D ISKURSER SOM FÖRTRYCKER DET QUEERA

I teorin presenterades hypotesen att sexualitet är förtryckt, något som enligt Foucault är felaktigt eftersom sexualitet inte är i sig förtryckt. Det är hur man pratar och diskuterar om sexualitet som förtrycks. Förtryckandet sker genom censur och genom repressiva diskurser, där man målar upp en nedsättande bild av det som anses vara icke ideal sexualitet. Queera identiteter, som det framkommer av tidigare forskning och teoridelen, är en av de grupper som drabbas mest av denna typ av utsatthet. Min hypotes från början var att den utsattheten, orsakad av diskurser, påverkar queera människors uppfattning om sig själva negativt. Vicente (ca 25 år) håller med min hypotes. Han tror att repressiva diskurser får queera människor att avvisa sig själva, i tron om att det de känner borde eller inte kan stämma. Enligt Vicente, queera människor har en tendens att förneka sin identitet och istället se sig själva, eller försöka se sig själva, som heterosexuella. I vårt samtal, berättar Vicente att en sådan diskurs, som får unga queera människor att avvisa sig själva, fördes genom media under tidig 2000-talet då han var barn. I den korta dialogen nedan finns Vicentes resonemang.

Vicente: Jag visste att jag var homosexuell för att jag blev kär i en kille i sexan men jag kunde inte berätta det för någon eftersom jag visste att det var en dålig sak detta med att vara homosexuell. [...] Jag visste att, att vara gay var dåligt för att man kollade på tv:n och där visades homosexualitet som ett skämt. Jag kommer ihåg att det fanns karaktärer som var homosexuella män och de förlöjligades alltid, det var en rolig karaktär bara.

Oftast var gaykillen mycket sexuell och gjorde de andra karaktärerna obekväma framförallt ifall de andra var män. Något annat som tycktes var roligt var att gaykillar betedde sig som kvinnor [...] Jag ville inte vara ett skämt.

Li (ca 28 år) har samma uppfattning. Hon säger att hon ofta på TV kunde se hur transkvinnor inte behandlades som kvinnor, utan som knäppa män som klär ut sig till kvinnor. Men Li berättar att det fanns ännu en värre diskurs mot det queera, nämligen den religiösa och kulturella diskursen där hon växte upp i. Li berättar om hur hon misshandlades flera gånger av sin far för att hon var för feminin. I grundskolan kallade de andra eleverna henne sällan vid hennes namn, utan att hon blev kallad för "jävla fjolla". Enligt Li, försvarade både hennes pappa och klasskamrater sina attacker genom att säga att det inte var rätt att vara queer, på grund av att Gud hade sagt så. Li reflekterar över detta på följande sätt:

Li: Dessa barn talade så här för att de såg på TV att det var fel att vara homosexuell, men också för att de lärde sig av sina bröder, farbröder och föräldrar som var homofoba.

Homofobi och transfobi är normaliserat. Om du säger till dem att det är fel att vara homofob blir de arga och säger att Gud avvisar homosexuella.

Li och jag pratade länge om religion, särskilt den islamiska religionen, som Li är uppväxt med.

Li uttrycker att den islamismens ideologiska bakgrund är fredlig och att den främjar livet i harmoni, men att det är folket som använder korta avsnitt från Koranen för att ursäkta sitt negativa beteende mot grupper som de betraktar som fientliga eller avvikande. Li säger också att det handlar om inlärda negativa tankar kring queera identiteter oftast med väldigt vaga och generaliserande uppfattningar. Jag tänker att detta kan ha något att göra med censuren. I och med att det är förbjudet att vara queer är det också förbjudet att prata om queera identiteter, liksom skillnaden mellan homosexualitet och att vara trans, och så vidare. Li uttrycker att man inte kan prata om sexualitet med den delen av hennes familj, som inte är svensk. Utifrån hennes livberättelser, drar jag slutsatsen att Li tvingades att stänga in sig, med frågor och tankar om femininitet. Avståndet mellan henne och hennes fars familj blev på grund av detta stort.

