(skrevs 2002 för en jubileumsskrift, men publicerades aldrig – fanns lagrad i min dator. Här har lagts till några fotografier och tidningsurklipp)
Geografen talar
I samband med presentationen av en jubileumsbok kan det kanske vara av visst intresse att se på hur en gammal trotjänare ser på sin egen och ämnets utveckling, både utbildningsmässigt och forskningsmässigt. I dagens debatt om vad som är god forskning eller ej känns det tryggt att veta att dessa nedtecknade rader är absolut sanna så tillvida att de är nedtecknade ur minnet, låt vara att detta kan svikta och naturligtvis med tiden blivit selektivt. Minnet finns ändock där som en bland många källor för den idoge forskaren. Eftersom jag är geograf kommer detta att handla om många olika delar av vår jord, från de första forskningsmässigt trevande försöken att åstadkomma något kunskapsmässigt betydelsefullt för min födelseort Degerfors, till senare försök att ge en bild av hur ”Ostmarks-regionen” växte fram i USA. Mina studier kring speciella geografiska regioner på vår jord är här betydelsefulla, men jag kommer här framför allt att försöka se på förväntade betydelser av denna verksamhet och försöka lyfta fram besvikelser och glädjeämnen samt avslutningsvis försöka redovisa några lärdomar av de erfarenheter som mitt yrkesverksamma liv har berikats med.
Forskning över tid
Forskningen vid ämnet kulturgeografi vid Universitetsfilialen i Karlstad hade under 1970-talet en stark inriktning på att studera företagsnedläggningar och effekterna av dessa. Bl a så studerade jag vad som hände i samband med flyttningen av företaget Uddcomb från Degerfors till Karlskrona. Stora flytt-ningsströmmar sattes igång, inte minst inom den lokala arbetsmarknads-regionen Karlskoga-Degerfors. Dessa forskningsresultat skulle ha kunnat leda till kraftiga debatter i pressen, men stannade som funderingar i de slutna rummen. Degerfors kommun skulle ha kunnat anklagas av Karlskoga kommun för att knycka invånare eftersom man, medvetna om riskerna för stor utflyttning, byggde småhus/villor som karlskogaborna flyttade till. I Karlskrona skulle kommunalrådet kunnat bli över sig givet när det framkom att hela ökningen av befolkningen kunde hänföras till Uddcombs nyetablering.
Debatten kunde ha gällt om man verkligen hade lyckats vända den negativa utvecklingstrenden för kommunen.
Ett annat forskningsområde som jag ägnat mycket tid är glesbygdsutveckling.
Doktorsavhandlingen ”Etik och lokala utvecklingsstrategier” (1986) handlade om etiska bevekelsegrunder för samhällsförändring och hur man kan bygga upp en lokal samhällsstruktur strategiskt utifrån ett geografiskt perspektiv.
Forskningen applicerades på Östmark i norra Värmland. Denna forskning skulle kunna bli avgörande för hur lokala utvecklingsgrupper organiserar sitt arbete. Länsstyrelsen skulle också kunna ta fasta på den anförda kritiken om oreflekterat utvecklingsarbete baserat på många mer eller mindre vanskliga idéer och börja arbeta mer med målbilder och att föra ut att strategiställnings-taganden måste baseras på lokala idéer men att det var viktigt att ta ställning till de långsiktiga ”environmental ethics”-förhållandena i det lokala utvecklings-arbetet. På central nivå kunde man tagit till sig den implicita kritiken om alla regioners och livsformers likaberättigande och förordat en regionalpolitik som byggde på lokala variationer och som bejakade skillnader (detta skedde men med andra förebilder). Miljöpartiet skulle kunna använda forskningsrönen kring
”environmental ethics” för att hävda den etiska legitimeringen av sin politik som ideologiskt skulle kunna förena alla människor oavsett politisk åskådning.
De etiska resonemangen utvecklades så småningom till att förutom samhälls-innehållet även gälla planerings- och forskningsprocessen. Tillsammans med forskningsresultat kring etik skulle teorierna om lokal utveckling kunna innebära en skjuts framåt för framtidsforskningen i Sverige. Forskarna skulle kunna börja reflektera över sina roller och börja problematisera framtiden och redovisa breda beslutsunderlag. Så småningom skulle politikerna komma att inse att det är politikerna som måste formulera och framför allt besluta om vilka framtidsbilder man ska arbeta mot – att det i en demokrati är politikerna som främst har ansvaret för framtidsfrågorna.
