7. Undersökningen
7.2 De lokala myndigheternas utmaning: organisatoriska förändringar
”Refugees, one might argue, always arrive at the wrong time”98
”Frestelserna äro många”99
Sommaren 1941, när den särskilda arbetsförmedlingen för norska flyktingar i Öreryd öppnades, kan betraktas som inledningen på hur myndigheter organiserade processen med att förmedla flyktingar i arbete. För första gången kom nu ett stort antal flyktingar på kort tid till Sverige som skulle förmedlas i arbete. Uppgiften delades mellan den norska legationen och svenska
myndigheter. I ett PM som beskriver arbetsmarknadens utveckling under 1941 står att utvecklingen fortsatt fram till dess enligt samma ”linje som förut, sedan krisen inträtt.” 100 Aktuella problem på arbetsmarknaden beskrivs, som tidigare nämnts, vara ett ökat behov av arbetskraft inom skogs- och jordbruk och med en fortsatt arbetslöshet inom byggnadsfacken.101 Öreryds arbetsförmedlingskontor bedrevs under LAN i Jönköpings län. Kontoret låg strategiskt placerat vid den angränsande norska flyktingförläggningen. Huset hade tidigare förfogats av
96 Byström (2012), s. 215.
97 Redan från 1937 sökte sig främst judiska flyktingar till Sverige från Tyskland. I november 1938 räknades antalet flyktingar i Sverige till mellan 1800 och 2300. Bland dessa fanns stort antal judiska barn och omkring 400 ”politiska”
flyktingar från Tyskland. I juli 1939 räknades det totala antalet flyktingar till mellan 4300 och 4800. SOU 1945:1, s.
50.
98 Marrus, The unwanted (1985) s. 135.
99 Skrivelse till SAK:s byråchef Sven Skog; SAK; AFF; CK; Serie EII: 1.
100 PM rubricerad ”Arbetsmarknaden under år 1941”, daterad i november 1941; RA; SAK; AFB; Serie BIV: 1.
101 PM rubricerad ”Arbetsmarknaden under år 1941”, daterad i november 1941; RA; SAK; AFB; Serie BIV: 1.
pingstvänner och ska ha varit något ”förfallet”. Anställda på plats var avdelningsansvarig och två assistenter och emellanåt ett ”kvinnligt biträde”. Den avdelningsansvariga tjänstemannen erinrar sig i en skrivelse gällande för tiden 26 juni till den 31 december 1941 om stämningen på kontoret vid dess öppnande:
Då undertecknad kom hit så mötte jag mycket nedstämda norrmän. De flesta hade kommit över till Sverige för att resa till Kanada, och så bröt kriget ut mellan Tyskland och Ryssland, varför planerna på vidareresa stoppades. De blevo modlösa vid tanken på att man skulle bli tvingad till att anmäla sig på
arbetsförmedlingen för att få arbete, ty det kanske medföra att man fick stanna kvar i Sverige till krigets slut. Det blev en omvälvning i deras tankeliv och man blev bitter till sinnes. Detta förhållande gjorde att vi särskilt måste vinnlägga oss om, att vinna norrmännens förtroende.102
Lösningen för att vinna förtroendet blev att en norsk medarbetare placerades på kontoret.
För att även försäkra sig om en god direktkontakt med flyktingförläggningen anlitades en
”löpegutt”, en springpojke, med uppgift att sköta olika ärenden med
flyktingförläggningen. Mellan arbetsförmedlingskontoret och flyktingförläggningens chef upprättades också ett nära samarbete.103 Den avdelningsansvariga ger ett sympatiskt intryck gällande sin förståelse av de norska flyktingarnas situation:
Jag har det intryck av de norska flyktingarna. Det är ett bra folk att ha att göra med och när de förstått, att man vill deras bästa, visa de sig lätta att komma till tals med.
