I det här kapitlet redogörs för framväxten av de svenska cementfabrikerna och en beskrivning av de cementfabriker som funnits i Sverige från industrins etablering fram till idag. Kapitlet inleds med en beskrivning av de första stegen mot cementfabrikation som togs på 1800-talet. Vidare beskrivs starten för Skånska Cement som är det företag som så småningom omvandlas och som på 1970-talet respektive 1980-talet bliev monopolist inom både cement- och kalkstensindustrin i Sverige. I det här kapitlet ses företagen som separata enheter, deras kopplingar till varandra behandlas först i senare kapitel. Beskrivningen av cementfabrikerna fullföljs endast fram till det tillfälle då fabrikerna tas över av Skånska Cement, därefter betecknas de som en enhet inom koncernen Skånska Cement. Cementfabrikerna har olika betydelse för den historiska utvecklingen av cementindustrin, därför skiljer sig också beskrivningen av fabrikerna, likaså har tillgången till källmaterial påverkat djupet i framställningen.
5.1 Etableringen av cementindustrin
Den svenska cementindustrin etablerades under 1800-talets sista decennier. Industrin är en basindustri som förädlar råvaror. I Sverige har företrädesvis portlandscement tillverkats, portlandscement är det absolut vanligaste cementet som framställs utav lera och kalksten. När portlandscement introducerades i byggandet, fick det snabbt ett stort användningsområde och konkurrerade ut andra processer. Cement var billigt, enkelt att använda och hade en god håll-fasthet. Efterfrågan på cement växte i takt med att andra industrier växte fram, infrastrukturen förbättrades och urbaniseringen tog fart. Martin Fritz, som i
Göteborgs Byggmästareförening 1893-199, behandlar den allmänna utvecklingen
av bostads- och byggpolitiken, beskriver hur byggandet följer övriga tendenser i samhället. Ett tydligt exempel är tiden efter andra världskriget då det fanns ett uppdämt behov av bostäder eftersom giftermålen ökade och hyresreglering införts. Samtidigt växte industrin, moderniseringar och stora tillbyggnader genomfördes. Detta medförde också stora förändringar inom byggproduktio-nen, den blev allt mer storskalig och tekniken utvecklades. Särskilt i anslut-ning till miljonprogrammet då standardisering och långa tillverkanslut-ningsserier
utnyttjades i högre grad.215
Detta var också höjdpunkten för cementproduktionen i Sverige eftersom allt mer betong efterfrågades, betong skapas då cement blandas med ballast (sand, grus och sten) och vatten. Under 1930-talet hade de första betongblandarna tagits i bruk och användningen av betong ökade successivt. På 1950-talet kom-pletterade lättbetongen tegel och trä som stommaterial i husen. Betongelement började tillverkas i särskilda fabriker och transporterades sedan till byggarbets-platser. Bostadsbyggandet kulminerade under 1969/1970 med 110 000 nya lägenheter, därefter var det framförallt småhus som byggdes och dessa byggdes i
trä och andra lättare material.216 Samtidigt som bostadsbyggandet i stort
mins-kade rasade cementindustrins produktion och lönsamhet. Figur 3 visar produk-tionen av cement i Sverige mellan åren 1896 och 1980. Cementtillverkningen ökade successivt från drygt 113 000 ton i medel 1896-1900 till 740 000 ton år 1935. Dock med undantag för krigsåren då cement var satt under ransonering, vilket också var fallet under andra världskriget. Efter andra världskriget steg produktionen snabbt, men industrin hade svårt att tillfredsställa efterfrågan på cement. 1950 tillverkades 1,9 miljoner ton cement i Sverige. Vid slutet av 1960-talet nådde produktionen sin topp och 1970 producerades 4 miljoner ton cement.