Umme (ca 26 år), som kommer från Latinamerika och har en konservativ katolsk familj, håller med om att kulturella och religiösa diskurser har varit skadliga när det kommer till att erkänna sig själv som queer. Umme säger följande:

Umme: när man är troende som jag var, tror man också att Gud är arg på en för att känna saker som Gud inte accepterar. För mig var det en process att glömma Gud. Jag menar, att förstå att det jag kände inte behövde vara fel och om någon sa att det var fel, så kunde

den inte vara någon god. Jag kommer ihåg att när jag lämnade kyrkan kände jag fred och slutade straffa mig själv för att ha gillat män. För att ha blivit kär i en man. Jag kände mig fri men jag kände mig också ensam. [...] Ensam för att jag insåg att om inte en Gud finns då är man väldig ensam.

Umme gör en intressant reflektion om nackdelar och fördelar att acceptera sig själv som queer och dekonstruerar en diskurs som hen trodde var essentialistisk, nämligen existensen av en Gud.

Detta kan kopplas till både Foucaults och Butlers teorier om hur diskurser och kroppen förs samman. Jag tolkar att för Umme betydde tron på Gud att hen hade någon som övervakade samt skyddade hen i sin vardag. Gud fanns inom Umme och när hen dekonstruerade Gud fick hen också känslor av ensamhet som följdes av känslor av ångest.

De tre deltagarna berättar att det finns diskurser som förtrycker sättet man konstruerar den queera identiteten på. Från dessa diskurser kan vi tydligt identifiera två. Den mediala diskursen som förlöjligar queera personer och den religiösa diskursen som målar upp det queera som syndigt. Den mediala diskursen påverkar hur människor tänker och konstruerar bilden av queera personer. Queera personer, som utsätts för den mediala diskursen innan de själva erkänner sig som queera, påverkas negativt och leder till att de ha avvisande känslor mot sig själva, och att hela självbilden påverkas negativt. Min tolkning utifrån deltagarnas livsberättelser är att queera människor, som har svårt att erkänna sig själva som queera, inte utforskar sina egna identiteter och har dessutom en vill dessutom fly från sig själva. De negativa känslor som orsakas av den mediala diskursen förstärks, när andra negativa diskurser verkar i queera personens omgivning.

I Lis och Ummes fall är en sådan diskurs den religiösa, som i sin tur interagerar med kulturella diskurser, för att bekräfta religionen som en allmän moralkompass.

Resonemanget ovan kan kopplas till Foucaults förklaringar om hur religionen i västerländsk kontext har försökt kontrollera sexualiteten. Om vi drar paralleller till Lis och Ummes situation, bör vi förstå att religionen tillsammans med andra institutioner skapar repressiva diskurser till det queera. Skapelsen av diskurser sker, som Foucault förklarar, i komplexa maktrelationer och oftast inte helt avsiktligt.

Både den mediala diskursen och den religiösa diskursen i deltagarnas upplevelse kan kopplas till Butlers redogörelse om kroppens internalisering av diskurser. När Vicente var yngre, var den mediala diskursen del av hans sätt att konstruera queera människor. Alltså var den mediala

diskursen inom henom och verkade för att hen själv försökte stängde av delar av sin upplevelse.

Umme internaliserade idén om Gud, och detta präglade henoms handlingar, henoms identitet.

Det är vid dekonstruktionen av dessa internaliserade diskurser som de “blir av” med inlärda diskurser och börjar konstruera sig själva och sin omgivning på ett annat sätt. I dessa processer, som oftast är långa och smärtsamma, såväl som befriande, ändrar deltagaren synsätt på sin identitet. Från essentialistisk till konstruktivistiskt synsätt och vice versa. Detta kommer nästa delavsnitt att handla om.

8.2 “Är du eller blir du queer?”

