Under intervjuerna fascinerades jag alltmer av de berättelser som ungdomarna lät mig ta del av. Den vandring de tog mig med på var både rolig och lärorik. Men det var hela tiden ungdomarna själva som hade makten över vart vandringen skulle gå och det var de som bestämde hur stora hål jag skulle få att kika ut ur ryggsäcken genom. I det här kapitlet ska jag diskutera vad jag såg genom de där hålen med utgångspunkt i tidigare forskning och teorier. För att kunna besvara mina frågor måste jag dock först ta reda på vilka ungdomarnas identiteter är, sedan gå vidare till att reda ut om de har blivit erkända för att till sist se på om de faktiskt vill bli erkända.
5.1 Identiteten
Det är inte många av oss som rakt upp och ned skulle kunna svara på vad vår identitet är, och vad som har format den. Därför räcker det inte heller att enbart utgå från ungdomarnas egna beskrivningar av sig själva i en diskussion kring deras identiteter. Genom att sätta deras utsagor relation till teorier och tidigare forskning överskrider jag ibland ungdomarnas egna självuppfattningar och gör kopplingar som de själva kanske aldrig har reflekterat över. Men det är aldrig möjligt att uttala sig helt och fullt om en annan människas identitet och alla sådana uttalanden är givetvis tolkningar. Det är mycket möjligt att en annan forskare skulle komma fram till delvis andra resultat.
Eriksen säger att andra och tredje generationens invandrare blir anomalier som varken är invandrare eller svenskar. De passar inte in i någon av kategorierna. För Mirjam finns det dock ingen tveksamhet, hon är invandrare. Gabriella har svårare att säga i vilken kategori hon hör hemma. Hon vill säga att hon är syrian, att hon är invandrare, men samtidigt är hon ju född i Sverige, så då måste hon väl vara svensk, tänker hon. Hon har svårt att veta vilken fot hon ska stå på och har funderat en del över det här. Eriksen säger också att det här att stå med en fot i varje kultur och inte veta vart man hör hemma leder till konsekvenser för självuppfattningen. Men för de ungdomar jag har intervjuat tycks det som att detta inte bara gäller för andra och tredje generationens invandrare. Sara, som ju
är en första generations invandrare, vet inte heller riktigt om hon ska säga att hon svensk eller inte. Hon är ju född i Afrika och har invandrat men hon känner sig ändå mer som svensk än som afrikan och använder inte gärna ordet invandrare om sig själv. Även om hon inte kom till Sverige förrän hon var nio lämnade hon ju hemlandet redan som treåring och minns inte livet där.
De konsekvenser för självuppfattningen som Eriksen talar om kan delas in i fyra olika tendenser. Om man fortsätter hans resonemang innebär det alltså att dessa fyra tendenser ska finnas hos Mirjam och Gabriella, som är andra generationens invandrare, men inte hos de övriga tre ungdomarna. Den första tendensen, ackulturering, kan man se tecken på hos Mirjam när hon önskar sig en skola helt fri från kulturella uttryck. Det ska vara som i Frankrike där slöjor och kors är förbjudna, säger hon. Alla ska kunna mötas som individer, det ska inte vara skillnad på kristna och muslimer. Gabriella säger visserligen att hon inte följer kulturen så strikt, och att hon lever nästan svenskt, men det gör hennes föräldrar också och hos henne kan jag inte se någon strävan bort från kultur som helhet. Leila däremot, som ju är första generations invandrare, vill precis som Mirjam att skolan ska vara fri från kulturella uttryck, men av helt andra orsaker. Hon är helt enkelt inte intresserad av kultur och om man ägnade mer tid åt att diskutera kultur i skolan tror hon att det skulle ta tid från andra saker som hon tycker är viktigare. Men i likhet med Mirjam vill hon heller inte bli definierad utifrån sin kultur, hon vill inte bli associerad med det hon själv har tagit avstånd ifrån.
När det gäller den andra tendensen, att kunna växla mellan två kulturella identiteter, är det Achmed som tydligast visar tecken på det. Han beskriver sig själv som en helt annan person när han är med familjen än när han är i skolanTPF
16
FPT. Sara berättar också att hon är
annorlunda med vuxna än när hon är med ungdomar, men här rör det sig nog inte om olika kulturella identiteter utan bara om att visa respekt för vuxna. Ingen annan av ungdomarna tycks medvetet skifta kulturell identitet, men det betyder inte att det inte sker omedvetet. När Mirjam växlar mellan svenska med och utan brytning i sina berättelser
TP
16
PT Även om Achmed beskriver att han växlar mellan olika identiteter behöver detta inte nödvändigtvis vara
kopplat till kultur. Även ungdomar som växer upp i familjer som tillhör majoritetskulturen kan tänkas växla identitet mer eller mindre mellan skolsituationen och familjen.
visar hon att hon har en förmåga att växla mellan olika kulturella identiteter helt oavsett om hon väljer att använda denna förmåga eller ej. Jag är övertygad om att hon, till exempel i en arbetsintervju, skulle kunna visa upp en sida av sig själv som mer stämmer överens med majoritetssamhällets normer, om hon så ville.
