Definitioner av produktivitet

I detta avsnitt kommer jag presentera en uppsättning beskrivningar av produk-tivitet. Det finns redan etablerade och grundliga genomgångar av produktivitet i Bauer (2001), Barðdal (2008) och Zeldes (2012). I min genomgång utgår jag även från svensk litteratur för att på så vis återge det nationella forskningsper-spektivet. I det här avsnittet redogör jag för hur produktivitet brukar beskrivas främst inom den morfologiska litteraturen.

Enligt SO (2009) betyder substantivet produktivitet ’det att vara produktiv’, och adjektivet produktiv, som ingår i definitionen av det förra, betyder ’som har (stor) förmåga att producera’. Författare och jordbruksmark anges som ex-empel på någon/något som har förmåga att producera.

Inom språkvetenskapen beskrivs termen produktivitet på flera olika sätt. I detta avsnitt ger jag exempel på några sådana beskrivningar. De drag som ofta används i definitioner av produktivitet kan sammanfattas i sex kategorier:

44

1. Nyproduktion – handlar om att skapa nya typer. 2. Reproduktion – handlar om att skapa nya tokens.

3. Restriktioner – handlar om faktorer som begränsar att mönster an-vänds produktivt. (Se mer om restriktioner i avsnitt 4.2.)

4. Förutsägbarhet – handlar om förhållandet mellan regelbundenhet och produktivitet.

5. Gradvishet – handlar om huruvida mönster är mer eller mindre pro-duktiva, snarare än kategoriskt produktiva eller improduktiva. 6. Frekvens – handlar om i vilken utsträckning frekvens utgör en central

aspekt av produktivitet.

En viktig distinktion är den mellan nyproduktion och reproduktion. Nyproduktion handlar om att skapa nya ord och uttryck med hjälp av språkliga mönster. Ta t.ex. Svenska Akademiens grammatiks sätt att beskriva produkti-vitet på:

om suffix eller ordbildningsmönster som ännu nyttjas vid bildning av nya ord (SAG 1:213)

improduktiv, om affix eller mönster för avledning eller böjning som inte längre används för att bilda nya ord. (SAG 1:180)

Båda citaten, där det första handlar om produktiva mönster och det senare om icke produktiva mönster, utgår från att produktivitet har med bildandet av nya ord, dvs. nyproduktion att göra . Som exempel på det förstnämda ger SAG det adjektiviserande suffixet -bar som produktivt på så vis att man kan använda det för att skapa nya adjektiv. Ett exempel på ett improduktivt suffix är -dom, som i barndom, som inte används för att skapa nya substantiv.

Hultman (2003) gör också en skillnad mellan produktiva och improduktiva mönster.

[…] produktiva, d.v.s. användbara när vi bildar nya ord i svenskan, medan andra är improduktiva, d.v.s. inte längre kan användas vid ordbildning” (Hultman 2003:33).

Något som är intressant med detta citat är ordet användbar, som i någon mån implicerar en språkbrukare som väljer, eller inte väljer, att använda ett mönster.

Ett liknande sätt att beskriva produktivitet, bortsett från den pragmatiska vinkeln, hittar vi hos Bolander (2005).

Svenskan innehåller ett par hundra avledningsaffix. En del är produktiva, dvs de används då vi idag bildar nya ord, t ex o-fin och gömm-are, och andra är impro-duktiva, t ex tävl-an, barn-dom, kär-lek… (Bolander 2005:91)

Här är prefixet o- ett exempel på ett produktivt mönster. Däremot är inte o-fin ett exempel på ett nytt ord, dvs. en ny användning av prefixet, då ofin har funnits i svenskan sedan slutet av 1800-talet (SO 2009). Möjligtvis är o-googlebar ett bättre exempel på att mönstret fortfarande är produktivt.

Det kan vara värt att nämna att avledningar ibland ses som mindre pro-duktiva i jämförelse med böjning, som en del menar är mer produktiv (se Scalise 1986; Katamba 1993). Denna uppdelning, som inte alls är helt självklar, dis-kuteras närmare i avsnitt 4.4 nedan.

