Och därför ville du inte flytta?

M: Jag bara hörde det där, jag blev så här…, jag bara ”men jag vill inte härifrån” (skratt). Jag fortsatte och jag tog…, jag gick på balen, jag gjorde allting och jag hade på mig klänning och uppsatt hår. Jag hade jättekul (skratt) och jag gav inte upp. Nej men, jag kände…, jag mådde inte dåligt heller liksom ”och du ni snackar inte med mig” liksom det är inte så att jag ska sitta och sörja. Vem är dom? Dom är ingenting för mig.

Gabriella

Gabriella har alltid gått i skolan tillsammans med andra syrianska elever och därför har det aldrig varit aktuellt att berätta för klasskamraterna om den syrianska kulturen. Det har varit mer eller mindre självklart. Någon gång har Gabriella fått nämna att de firar jul på juldagen och inte på julafton, men man har aldrig diskuterat olika kulturer mer ingående. Gabriella tycker annars att det är bra att kulturella aspekter finns i skolan, att man får lära sig om andra kulturer och religioner.

G: Ja. Nej, jag tycker faktiskt det är bra, för då lär man ju sig olika saker och typ i historia, då pratar man ju mycket om kultur och religioner och lalala så där. Så det tycker jag faktiskt är bra att det ska…, eller att det finns.

Hon tycker också det är viktigt att de som inte är födda i Sverige får lära sig om den svenska kulturen i skolan. Då kanske de lär sig att förstå det svenska samhället mer, tror hon. Gabriella upplever också att det är så att skolan försöker lära ut svensk kultur.

G: Jo, men det har det alltid varit. Det kommer alltid finnas, det går ju inte undgå egentligen, för det har man ju på Svenska lektionerna. Varför har du svenska egentligen? För att lära dig om…, om Sverige och det svenska och hur det har varit i forntiden och så där, och hur det kommer kanske bli men… Så det tycker jag är väldigt viktigt (harklar sig).

Gabriella säger att hon tar plats på lektionerna och sticker ut och det är så hon tror att lärarna skulle beskriva henne, som en pratsam, utstickande och väldigt glad tjej. När jag frågar om det är viktigt för henne att lärarna tycker om henne, verkar hon lite kluven. Det är viktigt, men borde inte vara det.

G: På ett sätt ja, men på ett sätt nej, för att dom ska ändå kunna ta olika personligheter och inte typ bara ”nej men den här människan gillar jag, och den här människan gillar jag inte, och då ska jag va så som den här, alltså så mot den hära”. För det har man ju märkt att vissa lärare har ju varit, alltså olika mot olika människor så. Men egentligen ska man inte bry sig om det, tycker inte jag, för att dom… Man gräver bara ned sig själv om man tycker det att ”gud ba den där läraren hatar mig vad ska jag göra för att få ett G” egentligen. Men läraren ska se på kunskaper och inte på hur man är som person.

Precis som de andra ungdomarna relaterar Gabriella frågan främst till betygen. Det är viktigt vad lärarna tycker för att man ska få bra betyg. Gabriella berättar också om en lärare som hon hade i mellanstadiet, en lärare som verkligen var förstående till andra religioner och kulturer. Den läraren skapade en sammanhållning över kulturgränserna genom att eleverna fick prata lite om varför de i sin kultur såg på ett visst fenomen på ett speciellt sätt. Hon var också förstående när eleverna ansökte om ledighet för att fira religiösa högtider. Men när Gabriella började högstadiet träffade hon en lärare som var av en helt annan åsikt.

G: Ja, sjuan, åttan, nian då var det en lärare ”ni ska kunna respektera det svenska samhället och det svenska lalala” och det var mycket svenskt och hit och dit om… Men ”va fan, tänk på att vi inte är UsvenskarU”. ”Ja, men ni har… Ni lever i Sverige

och därför tycker jag att ni ska respektera det svenska samhället och kunna följa det.” ”Ja, men det är väl inte ditt problem”, tyckte vi ju då. Hon var väldigt sådära ”ni ska följa det svenska samhället, för ni kom hit för att…”

Leila

Leila säger att hennes kultur aldrig har uppmärksammats i skolan. Hon har fått berätta varifrån hon kommer, men sen har det inte varit något mer. Hon tycker inte heller att kulturen borde tas upp i skolan, den är någonting privat, någonting man har hemma. Hon är inte intresserad av att lära sig om andras kulturer, och sin egen, den kan hon ju redan, säger hon.

L: Nej, för… Jag menar alla har ju dom för sig själva och… Jag menar jag vet vad jag själv har för kultur, så jag skulle hellre lära mig nånting nytt i skolan, nånting som kan ge mig nånting.

Är det några klasskamrater som är intresserade kan de ju fråga henne själva, men att ta upp det på lektionerna är bara onödigt, tycker Leila och även om det är viktigt att de som har en annan kultur får lära sig om den svenska kulturen så behöver inte skolan lära ut den heller, säger hon.

L: Det… aa man märker ju. Man bor ju här och så, det liksom… Man lär sig nånting varje dag, genom kompisar, genom tv, lite genom skolan, jag menar man vet ju ändå.

Hon tycker inte heller att skolan har försökt lära ut svensk kultur. Luciafirande, advent och andra högtider har hon mest sett som roliga avbrott i skolarbetet, inte som kulturella aktiviteter. Leila tror att lärarna skulle beskriva henne som ärlig, intelligent och trevlig. Även om det alltid är positivt om lärarna tycker om en skulle Leila inte ta åt sig om de inte gjorde det. Lärarna ska ju egentligen tycka om alla elever, säger hon. När hon ska beskriva en av sina lärare väljer Leila att ta upp sin allra första fröken. En fröken som verkligen brydde sig om eleverna och försökte hålla ihop klassen.

L: Mm, det kanske var min fröken då, i första… Hon var ju jätte…, så här…, eller det kanske var för att hon var min första och man tyckte ju om henne så mycket, men hon var ju väldigt försiktig med eleverna, och var samtidigt bra, och dom som kom från andra länder och liksom skulle se till så vi inte hamnade utanför och…