Besatt av kulturgeografi i 40 år: En berikande resa i tid och rum 1972-2012

Besatt av

kulturgeografi i 40 år

berikande resa En i tid och rum

Gerhard Gustafsson

1972-2012

Besatt av

kulturgeografi i 40 år

berikande resa En i tid och rum

Gerhard Gustafsson

1972-2012

Besatt av kulturgeografi i 40 år

När jag nu börjar skriva denna text har jag nyligen tagit beslutet att pensionera mig som professor i kulturgeografi vid Karlstads universitet 1 november 2012.

Beslutet har inte varit lätt att ta, men har mognat fram under senare tid. Det vore förmätet att ge en säker förklaring till detta, men en bidragande orsak till att det blev just nu är den omorganisering universitetet står inför och som får effekt från och med 1 januari 2013. Det känns skönt att inte behöva gå in i omorganiseringens vedermödor, både i tanke och praktiskt görande.

Omorganiseringar har man drabbats av några gånger under de gångna åren.

Ett bestående intryck är att dessa alltid kostat mer än vad som fåtts tillbaka i positivt resultat. Nåväl, denna visdom finner nog flest anhängare bland oss som har kroppar som med ålderns rätt långsamt håller på att brytas ner. Jag har under senare tid ofta framhållit att den enda kurvan som säkert pekar uppåt är visdomskurvan. Att avtacka personer som går i pension tycker jag egentligen inte är särskilt trevligt. Jag skulle därför själv vilja göra detta på ett ganska enkelt sätt över en kopp kaffe och med en marsipantårta inom räckhåll.

Nu blev det inte så utan en avtackning tillsammans med Sune Berger och Bertil Lundberg av en mera formell karaktär genomfördes 6 november 2012 i Handelskammarens lokal på toppnivå vid universitetet (men marsipantårtan var där) – stort tack för denna trevliga avrundning på karriären. Det som däremot känns viktigt är att försöka blicka tillbaka på det som man varit med om och som man minns som särskilt lärorikt, minnesvärt eller roligt.

Funktionen av en skrift likt denna jag nu producerar ska ses som ett försök att i skrift fånga in denna historia. Det är helt enkelt mina memoarer ni håller i er hand. Vi har dock lärt oss att det finns många parallella historier att berätta – detta är bara en av många möjliga. Detta kanske främst fungerar som en egen terapi, att kunna göra ett bokslut och gå vidare. Det kan också vara så att skriften kan ha betydelse för andra som varit med på resan, som en hjälp att minnas. Andra kan kanske lära sig något om livet på ett universitet. Sist, men inte minst, ska skriften också ses som ett tack till alla som varit med och berikat mitt akademiska liv – lycka till i fortsättning var ni än befinner er och tar er till! Jag vill avslutningsvis tacka vår prefekt Solveig Nilsson Lindberg för att hon varit positiv till denna publicering och låtit Institutionen för geografi, medier och kommunikation finansiera tryckningen.

Förord

Gerhard Gustafsson Hösten 2012 och vintern 2013

Inledning 1 Tankar vid tangentbordet hösten 2012 och vintern 2013 3

Indien-erfarenheter mellan himmel och jord 51

Från Degerfors till Ostmark 69

Från student till professor 83

Jag blir så trött 93

Innehållsförteckning

Inledning

Denna skrift innehåller några texter som jag haft lagrade i min dator eller som jag funnit som handskrivna anteckningar nedtecknade i samband med olika viktigare händelser i mitt akademiska liv. Dessa texter har aldrig publicerats och ska ses som genuina berättelser, där mina skiftande sinnesstämningar vid olika tidpunkter tydligt framträder. Jag har medvetet inte redigerat dessa berättelser.

Dock har jag, som lite motvikt och för att beskriva dagens sinnesstämning, skrivit en ny text som är avsedd att spegla händelser under de senaste åren och betrakta de tidigare skrivna texterna i en vidare kontext samt också tagit upp en del nya teman kring vad som berikat mitt yrkesliv.

Den inledande texten ”Tankar vid tangentbordet hösten 2012 och vintern 2013” utgörs således av ett nutidsperspektiv på det som varit.

Den andra texten heter ”Indien-erfarenheter mellan himmel och jord” och innehåller inledningsvis en redovisning av de intryck och tankar jag tecknade ned första gången jag besökte Indien, 1991. Texten innehåller också en översiktlig presentation av de arbeten i form av C- och D-uppsatser som studerande i kulturgeografi genomfört i Varanasi, samtliga handledda av undertecknad.

Den tredje texten ”Från Degerfors till Ostmark” skrev jag för den försenade jubileumsskrift som jag tillsammans med Lennart Andersson och Bertil Lundberg var redaktör för och som kom ut 2002. Jag tyckte då att texten blev för personlig för att passa i den skriften och tog in en annan text i stället. Här passar den bättre och är en betraktelse över min forskningsresa över tiden fram till 2002 och de platser som jag ägnat intresse av olika slag.

Den fjärde texten ”Från student till professor”, som skulle handla om mina personliga upplevelser av olika roller över åren, skrev jag ursprungligen på uppdrag av Lennart Andersson för den historiebeskrivning av högskolans utveckling som Lennart var redaktör för tillsammans med Bo Hidén och som kom ut 2003. Jag fann denna text i två varianter i datorn. En mera ocensurerad variant som Lennart ansåg vara för privat. Lennart ansåg ofta att man kunde vara personlig, men inte privat i sitt skrivande, vilket han förmodligen hade rätt i. Den andra censurerade varianten godkände Lennart, men då var jag ”stönig”

(som många kan vittna om att jag ofta kunde vara under min krafts dagar och är väl fortfarande när det passar) och hade tappat lusten att publicera den. Den censurerade varianten, med lite komplettering från den ocensurerade varianten, kommer nu här ut i offentligheten.

Den femte texten heter ”Jag blir så trött” och utgörs av några nedtecknade tankar någon gång under 2008, alldeles innan jag ansökte om deltidspension.

Jag minns att jag var så slutkörd att jag bad dåvarande prefekten Lotta Braunerhielm att slippa hålla i ordförandeskapet för forskningsfrågor på en

planeringsdag. Jag orkade helt enkelt inte ställa mig framför personalgruppen.

Lotta visade stor förståelse för detta och hjälpte mig senare med att bli deltidspensionär, vilket blev min räddning – jag slapp en långvarig sjukskrivning som tyvärr många av mina kollegor drabbades av under 2000-talet. Nåväl, texten ska ses i detta perspektiv, men att jag också länge hade brottats med kritik av och ifrågasättande kring vad vi håller på med i den akademiska världen.

Texten ligger också nära det privata planet, vilket jag här ber om ursäkt för.