Ett tredje forskningsområde som jag ägnat mycket tid är ”landskaps-upplevelser”. I slutet av 1980-talet diskuterades problemet med att det öppna landskapet håller på att försvinna. Forskningsresultaten pekade bl a på det viktiga att kanske se detta som något naturligt – att vi får det landskap vi förtjänar och att problemet kunde angripas på olika nivåer: bidrag till bönder för att hålla landskapet öppet, bejakande av olika livsstilar inom olika regioner eller att försöka ändra riktningen på samhällsutvecklingen i stort. Denna forskning kom också in på att försöka fånga landskapsupplevelsen genom test av en bildanalysmetod. Här anknöts främst till internationell forskning på området eftersom lite forskning bedrivits i Sverige och denna forskning drevs så nära en förklaring som möjligt. Konstaterandet att jag nog hade nått gränsen för det forskningsbara gjorde att denna forskning så småningom övergavs.
Betydelsefullt var ändock resultatet att man inom turismnäringen skulle kunna beakta denna forskning och ta hänsyn till de kulturskillnader som råder beträffande vad som upplevs vara t ex ett vackert/positivt landskap. Vissa landskap attraherar vissa turister medan andra landskap attraherar andra turister. Ämnesmässigt innebar resultaten framhävandet av ovanstående strategival för landskapspåverkan, att det finns olika landskapsinnebörder såsom ett inre identifikationsmässigt landskap, ett i gränslandet inre/yttre landskap i form av upplevelselandskap baserat på all sinnesavkänning och ett
yttre bildligt landskap samt att dessa upplevelser är starkt relaterade till olika situationer och individbakgrunder (inkl socio-kulturell bakgrund). I samband med utgivningen av ”World Directory of Geography” hade jag funderat på att använda enskilda geografers redovisade intressen någon gång. Slutrapporten från denna forskning spreds därför över hela världen för att kanske hitta någon intresserad av bildtestet och uppnå jämförande studier baserade på det utvecklade bildtestet. Responser från dessa utskick uteblev dock.
Ett fjärde forskningsområde som här kan lyftas fram är U-landsforskning.
Jag har tillsammans med Kristina Lejonhud, Karl Ivar Vålvik och Rana P B Singh sedan 1991 studerat en region utanför Varanasi ”Chamaon Gram Sabha”.
Denna forskning har varit av undersökande karaktär och varit brett inriktad på förändringar av byn utifrån ett geografiskt perspektiv. Arbetet har hittills endast resulterat i några mindre artiklar men har för forskningsteamet inneburit en stor kunskapstillväxt. Mycket personligt engagerat ideellt arbete och ideell kraft har varit kännetecknande för projektet. Det svåra med att arbeta i främmande kulturer har inte gjort forskningen lättare att bedriva. Några forskningsmedel har vi hittills inte lyckats rekvirera för projektet. Försöken att arbeta mera förutsättningslöst med en inriktning på helhetsförståelse och anknytning till traditionell geografi såsom regionalgeografi och regioninnebörder har nog idag en låg status. Låt se vad denna forskning kan leda till i framtiden, men helt klart finns här möjligheter att utveckla en nyligen påbörjad komparativ global studie kring samhällsförändring och vetenskaplig utveckling där detta studieområde ingår som viktig del.
Ett sista forskningområde som tas upp här gäller historisk geografi, där jag påbörjade studier kring den region i USA dit östmarksbor emigrerade med start på 1880-talet – Ostmarks-regionen. Denna forskning har inneburit en kunskap om koloniseringen av området och hur kyrkan etablerades som samlande kraft för emigranterna. Markanvändning inom regionen har studerats och kartlagts på traditionellt geografiskt sätt. För att beskriva förändring över tid har en familj och dess förändring studerats. Arbetet skulle kunna betraktas som en ”pre, during and post colonial regional geography for Ostmark” men detta sätter säkert myror i huvudena på de renläriga geograferna. Denna forskning utgör ett komplement till annan historisk forskning kring emigrationen som varit mycket individorienterad. Här ges ett geografiskt perspektiv på problematiken med en fokusering på en helhetsförståelse om vad som ägt rum i regionen och vad detta kan komma att betyda för framtiden. Denna rapport skulle kunna vara ett viktigt material i skolorna i Litchfield, centralort i området, speciellt när barnen studerar sitt kulturarv. För amerikanska forskare skulle det kunna vara intressant att någon kommer utifrån och tittar på den egna kulturen. Här kommer också de komparativa forskningsambitionerna in. Det vore intressant att kunna fortsätta denna forskning med mera intensifierade kontakter med Minnesota university, men några sådana förutsättningar har, trots vissa försök, inte hittills etablerats.
