Produktivitet och konstruktioner

I det här avsnittet presenteras hur produktivitet beskrivs i uttalat konstruktions-grammatiska sammanhang. Merparten av de titlar jag presenterar fokuserar på argumentstruktur på ett eller annat sätt. Man kan därmed säga att det här av-snittet kommer att handla mer om syntaktisk produktivitet än morfologisk.

Det finns två ganska olika synsätt på produktivitet som förts fram inom kon-struktionsgrammatik; dels Kay (2013) som med en ganska generativ syn

fram-30 Detta är något för snävt. Syntax handlar inte bara om verb och argumentstruktur, även om det är just det som Barðdal är fokuserad på i detta fall.

håller regelbundenhet, dels Goldberg (1995, 2006), Barðdal (2008) och Bybee (2013) som med ett bruksbaserat perspektiv framhåller frekvens, semantisk variablitet och olika kognitiva förmågor. Jag kommer först att kortfattat pre-sentera Kays synsätt för att sedan ägna merparten av avsnittet till att prepre-sentera det andra synsättet, dels för att det är det synsätt som dominerar inom kon-struktionsgrammatiken, dels för att det är ett synsätt som ligger i linje med den bruksbaserade ram jag tillämpar.

Kay (2013) presenterar alltså en syn på produktivitet som skiljer sig från de övriga författarna i det här avsnittet. Hans syn på produktivitet är förknippad med hans sätt att definiera en konstruktion, på så vis att endast de mönster som är fullt produktiva är att betrakta som konstruktioner, medan mönster med begränsad produktivitet inte är att betrakta som konstruktioner, utan istället bygger på s.k. patterns of coinage, dvs. analogi.

För att illustrera detta jämför Kay två typer av grammatiska mönster, dels All- och That-satser i engelskan (All I want is to get it out of the flat; What I want is to get it out of the flat), dels [A as NP] (dumb as an ox; green as grass). De första är exempel på fullt produktiva mönster, dvs. de är att betrakta som konstruk-tioner, eftersom de licensierar en obegränsad mängd nya uttryck med liknande betydele och tolkning oavsett vilka nya lexikala enheter man än använder. Det senare är enligt Kay ett mönster med begränsad produktivitet och därmed inte att betrakta som en konstruktion. Mönstret är visserligen produktivt på så vis att många olika uttryck kan genereras av det, och om man stöter på ett tidigare okänt exempel är det lätt att förstå dess betydelse. Men det är inte fullt pro-duktivt. Kay ger exempel på användningar, så som strong as a horse och heavy as a truck, som är fullt förståeliga, men inte idiomatiska instanser av detta mönster.

Hos Kay spelar alltså regelbundenhet en stor roll för hur man definierar pro-duktivitet, och han avfärdar samtidigt oregelbundenheter till analogi. På så vis har Kay mer av ett generativt synsätt på grammatik än t.ex. Goldberg (1995, 2006), Barðdal (2008) och Bybee (2013).

Ur ett bruksbaserat perspektiv behöver inte konstruktioner vara fullt pro-duktiva i den mening som Kay antar. Istället antas konstruktioner och deras produktivitet växa fram som generaliseringar över förekommande exempel och därmed bli gradvis mer användbara. Här spelar framför allt typfrekvens en viktig roll.

Förutom typfrekvens framhålls ytterligare flera faktorer som påverkar hur konstruktioner kan användas produktivt: a) semantisk variabilitet, b) likhet (eng. ’similarity’), c) tokenfrekvens, d) statistisk blockering, och e) kontext.

Semantisk variabilitet (eng. ’openness’ i Goldberg 2006) handlar om den semantiska variationen mellan de verb och grupper av verb som används i en konstruktion. Variabilitet antas påverka produktivitet på så vis att ju större

58

variabilitet desto högre grad av produktivitet.31 Ett sätt att beskriva en kon-struktions variabilitet är att dela in de verb som används i konstruktionen i verbklasser för att åskådliggöra den semantiska bredden. Som exempel re-dogör Goldberg (1995:126) för 69 verb fördelade på nio olika verbklasser, som kan användas i bitransitiv konstruktion i engelskan (ditransitive construction). För svenskans förflyttningskonstruktioner kan vi se en typ av variabilitetsbe-skrivning i Olofsson (2014), där verben sorteras efter vilken semantisk ram de typiskt aktualiserar. Här kan vi se att konstruktionen [verb-iväg-pp] kan användas med alltifrån typiska rörelseverb, via en stor mängd ljudhärmande verb, till mer ovanliga verb så som djurverb, partyverb och verb som beskriver kroppsform. I Olofsson (inskickad) visas inte enbart en stor variabilitet inom en konstruktion, utan också viss skillnad i variabilitet mellan olika konstruk-tioner. Till exempel har en konstruktion som [verb-runt-i] en stor variabilitet på så vis att flera verb och verbgrupper används med den konstruktionen, in-klusive annars ovanliga typer som skojverb (t.ex. skoja, leka, ploja, spexa). Att det råder så pass stora skillnader i fråga om typfrekvens och variabilitet är ett argument för att anta dem som olika konstruktioner, snarare än att enbart anta en väldigt generell konstruktion. I realiteten är det ingen som enbart antar en nivå, även om Boas (2008) m.fl. anklagar Goldberg för att göra det. I själva verket bygger konstruktionsgrammatik på att konstruktioner existerar på flera olika abstraktionsnivåer. Att Goldberg (1995) redogör för den mest abstrakta nivån betyder inte att hon förkastar idén om att göra analysen på en mer spe-cifik nivå.