Tankar vid tangentbordet hösten 2012 och vintern 2013

Inledning

Vad tänker jag på idag som viktigt att framhålla i detta sammanhang? Först tänker jag på att det kommer att bli en stor saknad av alla medarbetare på avdelningen. Jag har ju under de senare åren mer och mer ägnat mig åt det inre arbetet och därför blir betydelsen av nära personer viktigare. Jag kan inte låta bli att nämna några personer som stått mig mycket nära. Först Inger (Magnusson) som i alla lägen varit ett stöd för mig. Inte minst inom det datatekniska området har hon fått stå ut med mina svordomar i rummet bredvid och alltid hjälpt mig över tröskeln när problem uppstått. Jag minns också särskilt hur vi tillsammans utarbetat en bra mall för hur disputationer ska gå till – dessa tillställningar har alltid fungerar på ett proffsigt sätt, tack vare Inger. Tillsammans med övriga administratörer vid avdelningen, Anette Polleryd och Thina Wallin, har Inger starkt bidragit till att vi fått en så bra arbetsmiljö vid avdelningen, både fysiskt (mysfaktorn) och genom att ordna festliga verksamheter av olika slag. Sedan måste jag nämna Gabriel (Bladh) som under åren, förutom att vi arbetat tillsammans med intressant och givande undervisning och forskning, varit mitt stöd, dels minns jag särskilt när han var studierektor och jag blev ansvarig för forskarutbildningen (mitten av 2000-talet) hur vi stöttade varandra i vad vi definierade som en mittfåra inom de spänningsfält som då rådde vid avdelningen (mer om detta nedan), dels som lunchsällskap under de senaste åren som har inneburit många och långa diskussioner om sakernas tillstånd (en ventil för frustrationer). Doktoranderna i kulturgeografi och forskarskolan för regionalt samhällsbyggande har de senaste åren berikat mitt liv på olika sätt, inte minst under de internationella konferenser vi deltagit i. Stämningen har varit på topp och jag hoppas att alla får en bra resa fram mot disputation inom några år.

Jag vill också speciellt tacka Bertil Lundberg som varit min följeslagare hela tiden och Lage Wahlström – utan honom är det osäkert vad som blivit av min karriär. Ni övriga som jag inte här nämner vid namn hoppas jag också går en bra framtid till mötes.

Ute i samhället vill jag egentligen bara nämna en person som fortfarande betyder mycket för mig och det är Edwin Hallberg i Ostmark i USA. Han har alltid och ovillkorligt ställt upp när jag varit i ute i fält. Utan honom hade mycket av min forskning aldrig blivit genomförd.

De internationella kontakterna har varit många under åren och det är framför allt i Indien och i USA som jag har många minnen, men även kontakter med Japan och Irland minns jag med glädje. Irland är mitt favoritland att besöka, både i tjänsten och privat. I detta sammanhang vill jag här rikta ett stort

tack till min fru, Ingegärd, för allt hon har fått stå ut med under åren och speciellt tacka henne för alla middagar hon bjudit kollegor och gäster utifrån på samt tagit hand om nattgäster. Dessa insatser skedde mera frekvent när jag var ämnesföreträdare 1976-1995. Jag minns särskilt, utöver många kollegor vid högskolan/universitetet, att från Sverige Gunnar Olsson, Nils Arell, Per Olof Hallin, Ulla Herlitz och Lage Wahlström, från Norge Sondre Svalastog, från Polen Marek Koter med kollegor, från Indien Dnyandeo Patil, Rana P B Singh, Mohammad Toha, Siddharth Singh, Anjo och Priyankar Upadhyaya och Om Prakash Sharma, från USA Gopal Kulkarni, Larry Sommers, Vincent P Miller, Norman Moline, Charles Mahaffey och Edwin Hallberg (samtliga med familjemedlemmar) från Irland Micheál Ó Cinnéide, från Australien Norman McIntyre med sambo samt från Tyskland Helmut Klüter och Michael Heinz, varit hembjudna. Flera av dessa personer har också varit nattgäster från enstaka nätter till flera veckor. Jag minns särskilt andra gången Rana P B Singh var på besök 1993 och bodde över och han trodde han blev utlåst en morgon och satte sig och mediterade i gräset, till grannarnas stora förundran.

Besök hos Ingegärd och Gerhard Gustafsson på Klackjärnsliden 5 av familjerna Miller och Sommers

Fotograf: Tobias Gustafsson 1997

I detta sammanhang kan nämnas att jag blivit vän med många kollegor från utlandet. Jag träffade nyligen familjen Charles Mahaffey i Göteborg. Charles har nu lämnat Augustana College i USA och flyttat med sin fru till Sverige nu när han blivit pensionär. Frun kommer från Fjällbacka och jobbar nu på Chalmers.

Jag minns att när jag tog de första kontakterna med Augustana College i slutet

av 1970-talet för att skicka över en utbytesstudent skämdes jag för att vi, förutom Lennart Andersson, inte hade några som disputerat på ämnet. Det var Bertil Lundberg och jag som båda var odisputerade adjunkter som utgjorde personalen. Det var nu intressant att höra att geograferna vid Augustana College var lika många som tidigare (4 tjänster) och tre disputerade samtidigt som avdelningen här i Karlstad har utvecklats med många professorer, docenter och doktorer.

Det stora problemet vid pensionering är utrymningen av den lokal (kontor) man tillbringat så mycket tid i. Jag minns i början av min karriär, 1975, hur jag funderade en hel del på hur jag skulle kunna fylla ett tjänsterum med material/materiel. Att detta inte blev något problem kan många vittna om. Mitt problem har nu varit: Var ska jag göra av all ”bröte”? Frigörelsen från allt annat material/materiel i from av bibliotek, förråd och lab-sal är också påfrestande.

Nu har jag fyllt på med böcker ur mina hyllor i Erling Anderssons donationsbibliotek, slängt massor av anteckningar och böcker, försökt ”pracka på” kollegor en del material, kört hem en del mera privata samlingar, men tyvärr har hela 13 flyttkartonger packats ner för att användas i mitt nya hörn på universitetet.

Formellt lämnar jag uppdraget som ansvarig för forskarutbildningen i kulturgeografi, som jag haft sedan 2005. Jag fick ta över ansvaret vid en tidpunkt då arbetsmiljön på avdelning var synnerligen ansträngd. Om orsakerna bakom är det vanskligt att spekulera, men det är nog inte för mycket sagt att det handlade om såväl förtroendefrågor som olika uppfattningar om vad som kännetecknar god forskning. När jag ser tillbaka på denna verksamhet finns det säkert sådant som kunde ha gjorts på annorlunda sätt, men det känns bra att vi lyckades få igenom samtliga doktorander som vi tagit in i forskarutbildningen.

Jag vill i detta sammanhang nämna det värdefulla i att Lennart Andersson här medverkat med handledning och stöttning av många doktorander trots pensionärsstatus, eller kanske just på grund av denna förutsättning. Tack Lennart! Hoppas Du nås av detta på något sätt ”där uppe”. Lennart Anderssons betydelse för min karriär är oomtvistad. Han rekryterade mig som lärare 1975, han var min handledare under forskarutbildningen 1981-1986 och vetenskaplig ledare och handledare fram till 2010 då han lämnade jordelivet.

Jag lämnar också uppdraget som ledamot i ledningsgruppen för Forskarskolan i regionalt samhällsbyggande, som jag haft sedan starten 2009. I arbetet med att bygga upp en forskarskola har jag jobbat nära Lars (Lars Aronsson ordförande i ledningsgruppen). I detta arbete samlade vi kollegor från ämnena historia, statsvetenskap och sociologi med månatliga träffar och startade en introduktionskurs, metodkurs och temakurs kring regional utveckling. Arbetet inleddes med ett besök i Newcastle och det regionalvetenskapliga forskningscentret Curds vid Newcastle University.