Den tredje tendensen som Eriksen tar upp är att det ofta blir spänningar mellan dessa ungdomar och deras föräldrar. Men ingen av ungdomarna i mina intervjuer berättar om några ansträngda relationer till föräldrarna. Mirjam säger till och med att hon aldrig skulle vilja ha svenska föräldrar, de tar inte hand om sina barn så som hennes föräldrar gör. Gabriella och Achmed nämner visserligen att de inte kan prata om allt med sina föräldrar, men vilken tonåring kan det? Även om det är möjligt att ungdomarna håller tillbaka här, att det bär dem emot att säga något negativt om sina föräldrar så är min uppfattning att de spänningar som finns här varken är mer eller mindre än de som finns mellan etniskt svenska ungdomar och deras föräldrar. Att vara tonåring medför per definition att relationen till föräldrarna blir mer eller mindre ansträngd under en period.
Den fjärde av Eriksens tendenser, att det finns gränser som hindrar total assimilation, är tydlig hos alla ungdomarna. Ingen av de jag har intervjuat kan heller säga att de är helt svenska. Även om Leila och Sara känner sig mer som svenskar än som något annat så finns det ändå något som hindrar dem från att bli helt svenska, det finns något som skiljer dem från andra svenskar. Att vara svensk är för dem inte bara att bo i Sverige, det är ett sätt att vara, kulturen, det dina föräldrar har lärt dig och var du har dina rötter. Inte heller ungdomarna i Rojas intervjuer kunde se sig själva helt som svenskar. De betonade olikheten. De var annorlunda och de verkade vara stolta över att vara det, säger Rojas. Dessa gränser, som hindrar total assimilation, kan vara både yttre och inre hävdar Eriksen, och mina intervjuer har gett exempel på båda. När Leila säger att det är ”liksom nånting jag inte är” utrycker hon en inre gräns, en känsla av att inte riktigt höra till. Men Mirjam, Achmed och Sara beskriver också yttre gränser. De har upplevt att de ställs till svars för sådant som andra muslimer och andra invandrare gör, att omgivningen inte ser dem som individer. Så fort de får höra att du är muslim så vill de inte veta mer, säger Mirjam.
Eriksen hävdar att det som gör det problematiskt att leva i två kulturer samtidigt är att man i vårt samhälle förväntas ha en entydigt avgränsad identitet. Men att tillhöra två kulturer är i sig inget problem, problemet uppstår först i mötet med samhället. Ingen av ungdomarna i mina intervjuer upplever heller att det är negativt att ha tillgång till två kulturer, utan alla tar upp positiva sidor. Mirjam tycker visserligen att det kan vara svårt ibland, att hon själv jämför de båda kulturerna, och inte förstår olikheterna. Men det positiva överväger. Rojas säger att de av ungdomarna i hans intervjuer som är födda i Sverige är de som har det svårast att känna någon tillhörighet. De har sett sig själva som svenskar tills de någon gång i ungdomen har insett att de är annorlunda. Mirjam beskriver just det här, att plötsligt komma till en ny miljö, en ny klass, där hon får en ny kategorisering. Mirjam flyttar från en värld till en annan. Från att ha levt i en miljö där alla var så olika att ingen brydde sig om olikheten hamnade hon i en miljö där alla andra var lika och hon var den enda som var annorlunda. Alla andra var svenskar, alla andra bodde på landet och där kom hon, stadstjejen med invandrarbakgrund och till råga på allt muslim. Det blev en krock för Mirjam, nu blev plötsligt invandrarskapet synligt. Hon blev till invandrare i den klassen.
