7. Undersökningen
7.3 Tjänstemännens utmaning: att ordna med lämpligt arbete
[Personen] är ej så stark och orkar ej med kroppsarbete. Det skulle vara mycket bra, därest det skulle kunna ordnas med arkivarbete för honom för vilket arbete han torde lämpa sig väl.122
Fröken [...] har enligt läkaren ett synnerligen svagt hjärta och kan därför knappast tänkas kunna antaga något arbete […]. Hon är mycket oföretagsam och nervös och längtar efter att få återförenas med sina föräldrar. Förmedlingen tillstyrker detta på det allra livligaste och hoppas att en överflyttning snarast möjligt kan äga rum.123
Människor som lämnar en konflikt eller krig i ett land för att ta sig till annat land gör det främst för att i första hand söka skydd. Upplevelsen och vilka förväntningar som den skyddssökande har är såklart något helt subjektivt. Men något som säkert är gemensamt för de skyddssökande är förväntandet av just ett skydd. Detta första skyddssteg kan innefatta vissheten om trygghet mot
120 Avskrift av skrivelse från arbetsförmedlingens ombud i Ålberga till arbetsförmedlingens föreståndare i Nyköping, daterad 30 november 1944; RA; SAK; US; Serie: EIa: 2.
121 Skrivelse från LAN i Södermanland till US SAK, daterad 1 december 1944; RA; SAK; US; Serie: EIa: 2.
122 Skrivelsesvar från en arbetsförmedling till centralkontoret daterat januari 1944; RA; SAK; US; Serie EIa: 2.
123 Skrivelse från flyktingförmedlingen i Ribbingelund, Ärla, till US daterad 6 december 1944; RA; SAK; US; EIa: 2.
konflikt eller krig och en viss förväntning om humanitärt mottagande från mottagarlandet.
Tryggheten kan innefatta garantier om rätten att få vistas i det nya landet, det man kallar för uppehållstillstånd. Ett humanitärt mottagande kan innefatta ett drägligt uppehälle med bostad och mat med rätten till grundläggande hälso- och sjukvård. Ett andra steg är vad som sker efter mottagandet. När skydd är garanterat och de humanitära kraven är fyllda, hur ska tiden för den skyddssökande fördrivas? Hur sysselsätts en när en ny vardag i ett nytt land startar? Flyktingar, män och kvinnor, som kom till Sverige under andra världskriget gjorde det under olika perioder och med olika förutsättningar.124 Flyktingarna tillhörde inte en homogen grupp. Flyktingens individuella behov kunde variera. Samtidigt fanns bestämda arbetsmarknadssektorer till vilka flyktingarna, efter behov och förmåga, skulle förmedlas. Denna förmedling kan beskrivas som ett möte mellan flykting och myndighet och som en utmaning för tjänstemannen.
Först och främst var det den språkliga barriären. Gällande de närbesläktade språken norska, danska och svenska kan man anta att det gick att göra sig förstådd. Men många av
flyktingarna kom från andra länder med andra språk. Hur löste man detta? En skrivelse från LAN i Älvsborg innehåller en beställning av ”parlörer” – små ordböcker. Titlarna tjänstemannen var ute efter var ”Vägledning för svenskt-finskt samtal” och ”Ord och uttryck till hjälp i svensk-estniskt samtal.”125 Alltså fanns förtryckta ordböcker vilka tjänstemännen kunde beställa för att underlätta kommunikationen. Förutom beställning av ordböcker kunde enskilda tjänstemäns uppfinningsrikedom överbrygga språkbarriärerna. En tjänsteman insisterade till att en flykting skulle få arkivarbetarlön i utbyte mot att tjänstgöra som tolk och lägerpräst åt
arbetsförmedlingen. Tjänstemannen menade att flyktingen var ”arbetssam och villig” med goda språkkunskaper i tyska. Samtidigt skulle han som präst ”vara sina landsmän till hjälp”.126
Tjänstemannen verkar ha sett ett tillfälle att slå två flugor i en smäll. Efter att språkbarriären nu var övervunnen vidtog nästa stora utmaning: att ordna med arbete.
En av de större arbetsmarknadssektorerna var skogsbruket. Dit förmedlades många av de manliga norska flyktingarna. Där var arbetskraftsbehovet stort och myndigheterna arbetade aktivt för att placera många där. En stor del placerades i skogsarbete genom ”tvångsdirigering”.