Tillsammans har vi också arbetet med att ta fram ett utbildningsprogram för en master (med Lars som ledare) med samma tematik, vilket varit mycket stimulerande och minnesrikt. Programansvaret gick till Margareta Dahlström, när utbildningen startade 2011, men i skrivande stund är ansvaret överlämnat till statsvetaren Magnus Lind.

Undervisningsmässigt lämnar jag lite uppsatshandledning och Indien- programmet bakom mig. Uppsatshandledning har jag alltid tyckt mycket om, men Indien-programmets utveckling senaste året blev dramatiskt och mycket påfrestande. Problemens orsaker kan diskuteras men helt klart blev situationen sådan att studentgruppen splittrades i två delar (gruppdynamiken fungerade inte) och förorsakade en hel del spänningar gentemot det lokala kontaktnätet i Indien. Vår lokala organisatör och föreståndare för universitets studiecenter Ganga Mahal, Om Prakash Sharma, avled också under tiden som våra studenter var i Banaras. I dagsläget är det osäkert hur framtiden kommer att gestalta sig för Indien-programmet.

Mina tjänsteandelar forskning har inte motsvarat förväntningarna. Under senare år har jag försökt fokusera på geografiska identitetsfrågor och ämnets idéhistoria. Jag har använt den betalda forskningstiden till andra saker på universitetet, men jag har lyckats få fram en forskningsrapport de senaste åren (2009), presenterat några PP-föredrag vid internationella symposier/kon- ferenser samt försökt få två artiklar publicerade i internationella tidskrifter.

Tyvärr har jag inte lyckats med det senare, men planerar att lägga ut dessa på nätet på något vis. Jag anser att dessa artiklar är bland det viktigaste jag har skrivit. Jag blir allt tröttare på den akademiska referee-granskande verksamheten som på ett elitistiskt sätt talar om hur vi ska skriva och vad som kännetecknar ett gott akademiskt arbete. Här är jag nog lite kontroversiell, men detta är mitt huvudbudskap: ett fritt tänkande och fri kommunikation av idéer i ett mera öppet samhälle. Här får inte den akademiska verksamheten måla in sig i ett hörn!!! I detta sammanhang minns jag hur frustrerande det har varit att aldrig ha haft tid att fördjupa sig i ny forskning och litteratur. Många gånger har jag anmält mig till ”bokcirklar” på universitetet, men alltid tvingats hoppa av på grund av tidsbrist. Problemet har förstärkts av att jag privat alltid försökt leva som någon slags ”Svensson”, utan att vara akademiker utanför universitetet. Jag fortsätter dock med lite doktorandhandledning så länge det känns bra och någon vill ha min hjälp.

Några företeelser som jag tycker har varit speciellt berikande måste jag här nämna, nämligen musiken och Geografidagarna. I vår krafts dagar organiserade vi årligen geografidagar för personal och studenter (Vid några tillfällen ordnade vi också vårutflykter). Vid dessa tillfällen spelade också avdelningens eget band, först benämnt Gitter Gang och senare Space Boys. Första informella spelningen hade vi hemma hos Bertil Lundberg på Långgatan i Karlstad 1975.

Sen dröjde det ända till 1987 då vi organiserade de nationella geografdagarna i Karlstad. Då var det Gabriel och hans bror Mikael (som tyvärr senare gick bort) och jag som bildade grupp. Bertil jobbade på LO och länsstyrelsen några år men sen han kom tillbaka var han alltid med och vi började framföra Blundbergs låtar, den mest kända ”Geography”. Sedan fick vi en trummis när Svante Karlsson anslöt som doktorand i kulturgeografi 1999. Från början spelade vi vad vi kallade ”Värmländsk countrymusik” men sedan kompletterades repertoaren med Bertils låtar och en hel del Beatles. Trots att vår publik utgjordes av en blygsam skara åhörare så kändes det alltid mycket stimulerande att möta publiken. Träningarna innan var kända för att gå mycket

trögt och vi var ofta missnöjda efter dessa. Vi behövde vår publik för att tända till ordentligt. Jag minns dessa sammankomster som något av det roligaste jag varit med om. Det var roligare att sjunga och spela än att föreläsa! Bland sociala aktiviteter minns jag också ”geografpuben” Bishop Arms i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet där vi träffades första onsdagen i varje månad för att

”skvallra” och ”prata fritt”. Tyvärr dog dessa aktiviteter ut. Vad gäller pubbesöken tror jag detta berodde på att några ville börja testa andra pubar och då ändrades regelbundenheten och tryggheten i träffarna.

Space Boys uppträder i högskolerestaurangen på geografidag 1997. På bilden: Bertil Lundberg, Gabriel Bladh och Gerhard Gustafsson

Fotograf: okänd

I avsnittet ”Indien-erfarenheter mellan himmel och jord” redovisar jag mina första intryck av Indien inledningsvis. Det är intressant att konstatera att över tiden förändras intryck och kunskaper. För att ta några exempel. Jag upplevde husen som mycket smutsiga och dåligt underhållna som ett första intryck, men efter att ha förstått hur monsunregnet kan påverka husen fick jag anledning att så småningom revidera denna uppfattning, eller i vart fall kunskaperna om orsakerna bakom förhållandena. I byn Chamaon Gram Sabha kom vi så småningom underfund med att en från början förväntad snabb strukturomvandling inom jordbruket inte blev av på grund av trögheter i implementeringen av en jordskiftesreform, liksom en förväntad expansion av elektriska vävstolar hindrades av brist på kontinuerlig eltillgång.

De visdomar som jag redovisar avslutningsvis i ”Från Degerfors till Ostmark” känns lika angelägna för mig att hävda idag som för 10 år sedan.

Jag skriver i ”Från student till professor” att jag alltid tyckt att lönen varit bra på denna arbetsplats. Denna ståndpunkt har jag i ett avseende fått revidera. I samband med att jag blev professor och lönelistorna började cirkulera gjorde jag upptäckten att jag tillhörde de lägst avlönade professorerna vid universitetet.

Det relativa eller relationella perspektivet började prägla mitt tänkande. Jag minns att jag vid lönesamtal med rektor blev klar över att en professor som undervisar mycket och inte förmår dra in externa forskningsmedel får stå tillbaka lönemässigt. I samband med att jag åtog mig uppdraget som ansvarig för forskarutbildningen 2005 pratade jag om lönen med rektor och hon sa då att ”vi får se”. Hon såg dock aldrig att jag i alla fall inte hindrade någon av de doktorander som vi tagit in i systemet att disputera (samtliga klara, trots en hel del ansträngda handledningssituationer) under mitt yttersta ansvar. Trots att andra uppmärksammade mitt arbete med bland annat kvalitetssäkring av avhandlingar lyckades jag inte komma upp till en lönenivå som jag menar är rimlig i förhållande till andra professorer. Vår dekan medverkade dock till en liten uppjustering av lönenivån. Vad jag lärt mig av detta är att det är bättre att stå på topp i slutet av karriären än att toppa prestationerna för tidigt. Som jag själv upplever det stod jag på toppen 1995, varefter min arbetskapacitet minskat en del.

I texten ”Från student till professor” tar jag upp en del egna erfarenheter av mötet med det omgivande samhället, nämligen mötet med min kusin som blivit mormon. Jag vill minnas att när jag påbörjade min karriär så pratade alla om det upplysta samhället och att religion var något förlegat som skulle försvinna snart.

