Inom kalkstensindustrin fanns flera olika former av samarbete, såväl renod-lade karteller som andra former av konkurrensbegränsande verksamhet. Här redogörs för hur aktörerna som presenterades i föregående kapitel agerade när det gällde karteller och samarbeten. Kartellernas verksamhet presenteras, samt i de fall där det finns återgivet i källmaterialet även företagens inställning och syn på konkurrens. Tidsperioden som berörs är framförallt perioden fram till 1955 då kalkstensmarknaden konsoliderades.
7.1 Cementfabriker bryter kalksten och tillverkar kalk
I cementproduktionen är kalksten huvudråvaran, för cementfabrikationen var tillgången och placeringen av kalkstenen avgörande. För cementfabrikerna var den vertikala integrationen bakåt till kalksten nästintill oundviklig, kalksten är skrymmande och dyr att frakta. Cementfabrikerna hade egna kalkstens-brott och sålde den kalksten som var av annan kvalitet än den som användes för cementproduktion till andra intressenter. Cementugnarna kunde även användas för att bränna kalk. Samma produktionslinje kunde alltså användas för att framställa flera produkter, på detta sätt uppnåddes stordriftsfördelar.
Skånska Cement köpte in ett kalkstensbrott i Limhamn i Skåne för att tillgo-dose behovet av kalksten vid sin första fabrik. Vid brottet i Limhamn produce-rades redan kalk och kalksten, men brytningsmetoderna ansågs vara otidsenliga och Skånska Cements VD, RF Berg, beordrades att besöka mer ”förnämliga”
kalkbruk för att studera deras brytningsmetoder.309 Berg var drivande i att
Skånska Cement skulle utveckla affärerna med kalk och kalksten och föreslog att bolaget skulle investera i en ny kalkugn i Limhamn. Styrelsen för Skånska Cement ville hellre utveckla cementproduktionen och sköt investeringen på
framtiden med motivering att kapital saknades.310 Hamnen i Limhamn byggdes
om för att utskeppningen av kalksten till cementfabriken och till försäljning
309 Skånska Cement, Styrelsesammanträde, 13 juni 1874 310 Skånska Cement, Styrelsesammanträde, 19 november 1874
skulle underlättas.311 I mitten av juni 1875 bestämde styrelsen för Skånska Cement att en ny kalkugn skulle uppföras, anledningen till den ändrade åsikten var att vinsten från föregående år blivit större än beräknat och kunde användas
till investeringen.312 Satsningen på kalkproduktionen blev dock kortsiktig
eftersom produktionen aldrig varken blev kontinuerlig eller lönsam och istället gjordes en överenskommelse med Förenade Kalkbrännerierna om att lägga ned driften. Enligt Karin Kock valde då Skånska Cement att istället satsa på
kalkstensbrytningen.313
Behovet av kalksten till den egna cementproduktionen öppnade också möjligheterna att diversifiera verksamheten för andra cementfabriker. Runt sekelskiftet 1900 inledde Skånska Cement tillverkning av gödningskalk. Så gjorde också Maltesholms Cementfabrik och Ölands Cementfabrik, vilket ledde till att cementfabrikerna inte bara konkurrerade på cementmarknaden. Om konkurrenterna reglerade konkurrensen på ett område genom en kartell eller annan form av samarbete, reglerades vanligen konkurrensen även inom den/de andra varuslagen. Exempelvis startades ett gemensamt försäljningsbolag för jordbruks- och murkalk, Calcium, av Skånska Cement och Maltesholms cementbolag. När andra cementfabriker kom med i Cementa erbjöds de även
att delta i Calcium.314 Skånska Cement märkte också av konkurrensen från
andra cementfabriker på kalkstensmarknaden. I början av 1900-talet hade en ny stor konkurrent kommit in på marknaden, det var Klagstorpsbolaget som övertagit stor del av leveranserna, framförallt till de danska sockerfabrikerna. Skånska Cement angav i styrelseprotokollet att detta bolag väntades upphöra, skälet till varför det skulle ske är dock inte uttalat. Anledningen kan ha varit att Skånska Cement försökte konkurrera ut cementfabriken och därmed skulle
även kalkstensbrytningen försvinna.315
7.2 Kartellerna etableras