Rektorsbesök i Banaras och Hotell Ganges View. På bilden: Morgan Lidén, Kristina Lejonhud, Usha Singh (Ranas fru), Lennart Andersson, hotellägaren Shashank Singh, Om Prakash Sharma och Gerhard Gustafsson
Fotograf: Karl Ivar Vålvik 1994
”Chamaon team” hemma hos Rana P B Singh. På bilden: Rana P B Singh, Gerhard Gustafsson, Kristina Lejonhud och Karl Ivar Vålvik.
Fotograf: Pravin Singh 1996
Fältstudier i Chamaon 1991 och 2007. På bilderna: musahar-kvinnor bär hem sockerrör respektive Rana P B Singh och hans svärson Ravi S Singh och Kristina Lejonhud tar en paus (”banana time”)
Fotograf: Gerhard Gustafsson
Gerhard Gustafsson med en grupp geografistudentskor utanför ”Department of Geography” vid Banaras Hindu University
Fotograf: Karl Ivar Vålvik 1991
Reportage i tidning kring första besöket i ostmark i USA tillsammans med D-studenter i kulturgeografi/geografi
Källa: The Litchfield Independent Review Thursday April 24 1997
Gazella (Edwins mor 96 år) och Edwin Hallberg I deras hem I Ostmarks-regionen Fotograf: Gerhard Gustafsson 1997
Stadsexkursion i St Paul med D-studenter i kulturgeografi/geografi under ledning av Roger Miller. ”Mississippi river” i bakgrunden
Fotograf: Gerhard Gustafsson 1997
Besök på den lokala jordbruksmarknaden i Litchfield. På bilden: Tobias Gustafsson och Edwin Hallberg
Fotograf: Gerhard Gustafsson 2003
Besök vid ”Black Hills ” och ”Mount Rushmore” (presidenthuvuden inhuggna i berg) och
”Wounded Knee”. På bilden till höger: Tobias Gustafsson begrundar information kring indian-massakern 1890
Fotograf: Gerhard Gustafsson 2003
Framförandet av Värmlandsvisan i samlingssalen i Ostmark Lutheran Church, Meeker County, USA i samband med doktorandexkursion. På Bilden: Amela Dzin, Lena Grip, Gerhard Gustafsson, Christer Foghagen, Cecilia Möller, Hans Olof Gottfridsson och Stephan Bösch
Fotograf: Edwin Hallberg 2007
Doktorandexkursion utanför ”Department of Geography” i Minneapolis och i viloläge i Central Park i New York. Hans Olofs bror Patrik anslöt till gruppen i New York
Fotograf: Gerhard Gustafsson 2007
Hur anser jag då att min forskningsprofil har varit över tiden. Ja i viss mening har jag haft ett grundkoncept som präglat mig genom åren – ett intresse för fokusering på den enskilda människan, speciellt den svaga personen i geografin.
Jag är medveten om att detta talar lite mot den huvudinriktning på viktig geografisk kunskap som jag pläderar för idag, men denna fokusering har nog betytt mest för min forskningsinriktning över åren. I början med Uddcomb var det de arbetare som var tvingade att följa med vid en företagsflytt som var ingången i projektet. Senare var det den av statsmakten och näringslivet
”misshandlade” glesbygdsbon och den till Amerika tvångsemigrerade östmark-ingen som var ingångar i forsknöstmark-ingen. Intresset för u-länder ligger i samma fåra.
Det som avviker mest är kanske intresset för landskapupplevelser, men även här fanns de boende på landsbygden i fokus av arbetet. Ett gemensamt drag är dessutom fokuseringen på små regioner och lokal utveckling. Gemensamt över tid för alla dessa projekt har funnits intresset att problematisera utvecklings-begreppet. En kritisk hållning till tillväxtekonomin i samhället är ett annat sätt att uttrycka det hela på. Vad har då förändrats mest? Helt klart skulle detta kunna sammanfattas som förändringar av inställningen till fenomenet forskarparadigm. När jag var grundkursstudent i början av 1970-talet så var det ingen som pratade om annat än objektiv vetenskap, som bara kunde bedrivas på ett sätt. Senare blev jag medveten om att forskning kunde bedrivas enligt olika paradigm och jag kom själv att präglas mycket av den humanistiska geografin, vilket kanske inte är konstigt mot ovanstående bakgrund med starkt intresse för individen. Beteendegeografin låg också här nära. Senare års tänkande och forskning har dock lett mig in på det traditionella forsknings-området regionalgeografi med anknytning till temat regional utveckling.