Idag är det lätt att konstatera att religiösa uppfattningar och motsättningar är aktiverade kanske mer än någonsin globalt sett. Vill bara kommentera detta med att säga att världens framtid och hoppet om en god samhällsutveckling nog står att finna i en ökad humanism och acceptans av oliktänkare i stället för revirhävdande baserad på likhet. Här skulle geografiskt tänkande och kunskap kunna bidra en hel del.

Frustrationerna som jag ger uttryck för i ”Jag blir så trött” ska ses mot bak- grund av den ansträngda arbetssituationen vid avdelningen. Själv hade jag ca 50- 60% undervisning samtidigt som jag skulle ha ansvaret för forskarutbildning, handleda doktorander och bedriva egen forskning. Det blev för mycket helt enkelt. Jag uttrycker i denna text också en stor frustration över att behöva flytta igen. Med facit i hand kan jag nu konstatera att denna flytt innebar en stor rensning och iordningsställande av mitt samlade material/materiel och att detta nog blev den bästa avdelningsmiljön som jag upplevt under mina 40 år. Det mesta samlat på en plats och ett mycket bra personalrum för fika, mat och kreativa möten/samtal.

Jag kan inte låta bli att här kommentera något kring HSV:s (Högskoleverket) utvärdering som genomfördes 2010-2011. Jag var den som skrev och dokumen- terade en självvärdering för ämnet kulturgeografi, men med stor hjälp och stöttning av Inger Magnusson och Gabriel Bladh. Detta var en process med många frustrationer och jag minns att jag upprättade en egen utvärderingslista

på tio punkter för utvärderingen. Kritiken var skarp. Materialet slängde jag i flytten av avdelningen som nyligen ägt rum men jag vill minnas att de viktigaste punkterna i kritiken var: dialogen med HSV var bristfällig, man utvärderade en reform som inte var implementerad tidsmässigt, man hade inte tänkt igenom de olika analysnivåernas relation till varandra (fil kand och fil mag), man bedömde uppsatser som rena skriftliga jämförbara slutprodukter utan koppling till faktisk bedömning i form av olika kriterier och muntliga inslag i examineringen och vi blev inte formellt officiellt utvärderade eftersom vi hade för få uppsatser examinerade enligt den nya förordningen. Detta var allvarligt tyckte jag och meddelade högskoleverket detta och undrade om de hade koll på hur många studenter som utexaminerats enligt gamla och nya studieordningen, vilket de inte hade. Här ligger troligtvis en hund begraven, tycker jag fortfarande i skrivande stund. Jag tror att det kan ha förekommit att uppsatser har skickats in från lärosäten utan egentlig matchning mot examensstatus, men detta är bara en hypotes. Jag lämnade detta uppdrag med en känsla av stor frustration. I detta sammanhang vill jag också berätta om förberedelserna inför utvärderingen som vår egen fakultet (utbildningsnämnd) anordnade. Från alla ämnen skulle vi börja fundera på examensmålen och hur vi uppfyllde dessa i vårt arbete. Jag vill minnas att jag satt på ett möte och fick höra kommentarer från studerande- representanter och kollegor från andra ämnen kring våra kursplaner och hur de var skrivna. Jag minns hur jag fick en känsla av att jag inte alls visste hur utbildning skulle genomföras och jag kände mig värdelös och osäker som lärare.

Hade inte haft denna känsla på 35 år och undrade om jag inte hade lärt mig något under alla år och om vi tidigare gjort fel när vi sysslade med utbildning.

Jag minns att när Bertil Lundberg och jag introducerade grundkurser på slutet av 1970-talet så sa vi alltid att detta var en formell kursplan som vi måste ha, men kursen det är något annat, som utvecklas som en process som vi formar tillsammans. Kursplanen tittade vi aldrig mer på under kursens gång och jag minns inte att någon opponerade sig mot detta. Det är tydligen en starkt föränderlig värld vi upplever just nu.

Ett centalt uppdrag fick jag också på ålderns höst – att utvärdera universitetets modell för fördelning av forskningsanslag. Detta genomfördes 2011-2012 i en liten arbetsgrupp bestående av undertecknad, Hector Perez, Roger Renström, Marit Askernäs och Louise Pålsson. Det märkliga är att jag fick detta uppdrag trots upplevelsen av en mardröm sommaren 2010. Jag drömde då att jag satt på ett möte med prefekten för avdelningen för sociologi med flera ämnen, Anna-Lena Haraldsson, som höll i en ekonomisk rapport för universitetet. Jag hade skrivit rapporten. Anna-Lena uttryckte det ungefär såsom

”Jag vet att Du länge har funderat på att sluta här” så jag tog detta uttalande som att det var en synnerligen undermålig rapport. Nåväl, jag kom med i projektet på andras initiativ och tyckte att det var en trevlig upplevelse. Jag hade ju många gånger tyckt till om universitetets ekonomisystem och fick nu möjlighet att vara med i diskussionen på central nivå, så jag kunde helt enkelt inte tacka nej. Minnen jag har från detta projekt är att det summerades upp en hel del erfarenheter och kunskaper samt gavs förslag till förbättringar av universitetets ekonomisystem. Jag är övertygad om att om dessa erfarenheter

tagits tillvara så skulle de gamla fakulteterna ha kunnat lära av varandra med oförändrad status och vi hade sluppit en kostsam organisationsförändring.

Om jag skulle våga mig på en bedömning av genomgripande förändringar för arbetet här på universitetet har jag svårt att hitta positiva inslag. Det enda jag direkt kommer på är det positiva i att vi blev datoriserade med avseende på textbearbetning. Här har enorm arbetsbesparing uppstått. Det är också viktigt att framhålla att kompetensen i form av högre akademiska examina/ut- nämningar har ökat avsevärt på avdelningen. Det är dock osäkert om denna kommer grundutbildningen till del i form av forskningsanknytning. Jag såg till exempel att undervisningen på grundkurser i kulturgeografi och turism genomförs under våren 2013 till övervägande delen av personer som inte har disputerat. Vad gäller negativa trender är det lätt att göra en lista:

- Vi har bytt företagshälsovård utan att ta hänsyn till de som varit drabbade - Tagit fram ett ekonomiskt redovisningssystem som är oerhört svårförståeligt - Genomfört oklara omorganiseringar som det är svårt att se värdena av - Genomfört ombyggnationer av restaurang och kafé som blivit till det sämre - Undervisningstimmarna per vecka har minskat betydligt över åren

- Har blivit tuffare att få externa forskningsanslag och elitistisk prägel

- Det har skett en ökad byråkratisering i vår tjänsteutövning – mindre tid läggs på konkret undervisning och forskning

- Etc

Jag är övertygad om att det viktigaste för ett universitet som Karlstads är att försöka utveckla och upprätthållen en så bra arbetsmiljö som möjligt, där de anställda känner delaktighet. All kraft som läggs ner på att skriva utvecklings- program och policydokument skulle kunna hållas tillbaka till ett minimum.