Reproduktion handlar främst om att reproducera ord och uttryck, dvs. att på nytt frambringa ord och uttryck som språkbrukare redan är bekanta med och har hört eller producerat tidigare. Ett ord som bilkudde eller ett uttryck som cykla iväg till skolan är sådant som de flesta språkbrukare redan har erfa-renhet av, även om de i något skeede varit ett resultat av nyproduktion, i det förstnämnda med sammansättningskonstruktionen [n-n] och i det senare med förflyttningskonstruktionen [verb-iväg-till]. Med reproduktion skapas inte nya [n-n]-ord eller nya förflyttningsuttryck. I följande citat kan man tolka det som att Bauer beskriver produktivitet som reproduktion.

In sum, the productivity of a morphological process is its potential for repetitive non-creative morphological coining. (Bauer 2001:98)

Bauer skiljer sig här en aning från många av de tidigare definitionerna, då det inte enbart verkar handla om helt nya former, eller skapandet av nya typer, utan skapandet kan lika gärna handla om nya tokens.20

Förutsägbarhet handlar som sagt om förhållandet mellan regelbundenhet och produktivitet. Teleman (1972) beskriver detta på följande vis:

De fullt produktiva ordbildningsreglerna kännetecknas av två saker: (a) Man ska kunna ge en gemensam grammatisk och/eller semantisk beskrivning av de ordstammar som kan ingå i den aktuella typen av sammansättning eller av-ledning. (b) Man ska kunna förutsäga betydelsen hos varje enskild ordstam som är bildad med den fullt produktiva regeln (Teleman 1972:19)

20 Distinktionen mellan nyproduktion och reproduktion liknar Jackendoffs (1975) dis-tinktion mellan a) lexical rules that relate two stored lexical entries, och b) lexical rules that li-cense new lexical items. Reproduktion som motsvarar idén i (a) handlar således om att använda och kombinera sådana enheter/mönster som vi redan har lagrat och som hör till våra språkliga resurser. Nyproduktion appellerar till (b) som alltså handlar om de resurser vi har att tillgå för att skapa nya ord och/eller uttryck. Reproduktion handlar främst om att skapa nya tokens, medan nyproduktion handlar om att skapa nya typer (se Barðdal 2008: 29 för en liknande diskussion).

46

Det är framför allt punkt (b) i citatet som beskriver förusägbarhet. Teleman ger följande exempel för att illustrera vad han menar, ”Om ordstammen X är ett passiverbart verb, så kan den avledas med adjektivsuffixet -bar till X-bar, varvid betydelsen blir ’som är möjlig att X’, ’som kan X:s’.” (Teleman 1972:19). Om ett nytt verb sirra dyker upp i svenskan, och som är möjligt att passivera, så ska detta verb automatisk kunna användas som adjektiv sirrbar. Detta betyder att om man antar ett perspektiv på produktivitet där förutsägbarhet är ett cen-tralt drag får det inte förekomma några undantag när det handlar om fullt pro-duktiva mönster.21 I och med att språk ofta består av en stor mängd undantag och avvikelser, brukar man istället använda analogibegreppet för att beskriva användningen av ett mönster som ger en annorlunda eller oväntad betydelse. Uppdelningen mellan produktivitet och analogi diskuteras närmare i avsnitt 4.3.22

Det näst sista draget, gradvishet, handlar om huruvida mönster är mer eller mindre produktiva, snarare än kategoriskt produktiva eller improduktiva. Ett exempel på det förstnämnda hittar man hos Åkermalm (1967) som beskriver produktivitet i termer av stark produktivitet, vilket då står i motsats till svagare produktivitet. SAG (1:180, 1:213) är ett exempel på en mer kategorisk be-skrivning. Produktivitet som ett gradvist fenomen hänger ihop med frekvens, som är den sjätte och sista punkten i listan.