Om man sedan vägrade att arbeta i skogen fanns risk för internering i någon disciplin-förläggning.127 Ett exempel på detta förfarande är en händelse som utspelade sig utanför
124 Se Bilaga 3: Översikt av de största flyktingströmningarna till Sverige under 1930-talet respektive åren 1940-45.
125 Skrivelse till SAK från LAN i Älvsborg rubricerad ”Betr. parlörer”, daterad 23 november 1944;RA; SAK; US;
Serie EIa: 2.
126 Skrivelse till US från flyktingförmedlingen i Ribbingelund, Ärla, daterad 6 december 1944; RA; SAK; US; Serie EIa: 2.
127 Byström, Utmaningen (2012), s. 49. För forskning gällande disciplinförläggningar och tvångsinternering, se t.ex.
Berglund, Tobias & Sennerteg, Niclas, Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga, Natur och kultur, (Stockholm, 2008) och Johansson, Jesper, Vägershult: en disciplinförläggning för flyktingar i Sverige under andra
Hälleforsnäs i närheten av Eskilstuna. Där fanns ett skogsbruk dit flyktingar kunde erhålla skogsarbete. Dit anlände, efter förmedling via arbetsförmedlingen i Piteå, hösten 1944 en 24-årig manlig flykting från Danmark. Han var inte nöjd med sin placering och insisterade på att istället få ett jobb som fabriksarbetare. Efter att ha blivit informerade från LAN att det inte var möjligt gav han skogsarbetet en chans. Men redan efter tre dagar skadade han sin hand och sändes via socialvårdsbyrån till läkare för undersökning. Läkarintyget visade dock att han visst kunde utföra skogsarbete och det verkar som att skadan var en nödlösning för att slippa vistas i skogen. Han begav sig därför till Stockholm men anhölls där av polis som skickade honom åter till Eskilstuna och LAN: en där. LAN: en skriver följande som svar på denna händelse:
Resultatet av detta försök blev lika negativt som alla föregående på grund av att [personen] icke vill antaga det arbete som finns att erbjuda honom. Nämnden anhåller härmed om sektionens bistånd i och för att få ovannämnda person som omhändertagen med det snaraste.128
Om dansken faktiskt omhändertogs framkommer inte. Händelsen är ändå ett exempel på hur svårt det var att undkomma arbete dit en blivit dirigerad (om det i detta fall gällde en
”tvångsdirigering” framkommer inte i skrivelsen). Det krävdes tydligt motiverade anledningar för att slippa skogsarbetet där ett läkarintyg kunde vara avgörande.129 Totalt kom ändå ca 72 % av de förmedlade manliga flyktingarna att placeras inom skogsbruket.130
Förutom inom skogsarbetet var jordbruket en sektor där fysiska förutsättningar var avgörande. I en skrivelse från LAN i Älvsborgs län är en lista på fyra män som inte kunnat placeras inom jordbruket. Anledningen har främst varit skador som förhindrat fysiskt arbete.
Andra har personer har helt enkelt inte uppfyllt de fysiska ideal som sågs som nödvändiga för att klara av kroppsarbete. En person beskrivs som ”synnerligen spensligt byggd”131 och en annan som ”ännu klenare till kroppskonstitutionen.”132 I skrivelsen står att personerna inte lyckats placeras inom arbete, endast ett par dagar efter deras anländande till LAN.
LAN verkar här ha haft ett dubbelt uppdrag: främst skulle de förmedla människor i arbete.
Vidare skulle placeringens lämplighet bedömas utifrån ganska vaga kriterier utifrån olika
individuella fysiska förutsättningar. Tiden från att personerna inte lyckades förmedlas i arbete till
världskriget, Svenska emigrantinstitutet, (Växjö 2004).
128 Skrivelse till US i Stockholm från Eskilstuna LAN daterad den 29 november 1944; RA; SAK; US; Serie EIa: 2.
129 Byström, Utmaningen (2012), 50.
130 Byström, Utmaningen (2012), s. 80.
131 Skrivelse rubricerad ”Betr. oplacerade utlänningar.”, daterad 24 oktober 1944; RA; SAK; US; Serie EIa: 2.
132 Skrivelse rubricerad ”Betr. oplacerade utlänningar.”, daterad 24 oktober 1944, RA; SAK; US; Serie EIa: 2.
att skrivelsen133 skrevs och skickas till US i Stockholm speglar också myndighetens behov av att så fort som möjligt förmedla personerna i arbete eller vidarebefordra arbetsuppgifterna till nästa ansvarande organ.