Ödmjukhet inför kunskapsväxt/-förändring har gjort att jag numera är lite skeptiskt inställd till pardigmbegreppet. Det numera allt flitigare använda parallella begreppet diskurs uppfattar jag så löst i sin innebörd att det i princip inte betyder någonting för mig – det kanske helt enkelt inte är något eftersom det kan omfatta allt möjligt och till och med representera ett eget paradigm. Vi kanske skulle prata mera om hur olika kunskaper kompletterar varandra i stället för att vara varandras motsatser eller bygga på förutsättningar som inte går att jämföra. Detta är kanske något som kommer med åren för alla, men jag tror att vi ägnar för lite tid åt kunskapsvård utan försöker i stället som forskare bli unika och upptäcka något radikalt nytt. Jag har skrivit det förut – jag tycker att vi inom forskningen över tiden i allt högre grad byggt en massa nya världar, utan förankring i den s k verkligheten.
Ovan redovisade resultat kring en ”forskargärning” ser inte ut att ha haft så stor genomslagskraft i samhället. Spridningseffekter till och uppskattning från samhälle och forskarvärld är troligtvis minimala och svårbedömbara. Om jag tänker koncentrerat på detta kan jag erinra mig att när det gäller Uddcomb så byttes en i början positiv inställning från berörda kommuner till en skeptisk inställning med nedtystning som ledmotiv. Mina resultat var inget man ville skylta med i pressen, ej mindre erkänna/acceptera som sann och viktig kunskap, men detta var en betydelsefull start på min forskarbana. Jag tror att det är just den kritiska inställningen till samhällsförändring som varit min
ledsagare genom åren och till stor del gjort att få har applåderat mina forskningsresultat. Börjar man dessutom att diskutera andra forskares etik så är det kanske inte så underligt med få forskarvänner. Utöver denna förklaring ligger naturligtvis min egen ambition att sprida forskningsresultat som varit i princip obefintlig. Jag försökte en gång att få in en artikel i en internationell tidskrift men blev refuserad. Tog mig så hårt åt detta att jag sedan dess aldrig försökt igen. För situationen att någon ansett min forskning vara intressant och bjudit in mig som föreläsare kan jag endast minnas ett par fall, en inbjudan från en akademisk institution och en inbjudan från ett glesbygdsutvecklings-sammanhang. Beträffande spridning av skrift känner jag, utöver bara ytliga referenser, bara till några få referenser främst till min avhandling, t ex i samband med diskussioner av regionalgeografi (Ymer 87). Mina tankegångar från forskningen om landskapsupplevelser har använts av en göteborgsforskare.
Trots att jag gratis försökt sprida forskningsrapporter internationellt vet jag fortfarande inte om över 100 rapporter har nått sina mottagare. Ja detta låter som om man borde ha givit upp för länge sen och hålla med den kritiske sakkunnige som skrev om undertecknad ”Gustafsson håller på att bryta nya forskningsvägar för egen del.”. Om det inte hade varit för dessa studenters skull och den egna övertygelsen att det jag gjort är viktigt och har varit roligt hade jag nog gett upp för länge sen. De gladaste minnen jag har är när jag vid ett par tillfällen fått höra att studenter på andra orter i Sverige läst min avhandling och tyckt den varit intressant och att en kulturnämndsordförande i Karlstad läst den med behållning. Att man som uppsats-handledare än i skrivande stund lyckas få fram några nöjda studenter i sina första trevande försök in i den vetenskapliga världen gör trots allt att allt självförtroende inte är borta.
