gunnel tolkar svårigheterna utifrån faktorer som hänger ihop med arbetsplatsklimatet. Hon bryter mot skolvärldens invanda mönster som t ex att ha egna arbetstider utan schema.
"Det är ju detta att... Det som jag arbetar med nu, den här typen av tjänst, den är inte inne i det administrativa systemet. Jag går ju in och ut i alla möjliga system. Så det är självklart att det är irriterande".
Gunnel är också medveten om att hon i sin nya roll trampar in i kollegernas skyddade revir. "Även om jag visste hur det skulle vara och så, så kunde jag inte åstadkomma något ändå. Jag hade aldrig sista ordet. Ingen bas, utan jag skulle vara en allt i allo. Och så skulle jag se till och hålla den läraren jag stöttade vid gott humör, så att han inte tyckte jag flöt ovan på och kunde för mycket".
Cheferna har gett alltför passivt stöd eller till och med motarbetat hennes initiativ, tycker Gunnel. Hon ser detta som en avgörande faktor i att omställningsförsöken inte lyckats.
"Det är skolledningen som liksom ger klimatet på skolan".
"Det går inte i längden att ha ett sånt arbete om det inte stöttas uppifrån mycket positivt". Gunnel uppmärksammar också sitt personliga problem att då hon som lärare inte kan ha elevgrupper sviktar hon i sin yrkesroll.
Ann-Christine Gullacksen Copyright
"Just det som jag tränat mig i så många år, att anpassa mig till auditoriet - det använder jag alldeles för lite, tycker jag. Och då säger dom... du får väl skriva saker. Ja, visst, men det är inte mitt medium, ju. Jag vet inte om jag har lust att lära mig ett nytt medium nu".
Omvärdering av arbetslivets värde.
Efterhand upplever Gunnel att hennes arbete mister sitt värde i ett större sammanhang. Därmed avtar hennes eget intresse för arbetet. Hon kan inte komma längre i sin nisch.
"... nu har jag kommit så långt att nu vill jag inte längre. Det... Jag har liksom gått på pumpen för ofta. Det är ju en arbetsfunktion som egentligen inte finns, samtidigt är det en uppgift som behövs".
Gunnel har tappat viktiga delar i sin yrkesroll och arbetet har mist sin mening. Hon värderar i stället upp fritiden.
"Jag skaffade mig en ny kompetens så jag har haft det väldigt trevligt i fem år. Nu har jag kommit till ett stadium där jag ser begränsningar i den här nischen. Jag har kommit så långt jag kan komma. Det är då jag säger att varför inte sjukpensionera mig helt".
Vid den sista intervjun väntar Gunnel på att försäkringskassan ska gå med på att hon helt förtidspensioneras. Hon räknar inte med att arbetsgivaren har något emot det och hon själv ser det som enda utvägen nu.
KOMMENTAR: Gunnel har själv drivit sin rehabilitering mycket aktivt och har fattat egna beslut om sin framtid. Hon har skaffat sig en ny yrkeskompetens som ger möjlighet till alternativa arbetsuppgifter som hon själv trivs med och ser meningsfulla. Hennes problem består i att dessa arbetsuppgifter inte passar in i något sammanhang där andra förstår att använda dem. Bristande stöd från arbetsledningen gör det svårt för henne att på egen hand ändra förutsättningarna.
Gunnel genomgår en i stort sett sammanhängande omställningsperiod på 10 år och har många yrkesår kvar då den inleds. Hennes arbetssituation fungera varierande bra, men är knappast stabil under längre perioder. Flera anpassningsmöten hålles, vilka Gunnel upplever mycket påfrestande. När jag träffar Gunnel är hon tydligt uttröttad av hela rehabiliteringsprocessen och har gett upp.
Betydelsefaktorerna i händelseutvecklingen för Gunnel finns till stor del i arbetsplatsklimatet och i den arbetskultur som råder i skolans värld.
Ann-Christine Gullacksen Copyright