Efter några års produktion av kalksten tecknade Skånska Cement det första kartellavtalet med sina konkurrenter. Det första avtalet gällde de geografiskt
311 Skånska Cement, Styrelsesammanträde, 11 januari 1875 312 Skånska Cement, Styrelsesammanträde, 1 juni, 25 juni 1875 313 Kock (1932), s. 161
314 Svenska Kalkförsäljnings aktiebolaget, styrelsesammanträde, 7 oktober 1902, ex. 28 april 1904
närmaste konkurrenterna, som konkurrerade om försäljningar på samma mark-nad, Malmö Kalkbruk och Annetorps Kalkbruks aktiebolag. Avtalet var en
priskartell och avtalet innehöll gemensamma försäljningspriser på kalksten.316
RF Berg ville utöka Skånska Cements kalkaffärer och var övertygad om att bolaget behövde utöka sina kalkstensreserver för att produktionen av cement skulle fortsätta att utvecklas under lång tid. Han lade fram ett förslag till styrel-sen om att inköpa kalkstensbrotten från Malmö och Annetorps kalkbruk, vilka gränsade till cementbolagets brott. Malmö och Annetorp lämnade anbud, men styrelsen för Skånska Cement ville inte genomföra inköpet på grund av att det var en osäker investering och att det skulle ”utestänga” konkurrensen, vilket inte
styrelsen ansåg vara i bolagets intresse.317 När konkurrensen från Malmö och
Annetorps kalkbruk blev kännbar för Skånska Cement hade styrelsen däremot inget emot att försöka få till gemensamma bestämmelser för försäljning och
fraktning av kalksten.318 Berg förhandlade med de andra bolagen och återkom
med ett förslag till styrelsen om bildande av ett gemensamt bolag: ”Förenade Kalkbrotten”. Malmö kalkbruk ställde villkor (framgår inte vilka) som Skånska
Cement inte kunde godkänna.319 Därför fortsatte Berg endast att förhandla med
Annetorp. Det blev inget gemensamt bolag vid tillfället, istället upprättades ett avtal om försäljning och fraktning av kalksten mellan Skånska Cement och Annetorps kalkbruk å ena sidan och Förenade Kalkbrännerierna i Malmö å andra sidan. Kontraktet gällde endast året ut, men förlängdes sedan för att
gälla under ytterligare fem år.320 Samma förlopp återkommer vid tecknandet av
de flesta kartellavtal inom kalkstens- och cementindustrin. Avtal som ingicks gällde i första ledet bara för en kort period, ofta resterande delen av året eller för ett år framåt, men förlängdes när avtalet gått ut och då ofta med flera år.
Första försäljningsbolaget för kalksten bildas
Skånska Cement fick 1884 möjlighet att köpa Annetorps kalkbrott, styrelsen ville utreda frågan närmare, men det gällde att vara snabb i affärerna. När styrelsen för Skånska Cement väl enats om att godta budet från Annetorps ägare Nielsen & Co, hade halva bolaget redan sålts till de danska
intressen-316 Skånska Cement, Styrelsesammanträde, 16 december 1875 317 Skånska Cement, Styrelsesammanträde, 18 april, 26 juni 1878 318 Skånska Cement, Styrelsesammanträde, 22 januari 1881 319 Skånska Cement, Styrelsesammanträde, 18 februari, 1 mars 1881 320 Skånska Cement, Styrelsesammanträde, 3 september, 3 oktober 1881
terna Waldemar, Petersen & Frimodt.321 Förhandlingar inleddes med de nya ägarna om att bilda ett gemensamt bolag, i mars var ett kontrakt färdigt som innebar att Skånska Cement och Annetorp skulle bilda ett gemensamt bolag
”Aktiebolaget Förenade Kalkbrotten”.322 Bolaget bildades och Skånska Cement
gick in med en tredjedel av kapitalet. Sedan 1881 hade Annetorp arrenderat Malmö Kalkbruks kalkstensbrott, ägarna av Malmö kalkbruk ville sälja och
det inköptes därmed av Förenade Kalkbrotten.323
Förenade Kalkbrotten sattes upp så att alla affärer med kalksten gick genom Förenade Kalkbrotten, även den kalksten som användes vid cementfabriken i Lomma gick genom bolaget. Skånska Cement bröt kalkstenen i brottet på entreprenad för Förenade Kalkbrotten, som sålde och skeppade kalkstenen till
köparna.324 Kalkstenens beskaffenhet var av stor betydelse för hur verksamheten
vid kalkstensbrotten utformades, i början av 1890-talet började den högkvalita-tiva kalkstenen sina i Annetorpsbrottet, kalkstenen som fanns kvar var av sämre kvalitet, men lämpade sig väl för cementproduktion. Limhamnsbrottet hade vid Skånska Cements bildande ansetts vara outtömligt, men redan efter 20 års produktion så var den slut. Limhamnsbrottet lades ned och Annetorpsbrottet
