De facto-analysen

Vi väljer att förkasta nollhypotesen i Ekvation 4.9 för TAindex eftersom p-värdet är mindre än 0,001 – resultatet är statistiskt signifikant. Vi har därmed tillräckligt med bevis för att våga påstå att medelvärdena mellan period 1 och 2 skiljer sig åt i populationen för TAindex. Detta innebär att vi med hög säkerhet kan säga att den skillnad i medelvärdet som vi observerat i vårt stickprov (Tabell 4.13) även gäller för populationen. Efterlevnaden i tillsynsprotokoll och tjänsteanteckningar har ökat mellan tidsperiod 1 och 2.

Vi väljer att acceptera nollhypotesen i Ekvation 4.9 eftersom p-vär-det är 0,386 vid hypotesprövningen för FLindex. Vi har inte tillräckligt med bevis för att våga påstå att medelvärdena mellan period 1 och 2 skiljer sig åt i populationen för förelägganden. Detta innebär att vi inte kan säga att den skillnad i medelvärdet som vi observerat i vårt stick-prov (Tabell 4.13) gäller för populationen – efterlevnaden kan ha ökat mellan tidsperiod 1 och 2 men vi kan inte säkerställa det statistiskt.

4.5.5 De facto-analysen

Av studiens 54 tillsynsprotokoll och 32 tjänsteanteckningar innehöll 45 respektive 15 felaktigt krav på åtgärd, se Tabell 4.16. Detta gör att dokumenten i rättslig mening är förelägganden. Av tillsynsproto-kollen var 34 av de 39 i period 1 och 11 av 15 i period 2 felaktigt rubricerade med hänsyn tagen till inkluderade ”ska-krav”. Av de 15 tjänsteanteckningarna var en från period 1 och 14 från period 2

likaledes förelägganden i rättslig mening. 101

Tabell 4.16. Frekvenstabell för dokumenttyp och krav på åtgärd per tidsperiod Period _{Krav på åtgärd?} nej ja Totalt 2011–2012, period 1 tillsynsprotokoll 5 34 39 tjänsteanteckning 0 1 1 2015–2016, period 2 tillsynsprotokoll 4 11 15 tjänsteanteckning 17 14 31 Totalt 26 60 86

Tabell 4.16 visar att merparten av tillsynsprotokollen från period 1 var felaktigt rubricerade, och likaledes den enda förekommande tjänsteanteckningen. Problematiken kring inkorrekt benämning av dokumenten var med andra ord mycket utbredd, vilket kan få allvarliga konsekvenser för enskilda verksamhetsutövare. Som tidigare nämnts är konsekvensen av en felaktig rubricering att nödvändiga rättssäkerhetsgarantier såsom besvärshänvisning kan bortfalla, vilket gör det svårt för enskilda att utläsa att beslutet i praktiken kan angripas.

Siffrorna i Tabell 4.16 påvisar en förbättring i detta avseende i tids-period 2, där större andel tillsynsprotokoll än tjänsteanteckningar hamnat ”fel” i sin rättsliga beteckning. Detta resultat ligger i linje med förväntningen om en förbättrad efterlevnad av GFL och Tillsynshand-boken i tidsperiod 2, då TillsynshandTillsynshand-boken tillgängliggjorts och ut-bildningsinsatser genomförts bland annat för att komma åt detta pro-blem.

Det faktum att tillsynsprotokoll och tjänsteanteckningar innehöll ”ska-krav” innebär dock inte nödvändigtvis att den rättssäkerhets-problematik som MSB önskat undvika i praktiken kan identifieras i

testerna för hypotesprövningen av medelvärdena presenteras i Tabell 4.15.

Tabell 4.15. Resultat från t-test

t p-värde Beslut

TAindex 5,905 <0,001 Förkasta H0 i Ekv 4.9

FLindex 0,881 0,386 Acceptera H0 i Ekv 4.9

Vi väljer att förkasta nollhypotesen i Ekvation 4.9 för TAindex eftersom p-värdet är mindre än 0,001 – resultatet är statistiskt signifikant. Vi har därmed tillräckligt med bevis för att våga påstå att medelvärdena mellan period 1 och 2 skiljer sig åt i populationen för TAindex. Detta innebär att vi med hög säkerhet kan säga att den skillnad i medelvärdet som vi observerat i vårt stickprov (Tabell 4.13) även gäller för populationen. Efterlevnaden i tillsynsprotokoll och tjänsteanteckningar har ökat mellan tidsperiod 1 och 2.

Vi väljer att acceptera nollhypotesen i Ekvation 4.9 eftersom p-vär-det är 0,386 vid hypotesprövningen för FLindex. Vi har inte tillräckligt med bevis för att våga påstå att medelvärdena mellan period 1 och 2 skiljer sig åt i populationen för förelägganden. Detta innebär att vi inte kan säga att den skillnad i medelvärdet som vi observerat i vårt stick-prov (Tabell 4.13) gäller för populationen – efterlevnaden kan ha ökat mellan tidsperiod 1 och 2 men vi kan inte säkerställa det statistiskt.