Från många håll har man klandrat dem för att en del inte stannar så länge kvar på sina platser. På det vill jag svara, att man måste betänka att de flesta flyktingarna, som hittills ha gått genom Öreryd, är ungdom, som tidigare varit vana vid att ha allt ordnat genom föräldrahemmet. Så ha de plötsligt ryckts bort från hemlivets förhållanden och alla de band som bundit dem vid arbetet, hembygden och kamratlivet. De ha
huvudstupa kastats in i en ny och främmande miljö, där de måste ställa sig andra lagar och förordningar till efterrättelse.[…] Sådant befordrar olust och disharmoni, vilket ofta fått en utlösning i behovet av att byta arbete och vistelseort. Drömmen om möjligheten att resa vidare har fört många ”gutter” in i fantasirika företag, som resulterat i rymningsförsök eller i oförstånd lämnade anställningar. Frestelserna äro många.104
102 Skrivelse till SAK:s byråchef Sven Skog från Jönköpings läns arbetsförmedling, daterad 8 januari 1942; RA; SAK;
AFF; CK; Serie EII: 1.
103 Skrivelse till SAK:s byråchef Sven Skog från N.F Hagelin Jönköpings läns arbetsfömedling i Öreryd, daterad 8 januari 1942; RA; SAK; AFF; CK; Serie EII: 1.
104 Skrivelse till SAK:s byråchef Sven Skog från N.F Hagelin Jönköpings läns arbetsfömedling i Öreryd, daterad 8 januari 1942; RA; SAK; AFF; CK; Serie EII: 1.
Vidare skriver tjänstemannen att samarbetet mellan den norska legationen, LAN och
arbetsförmedlingen fungerar bra. Men han påvisar också brister. Enligt gällande bestämmelser, menar han, ska norska flyktingar vars anställning har löpt ut söka anmäla sig på nytt till närmsta arbetsförmedling. I praktiken har de istället ofta vänt sig till legationen och sökt hjälp därifrån.
Samtidigt gäller arbetstillståndet endast i länet där personen tidigare arbetat, vilket komplicerar placering på annan ort dit flyktingen sökt sig. Vidare var telefonkommunikationerna bristfälliga, vilket också hindrade handläggning av arbetsförmedling på distans. Slutligen nämner han att detta också utgjorde en kostnad för legationen, vilken skulle betala för flyktingens resande till och från och mellan olika jobb. Därmed rekommenderade han en omorganisation. Han menade att det var
”olämpligt” att norska legationen var inblandad i arbetsförmedlingsfrågor överhuvudtaget.
Legationerna hade för många ärenden att hantera, som han menar egentligen är
arbetsförmedlingsfrågor. Som lösning föreslog han att hela ”den norska arbetsförmedlingsfrågan”
borde hamna under central ledning i Stockholm. Denna centrala förvaltning skulle då ansvara för samtliga norska arbetsmarknadsfrågor. LAN: s tjänstemän skulle samtidigt hantera ärendena på lokal nivå och fungera som en kontakt mellan centralkontoret och respektive arbetsförmedling.
Därmed, menar han, skulle ”mycket dubbelarbete och många missförstånd elimineras”. Samtidigt skulle många av norrmännen bli mer intresserade av att stanna på given ort och inte resa runt så mycket.105 Ungefär samtidigt med hans skrivelse ökade antalet arbetssökande norska flyktingar.106 Hans önskemål om ett centralkontor uppfylldes. Om det berodde på tjänstemannens profession eller hans relation till byråchefen Skogh är oklart. Oavsett så placerades kontoret i Stockholm och syftade till att ha ett mer övergripande ansvar gällande förmedlingen av norska flyktingar. Norska flyktingar kom sedan att anlända till Sverige under hela kriget. Mellan 1943 – 1945 anlände omkring 5000 – 10000 norska flyktingar per halvår.107 Men trots den ändrade organisationen med ett centralkontor fortsatte norska flyktingar att flytta runt i landet. I en skrivelse från LAN i Älvsborg till US i Stockholm, daterad 25 oktober 1944, skriver en inspektör att stora och små grupper norska och danska flyktingar sökt sig till Borås. Anledningen ska vara att flyktingarna vid sina tidigare anställningsorter hört om goda möjligheter till både arbete och bostad på orten.
Inspektören menar att detta inte stämmer. Snarare beskriver han situationen som den motsatta:
105 Skrivelse till SAK:s byråchef Sven Skog från N.F Hagelin Jönköpings läns arbetsförmedling i Öreryd, daterad 8 januari 1942; SAK; AFF; CK; Serie EII: 1.