Figur 3. Cementtillverkning i Sverige 1896-1980. Kiloton
Källa: SOS Industri *medeltal för dessa år 216 Fritz (1993), s. 80, 87, 209 0 500 1000 1500 2000 2500 3000 3500 4000 4500
Tillverkningen av cement
Cement tillverkas genom att lera och kalksten blandas, krossas och mals till ett pulver (råmjöl). Råmjölet bränns i stora roterande ugnar och omvandlas till ett hårt mineral, klinker. Klinkern mals tillsammans med gips och resultatet blir cement. När cementet blandas med vatten så uppstår en kemisk reaktion. Cement är egentligen ett bindemedel och genom att blanda cement, vatten och stenmaterial så skapas betong. Betongen stelnar olika snabbt beroende på vilken typ av cement som används, snabbt hårdnande cement (SH), standard-cement (Std) och långsamt hårdnande standard-cement (LH). För grova konstruktioner används också ett särskilt cement, anläggningscement. Cement säljs främst till betongfabriker, som tillverkar olika byggelement, och till byggbolag. Ungefär tre fjärdedelar av produktionen kommer till slutlig användning i husbyggnation, främst bostadshus. En stor del går till anläggningar så som hamnar, kraftverk,
broar och vägar.217
Tillverkningen av cement är storskalig och har så alltid varit. Däremot har vad som kan betecknas som storskalig förändrats över tid, oberoende av tid finns det stora skalfördelar i cementtillverkningen. En stor fabrik tillverkade på 1870-talet 100 000 fat, cirka 560 ton, idag har den största svenska fabriken,
Slitefabriken, kapacitet att tillverka 2,5 miljoner ton per år.218 Cementindustrin
är kapitalintensiv och investeringar för att bygga en ny fabrik och eller att bygga ut en existerande fabrik kräver mycket kapital, vilket innebär att cementfabri-kernas aktieägare tar stora risker. Stora investeringar i cementfabriker kräver att ägarna är långsiktiga för att kunna få utdelning på sitt kapital. Ju större investeringar, desto mer finns det att förlora och därmed ökar incitamenten för att skydda investeringarna, från exempelvis konkurrens.
Produktionen av cement har genomgått stora förändringar sedan anläggandet av de första svenska cementfabrikerna. Inom cementindustrin sker utbyggnaden språngvis och cementfabrikerna är tekniskt avancerade. Tekniska och pro-duktionsmässiga förbättringar kräver stora investeringar och företag som inte genomför dem riskerar att tappa marknadsandelar och vinstmöjligheter. För att avlasta vid temporära kapacitetsöverskott har de svenska fabrikerna tidvis ökat
sin export.219 Teknikutvecklingen är ständigt pågående inom cementindustrin.
En viktig förändring som ägde rum var övergången från schakt- till roterugnar.
217 SOU 1968:5, s. 297 218 Cementa, cementa.se/sv/slite 219 SOU 1968:5, s. 298
Till att börja med skedde tillverkningen i schaktugnar, i schaktugnarna fördes materialet in ovanifrån och togs ut underifrån. Roterugnen infördes i början av 1900-talet och fick ett snabbt genomslag inom industrin. Roterugnen är en cylinderformad ugn som, namnet också förtäljer, roterar. Då roterugnarna infördes så innebar det stora rationaliseringar av produktionen, en roterugn kunde ersätta flera schaktugnar. Ugnarnas storlek ökade successivt under 1900-talet, på 1970-talet beräknades några få ugnar kunna stå för hela den svenska cementtillverkningen. En annan stor förändring som ägde rum var föränd-ringar i produktionsmetoden. När cementillverkningen startades i Sverige användes torrmetoden. Torrmetoden innebär att råmaterialet införs i ugnarna i torrt tillstånd. När roterugnarna infördes, visade de sig vara bättre lämpade för våtmetoden och därför övergick fabrikerna till denna metod. Våtmetoden innebär att materialet införs i vått tillstånd, men den krävde betydligt mer energi eftersom vattnet i materialet först ska kokas bort i ugnen. I och med att bränslepriserna ständigt steg under 1900-talets andra halva övergick fabrikerna till att tillverka enligt torrmetoden även i roterugnarna. Metoden var inte bara