4.5.5 De facto-analysen

Av studiens 54 tillsynsprotokoll och 32 tjänsteanteckningar innehöll 45 respektive 15 felaktigt krav på åtgärd, se Tabell 4.16. Detta gör att dokumenten i rättslig mening är förelägganden. Av tillsynsproto-kollen var 34 av de 39 i period 1 och 11 av 15 i period 2 felaktigt rubricerade med hänsyn tagen till inkluderade ”ska-krav”. Av de 15 tjänsteanteckningarna var en från period 1 och 14 från period 2

likaledes förelägganden i rättslig mening. 101

Tabell 4.16. Frekvenstabell för dokumenttyp och krav på åtgärd per tidsperiod Period _{Krav på åtgärd?} nej ja Totalt 2011–2012, period 1 tillsynsprotokoll 5 34 39 tjänsteanteckning 0 1 1 2015–2016, period 2 tillsynsprotokoll 4 11 15 tjänsteanteckning 17 14 31 Totalt 26 60 86

Tabell 4.16 visar att merparten av tillsynsprotokollen från period 1 var felaktigt rubricerade, och likaledes den enda förekommande tjänsteanteckningen. Problematiken kring inkorrekt benämning av dokumenten var med andra ord mycket utbredd, vilket kan få allvarliga konsekvenser för enskilda verksamhetsutövare. Som tidigare nämnts är konsekvensen av en felaktig rubricering att nödvändiga rättssäkerhetsgarantier såsom besvärshänvisning kan bortfalla, vilket gör det svårt för enskilda att utläsa att beslutet i praktiken kan angripas.

Siffrorna i Tabell 4.16 påvisar en förbättring i detta avseende i tids-period 2, där större andel tillsynsprotokoll än tjänsteanteckningar hamnat ”fel” i sin rättsliga beteckning. Detta resultat ligger i linje med förväntningen om en förbättrad efterlevnad av GFL och Tillsynshand-boken i tidsperiod 2, då TillsynshandTillsynshand-boken tillgängliggjorts och ut-bildningsinsatser genomförts bland annat för att komma åt detta pro-blem.

Det faktum att tillsynsprotokoll och tjänsteanteckningar innehöll ”ska-krav” innebär dock inte nödvändigtvis att den rättssäkerhets-problematik som MSB önskat undvika i praktiken kan identifieras i

Tabell 4.17. Medelvärde och standardavvikelse för index för de facto-förelägganden

Period Medelvärde Antal Standardavvikelse

2011–2012, period 1 3,023 43 1,565

2015–2016, period 2 4,148 47 1,334

Totalt 3,611 90 1,548

Sammanfattningsvis påvisar de facto-metoden alltså att hand-läggningen av förelägganden förbättrats över tid, men att rättsliga felbeteckningar fortsatt ger upphov till brister i efterlevnaden av förvaltningsrättsliga regler. När de facto-metoden användes för att kategorisera dokumenten var efterlevnaden av GFL:s krav överlag sämre, som medelvärdena i Tabell 4.17 visar. Nedan kommenteras de variabler vars efterlevnad särskilt drog ner medelvärdena för detta index.

Den variabel som låg sämst till var kommuniceringsskyldigheten. Som påtalats tidigare finns dock ett sannolikt bortfall av dokument där kommunicering kanske förekommit men inte framgår av vårt un-derlag.

Den variabel som låg näst sämst till var överklagandehänvisning (som saknades i 59 av 90 de facto-förelägganden). Problemet uppkom-mer när räddningstjänster utfärdar tjänsteanteckningar eller tillsyns-protokoll som innehåller ”ska-krav”, vilket gör att de i rättslig mening utgör förelägganden och därmed bör innehålla ning. Konsekvensen av att de inte innehåller en överklagandehänvis-ning är att dokumentet i praktiken är överklagbart ändå, men att ingen klagofrist löper. Med andra ord utgör detta fenomen en riskfak-tor såväl för verksamhetsutövare vars rättssäkerhet blir lidande och för räddningstjänsters planering.

form av en bristande efterlevnad av GFL:s krav (såsom vi översatt dem i variabler). För att ta reda på om detta är ett praktiskt problem har vi gjort motsvarande indexberäkningar som ovan, utifrån de do-kumentens de facto rättsliga beteckning.

Index för de facto-förelägganden

Tabell 4.17 visar att skillnaden mellan indexvärde för tidsperiod 1 och 2 (förelägganden) är 1,12 (jämför Tabell 4.16 där skillnaden mellan indexvärden för förelägganden klassificerade utifrån sin beteckning var 0,295). Med andra ord blir förbättringen över tid tydligare när man tar hänsyn till dokumentens egentliga rättsliga karaktär. Vid en hypotesprövning (se Ekvation 4.9) blir denna skillnad i medelvärde statistiskt signifikant skild från noll. Vi kan med andra ord påvisa en förbättring i populationen förelägganden från period 1 till 2, vilket vi inte kunde göra i beteckningsmetoden.