Vicente identifierar sig idag som bisexuell och som en cisman. Men han berättar att han inte har identifierat sig som bisexuell tidigare, först kom han ut som gay. När jag ber honom att utveckla sitt svar, med hänsyn till den essentialistiska kontra konstruktivistiska diskursen, berättar han för mig att han tror att hans sexualitet flyter och att det inte alltid är detsamma. I dialogen nedan kan ni se hur Vicente resonerar om sin egen sexualitet.

Vicente: när jag var yngre var jag gay för att jag bara blev attraherad av män, men när jag blev äldre började jag plötsligt attraheras av kvinnor också. Jag har mina teorier om varför kvinnor började attrahera mig, men sanningen är att jag inte alls är säker på hur det hände.

Andrés: Så du tror inte att du alltid var bisexuell?

Vicente: Jag tror att jag alltid hade potentialen för att bli bisexuell men som yngre gillade jag bara killar.

När vi pratar om detta drar vi båda slutsatsen att uttrycket ”blir bisexuell” låter bi-fobiskt, i alla fall enligt dagens queer-vänliga media. I dessa diskurser förespråkas att sexualitet inte är ett val och därför är den essentialistisk och medfödd (som det påpekats av queeraktivister i USA och Storbritannien under 90-talet). Men Vicente uttrycker att han upplever att han ”blev” bisexuell.

Han berättar att han inte tror att han blev bisexuell genom ett val, utan genom befrielsen och utforskandet av sin sexualitet. Alltså att han accepterade sig som gay ledde honom till processer som ledde hans sexualitet till att flyta, säger han.

Li tror istället att hon inte blev kvinna, inte heller blev hon bisexuell, men att hon är kvinna och hon antar att hon alltid har varit bisexuell. Li och jag pratade om Simone de Beauvoir och hennes filosofiska idéer om kön som en social konstruktion, som Li bara delvis håller med om:

Li: Jag tycker att konstruktivistiska teorier om kön förklarar kulturen mycket bra, men människor är mer än kultur.

Andrés: Vad menar du med mer än kultur?

Li: Vi är mer än vad vi lär oss och lärt oss. Mycket mer. De lärde mig att vara man, kulturen sa till mig att jag måste vara en man och att annars är jag sjuk. Detta är vad jag lärde mig, men något i mig sa att så var det inte. Något berättade för mig att jag var kvinna trots att jag såg ut som en man.

[...]

Li: När jag hörde att det fanns ett konstruktivistiskt synsätt… Jag kunde bara inte köpa det till 100%. Att vara trans är något hos mig som jag var tvungen att inse och acceptera, men det är svårt. Det är ett tufft liv. Jag var tvungen att ge upp mycket för att acceptera vem jag är.

Li berättar att hon, från den stunden hon blev medveten om kön, har känt sig som en kvinna. Li säger också att hon upprepade gånger försökte stänga av sina kvinnliga känslor. Under tonåren vände Li sig till religionen och bad till Gud om förändring, men detta hjälpte inte. Känslorna blev starkare med tiden. I hennes tidiga liv som ung vuxen vände Li sig till alkoholen och hon gjorde två självmordsförsök. Det var slutligen, efter det andra misslyckade självmordsförsöket, som hon bestämde sig för att göra en radikal förändring i sitt liv och började utforska sin verkliga könsidentitet. Genom att göra detta, kunde Li uppnå nykterhet och börja studera sin drömutbildning. Idag medger Li att livet för en transkvinna är fyllt med svårigheter på grund av diskriminering, men att beslutet om att acceptera sig själv har lett Li till att fortsätta leva.