billigare, den innebar också att automatiseringen av produktionen kunde öka.220
Cement är en skrymmande och tung vara, transporterna och lokaliseringen var därför ytterst betydelsefulla för cementindustrin. De allra flesta cementfa-briker lokaliserades vid vattnet och sjövägen har ständigt varit den avgörande transportvägen. Även järnvägstransporter och senare transport via lastbilar förekom dock. Cementfabrikerna lade också mycket resurser på att skaffa egna transportvägar för cementet, i de flesta fall skedde transporterna med egna far-tyg och vagnar. Till och börja med var det segelfarfar-tyg som cementet skeppades via, sedan kom ångfartyg och tankers in. Avgörande för transportmöjligheter-na var också förpackningen av cement. Under den tidiga perioden användes trätunnor, och särskilda tunnbinderier fanns i anslutning till cementfabriken. Förpackningsmaterialet ändrades så småningom till jutesäckar och på 1940-talet gick cementproducenterna över till att distribuera cement i papperssäckar eftersom det var svårt att få tag på jute från England under kriget. Denna form av förpackning visade sig vara fullgod och stannade kvar. På 1950-talet byggs ett system upp av cementterminaler runt om i landet, dit cementet transpor-terades i specialbyggda fartyg. Cementet fraktades löst i fartygen, som ägdes av cementbolagen själva. Detta transportsystem är det som används än idag.
220 Åberg (1972), s. 122
Den svenska cementtillverkningen sker idag vid tre fabriker; Slite, Skövde och Degerhamn. Vid de två senare tillverkas specialcement i mindre kvantite-ter medan standardcement tillverkas i Slite. De tre fabrikerna ägs av Cementa som är ett dotterbolag till den tyska cementtillverkaren HeidelbergCement. Cementa är ett resultat av Skånska Cements uppköp av de svenska
cement-konkurrenterna under 1900-talet.221
Den svenska cementindustrins etablering
Under den byggnadsexpansion som pågick i Sverige under 1860-talet importe-rades cement till Sverige, men det fanns intresse för anläggandet av en svensk cementfabrik. Flera områden undersöktes, bland annat på Gotland och i Skåne. I Skåne fanns det två intressenter som var för sig undersökte möjligheterna att starta cementtillverkning. Det var Frans Henrik Kockum som ägde ett tegel-bruk i Lomma. Kockum hade på sina ägor god tillgång till lera och hans kusin ägde ett kalkstensbrott i Limhamn. Samtidigt hade Otto Torell, professor i geologi, på uppdrag av Hushållningssällskapet i Malmöhus län utfört geologis-ka undersökningar. Torell samarbetade med Otto Fahnehjelm, ingenjör med särskilt intresse för cementindustrin. Fahnehjelm skrev en rapport om möjlig-heterna att producera portlandscement i Sverige. Slutsatsen av utredningen var att Sverige erbjöd stora fördelar för tillverkningen; träet till cementtunnorna var billigare än i England, det fanns möjlighet att använda torv som bränsle och det fanns en stor efterfrågan på svenskt cement då importpriserna vid tillfället var mycket höga. Det fanns också exportmöjligheter till Ryssland. Efter flera turer kom Kockum och Torell i kontakt med varandra. Torell kallade intresserade till ett möte i maj 1871, där beslut om att bilda ett bolag togs. Aktiekapitalet sattes till 250 000 kronor och det fulltecknades snabbt av flera kapitalstarka skåningar, däribland Kockum. Vid lantbruksmötet i Göteborg 1871 hade pla-nerna börjat realiseras, en interimsstyrelse tillsattes för bolaget. Kockum och hans kusin sålde mark till det nya bolaget, Skånska Cement. Kostnaderna för att sätta igång bolaget var större än först beräknat, när bolaget konstituerades