Personliga omständigheter kunde också påverka och vara avgörande för ens placering. En holländare hade beordrats till Finland för att arbeta som chaufför åt den tyska armén när kriget fortfarande pågick. Därifrån flydde han till Sverige där han tillsammans med sin hustru fick anställning som ”betjänt” och ”husa” hos en direktör i Oxelösund. Efter en tid uppsökte dock direktörens hustru utlänningsförmedlingen i Stockholm och önskade att både holländaren och hans fru skulle förflyttas med anledning av att holländaren ska ha ”uppfört sig olämpligt”134 (holländarens version av händelsen ska varit en helt annan, vilken de tyvärr inte redogör för i skrivelsen). Under samma period hade holländarens fru blivit gravid. Konsekvensen blev ändå att de båda omplacerades med motiveringen att det vore enklast om de omplaceras tillsammans. Ansvarigt arbetsförmedlingskontor menade också att de inte kunde ansvara för att omplacera paret inom sitt ansvarsområde.135 I det här fallet verkar ett godtycke gällande
anställningens former ha funnits. Paret blev efter en anklagelse utan ytterligare utredning omplacerade. Beslutet verkar dock inte ha varit för omständligt. Redan efter två veckor placerades paret i en ny anställning ungefär 10 mil bort. Arbetsförmedlingen i Oxelösund underrättades också om omplaceringen.136 Att denna underrättelse gjordes speglar en
nödvändighet från respektive myndighet att tydliggöra gränsdragningen mellan respektive AF:s och LAN:s ansvarsområde. Administrativa gränsdragningar inom kristidsförvaltningen var inte alltid tydliga. Istället kunde det finnas en ”oklarhet om vilka organ som skulle göra vad och i vilka befogenhetsmässiga former det borde ske”137, vilket händelsen i Oxelösund vittnar om.
Mötet mellan flykting och myndighet kunde även innehålla en motvilja från flyktingens sida, vilket en rapport från LAN i Borås till Utlänningssektionen i oktober 1944 vittnar om. En 26-årig manlig flykting från Norge hade fått anställning som charkuterist. Efter några dagar meddelade livsmedelsindustriförbundets ombudsman att han inte hade rätt till tjänsten då han egentligen var slaktare till yrket. Konsekvensen blev att anställningen avslutades, vilket ledde till att flyktingen började ”uppvisa ett synnerligen ofördelaktigt uppträdande.” Som exempel på ett sådant ”uppträdande” var när han var ute och cyklade på fel sida av gatan. Möte uppstod med en annan cyklist (beskriven i rapporten som en bankdirektör) vilken ropade till
133 Skrivelse rubricerad ”Betr. oplacerade utlänningar.”, daterad 24 oktober 1944, RA; SAK; US; Serie EIa: 2.
134 Skrivelse till LAN i Eskilstuna från Södermanlands läns arbetsförmedlingskontor i Oxelösund daterad den 1944-11-15; RA; SAK; US; Serie EIa: 2.
135 Skrivelse till LAN i Eskilstuna från Södermanlands läns arbetsförmedlingskontor i Oxelösund daterad den 1944-11-15; RA; SAK; US; Serie EIa: 2.
136 Skrivelse till LAN Eskilstuna från SAK daterad den 30 november 1944; RA; SAK; US; Serie EIa: 2.
137 Friberg, Styre i kristid (1973), s. 319.
flyktingen att han skulle cykla på höger sida. Bankdirektören ska ha påpekat att ”utlänningarna i Sverige finge foga sig efter i landet gällande trafikföreskrifter.” Flyktingen svarade med att knuffa bankdirektören i gatan och polis tillkallades. Tumult uppstod och norrmannen ska ha utdelat tre knytnävsslag mot polismannen. Han arresterades men släpptes i avvaktan på rättslig prövning men avvek från denna. Istället ska han fortsatt hamna i olika slagsmål. Tjänstemannen som skrev rapporten menade därmed att flyktingen var ”ytterst illa lämpad för arbete i fria marknaden” och att han borde placeras på en disciplinförläggning. Om han blev det framkommer inte.138 Möjliga orsaker till hans beteende diskuteras inte i rapporten. Dock var det vanligt förekommande för ansvariga myndigheter att söka kategorisera flyktingens förutsättningar för att enklare kunna placera personen på arbetsmarknaden. Detta gällde inte bara personens fysiska förutsättningar eller om den sågs som så pass olämplig för arbetsmarknaden att den skulle placeras på en disciplinförläggning.