Vissa minnen ska nog inte eller kan inte dokumenteras och jag lämnar över många minnen att föras vidare via den muntliga berättartraditionen, t ex upplevelsen av extrem student med initialerna BP när jag var ganska ny i min yrkesroll i slutet av 1970-talet (Bertil Lundberg och jag minns), avdelningens kontaktforskningsresa till England 1988 (Lars Aronsson, Gabriel Bladh, Thomas Blom, Sven-Erik Karlsson och jag), min beryktade exkursion till Finland med studenter på utlokaliserad kurs i Torsby i början av 1980-talet, institutionsresor till England med fortbollshuliganer och karaoke-sång ombord på färja på 1980-talet, institutionsfest med OL-anknytning efter OS i Lille- hammer 1994 (Gabriel och jag svarade för underhållningen), Estlandsexkur- sionen med Göran Hoppe som ledare 1996 (tillsammans med doktorander och Gabriel Bladh), SIDA-Sandö-seminarium 1997 med Rana P B Singh, Kristina Lejonhud och Anders Närman med sönderklippt manus, Karlstad-Tottori- samarbetet och konferens i Tottori 1999 (tillsammans med bland andra Sune Berger och Alf Sundin), ”bokbål” i korridoren på våning 4 i hus 3A i samband med städinsats på avdelningen (tillsammans med Anette Polleryd och Mats Nilsson som drivkrafter) 2008 och avdelningsresa till Tyskland 2009 (på initiativ av Lotta Braunerhielm).

Avdelningsresa till Tyskland. Helmut Klüter och student guidar oss runt i Greifswald. På bilden: Ida Grundel, Leena Hagsmo, Anette Polleryd, Camilla Berglund, Inger Magnusson, Mats Nilsson, Jan Swantesson, Lars Aronsson, Johan Stensson och Jan-Olof Andersson Fotograf: Gerhard Gustafsson 2009

Om jag försöker blicka framåt känns det som om avdelningen har goda förutsättningar att utvecklas positivt. Speciellt glädjande är det att det nya programmet i samhällsplanering varit så lyckosamt. Jag måste erkänna att jag var skeptisk till en början. Idag får studenterna jobb innan de är klara med utbildningen och inom relevanta områden också. Vi har aldrig tidigare haft en så bred verksamhet och så mycket kompetens samlad på ett ställe. Sen är det en utmaning att få till det i en ny organisation tillsammans med Avdelningen för medie- och kommunikationsvetenskap.

Nedan följer några korta texter om sådant som speciellt ”berikat” mitt liv på universitet och som jag aldrig kommer att glömma, men också några avsnitt kring den senaste tidens verksamheter som avslutade min officiellt verksamma tjänsteperiod. Men först en notering av några milstolpar för min karriär.

Karriär i kortvariant

1973 Filosofie kandidat

1975 Universitetsadjunkt

1976-1995 Ämnesföreträdare *) (1976-1977 interimistiskt) 1986 Filosofie doktor och universitetslektor

1990-1998 Forskningsledare GRF

1993 Docent

1996 Biträdande professor

1999 Professor

2005-2012 Ansvarig för forskarutbildningen i kulturgeografi 2009-2012 Ämnesrepresentant i ledningsgrupp för Forskarskolan

i regionalt samhällsbyggande 2012 (1 november) Heltidspensionär

*) Jämfört med en institution vid Göteborgs universitet vid denna tid var man prefekt, studierektor, intendent mm samtidigt.

Undervisning

Jag måste här erkänna att jag ibland känt mig obekväm i min roll som föreläsare. Detta har sin grund i en stor blyghet och dåligt självförtroende som jag haft med mig sedan barnsben. Detta har jag jobbat hårt med under åren och framträdanden har ofta varit stora utmaningar som dock efteråt känts mycket bra. Speciellt har framträdanden för nya studentgrupper, stora studentgrupper eller anonyma åskådargrupper varit utmaningar som kostat på. Min roll har dock stärkts över åren och efter att jag lärt känna studentgrupper har det känts mycket stimulerade att undervisa. Mina framträdanden vid internationella konferenser och att hålla tal har jag sett som stora utmaningar. Detta har jag dock oftast utsatt mig för frivilligt och jag kan inte förneka att jag njutit vid sådana tillfällen, låt vara att jag missat många kulinariska upplevelser innan framträdandena var levererade.

När jag ser tillbaka på speciellt trevliga undervisningssituationer minns jag speciellt hur trevligt och stimulerande det var att undervisa studenter som skulle bli lärare i samhällskunskap på 1970- och 1980-talen (kulturgeografi ingick då på C-kursen, men när vi fick in geografi som ämne på ämneslärarutbildningen fick vi inte vara med i samhällskunskapsutbildningen). Studenterna var oerhört samhällsengagerade och kvalificerade. När vi startade upp 40-veckorskursen i Regionplanering på 1980-talet var det också särskilt roligt att undervisa. Jag minns också hur stimulerande det var att tillsammans med Bertil Lundberg ha hand om metodundervisning och handledning på C-kursen i kulturgeografi någon gång vid mitten av 1990-talet. Vi delade på timresursen men gjorde mer timmar och vilade oss helt enkelt mot vår samlade erfarenhet och stimulerade varandra till att som vi tyckte få till den bästa metodkursen vi någonsin genomfört. Under senare tid vill jag framhålla IP(Intensive program)-kursen med mycket trevligt och lärorikt samarbete med Gabriel Bladh, som var vår huvudansvarige. Detta var en internationell Erasmus-kurs (Socrates) på temat

”peripheral regions” med fyra möten med exkursioner under 2000-talet:

Joensuu 2003, Greifswald 2006, Karlstad 2007 och Utrecht 2008 (där Mekonnen Tesfahuney deltog med studenter härifrån - Gabriel och jag fick förhinder). Speciellt noterade vi hur stor skillnad det är mellan olika länder vad gäller relationer mellan lärare och studenter - Sverige och Finland har en nära och avslappnad relation medan Tyskland och Holland uppvisar större avstånd och mera formella relationer.

Besök vid Olofsborg i Savolax på vägen till IP-kurs i Joensuu. På bilden: Gerhard Gustafsson, Frida Dorch, Gabriel Bladh, Kristofer Andersson, Åsa Rydin och Pernilla Kolhag

Fotograf: Andreas Hofer 2003

IP-kurs i Greifswald på långpromenad på stranden norr om Binz Fotograf: Gerhard Gustafsson 2006

IP-kurs i Greifswald. Helmut Klüter guidar på stadsexkursion i Greifswald Fotograf: Gerhard Gustafsson 2006

Inom grundutbildningen undervisade jag också på kursen ”Aspects of Sweden” under 1990-talet, vilket gav mig träning i engelska och stora erfarenheter hur studenter från olika länder ser på Sverige som en välfärdsstat. I detta sammanhang vill jag nämna den språkkurs i engelska i Colchester som jag deltog i 1993 tillsammans med 15 lärare från Högskolan i Karlstad. Jag måste tyvärr konstatera att resultatet av kursen blev en dålig investering för högskolan eftersom jag fick ta ett steg tillbaka på utvecklingskurvan då mina språk- kunskaper penetrerades sönder så mycket att jag knappt våga prata engelska tiden närmast efter kursen. Min devis har alltid varit att det är bättre att prata på än att försöka göra det riktigt, grammatiskt. Jag lärde mig att det är tufft att gå på kurs tillsamman med kollegor, allra helst när vi hade kursdeltagare som tyckte att de var överkvalificerade för kursen och att en kollega ständigt försökte tillrättavisa vår lärare och överträffa henne vad gäller kunskaper i det engelska språket. Jag minns också att jag skämdes över några kollegors uppträdande när vi fick en guidad tur av en gammal dam i Cambridge.