i november fastställdes aktiekapitalet till 600 000 kronor.222
221 Cementa, cementa.se/sv 222 Kock (1932), s. 14-22
5.2 Skånska Cement dominerade från start
Skånska Cement startade en cementfabrik på marken som tidigare tillhört Kockum, i Lomma. Till fabriken transporterades kalksten ett par kilometer från Limhamn (vilket betyder kalkhamn) och kalkstensbrottet. Vid mitten av 1870-talet var produktionen i full gång. En stor del av produktionen expor-terades, framförallt till Amerika, Ryssland och Danmark. Skånska Cement mötte omedelbart konkurrens från de engelska och tyska cementfabrikerna. Det svenska cementet hade till och börja med svårt att konkurrera på grund av att det skånska cementet stelnade långsammare. Trots att detta ansågs ge större hållbarhet föredrog kunderna det snabbstelnande cementet. Ledningen
för Skånska Cement svarade med hård priskonkurrens.223 Prispressen lyckades
och Skånska Cement etablerade sig på marknaden, som ett pionjärbolag med alla fördelar som det medförde. Skånska Cement byggde successivt ut sin fabrik i Lomma och när bolaget fick konkurrens från andra inhemska fabriker så beslutade sig bolaget för att etablera en ny fabrik. Företaget dominerade den svenska cementmarknaden från bolagets intåg ända fram till dagens datum.
Skånska Cement var från starten ett aktiebolag med flera intressenter och ledningen för företaget rekryterades professionellt. Företagets ledare gick i spetsen för utvecklingen inom såväl det egna företaget som cementindustrin och kräver därför ett särskilt omnämnande. Disponenten Rudolf Fredrik Berg rekryterades via annons till Skånska Cement 1872. Berg var kemiingenjör från Stockholm, och var ett relativt oprövat kort som företagsledare, eftersom han hade endast arbetat ett år som disponent vid Liljeholmens vinfabrik före tillträdet. Men han blev en långvarig företagsledare och synonym med såväl Skånska Cement som Limhamn. Han bildade flera bolag i Limhamnsområdet, var aktiv i kyrkan och blev en av de ledande politikerna i Limhamn. Bland annat genomdrev Berg byggandet av järnvägen till Malmö och anläggandet
av hamnen.224 Det var Berg som utvecklade företaget Skånska Cement, han
var drivande i bildandet av försäljningsbolaget Cementa och av inledandet av Skånska Cements kalkstensaffärer. På sin tid var RF Berg patriarken som ledde fabriken och samhället Limhamn, det arvet fördes sedan vidare till efterträd-aren Ernst Wehtje.
223 Kock (1932), s. 33 Åberg (1972), s. 30 224 Åberg (1972), s. 25, 50
Skånska Cement blir synonymt med familjen Wehtje
Ernst Wehtje som tog över ledarskapet 1907 hade kommit till bolaget som juridisk hjälp och sedan jobbat sig uppåt i företaget. Per Wästberg, som skrivit om Wehtje och hans fru, anser att Wehtje representerade den nya tidens män. Han kom inte från de övre stånden, han var uppväxt i en fattig medelklass-miljö, han hade studerat till jurist och blev sedan industriman – det fanns inga ärvda pengar som tog honom in i industrin. Samtidigt skaffade han sig ett stort nätverk i näringslivet och kände Marcus Wallenberg sedan ungdoms-åren. Wehtje var väldigt aktiv i föreningslivet och det politiska livet, han var ordförande i Limhamns kommunalnämnd och under en period satt han, enligt Per Wästberg, i över tvåhundra styrelser och karteller. Wehtje ledde inte bara koncernen, han blev också dominerande ägare i koncernen. Vid inträdet i bolagets ledning övertog han aktier i bolaget, aktieinnehavet byggdes sedan successivt ut. Inom Skånska Cement var traditionen att alla som hade ledande positioner även skulle ha aktier i företaget, VD:n hade också förtroendet att representera Skånska Cement vid bolagsstämmor i dotterbolag och delägda bolag. Från Ernst Wehtje spred sig ägandet i familjen. I flera av dotterbolagen till Skånska Cement och Skånska Cementgjuteriet återfanns barn och barnbarn