Frekvens uttrycks bl.a. av Malmgren (2001a, 2002) som antalet nybild-ningar, antalet belägg och antalet nya ord. Detta handlar om både token- och typfrekvens. Antalet olika nya ord är mönstrets typfrekvens, medan antalet belägg refererar till de nya ordens tokenfrekvens. Till exempel kan man jämföra produktiviteten hos två olika mönster genom att jämföra hur mycket oftare det ena används än det andra. Malmgren (2002) ger följande exempel.

En jämförelse mellan produktiviteten hos -enlig och produktiviteten hos -riktig utfaller utan tvekan till riktig:s förmån, trots att beläggen på riktig-ord är mindre än hälften så många som beläggen på enlig-ord. Det viktiga är natur-ligtvis dels antalet olika nya ord, dels antalet belägg på dessa nya ord (Malmgren 2002:174).

21 Det här perspektivet på produktivitet blir lätt problematiskt i och med ett språk är fullt av undantag och oregelbundenheter. Ta t.ex. *dödbar som är just ett undantag för -bar.

22 Regularitet kan enligt Bauer (2001: 54) betyda lite olika saker, så som ’utan några morfo-fonetiska undantag’, eller ’en process som används för att mynta/skapa majoriteten av lämpliga/ passande former i ett språk’.

Exakt vilken status frekvens har när det kommer till produktivitet råder det ingen konsensus om. En del menar att frekvens enbart är en konsekvens av produktivitet på så vis att ett produktivt mönster genererar en stor mängd ord. Andra menar att frekvens är en förutsättning för produktivitet. Till exempel har det engelska suffixet -ment (t.ex. investment) hög typfrekvens men används inte för särskilt många nya ord i modern tid, dvs. suffixet verkar ha en låg grad av produktivitet trots hög typfrekvens. Detta kan jämföras med suffixet -ese (t.ex. journalese) som istället har låg typfrekvens men är tillgänglig för att skapa nya ord som uttrycker ett speciellt språk eller jargon (se Haspelmath & Sims 2010:130), dvs. suffixet verkar ha en hög grad av produktivitet trots en låg typfrekvens. I båda fallen kan det vara värt att påpeka, oavsett vilken bety-delse man tillmäter frekvens att frekvens har, att även andra faktorer spelar in. I det förstnämnda fallet har merparten av de typer som associeras med -ment skapats en tid tillbaka i historien, vilket betyder att suffixet inte längre är lika produktivt som det en gång har varit. Här kan alltså tidsapsekten spela roll. Det andra fallet berör egentligen en större fråga, nämligen den om huruvida ett mönster är produktivt för att det används eller för att det inte verkar föreligga några hinder att kunna använda det produktivt. Det handlar om distinktionen mellan potential och resultat. Det ena behöver dock inte utesluta det andra, och i många fall är det kanske svårt att avgöra vad det handlar om på så vis att om det inte föreligger några hinder att använda ett mönster används det ofta.

Vilken status frekvens antas ha beror, som tidigare nämnts, i stor utsträckning på vilken språksyn man generellt har. Med ett bruksbaserat perspektiv, enligt vilket grammatisk struktur ständigt utvecklas och förändras, är det ganska givet att frekvens spelar en central roll, så även när det kommer till produktivitet.

Ytterligare en aspekt av produktivitet, där språkbrukaren har en central roll, är det som Malmgren (2002) kallar den upplevda produktiviteten. Detta illus-treras i följande citat:

Ju fler ord, helst hyggligt frekventa, som på detta sätt kan identifieras som nya av många språkbrukare, desto större är den upplevda produktiviteten, och desto större möjligheter bör det finnas att vissa språkbrukare själva bildar nya ord med den givna efterleden (Malmgren 2002:174).

Malmgren gör en skillnad mellan den upplevda produktiviteten och den verkliga produktiviteten. Skillnaden har att göra med huruvida språkbrukarna är medvetna om och själva uppfattar ett mönster som användbart till nya ord. Enligt Malmgren bygger detta i stor utsträckning på frekvens. Däremot har inte den upplevda kontra den verkliga produktiviteten så mycket att göra med de sex punkterna i listan över hur man definierar produktivitet, utan har mer att göra med förhållandet mellan s-produktivitet och b-produktivitet.