Demonstrativt visade de ointresse och genomförde olika ”baktalningar”. Nåväl, det jag minns med behållning var alla pubkvällar. Vi hade en liten grupp bestående av Fredrik Karlsson (nationalekonomi), Eva Rhöse (pedagogik) och jag själv, kulturgeograf, som avhandlade allt mellan himmel och jord på ett kreativt sätt – flervetenskap när den är som bäst. En dramatisk händelse in- träffade dock när en överförfriskad person gick ”bärsärkargång” på all inred- ning på en pub. Vi tryckte i ett hörn tills polisen kom, vill jag minnas.

För det mesta har min undervisning fungerat men jag kan minnas några tillfällen när det inte fungerade eller jag fick negativ ”feed back”. En gång fick

jag en uppvaktning av en grupp tursimstudenter som tyckte att jag ställde alldeles för höga krav på ett projektarbete. Till de mera obehagliga minnena i samband med undervisning var genomförandet av den till Arvika utlokaliserade kursen i samhällsplanering i slutet av 1970-talet. Kursen benämndes på slutet

”cirkuskursen” av en kritisk student. Som kursansvarig hade jag missat en del information i början av kursen, anlitat föreläsare som var provokativa (politiska) och gjorde väl inte någon stark insats själv heller. Jag minns att jag nog aldrig förberett mig så mycket inför undervisningen men överarbetade troligen. Jag glömmer aldrig att någon i en kursvärdering hade skrivit att GG hade en ”släpig framställning”. Jag lärde mig då att alltid ta greppet på grupperna från början och inte tillåta att ett missnöje utvecklas med en snöbollseffekt. Vad gäller kurs(ut)värderingar är det min övertygelse att dessa har skadat mer än de byggt upp verksamheten. Som kursansvarig vet man oftast vad som kan göras bättre tills nästa gång kursen ges. Jag har dessutom många exempel på när lärare (inklusive egna erfarenheter) mått dåligt av att få nedskrivet negativa omdömen – ingen lärare växer i sin yrkesroll av detta. Det är konstigt att de få gångerna som man blivit negativt kritiserad sätter så stora spår. Man får inte glömma den smått ofantliga mängd positiva möten med studenter man haft under årens lopp. Det är detta som man borde minnas främst.

Under åren har jag undervisat på och varit kursledare för ett otal kurser och denna verksamhet låter sig inte lätt sammanfattas. Speciellt minns jag dock den tid när vi hade mer än hälften av kurserna på kvällstid (slutet av 1970-talet och början av 1980-talet). Som väl var sammanföll delar av denna tid med tiden då jag jobbade deltid, 75%, för att vara hemma och ta hand om egna minderåriga barn och det passade då bra som anpassning till min frus arbetstider. Det bestående minnet är ändock att dagarna kändes långa och tunga att komma genom. Jag vet att jag tillhör de som undervisat mest på avdelningen, i regel minst halvtid som ett snitt över åren, med undantag för tiden för forskar- utbildningen 1981-86. Innan jag blev deltidspensionär 2009 var jag den som hade mest undervisning på avdelningen, mycket beroende på att jag sedan mitten av 1990-talet hade svårt att få egna externa forskningsmedel. Sedan 2005 hade jag ansvaret för forskarutbildningen i kulturgeografi och handledde doktorander samt var sedan 2009 med i ledningsgruppen för den nystartade forskarskolan för regionalt samhällsbyggande. Att jag då gick ner till 5%

undervisning motiverade jag med att Bertil Lundberg ungefär samtidigt blev deltidspensionär med inriktning på främst undervisning. Tillsammans svarade vi för 50% undervisning och 50% forskning/forskningsadministration. Det är min bestämda uppfattning att även professorer ska ha en betydande andel under- visning på grundutbildningen. När jag var ämnesföreträdare fick inga tillsvidareanställda disputerade välja bort mer än 50% undervisning, undantag om det gick att periodisera undervisning och forskning över en längre tidsperiod.

Ett intressant minne med anknytning till undervisning och nära kontakt med studenter har jag från 1970-talets slut när Bertil och jag tillsamman med studenter tillbringade många timmar per vecka med att spela pingis på arbetstid, som i princip då innebar heltid undervisning. Detta skedde vid kapputrymmet i

anslutning till miljöcaféet (nuvarande Gläntan). Städerskorna var speciellt bekymrade för detta och kollade ofta vilka sulor vi hade på skorna. Nära olyckfall många gånger vill jag minnas och att vi hade mycket arbete att ta igen på helgerna. Idag är det sällan som man möter studenter i korridoren. Nu sitter Bertil och jag tämligen lugna framför våra datorer i 12A 429 där vi tillbringar lite pensionärstid.

I detta sammanhang vill jag också nämna de mera omfattande undervisnings- insatserna som det innebär att vara handledare inom forskarutbildningen, och dessutom kanske speciellt krävande, allvarliga och berikande uppgifterna undervisningsmässigt. Min första doktorand (som huvudhandledare) Berit K Svanqvist fick jag som ”gåva” (övertagande) från Lennart Andersson när jag blev befordrad till docent. Berit disputerade 2000 på en avhandling med titeln

”Naturumgänge ur ett individperspektiv”. Sen kom Krister Persson som disputerade 1999 med avhandlingen ”Makt och lokal utveckling”, Kristina Lejonhud disputerade 2003 på avhandlingen ”Indian Village in Transformation:

A longitudinal Study of Three Villages in Uttar Pradesh” och Stefan Bösch som lade fram sin licentiatuppsats 2008 med titeln ”The Tragedy of Ordinarity.

Cultural Constraints on Sustainable Development Based on Public Transport”.

Som biträdande handledare till Sune Berger som var huvudhandledare hjälpte jag till i slutfasen av avhandlingsskrivandet för Hans Olof Gottfridsson som 2007 disputerade på avhandlingen “Färdmedelsvalets komplexa förutsättningar.

En studie av arbetspendling i småbarnshushåll med Kils kommun som exempel” och Svante Karlsson som också disputerade 2007 på avhandlingen

”Att äga rum. En undersökning av skogsägande och lokal utveckling i tre värmländska församlingar”. Det var mycket stimulerande och trevligt att få jobba så nära Sune med konkret undervisning/handledning. Det blir sammantaget en brokig skara avhandlingsteman och jag vill här referera till min egen forskarutbildning där Lennart Andersson var handledare. Lennart visste väl egentligen inte så mycket om glesbygdsforskning, men var en fantastiskt bra handledare. Han var vad jag brukar kalla en ”strategisk” eller ”analytisk”

handledare. Jag tror det var inspiration från Lennart som gjorde att jag trots allt lyckades hjälpa mina doktorander fram till disputationsmålet. Nu är jag biträdande handledare för Camilla Berglund som i sin avhandling fokuserar på den värmländska glesbygden, så nu är jag åter på ”hemmaplan”. En intressant jämförelse vill jag här förmedla, som visar hur förutsättningarna för doktorandstudier har förändrats över åren. När jag var doktorand 1981-86 var ekonomin synnerligen ansträngd och jag minns att jag själv fick betala översättningen av ”summaryn” i avhandlingen. Det fanns helt enkelt inte pengar, vilket idag känns helt orimligt, när doktorander nästan förutsätts kunna åka på årliga konferenser utomlands.