försåg istället cementfabriken med kalksten.325 Det var dock svårt att få
kalk-stenen i brottet att räcka både till cementproduktionen och för att mätta den
ökande efterfrågan på kalksten.326 Frågan om ersättning för Skånska Cements
brytning av kalkstenen var en ständig diskussionsfråga och kostnaderna för avbaning och röjning ökade ständigt eftersom nya delar av brottet måste tas i anspråk. När en ny cementfabrik byggdes i Limhamn 1890 ökade behovet av
kalksten ytterligare och brottet utökades ytterligare. 327
Skånska Cements styrelse var inte lika positivt inställda till kalkstensaffärerna som disponent Berg. Berg fortsatte dock att driva frågorna och vid ett styrelse-möte konstaterade han att: ”Kalkstenen är en vara av mycket lågt värde,
möjlig-heten till avsättning beror på fraktförhållandena.” Hamnläget vid Limhamn var
gott och de initiala utbyggnaderna av hamnen gjorde att transporter till bland
321 Skånska Cement, Styrelsesammanträde, 11 januari 1884 Kock (1932), s. 164
322 Skånska Cement, Styrelsesammanträde, 7 januari 1884, 18 mars 1884 323 Skånska Cement, Styrelsesammanträde, 1 oktober 1884
324 Skånska Cement, Styrelsesammanträde, 1 juni 1889 325 Skånska Cement, Styrelsesammanträde, 18 september 1890 326 Skånska Cement, Styrelsesammanträde, 19 april 1892
annat norra Tyskland kunde genomföras. Exporten av kalksten och tegel var
i slutet av 1800-talet ett gott komplement till cementförsäljningen.328 Genom
Förenade Kalkbrotten fortsatte expansionen i Skåne. I mitten av 1890-talet köptes kalkstensbrottet Hylltorp och bolaget Förenade Kalkbrännerierna vars frakter Förenade Kalkbrotten redan ombesörjde. Skånska Cements styrelse hade dock vissa tveksamheter angående dessa affärers lönsamhet, men godkände affären eftersom de inte ville förhindra Förenade Kalkbrottens fortsatta
utveck-ling.329 Skånska Cement hade genom det gemensamma bolaget tillförsäkrat sig
tillgång till råvaran kalksten för lång tid framöver. 1916 köpte Skånska Cement upp alla aktier i bolaget, Förenade Kalkbrotten, och kalkstensbrytningen vid
brottet underställdes Skånska Cement direkt.330
Svensk-dansk kartell
Det danska bolaget Faxe Kalkbrud ansågs vara en av de farligaste konkurren-terna till Skånska Cements kalkstensaffärer i början av 1880-talet. Faxebrottet
hade bra läge och god kvalitet på stenen.331 1883 kontaktades Skånska Cement av
det danska statsrådet Carl Fredrik Tietgen, som representant för Faxe Kalkbrud. Tietgen lade fram ett förslag om att försäljningen från Skånska Cement och Faxe skulle samordnas. Även Förenade Kalkbrottens produktion skulle ingå i
avtalet.332 Förhandlingar inleddes. RF Berg var ivrig inför affären och
påtala-de för styrelsen vikten av att genomföra affären eftersom behovet av kalksten ständigt växte med ”civilisationen” och den ökade bygglusten, och i ännu högre utsträckning på grund av ”kalkens stora användning inom den kemiska
industri-en”. Berg lyfte även upp att betsockerfabrikerna hade stort behov av kalksten och
påtalade att kalkstenen i Skåne var ovanligt ren.333 Ingen uppgörelse kom till
stånd vid tillfället. Enligt Karin Kock berodde detta på att de andra danskarna
hade köpt in sig i Annetorp.334 Fem år senare hade Förenade Kalkbrotten och
Faxe ingått ett försäljningsavtal om att all försäljning av bolagets råprodukter
328 Skånska Cement, Styrelsesammanträde, 18 mars 1884, 19 april 1892 329 Skånska Cement, Styrelsesammanträde, 13 oktober 1894
330 Kock (1932), s. 164
331 Skånska Cement, Styrelsesammanträde, 18 mars 1884 332 Skånska Cement, Styrelsesammanträde, 17 november 1883 333 Skånska Cement, Styrelsesammanträde, 11 januari 1884 334 Kock (1932), s. 164
(kalksten) skulle gå via en gemensam agentur.335 Den gemensamma agenturen
fick namnet Faellesagenturet och kartellavtalet gällde för 50 år framåt.336 Figur
7 visar uppbyggnaden av Faellesagenturet.