Mirjam och Gabriella som båda är födda i Sverige väljer att bara umgås med invandrare. Mitt intryck är också att det är de som mest drar sig bort från det svenska. Leila, Achmed och Sara har själva invandrat till Sverige, men tycks sträva mer mot det svenska och starkare identifiera sig själva som svenskar. Sara och Leila säger att de känner sig mest som svenskar, det är här de bor, och hemlandet har de inte så mycket minnen av. Achmed säger att det är så mycket dåligt med kulturen i hemlandet att han hellre vill vara svensk. De som mest drar sig från det svenska är också de som har mest åsikter om hur typiska svenskar är. Achmed däremot kan inte komma på ett enda typiskt svenskt drag. De som kanske borde vara mest svenska, de som är födda här, är de som starkast har en identitet som invandrare, som icke-svenskar. Här blir det tydligt för mig att invandrarskapet och svenskheten handlar om ett val. Alla ungdomarna har gjort ett val, medvetet eller omedvetet, om de ska sträva mot det svenska eller inte. De har valt svenskhet eller invandrarskap. Leila verkar vara den som tydligast drar sig mot det svenska, hon väljer svenskhet. Längst åt andra hållet på skalan hittar vi Mirjam som absolut inte vill vara svensk. Hela Mirjams person utstrålar ett avståndstagande från det svenska. Hennes val i
livet, hennes attityd och sätt att tala visar att här kommer en invandrare, en icke-svensk, en annorlunda. Gemensamt för alla ungdomarna är dock att det är i mötet med andra människor som deras val har formats. Deras ställningstagande för eller emot det svenska beror på deras erfarenheter av möten med svenskar och invandrare.
5.2 Erkännandet
Inte någon av ungdomarna beskriver en skoltid där deras kulturella bakgrund har erkänts som likvärdig. Även om andra kulturer har nämnts någon gång ibland så har de aldrig genomsyrat det vardagliga arbetet på det sätt som den svenska kulturen gör. Här kan man se den övergripande samstämmighet bland lärarna som Runfors talar om. Det finns visserligen lärare som intresserar sig för olika kulturer och försöker föra in dem i skolarbetet för att skapa en större samhörighet och förståelse mellan barnen, men även i dessa klassrum tycks kulturell mångfald vara något som stannar vid enstaka punktinsatser. Eleverna får smaka på annorlunda mat och lyssna på musik från andra länder men de olika kulturerna tillåts aldrig bli en del av skolvardagen. Där är det svenska fortfarande allenarådande. Här kan man också se en diskrepans mellan ambitionen och de faktiska resultaten av handlingarna. De lärare som strävar efter att se till olika kulturer och som vill erkänna alla sina elever i den kulturella aspekten av deras identiteter når trots det inte ända fram, trots deras goda vilja stannar de ofta vid ett rent ytligt perspektiv. Men ändå upplever ungdomarna i mina intervjuer inte själva det uteblivna erkännandet som ett problem. De tycks vara överens om att de inte har rätt att kräva något annat. Flera av dem säger också att svenskarna inte ska behöva ändra på sin skola för att de har flyttat hit, den svenska kulturen ska få råda i de svenska skolorna. Ingen av dem verkar heller tycka att lärarnas attityd mot deras kulturella bakgrund har påverkat dem särskilt mycket.
Min tolkning är dock att även om de själva inte är medvetna om det har de alla blivit påverkade av sin omgivning, fast på olika sätt. Mirjam är nog det tydligaste exemplet här, hela hennes högstadietid handlar på sätt och vis om ett förvägrat erkännande. Hennes klasskamrater såg henne bara som invandrare, som annorlunda, och det var också det hon valde att bli. Det är tillsammans med andra invandrare som hon har blivit erkänd som individ, det är där hon har haft och fortfarande har sin trygghet. Jag uppfattar det som att
det förvägrade erkännandet har fått Mirjam att ta ställning mot det svenska. Hon har byggt upp en identitet som invandrare, hon väljer ett språkbruk och en attityd som visar att hon inte är svensk. Men jag tror att attityden också handlar om att visa upp en stark fasad. Hon tänker inte låta några svenskar påverka henne, hon bryr sig inte om vad de tycker, hon är inte en av dem och det är hon stolt över.
Achmed och Sara har också upplevt förvägrade erkännanden, men inte alls reagerat som Mirjam. Achmed har känt att han får stå till svars för det andra har gjort. Många tror att alla invandrare är lika och hans kultur associeras med fenomen som han inte alls är villig att ställa sig bakom. Sara har upplevt att hon har blivit orättvist bedömd på grund av sitt modersmål. Hennes lärare har inte erkänt henne som någon som har samma kapacitet som en svensk elev. I linje med Taylors exempel om feminismen kan man också se att detta har gett henne en negativ självbild. Hon har börjat tvivla på sin egen förmåga och därigenom också sänkt sina förhoppningar. Dessutom kan den nya självbilden ha verkat hämmande för henne. I och med att hennes förväntningar har sänkts så säger hon att hon också har slutat att anstränga sig lika mycket. Kanske är det också möjligt att detta i förlängningen leder till att hennes benägenhet att söka sig till högre studier minskas. Kanske slutar hon att tro på sin förmåga att klara studierna och på möjligheten att bli rättvist bedömd. Men istället för att, som Mirjam, vända sig från det svenska och finna sin tillhörighet någon annanstans verkar det som både Achmed och Sara väljer att vända sig mot det svenska. De vill vara svenskar och känner sig som svenskar. Kanske hoppas de att problemen skulle försvinna om de blev mer svenska.