I samband med reflexioner kring forskarutbildning känns det viktigt att nämna något om disputationer. Jag har under årens lopp deltagit i en hel del disputationer och ofta varit ledamot i betygsnämnder. Att rapporteringar från betygsnämndsmöten närmast är obefintliga eller i alla fall synnerligen sällsynta vill jag dock här kompensera med att redovisa några minnen. Vanligtvis ingår i betygsnämnder ofta en representant för ett annat ämne. Dessa andra

ämnesrepresentanter har oftast varit de mest kritiska i diskussionerna och har ofta velat markera metodfrågors stora betydelse. Att försöka sammanfatta vad som är viktigt som ”ribba” är omöjligt eftersom avhandlingar skiljer sig åt en hel del. Det som däremot oftast kommer upp i diskussionerna är detta med transparens. Om Du inte kan visa i Din text hur Du har gått tillväga i Din forskning är Du illa ute. Sammantagen erfarenhet är att dessa diskussioner ofta är mer intressanta än själva disputationen och jag tycker det är synd att dessa diskussioner inte kommer ut i offentligheten. Vad gäller kvalitetsdiskussionen tycker jag det är synd att det förekommer diskussioner kring vilka avhandlingar som är bra, eller som kanske skulle varit underkända. Jag minns särskilt tydligt en kommentar från en kollega, som dessutom inte deltog vid disputationen, gällande en av mina doktorander, att det var skönt att avhandlingen gick igenom. Jag vet att jag alltid har försökt att inte värdera mina egna doktoranders arbeten mot varandra – är man godkänd på en avhandling är man godkänd och har passerat ribban. Punkt slut!

Exkursioner och resor

Den första resan utomlands av kontaktforskningskaraktär som avdelningen genomförde var inom turismområdet. Resan ägde rum 1988 och gick till England (Leeds/Bradford) och Skottland (Edinburgh). Det var första gången vi på allvar prövade våra vingar i främmande miljö. Jag minns att vi var mycket nöjda efter det att vi hade genomfört våra presentationer på engelska. Vi gladdes år varandras prestationer och livet lekte.

Exkursioner är nog de företeelser som jag tyckt bäst om i karriären. Känslan av att vara ute i verkligheten och att uppleva samhället tillsammans med stu- denter har varit mycket givande. Jag har mått särskilt bra ute i fält och har alltid efterstävat att få in exkursioner i undervisningen. Till en början genomförde jag exkursioner i närmiljö och i Värmland för att sen arbeta mig utåt i Världen.

Under 1970- och 1980-talen genomförde jag vad jag kan minnas två exkursioner till Norge, tre till Danmark och en till Finland. Med grundkursen Regionplanering åkte jag till London 1991 och träffade Bill Mead vid University College London som följde med oss bland annat till Docklands och Milton Keynes.

Åren 1992, 1994 och 1995 besökte jag tillsammans med kollegor och/eller D-studenter (kursen Regional utveckling och planering) USA och Indiana University med Vincent P Miller som värd. Detta var resultatet av kontakter inom forskargruppen PIMA (Planning Issues in Marginal Areas) som Lage Wahlström (Kulturgeografiska institutionen vid Göteborgs universitet) och jag hade etablerat vid resa till USA 1988 med besök vid Augustana College (min första föreläsning på engelska) och Indiana University of Pennsylvania. År 1994 deltog doktoranden Leif Kåpe och jag i IGU:s mellanårskonferens i Prag med temat ”Environment and Quality of Life in Central Europe”. I anslutning till ett PIMA-möte 1995 i Indiana reste jag tillsammans med doktoranderna Leif Kåpe och Kristina Lejonhud till San Fransisco och University of California, Berkeley

och träffade James J Parsons, som tog oss med på en rundtur i närområdet. En exkursion och kontaktforskningsresa genomförde jag tillsammans med min doktorand Berit K Svanqvist 1996 till USA och Illinois, Augustana College och träffade Charles Mahaffey och till University of Urbana-Champaign där Berit presenterade sin forskningsdesign och träffade Daniel Williams som blev betydelsefull som stöd i det fortsatta avhandlingsarbetet.

Avdelningens första kontaktforskningsresa till England/Skottland. På bilden: Lars Aronsson, Gabriel Bladh, Thomas Blom och Sven-Erik Karlsson

Fotograf: Gerhard Gustafsson 1988

Exkursion till USA ägde också rum 1997 då jag tillsammans med D-studenter i kulturgeografi/geografi för första gången besökte ett av mina favoritstudie- områden Ostmarks-regionen i Meeker county i Minnesota, dit östmarksbor hade emigrerat under slutet av 1800-talet. Där ingick också besök i Minne- apolis/St Paul med guidning av Roger Miller vid Minnesota University. En liknande exkursion genomfördes 2007 med doktorander i kulturgeografi.

Ytterligare resor till Ostmarks-regionen genomförde jag i anslutning till forskningsarbete 1998 (”Sabbatical”), 2002 (i samband med deltagande i Värmlands-delegation till Minneapolis/St Paul), 2003, 2010 och 2012.

Londonexkursion med studenter på grundkursen ”Regionplanering”. Bill Mead guidar oss runt i centrala London och i Milton Keynes

Fotografer: Atle och Elisabeth Myrer 1991

Till Irland åkte jag med C- och D-studenter i kulturgeografi/geografi 1998, också som en följd av PIMA-samarbetet och träffade bland andra Micheál Ó Cinnéide och Seamus Grimes vid University College Galway. Jag minns också att jag tillsammans med Martin Gren anordnade en exkursion till Lund och Köpenhamn 2000 för studenter i geografi. Speciellt minns jag att jag hade det stora nöjet att få uppträda med ”Oh Carol” på nattklubb i Nyhavn. Detta var något som nu äntligen blev av. Under 1960-talet var det nära att det popband som jag då spelade i skulle ha gjort en spelning där. Exkursionen till Degerfors, tillsammans med Lena Grip och Mekonnen Tesfahuney med studenter på nya samhällsplanerarprogrammet 2009, var en rolig och intressant upplevelse att åter knyta kontakter med mina gamla arbetsplatser vid Degerfors kommun och Degerfors Järnverk.