Figur 7. Faellesagenturet
Konkurrens från Gotland
I början av 1900-talet fick Förenade Kalkbrotten konkurrens från gotländska kalkstensproducenter. Cementfabrikerna hade organiserat sig i det gemensam-ma försäljningsbolaget Cementa. Cementa hade lyckats organisera de svenska försäljningarna av cement via kvotförsäljningar och reglerade konkurrensen. Förenade Kalkbrotten ville med Cementa som förebild skapa ett
försäljningsbo-lag för försäljning av gotländsk kalksten.337 Det ansågs vara lättare att driva
ige-nom förslaget om Förenade Kalkbrotten själva ägde ett kalkbrott på Gotland och förhandlingar inleddes med ägaren till Länna Kalkberg, Ferdinand Nyström. När köpet gått igenom vidtogs ”åtgärder” för att få en överenskommelse med de gotländska kalkstensproducenterna. Vilka åtgärderna var som ledde konkur-renterna till att organisera sig tillsammans med Skånska Cement framgår inte av protokollen. Försäljningsbolaget bildades under namnet Gotlands Förenade Kalkbrotts Försäljningsaktiebolag. Karta och Oaxen mötte uppgörelsen med tillförsikt och ansåg att konkurrensen om försäljningen av gotländsk kalksten hade varit svår och bildandet av Gotlands Förenade Kalkbrott var ett bra sätt
att försöka förhindra prissänkningar.338
335 Skånska Cement, Styrelsesammanträde, 29 januari 1889 336 Clemmensen (1934), s. 46
337 Skånska Cement, Styrelsesammanträde, 21 november 1901
338 Karta & Oaxen, Bolagsstämma, 4 april 1902, Styrelseberättelse för 1901
Faellesagenturet Förenade Kalkbro en Skånska Cement Annetorps Kalkbruk Faxe Kalkbrud
Försäljningsbolaget gav respektive bolag andelar, den största andelen 21,5 pro-cent fick brottet Lörje. Förenade Kalkbrotten och Karta och Oaxen fick var för sig 20 procent, St Olofsholm 18,5 procent, Gottländska Kalkbrottsaktiebolaget Katthammarsvik 14 procent och Aktiebolaget Visby Cementfabrik 6
pro-cent.339Figur 8 visar Gotlands Förenade Kalkbrott, vidare illustreras i figuren
också Skånska Cements intresse som manifesterades genom bolagets delägan-de i Förenadelägan-de Kalkbrotten som i sin tur var ett av bolagen med störst andelägan-del i Gotlands Förenade Kalkbrott.
Figur 8. Gotlands Förenade Kalkbrott, 1901-1906
Företagen skulle sälja kalksten utifrån de uppgjorda förhållandetalen och även få del av vinsten utifrån dessa. I anslutning till detta gjordes en marknadsdelning som innebar att Faellesagenturet skulle sälja sten på den västra delen av Sverige från Limhamn och Faxe, på den östra sidan skulle sten från de gotländska kalk-stensbrotten säljas. Denna marknadsdelning innebar att Förenade Kalkbrotten
339 Skånska Cement, Styrelsesammanträde, 7 mars 1902
Gotlands Förenade Kalkbro
Lörjebroet Karta & Oaxen
Förenade Kalkbroen Skånska Cement Annetorps Kalkbruk Goländska Kalkstens AB Visby Cemenabrik
återfanns som försäljare av sten på båda marknaderna, för Förenade Kalkbrotten var det viktigaste att de inte behövde frukta någon konkurrens från Gotland på
sitt inarbetade försäljningsområde.340 Det ska i sammanhanget även nämnas att
Förenade Kalkbrotten inte bröt någon kalksten i Lännabrottet, däremot bröts kalksten i Tallbrottet som köpts in av Faxe. Marknadsdelningen återkommer i flera karteller på kalkstensmarknaden under 1900-talet och det är just denna delning i det östra och västra försäljningsområdet som används. Figur 9 visar hur delningen av marknaden såg ut.