106 Mellan den 26 juni och den 21 december 1941 förmedlades 1201 arbetssökande norska flyktingar i arbete via Öreryds förmedling. PM rubricerat ”P.M. med anledning av remiss till statens arbetsmarknadskommission av 1943 års utlänningssakkunnigas förslag rörande den centrala organisationen för utlänningsärenden”; RA; SAK; AFB; Serie BIV: 2.
107 Se Bilaga 3: Översikt av de största flyktingströmningarna till Sverige under 1930-talet respektive åren 1940-45.
Situationen i Borås-orten har, under de senaste månaderna, snarast blivit rakt motsatt, vad ryktena […] ha att förtälja. Sålunda äro placeringsmöjligheterna – frånsett jord- och skogsbruk- så gott som obefintliga för icke yrkesutbildade, manliga sökande. För person med fackutbildning äro möjligheterna något större, ehuru de icke kunna betecknas som goda. I nämnvärd utsträckning anställer textilindustrien, av norsk och dansk arbetskraft, numera så gott som enbart kvinnor. Delvis torde detta väl bero på de nordiska flyktingarnas smak för att flytta från arbetsplats till arbetsplats, delvis också på att arbetsgivarna synas räkna med att de norska och danska flyktingarna snart skola återvända hem, och man icke har intresse av att lära upp arbetskraft, som man snart förlorar.108
Forsmark menar att det rådde överskott på arbetskraft. Vidare skriver han att textilindustrin har fullt på manlig arbetskraft och att utbudet på bostäder är dåligt med endast ett fåtal dyra bostäder till förfogande. Han manar slutligen till US, efter att ha samrått med andra LAN: er, att något måste göras för att förhindra det extra arbete som ”kringflackandet” bidrog till.109 Ur ett myndighetsperspektiv var, vittnar citatet, placering inom grovjobb i skogs- och jordbruk att föredra för den manliga arbetskraften. Samtidigt rådde en samhällelig arbetsnorm med utgångspunkten från myndigheterna om att flyktingar, som såväl svensk arbetskraft, skulle försörja sig genom eget arbete. Som frivillig arbetstagare kunde man självmant söka sig till arbete för att tillhöra normen. Arbetet påvisade en tydlig ”moral” och ur en etnicitetsaspekt ökade även antagande av arbete ens ”svenskhet”. Gällande danska och norska flyktingar kunde därmed arbetet utgöra en möjlighet att räknas in i en ”utvidgad svensk etnicitet”.110 Tjänstemännen hade en viktig roll gällande olika etniciteters anseende på arbetsmarknaden. Gällande norrmännen på Öreryd verkar den avdelningsansvariga tjänstemannen hysa sympati för deras situation som flyktingar. Samtidigt kunde det finnas en sorts förutfattad mening från tjänstemän gällande norsk arbetsmoral och norska flyktingar som positivt inställda till arbete. Från den norska
flyktingadministration beskrevs även arbete som en plikt mot Norge.111
SAK verkar ha haft en tydlig prioriteringsordning i hur arbetet med flyktingarna borde se ut. I ett PM rubricerat ”Statens arbetsmarknadskommissions utlänningsverksamhet”
stolpas uppgifterna tydligt upp. Överst står rubriken ”A. Arbetsförmedling” följt av en numrerad punktlista med praktiska åtgärder gällande de grupper av flyktingar som ska ”utplaceras”,
antagligen i arbete. Först står att varje arbetssökande utlänning ska söka sig till
arbetsförmedlingen. I den andra och tredje punkten står att finska flyktingar och flyktingar av
108 Skrivelse rubricerad ”Betr. Arbetsmarknads- och bostadsförhållandena i Borås-orten”, daterad 25 oktober 1944;
RA; SAK; US; Serie EIa: 2.
109 Skrivelse rubricerad ”Betr. Arbetsmarknads- och bostadsförhållandena i Borås-orten”, daterad 25 oktober 1944;
RA; SAK; US; Serie EIa: 2.