Beträffande ”feed back ” från verksamheten i övrigt så har åren givit en hel del intressanta och livsberikande erfarenheter. Dessa har dock oftast inte varit av karaktären tyngre vetenskapliga uttryck eller responser utan mera relaterade till kringaktiviteter vid de möten eller resor som jag deltagit i. Jag minns t ex den underbart sköna känsla som infann sig efter disputationen i Göteborg. Jag formligen flög hem över tåget från Göteborg till Karlstad. Eller den sköna upplevelsen av att ha vågat prata engelska under vår första kontakt-forsknings-resa till England/Skotland 1988. Jag minns också med glädje känslan efter min första föreläsning på engelska vid Augustana College i USA 1988. Banbrytande erfarenheter samtliga. I övrigt minns jag med glädje och en del frustrationer de informella sångframträdanden jag åstadkommit under årens lopp, exempelvis
”Min älskling Du är som en ros” i Varanasi 1991 vid besök i hinduiskt tempel,
”Oh my love” i Torsby 1993 på seminarium vid invigningen av Torsby Finnkulturcentrum eller egen diktad sång på temat ”34:an” i Karlstad 1994 i samband med avtackningen av rektor Lennart Andersson. Dessa var samtliga av akapella-karaktär. Häftigaste kompet upplevde jag i Varanasi 1999, där jag kompades av en studentorkester vid Banaras Hindu University när jag sjöng
”Värmlandsvisan” vid en examinationshögtid. Den reseupplevelse som givit mig mest är nog när jag första gången vandrade ut i byn Chamaon Gram Sabha i Indien 1991 och fick känna av både naturen och kulturen på nära håll. Att få uppleva en indisk by för första gången är ett oförglömligt minne. Resan genom
Appalacherna i USA 1990 var också en oförglömlig upplevelse. Resan genom Nepal 1999 tillsammans med Karl Ivar Vålvik och Kristina Lejonhud tillhör de mera dramatiska med nära-döden-upplevelser utför de slingrande rullgrusade bergsvägarna. Studentexkursionen till Ostmark i USA 1997, när vi som studieförutsättningar bara hade en prick på en karta men träffade på en fantastisk lokal kontaktperson, Edwin Hallberg, toppar listan över stora upptäckter tillsammans med studenter. Listan skulle kunna göras lång!!
Visdomar
Vad har jag då fått för kunskaper under årens lopp. Den slitna klyschan ”ju mer man lär sig desto mer kommer man underfund med hur lite man vet” är ingen tröst men förvisso viktig att beakta. Det man ändock vet är att kunskap är starkt föränderlig och jag tror att det viktigaste bestående är den ”visdom” baserad på erfarenheter över en längre tidsperiod jag med ålderns rätt numera kan hävda:
1. Kunskap är föränderlig – det dagens s k spjutspetsforskare producerar är ute i morgon!
2. Kunskap är starkt reduktionistisk – vi borde vårda våra över tiden erhållna kunskaper bättre. Det tycks som om vi bara kan finna förklaringar till samhällsfenomen inom ett område i taget, t ex inom samhällsstrukturer, inom individen eller inom språket. Behov finns att bejaka komplementaritet i stället för inkommensurabilitet som ofta uppstår i själva det högtravande språket inom det vetenskapliga finliret.
3. Studentrelationerna är i stort sett oförändrade trots en kraftigt ökad lärarkompetens – vi hade när jag började som lärare, med två adjunkter som kom direkt från grundutbildningen och ansvariga för undervisningen, inte mer klagomål från studenter än vad vi har idag med tillgång till 4 professorer, 2 docenter och 8 doktorer. Kunskapen hos studenterna har dock förändrats från att tidigare vara mer färdighetsinriktad och empirinära till att idag representeras av ett mera kritiskt förhållningssätt och teoriinriktad kunskap. Detta syns främst i uppsatsarbetena på C- och D-nivåerna.
4. Studenterna är inriktade på att få ett jobb och inte att bli forskare – vi lärare är för mycket intresserade av att kritiskt granska samhället och profilera oss forskningsmässigt. Vi tänker sällan på konkreta arbetssituationer ute i samhället där våra kunskaper ska kunna appliceras.
Detta blir tydligt när vi ska försöka förena vetenskapsteorin/-filosofin med specifika studerandekrav kring olika samhällsappliceringar.
5. Studenterna har dock den största makten att påverka kvaliteten i utbildningen – skrämmande låga siffror kring hur många timmar
student-erna lägger ner på utbildningen har nyligen rapporterats medan lärarna sliter
”häcken av sig” (i genomsnitt 46 timmar per vecka).
6. I själva verket är det nog så att studenternas prestationskrav måste sänkas – anledningen är främst att vi lärare bör arbeta mindre för att undvika stress och bli mer harmoniska. Varför behöver samhället i övrigt, och studenterna, bli bättre? Tillväxtekonomi för vad? Vi måste alla lära oss ta det lugnt och låta våra sinnen ta över lite mer! Hellre känsla än oreflekterat förnuft!
7. Jag har inte blivit tryggare i min yrkesroll – i och med en ökad beläsenhet ökar förvirringen. Den tilltagande samhällsförvirringen förstärker detta.
8. Kunskapens ändamålsenlighet minskar? – är osäker på om vi idag har en för vårt samhälle mera ändamålsenlig kunskap/vetenskap än vad vi hade för ett par hundra år sedan.
8. Kunskapens ändamålsenlighet minskar? – är osäker på om vi idag har en för vårt samhälle mera ändamålsenlig kunskap/vetenskap än vad vi hade för ett par hundra år sedan.