Restriktioner på produktivitet

4.2 Restriktioner på produktivitet

Det har föreslagits en mängd olika restriktioner som antas påverka produkti-vitet på olika sätt (Plag 1999; Bauer 2001; Haspelmath & Sims 2010). Olika typer av restriktioner kan antas påverka s-produktivitet respektive b-produk-tivitet på så vis att det kan handla om restriktioner som gäller mönstret i sig eller sådant som gäller mer generellt. Man skulle kunna tala om interna och externa restriktioner. Plag (1999) skiljer mellan strukturella restriktioner och icke-strukturella restriktioner, där det förstnämnda handlar om fonologiska, morfologiska, semantiska och syntaktiska faktorer, medan det senare handlar om pragmatiska och kontextuella faktorer, vilka har mindre med ett mönsters strukturella egenskaper att göra.

Precis som med uppdelningen mellan s-produktivitet och b-produktivitet, ska inte uppdelningen mellan strukturella och icke-strukturella restriktioner ses som en skarp dikotomi, då det ibland är svårt att dra gränsen mellan dem.

I det här avsnittet redogör jag först för typiskt strukturella restriktioner och sedan för typiskt icke-strukturella restriktioner.

4.2.1 Strukturella restriktioner

Plag (1999) delar in strukturella restriktioner i två typer: rule-specific mecha-nisms och general mechamecha-nisms, där den förstnämnda gäller strukturella egen-skaper som gäller för ett specifikt mönster, och den senare gäller mer gene-rella mekanismer som antas gälla för strukturen hos alla (eller merparten) av mönster, så som kompositionalitet, rekursion, blocking osv. (se Plag 1999:45; Bauer 2001:127). I det här avsnittet presenteras endast specifika strukturella egenskaper.

En fonologisk restriktion är att vissa ord och uttryck är problematiska att processa eller att uttala (Haspelmath & Sims 2010:118). Ett exempel på en sådan restriktion är det spanska diminutiv-suffixet -illo, vilket inte fungerar efter fonemet /λ/ (stavat ll), vilket illustreras i (87–90):

(88) mesa mesilla ‘(little) table’

(89) grupo grupillo ‘(little) group’

(90) gallo *gallillo ‘(little) rooster’

Morfologiska restriktioner handlar om speciella krav på morfologiska egen-skaper hos basen som ett affix ska kombineras med. Exempelvis kan det ryska femininsuffixet -ja endast kombineras med en bas som i sig själv är en av-ledning med suffixet -un (Švedova 1980: 203), så som i govor-un  gov-or-un´-ja ’tala/talare’. Det här förhållandet gäller utan undantag, men ef-tersom suffixet -un är så ovanligt är inte substantiv med -ja särskilt vanliga heller.

I många fall begränsar ett affix betydelse vilka enheter det kan kombineras med, av skälet att uttrycket blir obegripligt, vilket tyder på en semantisk res-triktion. Haspelmath & Sims (2010:119) menar att det exempelvis skulle vara ologiskt och konstigt att använda det tyska femininum-substantiverande suf-fixet -in med ett maskulint substantiv som baum ’träd’ (*bäum-in), eftersom vi inte tänker oss att träd har olika kön.23 Ett annat exempel ger (Švedova 1980: 179) med det ryska substantivsuffixet -stvo som endast kan kombineras med adjektiv som beskriver animata egenskaper (ex. bogat-stvo ’rikhet’, udal´-stvo ’djärvhet’, men inte *priemlem-stvo ’acceptabilitet’).

Syntaktiska restriktioner handlar ofta, inom morfologi, om att vissa affix bara kan kombineras med antingen intransitiva eller transitiva verb.24 Ett ex-empel är de två distinkta affixen -ne och -kety i apalai, som båda betecknar ’agents of present action’. Det förstnämnda används endast med transitiva verb, medan det senare endast används med intransitiva verb, vilket illustreras i (92–93) med exempel från (Koehn & Koehn 1986):

(92) parata wo-ne rubber cut-agt ’rubber-cutter’ (93) wa-kety dance-agt ’dancer’

4.2.2 Icke-strukturella restriktioner

När det kommer till icke-strukturella restriktioner får språkbrukaren på sätt och vis större plats; det är dennes behov av och motivation till att använda ett språkligt mönster på ett nytt sätt som står i fokus. Som exempel på

icke-struk-23 Man kan diskutera huruvida genusöverensstämmelse verkligen är en semantisk restriktion. Det kan det säkert vara i vissa fall, men inte nödvändigtvis när det gäller träd.

50

turella restriktioner ges ofta följande pragmatiska faktorer inom litteraturen om morfologisk produktivitet: mode, genre behov och användbarhet.

Mode

Mode innebär att vissa mönster blir mer använda inom ett särskilt område (Plag 1999:39). Se även följande citat från Malmgren (2002):

Den främsta förutsättningen för detta är naturligtvis att grundordet är nytt eller – […] – har fått ökad användning och kanske blivit modeord (Malmgren 2002:174).

De kan kallas modeord eller modemönster. Exempel på sådana är prefixen mega-, giga-, super-. De används inte sällan i reklam och produktnamn för att man tror att de har någon effekt. På så vis hänger mode ihop med genre. Genre

Som exempel på genre nämner Bauer (2001:135) att suffixet -va:ra (med den ungefärliga betydelsen -vis) i det indiska språket Kannada endast används i by-råkratiskt språk, och därmed är pragmatiskt begränsad.

Behov

Plag (1999:39) beskriver på följande sätt: ”Another general pragmatic con-straint is that there must be a need for a new form”. Behov beskrivs vidare i re-lation till användbar vilket är nästa fatktor.

Användbarhet

Enligt Haspelmath & Sims (2010:120) handlar pragmatiska restriktioner om att myntningen av nya ord eller uttryck måste vara användbara. Det finns ingen poäng med att producera enheter som vi inte behöver. Som exempel anges det tyska suffixet -in, som inte används för att beteckna nominala led i femininum i fråga om småkryp, så som würmin (’mask av honkön’), av den enkla anledningen att det inte verkar meningsfullt att hålla isär kön mellan maskar och flugor osv. På så vis hänger användbarhet och behov samman. Behov kan handla mer om en språkbrukares behov av att uttrycka en sak, t.ex. verbet facebooka för att tala om användningen av internettjänsten Facebook. Användbarhet kan handla om det språkliga mönstret, t.ex. att avledningen -a är användbar för att skapa verbet facebooka. Behov är således främst en fråga om b-produktivitet medan användbarhet främst är en fråga om s-produkti-vitet. Visserligen knyter användbarhet förstås an till b-produktiviteten ef-tersom det ska vara användbart för språkbrukarna i den aktuella funktionen, men användbarhet är ändå en egenskap som tillskrivs uttrycket medan be-hovet entydigt hör till språkbrukarna.

Avslutningsvis är det viktigt att poängtera att ett bruksbaserat perspektiv sällan utgår från hårda restriktioner, som att vissa saker är syntaktiskt eller semantiskt omöjliga. Sådana restriktioner kan möjligtvis vara tendenser. Till exempel är subjektet typiskt animat när förflyttningskonstruktioner används med nya rörelsesättsverb eller verb som uttrycker en samtidig aktivitet (t.ex. hosta), då de typiskt uttrycker mänskliga egenskaper och mänskliga aktiviteter.