110 Byström, Utmaningen (2012), s. 114f.
111 Byström, Utmaningen (2012), s. 115.
olika nationaliteter ska utplaceras. Punkt fyra och fem gör gällande att ”partiellt arbetsföra”
flyktingar och internerade i interneringsförläggningar och fängelser ska utplaceras. Slutligen kan punkt sex nämnas, vilken beskriver att flyktingar som suttit i polisförvar ska ges arbete.112 Listan sammanfattar att varje flyktinggrupp (flyktingar, oavsett om de beskrivs som partiellt arbetsföra, internerade eller endast som flyktingar) skulle utplaceras på arbetsmarknaden snarast möjligt. I det här sammanhanget ger källmaterialet intrycket av att åtgärderna inte var direkt tvingande.113 Snarare kan de betraktas som mer rådgivande i hur organiserandet av arbetsförmedlandet bör se ut. Källmaterialet ger även intrycket av ett vädjande om samförstånd:
Arbetslöshetsfrågan löses icke genom insatser endast från ett håll. Både samhället, de arbetslösa och arbetsgivarna måste hjälpas åt för att skapa större klarhet i vår
arbetslöshetssituation och därigenom också vidga möjligheterna för att aktivt angripa den.
Anpassning, omflyttning och omskolning måste givetvis till för att skapa en bättre balans på arbetsmarknaden, men för att dessa åtgärder skola ha önskat resultatet, är det av vikt, att den enskilda arbetssökande stödjas i sina ansträngningar att finna sig till rätta och att allas ansträngningar inriktas på att tillvarata och nyttiggöra det viktigaste som vi i vårt samhälle har, nämligen den mänskliga arbetskraften.114
Det finns en viss svulstighet i retoriken i citat ovan. Texten ger också ett visst ideologiskt uttryck om kollektiv ansträngning och om arbetskraft som något universellt mänskligt. Vädjandet utan direkta konkreta förslag är ett återkommande tema i källmaterialet. Ett exempel är beskrivningen om ”att vinna norrmännens förtroende” gällande de norska flyktingarna i Öreryd. I andra fall fanns konkreta förslag från LAN: erna gällande hur organiserandet skulle gå till. Ett exempel är från LAN i Södermanland angående arbetsmarknaden för de intellektuella. Tjänstemannen där menar att arbetsmarknadsläget ser ”sämst” ut för de intellektuella och att det finns liten chans skaffa arbete åt dessa. Som lösning föreslås att ”särskilda förläggningar” anordnas med nödvändiga åtgärder för att även dessa ska placeras ut i arbete.115 Att rapporterna och
korrespondensen var så pass retoriskt formulerade och välskrivna speglar att de inte var snabbt hopskrivna. Det fanns en tanke bakom valda formuleringar. Samtidigt är de relativt konfliktfria och utan större detaljrikedom i de specifika ärendena. Vad detta beror på är svårt att spekulera i.
En anledning kan vara att man på lägre lokalnivå inte såg det som nödvändigt att rapportera lokala förhållanden för SAK på en centralnivå.
112 PM rubricerad ”Statens arbetsmarknadskommissions utlänningsverksamhet”; RA; SAK; AFB; Serie BIV: 2.
113 Detta till motsats i beskrivandet av placering inom exempelvis skogsbruket, där enda undanflykten från arbete i princip var ett läkarintyg.
114 PM daterat våren 1941, signerat till Sven Skogh, rubricerad ”Arbetsförmedlingen och arbetslöshetsläget”; RA;
SAK; AFB; Serie BIV: 1.
115 Skrivelse till SAK från LAN i Södermanland daterad 18 november 1944; RA; SAK; US; Serie EIa: 2.
Erfarenheterna från Öreryd bidrog till att forma myndigheternas organisation. I ett PM beskriver en tjänsteman arbetsförmedlingens organisation år 1941 som ”rätt obetydlig”. Han menar att den efterhand, från 1941 och framåt, vuxit till sig som en del av den offentliga arbetsförmedlingen.