I en annan del av intervjun med Li frågar jag henne om sin sexuella läggning. Li berättar för mig att hon är bisexuell, men att hon inte alltid har identifierat sig som bisexuell. I tonåren sa hon att hon var en heterosexuell man för att kunna passa in. När hon erkänner sig själv som kvinna, börjar hon att identifiera sig som en kvinna som attraheras av andra kvinnor, men aldrig som en heterosexuell kvinna. Hon berättar varför i följande dialog:

Li: Jag kunde inte se mig själv som en heterosexuell kvinna eftersom jag hade gått igenom mycket för att se mig själv som icke-heterosexuell. Jag tror också att många hinder föll när jag började identifiera mig som kvinna. Jag minns att jag ville prova att ha sex med en man och jag gjorde det. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var en dålig upplevelse, men att det räckte för att visa mig att jag också kunde attraheras av män.

Andrés: och tror du att du alltid var bisexuell?

Li: Jag antar det. Jag tror att jag blev kär i en kille när jag gick i nian, men jag förnekade det. Men när jag äntligen kom ut som trans kunde jag också tillåta mig själv ha alla dessa känslor som hade tystats ner under uppväxten.

Li säger att när acceptansen för hennes essentiella identitet uppstod, blev hon medveten om att andra saker om i hennes liv inte stämde med det hon hade lärt sig från andra om sig själv. Som konsekvens, föll andra aspekter i hennes liv och detta avtäckte hennes egentliga identitet. Att andra aspekter av ens identitet faller, när man erkänner sig som icke-essentialistisk heterosexuell är något som Vicente och Umme också upplever. Umme anser att detta är vanligt hos queera människor och tror till skillnad från Li att både kön och sexuell läggning är flytande aspekter i människans identitet. Umme tror inte den delen av identiteten går att uppleva genom medvetna beslut (alltså att det inte går att välja bli queer), men att däremot kan människan genom sitt liv utöva någon slags kontroll över detta. Så här resonerar Umme:

Umme: Jag tror mer och mer att människan lever instängd mellan normerna. Sanningen är att kulturella regler är bra för att de gör livet enklare, men jag tror inte att de är sanna.

Jag tror att vi någon gång skapar dessa regler och jag tror också att vi kan ändra dessa regler om vi vill.

Andrés: Kan du säga att du bestämde dig för att vara queer?

Umme: Ja och nej. Jag menar, jag bestämmer mig för att visa mig som en queer person.

Jag köpte mina kläder och bestämde mig för att sminka mig innan jag gick ut precis som jag ibland bestämmer mig för att ha skägg och ha kilskor. Men jag bestämde mig inte för att vara den typ av person som vill leka med kön och sexualitet, jag vet inte om du förstår mig. Det hände naturligt tror jag. Jag bestämde mig inte heller för att jag gillade män. Jag gillade män och jag bestämde mig för att träffa män. Jag vet, det låter otydligt.

Andrés: menar du någon form av dualitet?

Umme: Ja, exakt. En dualitet i personens identitet. En naturlig del och en skapad del.

Andrés: Lite av fri vilja och determinism?

Umme: Ja, mer eller mindre. Jag antar att jag är någonstans i mellan. Att vissa saker är naturliga, men att vi inte kan se dem. Därför kommer vi på teorier och normer om hur det kanske funkar. Jag tror att om vi bygger saker så kan vi också påverka dom. Jag antar att det finns mycket beslut i det, men kanske. Kanske beslut som vi inte är medvetna om. Haha [båda skrattar]

Umme, i dialogen ovan, gör en intressant reflektion över det faktum att queer identitet inte kan kategoriseras helt som ett val eller som en individs naturliga egenskap utan snarare ligger mellan olika dimensioner av determinism och valfrihet, såsom olika nivåer av medvetenhet.

Umme tror att det är okontrollerbart att vilja, att visa sig som queer är däremot en handling (som inkluderar beslut) och kan därför kontrolleras. Umme tror att denna duala ”modell” gör queeridentiteten flyttande. Något som är anmärkningsvärt är att Umme försäkrar sig om att jag är med i henoms tankeprocess genom att fråga ifall jag förstår, vilket kan tyda på att identitetsfenomenet, vad gäller den queera upplevelsen, uppfattas av deltagaren som svårbegripligt.