Barðdal (2008) beskriver produktivitet som ett samspel mellan typfrekvens och semantisk koherens, där det senare är “the internal consistency found be-tween all the members of each schema or a category” (2008:27), vilket i princip är samma sak som semantisk variabilitet hos Goldberg (2006) fast omvänt, dvs. ju högre variabilitet desto lägre koherens. Hennes utgångspunkt är att produk-tivitet är något gradvist, där starkt produktiva konstruktioner kännetecknas av hög typfrekvens och låg grav av koherens, medan svagt produktiva konstruk-tioner kännetecknas av låg typfrekvens och hög grad av semantisk koherens. Hennes modell kan illustreras med följande figur.

31 Sjögreen (2015:87) använder främst produktivitet som ett mått på variablitet, dvs. ”En produktiv konstruktion innebär här en konstruktion som kan instansieras av ett antal olika verb”.

Figur 7. Förhållandet mellan typfrekvens och semantisk koherens enligt Barðdal (2008).

Högst upp i figuren hittar vi den nivå där konstruktioner inte bara är starkt produktiva, utan i regel även är generella och regelbundna. På så vis är det typiskt här vi hittar de konstruktioner som Kay (2013) kallar produktiva. Men i ett bruksbaserat perspektiv, där produktivitet ses som något gradvist, kan vi se att det finns olika nivåer. Figuren visar att konstruktioner med låg typfrekvens kräver en hög grad av semantisk koherens mellan den eller de befintliga typerna och det nya som ska myntas för att konstruktionen ska kunna användas pro-duktivt. Detta, att utgå från en eller ett fåtal modeller, är hur analogi brukar definieras (se avsnitt 4.3). På så vis för Barðdal samman de mer traditionella uppfattningarna om produktivitet och analogi, och låter dem verka på olika produktivitetsnivåer.

Om Barðdal (2008) gör ett försök att integrera analogibegreppet i produk-tivitetsbegreppet, kan man säga att Bybee (2010, 2013) tar det ett steg längre. Enligt henne används analogibegreppet för att ”[…] refer to the process by which a speaker comes to use a novel item in a construction” (Bybee 2010:57), vilket betyder att nyproduktion i princip alltid är en fråga om analogi, vare sig det handlar om en ny instans inom eller utanför konstruktionens etablerade domän. Analogi har således en central ställning i det bruksbaserade perspek-tivet. Bybee (2010:57) menar att ”Analogy is considered to contrast with rule-governed productivity because it is heavily based on similarity to existing items rather than on more general symbolic rules.”

Likhet, som vi såg i föregående stycke, handlar om att det anses lättare att använda en argumentkonstruktion produktivt med ett nytt verb om verbet i sig är semantiskt likt ett annat verb som redan använts i konstruktionen (jfr

60

Bybee 2010, 2013; Goldberg 2006:93). Dessutom är likhetsrelationer väl ar-gumenterade för i annan närliggande forskning om språkstruktur (jfr Gentner & Markman 1997, 2005). Likhet förhåller sig till variabilitet på så vis att ju högre semantisk variabilitet desto fler kandidater finns det att basera den nya instansen på.

Tokenfrekvens kan bl.a. användas som ett mått på den konventionella förbin-delsen mellan redan kända ord och en syntaktisk konstruktion (jfr Olofsson 2017). Bybee (2010) menar att hög tokenfrekvens därmed har en negativ in-verkan på produktivitet eftersom ett extra starkt band mellan exempelvis ett specifikt verb och en argumentkonstruktion kan ge intrycket att endast det verbet kan användas. Dessutom leder hög tokenfrekvens av en instans till att man uppfattar den som en helhet (chunk), och att det därmed är svårare att analysera uttryckets beståndsdelar. Bybee refererar till konstruktionens analysbarhet.

Statistisk blockering (eng. ’statistical pre-emption’) är en typ av restriktion vilken begränsar möjligheten att kombinera t.ex. en argumentstrukturkon-struktion och ett verb, inte för att verbets semantik och konargumentstrukturkon-struktionens se-mantik inte är kompatibla, utan för att andra, statistiskt starkare alternativ, ges företräde.

Goldberg (2006) ger följande exempel när semantisk variabilitet spelar in, samtidigt som statistisk blockering inte begränsar produktionen:

(94) The truck schreeched down the street.

Goldberg menar att verbet screech kan användas i detta sammanhang eftersom andra liknande ljudverb används i en intransitiv rörelsekonstruktion med liknande betydelse, t.ex. verbet rumble ’mullra’ med betydelsen ’förflytta sig och orsaka ett mullrande ljud’, samtidigt som det inte är särskilt sannolikt att betydelsen ’förflytta sig och orsaka ett skrikande ljud’ skulle vara statistiskt blockerad av en annan konstruktion.

Thus a combination of both conservative extension based on semantic pro-ximity to a cluster of attested instances, toghether with statistical pre-emption can go a long way toward an avoidance of overgeneralizations in the domain of argument structure (Goldberg 2006:101).

Kontext är, som också nämndes i avsnitt 2, en central faktor i det bruksba-serade perspektivet och således även när det kommer till produktivitet. Boas (2011:1284) ger följande exempel, där han menar att kontextuell bakgrunds-information måste vara tillgänglig för att möjliggöra en association mellan icke konventionaliserade uttryck som (96) och redan konventionaliserade uttryck som (95). Exempel (96) myntas, enligt Boas, i analogi med det prototypiska

resultativuttrycket i (95) om kontexten är rätt. Som exempel på kontextuell bakgrundsinformation ges (97).

(95) Ed hammered the metal flat.

(96) Ed hammered the metal safe.

(97) The door of Ed’s old dodge had a piece of metal sticking out. When getting out of the car, Ed had cut himself on the metal and had to go to the hospital to get stitches. The next day, Ed hammered the metal safe.

Exemplen visar betyder att kontextuella aspekter spelar en viktig roll för pro-duktivt språkbruk, vilket framhålls i Olofsson (2016).