Oavsett om gränserna mellan olika grupper, nationer, religioner är tydliga eller inte, lever de kvar i vår kollektiva föreställningsvärld som representerande, signifierande och förtingligande. Föreställda uppfattningar om människor som inte hör hemma finns innan hon korsar gränsen. Att överskrida gränser handlar om att överskrida socialt konstruerade föreställningar av att tillhöra en speciell plats. Simmels (2000) essä ”Bridge and door” ger teoretisk kunskap om gränsdragningens ambivalenta natur. Livet tillsammans med andra handlar om öppna eller stängda dörrar och ömtåliga broar mellan olika människor. Bron och dörren utgör metaforer för samman- koppling (enhet) och separation (delar). De delar och för samman, konsoliderar det gamla och skapar nytt.
Att tillhöra en plats utgör en grundläggande social och kulturell markör. Trots de sociala och kulturella markörer som (åtminstone symboliskt) binder människan till marken äger vi en möjlighet att träda utanför hemmets geografiska och symboliska gränser. Simmel såg bron som mänsklighetens näst största bedrift. Den största, eller kanske första, utgjordes av den väg som förenade två separerade platser. Bron är konkret och symbolisk, materiell och mental till sin karaktär. Bron representerar något specifikt mänskligt:
Delaktighet som sociologisk form Röster om delaktighet
Because the human being is the connecting creature who must always separate and cannot connect without separating – that is why we must always separate and cannot connect without separat- ing – that is why we must first conceive intellectually of the merely indifferent existence of two riverbanks as something separated to connect them by means of a bridge (Simmel 2000, s. 174).
Bron representerar med andra ord det sätt människan sammanför separata delar och binder dem samman med en naturlig gräns (som två sidor av en flod). En annan förenande och avskiljande mänsklig handling bekräftas genom platsens sociala och kulturella markör för tillhörigheten. Hemmet (även det föreställda) har en dörr. Till skill- nad från den sociala och kulturella markören som, åtminstone symboliskt, binder människan till marken betecknar dörren möjlig- heten till att träda utanför hemmets geografiska och symboliska gränser. Skillnaden mellan dörren och bron utgörs av de sätt dörren separerar det sammankopplade eller sammankopplar det separe- rade.
Det moderna samhället, eller stadslivet som sådant, kan i detta avseende förstås som ett brobyggarsystem mellan olika grupper vil- ka förstås som ändliga eller begränsade sociala kulturella enheter. Det moderna samhällets broar är konstruktioner som delar upp sina medlemmar efter sociala, kulturella, etnisk, religiös och så vidare tillhörighet. Problemet med denna uppdelning är att den skapar en relation mellan ett ”vi” och ”dom”. Hur dessa relationer uttrycks, förstärks och bekräftas visade jag i ovanstående avsnitt. Den dub- belhet som uppvisades mellan vi-känslans sammanförande och av- skiljande handlingar finns också i metaforen ”broar och dörrar”. Medan bron för samman en plats med en annan utgör dörren förut- sättningen för huruvida en gäst välkomnas eller motas ute.
Broarnas chans och dörrarnas makt
Samtliga ungdomar som medverkade i samtalen säger att projekten lärt dem att samarbeta och driva frågor som berör andra än dem själva. Att detta är projektens huvudsakliga syfte framkommer även hos de vuxna som ansvarar för dessa och strävar efter att överbrygga skillnader och avskaffa förtryckande strukturer mellan och inom grupper genom att, med enhetschefens ord, ”guida ungdomarna åt rätt håll och få dom att umgås med varandra”.
Röster om delaktighet Delaktighet som sociologisk form Vidare har delaktigheten i projekten också fört dem samman med ungdomar från andra platser än sina egna. Även om inget tyder på att känslan av det lokala inte utvidgats till att gälla samhället som sådant har det lokala utvidgats till att gälla åtminstone andra plat- ser i samma stadsdel. Det har inte enbart blivit lättare att gå över broarna för att träffa ungdomar från andra platser än sin egen, utan det har också blivit lättare att välkomna ungdomar från andra plat- ser till sin egen. Flera av de ansvariga i stadsdelen bekräftar att det sker ett visst ”flöde” mellan olika platser, men menar att det fortfa- rande är något trögt och att många ungdomar gärna stannar på sin egen plats och bekräftar den som sin egen genom att stänga dörren för ungdomar från andra platser. Även om bron är möjlig att överskrida måste dörren med andra ord vara öppen om nya gäster skall kunna välkomnas.
Projekten symboliserar, likt dörren, en länk mellan människor; mellan de som finner sig på insidan och allt som finns på utsidan. Dörren fungerar som ett spel mellan inkludering och exkludering, mellan att vara delaktig och att förvägras delaktighet eller att till- höra ett ”vi” i förhållande till ett ”dom”. Dörrens sociala funktion är således beroende av hur den används. Den kan fungera avskiljande och stänga ute de som inte hör hemma. Dörren kan också fungera som en inkluderande möjlighet genom att gränsen mellan insida och utsida raderas varje gång dörren öppnas. Att öppna eller stänga dörren handlar om att förena och separera sin egen plats från den övriga världen. Denna avgränsande praxis leder emellertid till en uppfattning om sin egen begränsning där det i människans behov att avskilja genom att dra gränser finns en potential att överskrida de gränser hon själv skapar. I de uttalanden medverkande i denna studie gjort tyder det mesta på att flera dörrar har öppnats för de medverkande ungdomarna, även om det finns många dörrar som fortfarande hålls stängda.