I en rapport med rubriken ”Rapport rörande föga arbetsvillig norrman” i Borås beskrivs hur en kock hamnat i en dispyt över anställningens lönenivå och anställningsform. Norrmannen menar att han borde få anställning som ”förste kock” istället för de ”andre kocks”-anställningar han erbjöds (i rapporten står att han anses som endast kompetent för andrekocks-anställningar). Han ska tidigare ha sökt och fått anställning på ett vägbygge tillsammans med några andra norrmän.
Anställningen där varade dock inte länge utan han återvände snart till Borås. Tjänstemannen skriver att han ”förefaller synnerligen nervös och synes icke ha ro i kroppen, varför det torde vara meningslöst att anvisa honom arbete”. Istället rekommenderas att han som duktig kock borde få anställning på någon utav de norska flyktingförläggningarna. Tjänstemannens rekommendation till SAK verkar ha byggt på en uppskattning om personens lämplighet på arbetsmarknaden utan någon medicinsk expertis utlåtande.
De läkarintyg som utfärdades syftade dock främst till att bekräfta fysiska förhinder kopplat till arbete. Samtidigt verkar ändå ansvariga läkare ha bedömt flyktingen utifrån en helhetsbild om lämplighet på arbetsmarknaden. En finsk flykting som arbetat inom skogsbruket hade börjat klaga en dålig axel. Samtidigt hade det från hans omgivning påpekats att han till sitt sätt varit
”mycket besynnerlig”. Han skickades till en läkare för att bedömas gällande sin lämplighet för fortsatt arbete. Läkaren kunde konstatera att det inte var något större fel fysiskt, förutom lite ömhet i ena skulderleden och ena höften. Istället beskrev läkaren personens ”sinnesbeskaffenhet och själstillstånd” som ”anmärkningsvärda” och att han föreföll ”orolig och ängslig”. Han ska ha pratat mycket och hans intelligens uppskattades som låg. Läkaren rekommenderade fortsatt observation och att han borde få vistas i en finsktalande miljö med finsktalande personal. Baserat
138 ”Rapport rörande utlännings olämpliga uppförande”, daterad 7 oktober 1944; RA; SAK; US; Serie EIa: 2.
på läkarens rekommendation menade ansvarige LAN att personen snarast möjligt borde skickas till ”lämplig sjukförläggning”.139
Det finns även fall där flyktingar helt enkelt inte verkat velat ta arbete. I en rapport från LAN i Borås beskrivs om en dansk som ska ha sagt han ”icke ha lust att arbeta för
svenskarna, enär de svenska lönerna äro för låga”. Beteendet beskrivs som förstörande för danskarnas rykte på arbetsmarknaden och deras möjligheter för utplacering i arbete. LAN menar att detta individuella fall med ”dåliga nerver” inte ska få förstöra för samtliga danskar och att personen bör omplaceras. Detta verkar också ha varit övriga danskars inställning då de liksom LAN: en förespråkade en omplacering.140
Mellan åren 1940 - 1944 anlände omkring 6500 estlandssvenskar till Sverige. Dessa hade evakuerats under olika faser under kriget på svenska statens initiativ.141 Många av dessa hamnade på en mottagningsförläggning i Mogård nära Doverstorp. Jordbrukarna hade i trakten lyft frågan om inte dessa kunde få tillfälligt arbete inom jordbruket då behovet av extra
arbetskraft förelåg. Tanken var att de skulle bo kvar på förläggningen men arbeta på närliggande jordbruk. Arbetsförmedlingen i Doverstorp menade att förslaget var rimligt men att det ”vid en närmare undersökning visa[t] sig, att även denna sak har flera sidor”. Den första invändningen mot utplaceringen gällde otydlighet inom hur stort gränsområde arbetskraften skulle placeras.
”Största rättvisa måste iakttagas” så att traktens jordbrukare skulle få lika stor del av arbetskraften, menade arbetsförmedlingens ansvarige. Det påpekades också att minst en tjänsteman skulle behöva tillsättas för att administrera utplaceringen, vilket skulle medföra en extra kostnad för SAK. Flyktingarna ansågs också ha rätt till att besöka en ”kuratorsexpedition för vissa sociala och ekonomiska angelägenheter”. Som boende på förläggningen hade
flyktingarna rätt till en ”lägerkommendering” på två kronor om dagen. Som tillfälligt anställda på jordbruket skulle ersättningen vara tio kronor per dag. ”Faran” med denna anställningsform ansågs vara att de flesta förmodligen skulle vilja stanna på förläggningen då man skulle ”få leva samman med sina fränder från estlands svenskbygder.” Mer intressant är att ansvarige för den lokala arbetsförmedlingen menade att ärendet nu inte var begränsat till arbetsförmedlingen. Han kontaktade den lokala förläggningschefen och Rågökommitténs142 lokala representant för att höra deras synpunkter i ärendet. Förläggningschefen svarade att det på den ännu inte färdigställda förläggningen fanns behov av arbetskraft. Enklare byggnadsarbete, röjning, kökshjälp och
