De norska läroplanerna

5.3.1 Grunnskolen

Læreplan i norsk (NOR1-05) gäller från motsvarande svensk grundskola fram till och

med gymnasiet. Läroplanen är uppdelad i de olika årskurserna och ämnet i sig är uppdelat i skriftlig kommunikation, muntlig kommunikation samt litteratur och kultur.

I den del som berör årskurs 4 står det följande under kategorin muntlig kommunikation:

Mål for opplæringen er at eleven skal kunne [...] forstå noe svensk og dansk tale.

(Læreplan i norsk, 2013:6-7)

Redan i fjärde klass kan ett tydligt angivet mål utläsas. Undervisningen ska leda till att eleverna ska kunna förstå lite svenska och danska i tal. Fokus ser alltså ut att ligga på det talade språket och att en förståelse för språket ska uppnås. Vad språklig förståelse innebär går att problematisera utifrån olika teorier, och beroende på vilken lingvistisk teori man anlägger på begreppet förståelse förändras betydelsen. Därmed tolkar jag det som att lärarens egna pedagogiska tankar kommer att styra undervisningen. Enligt Fairclough (1992) avspeglas samhället i olika diskurser, och här kan man förhandla om förväntningarna på de norska barnen och deras framtida förståelse. Samhällets vilja verkar vara att bygga upp en förståelse tidigt i åldern, eftersom samhället verkar anse att grannspråksförståelse är viktigt. Exakt vad noe (Utdanningsministeriet, 2013:7) är framgår inte direkt i läroplanen och det tycks dessutom utifrån denna mening vara godtyckligt vilket slags tal som menas. Människor har olika språkregister som de använder sig av i olika situationer. Utifrån bland annat sociolingvistiska teorier blir också begreppet tale i läroplanen godtyckligt. Skolan och dess lärare lämnas stora utrymme n för egna tolkningar och strategier för att uppnå det satta målet. I vägledningen tillhöra nde läroplanen nämns grannspråksundervisningen inte över huvud taget, och därmed blir undervisningen i stor grad styrd av lärarens eget arbete (jfr Steffensen, 2016).

I klass 7 återkommer grannspråksundervisningen i norskämnet för andra gången, då under kateogrin skriftlig kommunikation:

Mål for opplæringen er at eleven skal kunne [...] lese enkle tekster på svensk og dansk og gjengi og kommentere innholdet.

(Læreplan i norsk, 2013:8)

Denna gång verkar fokus riktas mot förståelse av texter istället för muntligt tal. Än en gång är målet för undervisningen tydligt markerat; eleverna ska kunna läsa enkla texter på grannspråken, men också kunna återge och kommentera innehållet. Det finns alltså en progression sedan årskurs 4 där enbart förståelsen för själva språket var i fokus. Utfalle t är att eleverna ska lära sig något, förmågan är att kunna återge och aktiviteten är att kommentera. Jag tolkar formuleringarna i läroplanens fjärde år så att man börjar i själva språket i sig istället för att utgå ifrån exempelvis det litterära, för att sedan under sjunde året fortsätta med språket och att även inkludera innehåll. Det är otydligt vad det egentligen innebär med att kunna läsa i detta fall. Att kunna läsa och avkoda bokstäverna tolkas i många fall som just kunskapen att kunna läsa, men målet uppnås i detta fall om innehållet kan återges och kommenteras. Dessutom kan även begreppet enkle tekster vara problematiskt. Vad en enkel text innebär framgår inte, och beroende på om de nordiska grannspråken i sig eller själva innehållet och handlingen är i fokus förändras betydelsen av begreppet enkelt. Det framgår heller inte vilken typ av texter det är som ska användas när det gäller just grannspråksundervisningen, men i läroplanen finns förslag på olika genrer som kan tas upp såsom argumenterande, berättande eller reflekterande texter. Det som tycks kunna urskiljas i diskursen är att grannspråksundervsiningen bygger på en synlig pedagogik där det finns ett klart mål: förståelse för språket.

Nästa gång grannspråksundervisningen tas upp i norskämnet är i årskurs 10 under kategorin muntlig kommunikation. I läroplanen står det att

Mål for opplæringen er at eleven skal kunne [...] lytte til, forstå og gjengi informasjon fra svensk og dansk.

(Læreplan i norsk, 2013:8)

Målet verkar denna gången vara att kunna lyssna till, förstå och återge information från svenska och danska. Än en gång tolkar jag det som att de språkligt kognitiva förmågor na är i fokus då eleverna förväntas lära sig förstå svenska och danska tillräckligt bra för att återge information från grannspråken. Att kunna återge informationen utan att egentlige n

behöva tolka den, eller kommentera den, kan tolkas som att enbart en mekanisk återgivelse är tillfredsställande för att uppnå målet. Utifrån min tolkning finns det inget i texten som tyder på att en vidare analys av informationen är nödvändig för att uppnå målet. En tydlig progression kan utläsas sedan tidigare årskurser eftersom det då inte varit ett mål att kunna förstå och återge just talad danska och svenska.