Även om en förbättring över tid kan påvisas, bör hållas i åtanke att de facto-metoden över båda tidsperioder visar på en mer bristfällig ef-terlevnad av GFL:s krav, jämfört med de indexberäkningar som base-rades på dokumentrubriceringarna. Detta är naturligt eftersom en rättslig ”felklassificering” av dokumenten gör att räddningstjänster tillämpar fel formföreskrifter på de dokument som givits en inkorrekt klassificering. Utifrån beteckningsmetoden (som utgick från doku-mentens rättsliga beteckning) uppgick det totala medelvärdet för tids-period 1 och 2 till 4,977 (av 6, Tabell 4.12), vilket representerar en re-lativt god efterlevnad. De facto-indexens medelvärde för föreläggan-den ligger istället på 3,611 (Tabell 4.17) vilket representerar en sämre efterlevnad som förklaras av att felbeteckningar typiskt torde ge upp-hov till formfel i handläggningen.

Tabell 4.17. Medelvärde och standardavvikelse för index för de facto-förelägganden

Period Medelvärde Antal Standardavvikelse

2011–2012, period 1 3,023 43 1,565

2015–2016, period 2 4,148 47 1,334

Totalt 3,611 90 1,548

Sammanfattningsvis påvisar de facto-metoden alltså att hand-läggningen av förelägganden förbättrats över tid, men att rättsliga felbeteckningar fortsatt ger upphov till brister i efterlevnaden av förvaltningsrättsliga regler. När de facto-metoden användes för att kategorisera dokumenten var efterlevnaden av GFL:s krav överlag sämre, som medelvärdena i Tabell 4.17 visar. Nedan kommenteras de variabler vars efterlevnad särskilt drog ner medelvärdena för detta index.

Den variabel som låg sämst till var kommuniceringsskyldigheten. Som påtalats tidigare finns dock ett sannolikt bortfall av dokument där kommunicering kanske förekommit men inte framgår av vårt un-derlag.

Den variabel som låg näst sämst till var överklagandehänvisning (som saknades i 59 av 90 de facto-förelägganden). Problemet uppkom-mer när räddningstjänster utfärdar tjänsteanteckningar eller tillsyns-protokoll som innehåller ”ska-krav”, vilket gör att de i rättslig mening utgör förelägganden och därmed bör innehålla ning. Konsekvensen av att de inte innehåller en överklagandehänvis-ning är att dokumentet i praktiken är överklagbart ändå, men att ingen klagofrist löper. Med andra ord utgör detta fenomen en riskfak-tor såväl för verksamhetsutövare vars rättssäkerhet blir lidande och för räddningstjänsters planering.

form av en bristande efterlevnad av GFL:s krav (såsom vi översatt dem i variabler). För att ta reda på om detta är ett praktiskt problem har vi gjort motsvarande indexberäkningar som ovan, utifrån de do-kumentens de facto rättsliga beteckning.

Index för de facto-förelägganden

Tabell 4.17 visar att skillnaden mellan indexvärde för tidsperiod 1 och 2 (förelägganden) är 1,12 (jämför Tabell 4.16 där skillnaden mellan indexvärden för förelägganden klassificerade utifrån sin beteckning var 0,295). Med andra ord blir förbättringen över tid tydligare när man tar hänsyn till dokumentens egentliga rättsliga karaktär. Vid en hypotesprövning (se Ekvation 4.9) blir denna skillnad i medelvärde statistiskt signifikant skild från noll. Vi kan med andra ord påvisa en förbättring i populationen förelägganden från period 1 till 2, vilket vi inte kunde göra i beteckningsmetoden.

Även om en förbättring över tid kan påvisas, bör hållas i åtanke att de facto-metoden över båda tidsperioder visar på en mer bristfällig ef-terlevnad av GFL:s krav, jämfört med de indexberäkningar som base-rades på dokumentrubriceringarna. Detta är naturligt eftersom en rättslig ”felklassificering” av dokumenten gör att räddningstjänster tillämpar fel formföreskrifter på de dokument som givits en inkorrekt klassificering. Utifrån beteckningsmetoden (som utgick från doku-mentens rättsliga beteckning) uppgick det totala medelvärdet för tids-period 1 och 2 till 4,977 (av 6, Tabell 4.12), vilket representerar en re-lativt god efterlevnad. De facto-indexens medelvärde för föreläggan-den ligger istället på 3,611 (Tabell 4.17) vilket representerar en sämre efterlevnad som förklaras av att felbeteckningar typiskt torde ge upp-hov till formfel i handläggningen.