till Ernst Wehtje.225
I Ernst Wehtjes fotspår följde även sonen, Ernst Wehtje jr. Ernst Wehtje jr hade samma utbildning som sin far, juridik. Han hade tidigare arbetat vid Hellefors bruk, varit VD för ett av Skånska Cements dotterbolag, Iföverken och lett Limhamnsfabriken. I slutet av 1920-talet blev han utnämnd till andra verkställande direktör och blev därmed faderns medhjälpare. Ernst Wehtje jr utsågs till VD för Skånska Cement 1936 och han fortsatte till stor del faderns gärning. Enligt Alf Åberg, fanns det en viss motsättning mellan de två genera-tionerna Wehtje. De var överens på det stora hela, men den yngre Ernst Wehtje ville gå snabbare fram och förnya företaget. Han drev på för förändring och rationalisering där det var möjligt. Åberg skriver:
”För att bolaget skulle kunna hålla konkurrensmässiga priser ansåg Wehtje att man i första hand skulle utnyttja de anläggningar som hade de bästa naturliga förutsättningarna, tillgång på råmaterial, belägenhet ur distribu-tionssynpunkt etc. I andra fall där man inte kunde åstadkomma en lönande tillverkning med de försäljningspriser som kunde anses rimliga, var det nödvändigt att lägga ner tillverkningen.”
1957 avgick Ernst Wehtje jr från VD-posten och blev ordförande, 1968 avträd-de han ordföranavträd-deposten. Han efterträdavträd-des på båda positionerna av Elam Tunhammar, som kom utifrån och hade varit ledare för flera stora företag så som Elektrolux och Svenska Tobaksmonopolet. Tunhammar efterträddes 1968 av Sten Lindh, som kom från en annan bakgrund. Han hade varit inom diplomatin och bland annat varit chef för EFTA:s sekretariat i Genève och
ambassadör vid EEC.226
Familjen Wehtje dominerade ägandet inom koncernen fram till 1970-talet
då Skanska227 tog över som dominerande ägare. Skanska, som bildats under
namnet Skånska Cementgjuteriet som ett dotterbolag till Skånska Cement, hade växt till ett eget bolag. Mellan de två bolagen fanns dock ett komplicerat
korsägande.228
Närstående till såväl familjen Wehtje som Skånska Cement var Skandinaviska
banken229. Familjen Wehtje hade även stora ägarintressen i banken. Skandinaviska
banken hade bildats efter ett samgående mellan Skånska Enskilda banken och Skandinaviska Kreditaktiebolaget 1910. Skånska Enskilda banken hade i begynnelsen varit Skånska Cements bank, när banken hade varit med och stöttat uppbyggnaden av konkurrenten Klagstorp vid sekelskiftet 1900 hade
en schism uppstått.230 Företaget tog lån i andra banker, bland annat
sparban-ker och blev så småningom kunder till Skandinaviska Kreditaktiebolaget. Skandinaviska Kreditaktiebolaget hade startats av bland annat dansken Carl Fredrik Tietgen som också varit involverad i det danska kalkstensbolaget och samarbetspartnern till Skånska Cement, Faxe Kalkbrud. 1930 valdes Ernst
Wehtje jr in i Malmöstyrelsen för Skandinaviska banken.231 Från 1940-talet
återfanns Wehtje i bankens nationella styrelse, 1961 blev han dess ordförande. Enligt Torsten Carlsson, som skrivit bankens historia, var han en av de tunga ledamöterna i styrelsen. Han var mycket aktiv vid förändringar av lednings-strukturen för banken i de industriella affärer som banken brottades med under 1930- och 1940-talen, bland annat avvecklades engagemangen i gruvor och
226 Åberg (1972), s. 84-87, 112, 115
227 Formellt Skånska Cementgjuteriet fram till 1984, men det internationella namnet Skanska användes även tidigare.
228 Stensson (1999), s. 14
229 Skandinaviska Banken gick samman med Stockholms Enskilda Bank 1972 och bildade Skandinaviska Enskilda Banken AB (SEB).