Förenade Kalkbrott och Faxe Kalkbrud drev också igenom att försäljning från Gotlands Förenade Kalkbrott skulle skötas av Faellesagenturet. Ändamålet med Gotlands Förenade Kalkbrott var att överta och utvidga kalkbrottens affärer, leveranserna skulle fördelas efter förhållandetal. Det var samma kon-struktion som Cementa hade, och som hade fungerat väl för Skånska Cement inom cementindustrin. Troligtvis hoppades Skånska Cement på att få samma utfall i kalkstensindustrin. Skånska Cement förutspådde att bolaget skulle bli en lönsam affär eftersom bolaget inte hade satt igång någon brytning av kalksten på Gotland, men ändå skulle få del av vinsten från Gotlands Förenade Kalkbrott. Strategin med försäljningsbolag föll dock inte lika väl ut som i cementindustrin. Under 1905 minskade priserna på kalksten, försäljningen minskade för bland annat Karta och Oaxen. Anledningen var, enligt Karta och Oaxen:
”…å kalkstenen visa nedgående tendens beror helt säkert på att den Gotländska kalkstenen öferflyglar marknaden med billiga priser och då Gotlandsstenen är af renare beskaffenhet föredraga köparen, synnerligen
inom Trävaruindustrin, den Gotländska varan.”341
Den ökade konkurrensen och de sjunkande priserna ledde till att delägarna inte kunde komma överens när ett nytt avtal skulle upprättas för Gotlands Förenade
Kalkbrott och bolaget upplöstes.342 I en beskrivning från Karta och Oaxens
VD, Axel Åkerman tio år senare anges att samarbetet inte hade utfallit till
del-ägarnas belåtenhet och att de gotländska delägarna varit särskilt missnöjda.343
340 Förenade Kalkbrotten, Styrelsesammanträde 30 maj 1906
341 Karta & Oaxen, Ordinarie bolagsstämma, 14 april 1905, Styrelseberättelse för 1904 342 Förenade Kalkbrotten, Redogörelse för verksamheten 1884–1898
Figur 9. Marknadsdelning mellan Faellesagenturet och Gotlands Förenade Kalkbrott, 1902
Bolag för den gotländska kalkstenen bildas
Skånska Cement gav dock inte upp försöken med att organisera kalkstensin-dustrin. Efter det att några av de tidigare delägarna uppgett sig vara villiga att sälja sina kalkstensfyndigheter bildade Faxe och Förenade Kalkbrotten ett nytt
bolag, Gotlands Kalkverk.344 Karta och Oaxen var inte med vid själva bildandet,
men köpte in sig i bolaget och det blev till hälften ägt av Karta och Oaxen och till hälften av Faxe och Förenade Kalkbrotten. Bolagets struktur återfinns i figur 10. Kalkbrotten på Gotland som tidigare hade ägts av respektive delägare, togs över av det gemensamma bolaget och flera av de små konkurrenternas
brott köptes upp. Det nya bolaget var inte bara ett försäljningsbolag baserat på att sälja sten från fristående bolag, Gotlands Kalkverk var ett samägt bolag
som skulle såväl äga kalkstensbrott, som bryta kalksten och sälja kalksten.345
Figur 10. Gotlands Kalkverk
Gotlands Kalkverk expanderade snabbt och hade snart tio gotländska brott i sin ägo. Den gotländska kalkstenen var efterfrågad av flera kunder, bland annat sockerbruken. Gotlands Kalkverk sålde framförallt till cellulosaindustrin, sulfit- och sulfatfabriker och även en del på export, till bland annat Tyskland och Litauen. I anslutning till bildandet av Gotlands Kalkverk upprättades ett nytt kartellavtal med marknadsdelning. Avtalet skulle gälla så länge som avtalet om samarbete mellan Faxe och Förenade Kalkbrotten gällde eller till 1 januari 1939. De gränser som redan var satta vid marknadsdelningen 1902 användes, Gotlands Kalkverk skulle sälja på östra delen och Faellesagenturet på västra sidan. Detta innebar att Förenade Kalkbrotten och Faxe återigen hade intressen på hela marknaden, medan Karta och Oaxen endast fick sälja på den östra sidan. Avtalet stadgade även att affärerna endast fick utvecklas i det omfång som kunde anses naturligt. I övrigt skulle parterna försöka överföra utvecklingen till det gemensamma bolaget. Det skulle dock inte leda till att
kunderna förhindrades från att få det slags kalksten de önskade.346
345 Gotlands Kalkverk, Konstituerande bolagsstämma, 31 maj 1906 Karta & Oaxen, Extra bolagsstämma, 23 februari 1907 346 Gotlands Kalkverk, Styrelsesammanträde, 17 november 1908
Karta & Oaxen, Extra bolagsstämma, 23 februari 1907