När det gäller Gabriella och Leila ser det lite annorlunda ut. Det är svårt att kunna peka direkt på något förvägrat erkännande i deras fall, men jag upplever att de ändå har blivit påverkade av människorna omkring dem. Gabriella har precis som Mirjam valt att bara umgås med invandrare och har också hon en del åsikter om hur svenskar är, men för henne tycks det inte handla lika mycket om ett avståndstagande från det svenska. Hon har helt enkelt alltid levt ett liv omringad av människor med samma kultur som hon själv. Jag tror att Gabriella har sin trygghet i den gemenskapen och har kanske aldrig känt något behov av att skapa andra relationer. För Leila tycks det vara svenskheten som har varit det naturliga, det hon är uppvuxen med. Hennes mamma har strävat efter ett så svenskt
liv som möjligt åt sig och sina barn. Men svenskheten uppfattar jag också som ett val bort från något för Leila, hon gillar inte hemlandets kultur och människorna som representerar den och väljer därför bort den sidan av sig själv. Hon ser sig själv som svensk och väljer att umgås bara med svenskar.
5.3 Om man inte vill bli erkänd då?
Ett av de dilemman som Runfors tar upp är vilken kulturell mångfald skolan ska eftersträva och vad som ska rymmas i den. En del av detta är hur man rent praktiskt gör för att erkänna alla de olika kulturella bakgrunder som kan finnas i ett klassrum. Men det är också väsentligt att fråga sig vilka aspekter av sin identitet eleverna själva vill bli erkända i. Innebär det verkligen ett erkännande för alla att deras kulturella bakgrund uppmärksammas i skolan? Leila säger själv att hon inte är intresserad av kultur, hon tycker inte om sitt hemlands kultur och vill inte heller att den ska tas upp i skolan. Hon strävar mer mot det svenska och känner starkare tillhörighet med den svenska kulturen. Att uppmärksamma hennes kultur, att se henne som en flicka från Balkan, kanske snarare skulle innebära ett förvägrat erkännande. Hennes identitet tycks vara övervägande svensk och ett erkännande för henne skulle då kunna innebära att bli sedd som svensk.
Ungdomarna beskriver aldrig att lärarna har försökt avbörda dem deras kultur och fylla på med det svenska på det sätt som lärarna i Runfors undersökning gör, men däremot tycks flera av dem själva se den ursprungliga kulturen som något hämmande. De säger att det är viktigt att lära sig om det svenska och att anpassa sig. Man kan inte hålla fast vid allt och leva som i hemlandet när man bor i Sverige. Ungdomarna tycks vara inne på det Eriksen menar med mångkulturalismens paradox. Om man väljer att behålla allt och inte anpassa sig, vare sig det gäller kultur eller språk, blir det svårare att uppnå jämlikhet. Ett erkännande i den kulturella aspekten av identiteten skulle med detta resonemang i sig kunna leda till minskad jämlikhet och därigenom ett uteblivet erkännande i andra aspekter. Det måste därför vara elevernas egna självbilder som styr i vilka aspekter de ska erkännas. Det bemötande som skulle ha inneburit ett önskvärt erkännande för Mirjam skulle kanske inte ha gjort det för Sara och så vidare.
6 Slutdiskussion
Mitt syfte med den här undersökningen var att ge några exempel på hur elever med ett annat modersmål än svenska upplever att de har bemötts i skolan utifrån sin kultur. Jag frågade mig bland annat hur ungdomarna ser på sig själva utifrån kulturell tillhörighet och hur de upplever att de har blivit bemötta under skoltiden. Jag ville också försöka se vilka konsekvenser detta bemötande skulle kunna tänkas få för elevernas självbilder. Nedan ska jag försöka besvara mitt syfte och mina forskningsfrågor samt säga något om min egen påverkan på resultaten och den praktiska nytta dessa resultat kan ge.
6.1 Att bli erkänd som individ
Den kulturella tillhörigheten har blivit bemött på liknande sätt för alla ungdomarna i min undersökning. Kulturella inslag har begränsats till punktinsatser och de flesta tycks ha träffat både lärare som varit öppna för olika kulturer och lärare som enkelspårigt gått på det svenska. Det verkar dock som om det bemötande som har påverkat ungdomarna mest