I årskurs 10 är det första gången i läroplanen som grannspråksundervisningen tas upp under flera kategorier. Under skriftlig kommunikation ska nu eleverna kunna

gjengi innholdet og finne tema i et utvalg tekster på svensk og dansk. (Læreplan i norsk, 2013:9)

Här menar jag att det finns en tydlig progression sedan tidigare årskurser. Nu ska eleverna inte bara kunna återge och kommentera innehållet i enklare texter, utan också finna tema i ett urval av texter på grannspråken. Trots att det finns ett fokus på språkliga kognit iva förmågor framgår här ett starkare fokus på just läsarorienterade förmågor där eleverna inte bara måste förstå texten utan dessutom finna olika teman. Just begreppet utvalg kan i detta fall verka vagt. Det finns inga riktlinjer kring hur läraren ska resonera här, och än en gång blir lärarens egna kompetenser avgörande för undervisningens resultat.

5.3.2 Vidaregående skola

I vidaregående skola (motsvarande svensk gymnasieskola) återfinns grannspråksundervisningen först under andra året och då under kategorin skriftlig

kommunikation. I läroplanen NOR1-05 står det att eleverna i undervisningen ska:

lese og analysere noen sentrale tekster på svensk og dansk. (Læreplan i norsk, 2013:11)

Även här återkommer begreppet läsa där det utifrån min tolkning främst är det språkligt kognitiva som sätts i fokus. Här används för första gången begreppet analysere när det gäller grannspråksundervisning i de norska läroplanerna. Här tycks finnas en progression där begreppen gjengi och kommentere övergår till att analysera. Det ser nu ut som att eleverna förväntas kunna återge och kommentera innehåll samt finna teman i olika texter.

I nästa steg ska de alltså kunna analysera vilket jag tolkar som att eleverna ska kunna resonera, dra egna slutsatser och utifrån olika begrepp kunna granska olika texter. Dessa förmågor ligger närmare litteraturvetenskapen än lingvistiken. Därmed får norska ungdomar komma i kontakt med grannspråken och arbeta med dessa utifrån flera olika mål och förmågor. De texter som ska analyseras ska vara sentrale tekster, ännu ett begrepp som kan tyckas vara vagt. Även här läggs stor vikt vid lärarens kompetens och tolkning. Styrdokumenten ger inga förslag, och här kan olika diskurser angående litteraturkanon fördjupa analysen ytterligare. Olika texter anses också vara centrala vid olika tidpunkter och därför kan det bli viktigt för lärare att hålla sig ajour inom sina grannländers kulturdebatter. Dessutom kan olika grupper i samhället anse att olika verk är centrala. Makten tycks ligga hos läraren att tolka begreppet, och just avsaknad av direktiv upprätthåller denna maktordning (jfr Nilsson, 2008).

Sammanfattningsvis syns en tydlig progression i den norska läroplanen där eleverna erbjuds en explicit grannspråksundervisning. Det finns definierade steg som eleverna måste klara redan i tidig ålder för att kunna ta sig vidare. Om eleverna saknar kunskaperna från de tidigare årskursernas grannspråksundervisning kommer de troligen ha svårare att klara av grannspråksundervisningen i de senare årskurserna på grund av den tydliga progressionen. En intressant observation är att grannspråksundervisningen aldrig berörs inom kategorin litteratur og kultur trots att undervisningen i grannspråk till stor del bygger på texter, i de senare årskurserna dessutom centrala litterära verk. Istället finns fokuset enbart inom de kategorier som berör kommunikation vilket jag menar visar vad målet med undervisningen är. Rekontextualiseringen från Helsingforsavtalet skrivs i de norska läroplanerna fram med ett fokus på just kommunikation och förståelse och den ser ut att innefatta flera grannspråksdiskurser tack vare att olika förmågor såsom läsa, lyssna och analysera tas upp. Jag argumenterar även för att den norska läroplane ns grannspråksundervisning utgår ifrån en synlig pedagogik (jfr Hansson, 2011) där grannspråken tas upp i flera olika årskurser och med distinkta mål där eleverna inte bara förväntas uppnå en förståelse för språken utan dessutom kunna reflektera kring texter skrivna på språket. Till skillnad från de danska läroplanerna där grannspråken blir ett supplement till det danska språket, och där eleverna förväntas lära sig grannspråken genom att enbart möta språken, tycker jag mig kunna utläsa ett tydligt arbetssätt och syfte med grannspråksundervisningen i Norge. Grannspråksundervisningen legitimeras alltså utifrån att en förståelse för grannspråken är viktig för det norska eleverna och det norska samhället.