Sammanfattningsvis, tror inte deltagarna på att det finns ett antigen eller inom frågan "är queer identitet essentialistisk eller konstruktivistiskt?" utan att det finns en dualitet. Något som överensstämmer med den tidigare forskningen och teorin. Men även om alla är överens om att det råder en dualitet, är deltagarna inte överens om var gränsen som skiljer konstruktivismen från essentialismen ska dras. Umme tror att mycket av hens queera identitet är en föränderlig konstruktion, som svarar mot inre viljor som är osynliga för hen. Li tror dock annorlunda. Hon säger att människans identitet är byggt i samhällsnivå och inte motsvarar den egentliga identiteten hos människan, som kan bli synlig (eller erfaras) av människan genom en process av självacceptans. Vicente tror att identiteten är främst upplevelse och att den flyter, att kategorierna är konstruerade och endast fungerar när de lyckas namnge människans föränderliga upplevelser.

8. 3 Ummes resa

Umme säger att det finns mer diskriminering i Latinamerika mot queera människor än vad det finns i Sverige. Umme säger att queera personer inte kan leva öppet på exempelvis arbetsplatsen. Men hen säger att trots att det råder fientlighet i Latinamerika finns det en tendens

till tolerans. Fler och fler människor är öppna om sin sexualitet och könsidentitet, säger Umme.

När jag frågar Umme varför hen tycker att det är så svarade Umme:

Umme: Jag tror att det beror på en globaliseringsgrej. Du ser på TV att queera människor blir mer och mer accepterade i väst. Familjemedlemmar som har bott i USA eller Europa brukar prata med lite mer tolerans. Det finns mycket homofobi, det blir bättre, fast det handlar också om en kamp. Aktivister där jobbar hårt för att få situationen att förändras.

När någon talar dåligt om homosexuella till exempel säger folket som försvarar dom att det inte är ett alternativ. De säger att den som är queer är så i sin natur.

Umme säger att hen höll med den essentialistiska diskursen, men att hen övergav diskursen vid ankomsten i Sverige. Detta av två skäl, det första är att Umme har studerat på universitetet i Sverige och utifrån det har hen fått teoretiska verktyg för att skapa ett nytt perspektiv om queer identitet. Det andra skälet är att Umme i Sverige inte kände ett behov av att försvara sin queera identitet. Detta förklaras det på följande sätt:

Umme: När jag bodde i Latinamerika var jag tvungen att försvara mig. Jag var tvungen att säga något vettigt också. Jag tror att människor blir passionerade när de måste försvara sig själva och blir blinda för andra alternativ. Sen är det att man bildar en sanning som man tror är sann och man kör på.

[...]

Andrés: Men när du kom till Sverige ändrade du dig?

Umme: Ja, mycket tack vare skolan. Också på grund av folk jag har mött... det var annorlunda. Jag kände mig inte attackerad och ingen ifrågasatte min identitet och jag tror att det fick mig att utforska min könsidentitet och min sexualitet. När jag bodde i hemlandet ansåg jag mig vara homosexuell och jag var tvungen att förespråka att jag var en gay man för att försvara mig. Jag minns att jag sa att jag är en gay man och att det gör mig inte till mindre av en man. Jag var tvungen att inte sminka mig för att inte omvandlas till stereotypen. Jag tyckte att det var rätt sak att göra. När jag kom hit insåg

Umme: Ja, mycket tack vare skolan. Också på grund av folk jag har mött... det var annorlunda. Jag kände mig inte attackerad och ingen ifrågasatte min identitet och jag tror att det fick mig att utforska min könsidentitet och min sexualitet. När jag bodde i hemlandet ansåg jag mig vara homosexuell och jag var tvungen att förespråka att jag var en gay man för att försvara mig. Jag minns att jag sa att jag är en gay man och att det gör mig inte till mindre av en man. Jag var tvungen att inte sminka mig för att inte omvandlas till stereotypen. Jag tyckte att det var rätt sak att göra. När jag kom hit insåg