230 Kock (1932), s. 91
bruk i Bergslagen. Flera av de stora företagens ledare var även representerade i bankens styrelse, detta var kutym från sekelskiftet 1900 till 1971, enligt Carlsson. Det fanns flera personer som hade uppdrag i såväl Skånska Cement som bankstyrelsen, 1960/61 fanns fyra personer som satt i båda styrelserna. Flera av styrelseledamöterna i storföretagens styrelse återfanns även i andra
bolag som var relaterade till Skandinaviska banken.Mellan styrelserna för
Skånska Cement och Svenska Sockerfabriks finns också flera gemensamma ledamöter, bland annat återfanns Wehtje i styrelserna för båda bolagen under
perioden 1940-1961.232
Skånska Cement utvecklades med tiden till ett storbolag inom byggindu-strin. Det var framförallt cementtillverkningen, som ökade, men successivt diversifierades också verksamheten. I de allra flesta fall rörde det sig om inte-gration framåt eller bakåt. Skånska Cement växte stegvis till ett av de största företagen inom byggnadsmaterialområdet. Tillsammans med systerbolaget Skånska Cementgjuteriet, senare Skanska, kontrollerade bolaget en stor del av den svenska byggindustrin. Skånska Cement utnyttjade såväl stordriftsfördelar som omfånget av verksamheten och investerade bland annat i betongindustrin genom bolaget Siporex, i AB Elementhus som producerade och sålde färdig-monterade hus, i AB Vibro-Verken – tillverkare av betongmaskiner och Svenska AB Gyproc som tillverkade gipsskivor. Några av dessa integrationsprocesser diskuteras på lämpliga ställen i avhandlingen, framförallt när det gäller integra-tionen i kalksten och kalk. Då detta dock inte är en undersökning av Skånska Cements verksamhet, även om Skånska Cement är den centrala aktörer, lämnas övriga verksamhetsområden därhän. De namnändringar och förändringar av bolagsstrukturen som görs i Skånska Cements historia återges när dessa också påverkar de undersökta industrierna. I övrigt behandlas namnen som så att de till så långt när möjligt korrekt namn används för korrekt tidsperiod. Således används Skånska Cement 1871-1965, Cementa 1966-1970, 1970 Euroc för koncernen och Cementa för divisionen som tillverkar cement. När det gäller hela bolagets historia används dock Skånska Cement för att undvika samman-blandning med försäljningsbolaget Cementa, som utgör en ytterst viktig del av historien.
Figur 4. De svenska cementfabrikerna
5.3 Skånska Cements fabriker
Skånska Cement har uppfört fyra fabriker i egen regi; Lomma, Limhamn, Köping och Stora Vika. Här nedan följer en kort beskrivning av dessa fabriker eftersom de har betydelse för företaget och Cementas utveckling.
Lommafabriken var den första fabriken som startades i Sverige. När Skånska Cement hade bildats och fabriken skulle etableras utbröt en diskussion om var fabriken skulle läggas, nära kalkstenen vid Limhamn, söder om Malmö eller vid
leran i Lomma. Lomma valdes som lokaliseringsort och produktionen startade 1873, men då i sådan liten skala att det inte gick att sälja på marknaden. Efter ett år var maskinerna injusterande och produktionen tog fart. Under de första åren var det många olika processer som skulle utföras, det var arbetskrävande och stora delar av produktionen skedde manuellt. Efter ett par år arbetade ungefär 250 personer vid fabriken. Försäljningen från fabriken ökade under 1880-talet, efter en intensiv bearbetning av framförallt utländska marknader. När en ny fabrik uppfördes i Limhamn minskade behovet av produktionen från