Här, menar han, har den haft funktionen som ”en allsidig välfärdsinrättning för de utländska gästerna.”116
Den lokala arbetsförmedlingen hade till uppgift att förmedla arbetet. I sin tur skulle respektive arbetsförmedling samverka med sin respektive LAN, vilken var arbetsförmedlingens överordnade organ.117 Dessa samverkade i sin tur med den lokala flyktingförläggningen där arbetskraften var placerad. Denna trevägssamverkan var inte alltid den enklaste och kunde i sig utgöra en utmaning. Om detta vittnar en skrivelse från Ålberga. Arbetsförmedlingsombudet där, liksom ombudet118 i närliggande Nyköping, menade båda att flyktingförläggningens föreståndare var svår att samarbeta med vilket lett till ”tvistigheter” gällande arbetsförmedlingen. LAN i Södermanland beslöt därmed att göra en kombinerad inspektionsresa till arbetsförmedlingen med ett besök till flyktingförläggningen för att lösa tvisten. Förläggningens föreståndare kunde dock inte närvara vid ett sådant möte på grund av andra redan inbokade möten. Istället närvarade föreståndarens fru119 i mötet med representanten för LAN och arbetsförmedlingarnas
representanter vid förläggningen för att diskutera arbetsförmedling. Som första punkt underströk LAN att ”arbetsförmedling ska ske genom av länsarbetsnämnden tillsatta funktionärer”. Vidare underströk LAN att arbetsförmedlandet inte ska ta hänsyn till personernas tidigare yrken i hemlandet utan inrikta sig på arbete som ”motsvarar vederbörandes krafter och färdigheter” och förenligt med avtalsreglerade eller ”skäliga” löner. Själva tvisten i frågan rörde förmedlandet av en estnisk flykting till vilken den lokala LAN: s tjänsteman ordnat chaufförsarbete åt i Nyköping, några mil bort. Flyktingen skulle resa dit under dagen för att prova på arbetet för att sedan återvända till förläggningen till kvällen. Men då han missade sin buss och en taxi ansågs för dyr beslutade LAN: s tjänsteman att han kunde stanna över natten i Nyköping. När
förläggningsföreståndaren fick nyss om detta menade han att tjänstemannen begått tjänstefel.
Han ska ha menat att inga flyktingar fick lämna förläggningen utan dels hans direkta samtycke samtidigt som han menade att flyktingarna var satta i karantän. Föreståndaren beordrade polisen att hämta flyktingen i Nyköping och återplacera honom på förläggningen. Vidare i
tjänstemannens skrivelse står att förläggningen inte alls var en karantänsförläggning, att läkare
116 Orubricerad skrivelse, författad av Österström vid US, daterad 6 maj 1944; RA; SAK; AFB; Serie BIV: 2.
117 Avskrift av skrivelse från LAN i Södermanland, daterad 27 november 1944; RA; SAK; US; Serie EIa: 2.
118 I skrivelsen står ”kretsföreståndare”. Skrivelse till SAK från LAN i Södermanland, daterad 1 december 1944, RA;
SAK; US; Serie EIa: 2.
119 Om detta var som ersättare för föreståndaren framkommer inte. Ändå framställs det inte i skrivelsen som något udda eller värt att anmärka.
gett medgivande till arbetsplaceringen samt att föreståndarens fru meddelats (då föreståndaren inte varit tillgänglig). Föreståndaren ska ha svarat att hans fru inte hade något med situationen att göra och att tjänstemannen borde komma ihåg vem som egentligen är föreståndare.
Avslutningsvis skriver tjänstemannen, angående föreståndaren
Det ser ut som om han helt vill motarbeta vår förmedlingsverksamhet, endast det han själv ordnar med tycks vara bra. Jag får härmed anhålla om att bli befriad från detta
förmedlingsuppdrag, enär jag anser det vara synnerligen svårt att nu kunna sköta detsamma, så det ger något resultat.120
LAN beslutade i och med skrivelsen att lägga ned den lokala arbetsförmedlingsverksamheten med motiveringen att den talade ”sitt tydliga språk rörande svårigheten att idka någon som helst förmedlingsverksamhet vid lägret”. LAN underströk också att det alltid är den arbetssökandes
”krafter och färdigheter” som tillsammans med läkarutlåtanden som ska ”beaktas”. Därmed behövde lägerledningen inga ytterligare direktiv gällande detta. Till sist yrkade man till SAK att grundligt utreda förhållandena vid lägret och föreståndarens lämplighet som chef.121