139 Rapport från LAN i Södermanlands län till Utlänningssektionen, daterad 29 november 1944; RA; SAK; US; Serie EIa: 2.
140 Rapport från LAN i Älvsborgslän, Borås, till SAK, daterad april 1944, med rubriken ”Betr. rapport om arbetsovillig utlänning”; RA; SAK; US; Serie EIa: 2.
141 Se Bilaga 3: Översikt av de största flyktingströmningarna till Sverige under 1930-talet respektive åren 1940-45.
142 Rågökommittén bildades av den svenska regeringen för att ta emot estlandssvenska flyktingar när sovjet 1940 ockuperade Rågöarna utanför Estlands kust. Olsson, Lars, På tröskeln till folkhemmet (1995), s. 61.
inredningsarbete var bland sysslorna som behövde utföras. Arbetet beskrevs som lågavlönat och ibland inte avlönat alls. Därmed skulle det vara svårt att motivera flyktingarna till dessa arbeten om vissa fick ett bättre avlönat arbete med samma boendeförutsättningar på det närliggande jordbruket. Representanten för Rögåkommittén hade ett annat perspektiv och menade att
Det ligger i Rågökommitténs och därmed i statens intresse, att vistelsen i lägret blir den kortast möjliga, detta icke blott på grund av ekonomiska orsaker utan även rent politiska.
Fraterniseringen med befolkningen i lägrets närhet vore i nuvarande läge synnerligen olämpligt. De estlandssvenska folkstammarna skall enligt Rågökommitténs mening snarast möjligt utplaceras i stadigvarande arbete. Ett tillfälligt sådant utom lägret skulle avsevärt försvåra anställningsmöjligheterna.143
Det verkar alltså som att en tillfällig utplacering inte var att rekommendera. Långsiktiga arbeten var det som föredrogs, enligt Rågökommittén. Arbetsförmedlingens tjänsteman sammanfattar rapporten med att en tillfällig utplacering inom jordbruket bedöms som tveksam. Avslutningsvis understryker han att ”I samband härmed må nämnas att förläggningschefen i och med
ankomsten till förläggningen övertagit ansvaret för härvarande estlandssvenskar och har sålunda bestämmanderätten över deras sysselsättning, till dess att fast placering genom arbetsförmedling kunnat ordnas.”144 Rapporten beskriver delvis den gränsdragning som kunde existera mellan olika myndigheter. Samtidigt visar den hur de kunde samverka. Gentemot baltiska flyktingar fanns en generell uppfattning om att de flesta hade vana av arbete inom jordbruk. En rapport från en LAN till Stockholm hösten 1944 informerade att ”flyktingarna från de baltiska staterna … under sista tiden i rätt stor utsträckning kunnat placeras inom jordbruket.”145 SAK menade ändå att det fanns problem. Många av balterna hade, skulle det visa sig, ingen vana som lönearbetande jordbrukare. De sociala relationerna inom jordbruksarbetet i Sverige skiljde sig också åt från de baltiska. Om detta även gällde estlandssvenskarna är svårt att säga. Ändå gällde för båda flyktinggrupperna att staten hade mandat att placera dem inom den arbetsmarknadssektor där behovet var som störst. Gällande estlandssvenskarna inom jordbruket fanns en ursprunglig idé från 1940 om att de skulle utgöra en egenförsörjande jordbrukskoloni till dess att det blev fred.
Men i takt med att allt fler anlände övergick koloniidén till utslussande av lönearbetare, om vilket händelsen Mogård vittnar.
143 Rapport skickad till SAK, inkommen den 30 juni 1944 från arbetsförmedlingen i Doverstorp; RA; SAK; US; Serie EIa: 2.
144 Samlingsnot för hela rapporten med citat. Rapport skickad till SAK, inkommen den 30 juni 1944 från arbetsförmedlingen i Doverstorp; RA; SAK; US; Serie EIa: 2.
145 Olsson, Lars, På tröskeln till folkhemmet (1995), s. 60.