Besök på Indiana University of Pennsylvania av Karlstads-delegation 1992. På bilden:

rektor Lawrence K Pettit, Leif Kåpe, Jonas Wirén, Kristina Lejonhud, Thomas Blom, Elisabeth Lipcsey, Gerhard Gustafsson, Jens Gustavsson, Jens Askling, Berit K Svanqvist, Karl Ivar Vålvik och Vincent P Miller

Fotograf: okänd

Reportage i tidning kring samarbete mellan Karaoke-framträdande i Japan av Högskolan i Karlstad och Indiana Univer- Gerhard Gustafsson

sity of Pennsylvania. På bilden: Vincent P Fotograf: Alf Sundin 1999 Miller, rektor Lawrence K Pettit och

Gerhard Gustafsson

Källa: The Indiana Gazette. Wednesday October 28, 1992

Exkursion till Pittsburgh.”Monongahela river” I bakgrunden. På bilden: Elisabeth Brandin, Ann-Marie Wadell och Charlotte Molin

Fotograf: Gerhard Gustafsson 1994

Exkursion till Harpers Ferry. Solnedgång med ”Shenondoah river” i bakgrunden. På bilden:

studenter från Högskolan i Karlstad och studenter och kollegor från Indiana University of Pennsylvania, bl a exkursionsledaren Vincent P Miller i mitten

Fotograf: Gerhard Gustafsson 1994

Exkursion i Berkeleys omgivningar. På bilden: Gerhard Gustafsson, James J Parsons och Leif Kåpe

Fotograf: Kristina Lejonhud 1995

Exkursion till ”Cliffs of Moher” på Irland. På bilden: Svante Karlsson, Sven-Erik Karlsson, Lars Aronsson och studenter

Fotograf: Gerhard Gustafsson 1998

Som ett resultat av mitt avhandlingsarbete i Östmark i norra Värmland har jag genomfört ett 20-tal exkursioner till Östmark och Torsby kommun med grundkursstudenter i kulturgeografi under 1980-, 1990- och 2000-talen plus vid de nationella geografdagarna i Karlstad 1987. I närmiljön har jag under årens lopp genomfört minst trettio stadsexkursioner/-vandringar för grundkurs- studenter på temat människa-miljö, vilken även genomförts för de nationella geografdagarna 2001 och svenskt möte med IGU:s ”Comission on Marginal Regions” några år senare.

Jag var också organisatör och ledare för resor inom PIMA-samarbetet som innebar resor till USA 1990 (exkursion till Indiana och Boone, men först del- tagande i AAG:s (Association of American geographers) årliga möte i Toronto där vi hade tre PIMA-sessioner), 1992 (i Boone tillsammans med ”Commission on Changing Rural Systems” och ”Highlands and High Latitude Zones” med efterförljande deltagande i IGU:s kongress i Washington) och 1995 i Indiana samt på Irland 1991. Inom PIMA-samarbetet ledde jag också exkursioner i Värmland i samband med PIMA-möten 1989 och 1997. Vid det sista mötet i Skottland deltog jag inte. Likaså var jag initiativtagare och ledare för resorna till Indien och samarbete med Rana P B Singh vid Banaras Hindu University vilka genomfördes 1991, 1994, 1996, 1999, 2001 och 2007. Dessa verksamheter finns väl dokumenterade i olika sammanhang (bland annat delvis i denna skrift) varför jag nöjer mig med denna information här. De senaste åren har jag deltagit i de nordiska geografmötena i Åbo 2009 och Roskilde 2011 (jag organiserade denna resa tillsammans med Gabriel Bladh som också deltog tillsammans med Lars Aronsson och doktoranderna Camilla Berglund, Ida Grundel och Leena Hagsmo).

Administration kring avdelningen

Här tänkte jag först nämna något utifrån min position som ämnesföreträdare 1976-1995. Arbetsuppgifterna var omfattande - i princip ansvar för allt som hände på avdelningen. I början var avdelningen liten. Det var Lennart Andersson som var rektor för högskolan, det var Bertil Lundberg som prefekt för Institutionen för samhällsvetenskap, det var jag som var ämnesföreträdare för kulturgeografi och vi hade en ämnessekreterare, Margareta Blomberg 1977 då Högskolan i Karlstad formellt bildades. På den tiden hade vi som kultur- geografer koll på hela högskolan. Intressant att minnas är att arbetsbelastningen inte var så stor och att det till och med fanns tid för utskrift av manus för vår ämnessekreterare. Detta var innan datorernas tid. Jag minns att när jag planerade kursutbudet så tejpade jag ihop liggande A4-papper och förde in alla scheman och undervisningspass för en hel termin i taget. Detta var överskådligt och bra, men det fungerade eftersom vi bara hade ca 5-6 kurser att ta ansvar för. Vi hade få studenter som läste upp till C-nivån och så småningom blev det läge för en utveckling och jag minns särskilt hur vi försökte få till utbildningar så att kulturgeografi skulle få flera ben att stå på. Jag vill också nämna här att så småningom hjälpte Thomas Blom mig på ett utmärkt sätt med en del

administrativa uppgifter såsom ekonomi och datorteknik för min roll som ämnesföreträdare.

Först satsade vi på geografi för lärarutbildningen (mitten av 1980-talet), sen kom tursimutbildningarna (slutet av 1980-talet) och GIS-utbildningarna (början av 1990-talet). Det finns många minnen från dessa satsningar varav bara ett fåtal kan nämnas här. När vi startade geografikurserna minns jag att Lennart Andersson jobbade med detta på högsta nivån, men dåvarande utbildnings- ledaren var skeptisk till detta. Till slut fick vi gehör för denna satsning och geografi kunde läsas som fritt valt ämne inom ämneslärarutbildningen. En viktig förutsättning för att starta dessa kurser var att vi hade Jacob Norman (naturgeografi) inom lärarutbildningen och Monika Nordenström (miljö- vetenskap) för att få till den naturgeografiska kompetensen. Detta gav underlag för att så småningom bilda ett geografiblock personalmässigt. Under de följande åren arbetade vi hårt för att utveckla ett integrerat geografiämne. Vi kallade till och med ett tag alla kurser för geografikurser, men med olika inriktningar. Idag är det främst Gabriel Bladh som driver denna utveckling framåt, som också innebär satsning på forskarutbildning för lärare i geografi. Hans Olof Gottfridsson och Nina Christenson finns också med som viktiga resurspersoner i denna satsning.

När turismkurserna startades var det en livlig diskussion i huset huruvida en högskola skulle syssla med dylika kurser. Utlösande faktorn för denna satsning var att Lennart Andersson hade blivit uppvaktad av studenter på kulturvetar- linjen som ville ha en mera praktiskt inriktad utbildning. Trycket från regionen var också stort att vi skulle starta turismutbildning. Jag minns speciellt att vi vid denna tidpunkt hade bjudit hit Olof Wärneryd från Lunds universitet att föreläsa om turism. Så småningom bestämde vi oss för att starta en turism- utbildning med ett kritiskt anslag och med en natur- och kulturprofil. Den första kursen blev en specialkurs för kulturvetarna, där jag var kursledare.

Daniel Edelbring utsågs till den först ansvarige att utveckla turismutbildningen men försvann efter ett tag ut i samhället som turismentreprenör. Idag är det Cecilia Möller som är programledare, men stort ansvar ligger också på Lotta Braunerhielm och Mats Nilsson.

Vad gäller GIS-utbildningen hade denna vuxit fram inom ramen för projektet ”Natur- och kulturlandskap i förändring” vari Elisabeth Lipcsey arbetade med GIS-appliceringar med stöd i ett kontaktforskningsprojekt. Den första kursen i GIS hölls inom Gruppen för regionalvetenskaplig forskning (GRF) med hjälp av Åke Sivertun från Linköpings universitet. Jan Swantesson, Rolf Nyberg och Gerhard Bax medverkade också i uppstarten av denna verksamhet. Jag minns att i början deltog Jan Swantesson och jag i regionala möten med externa intressenter och speciellt minns jag ett möte (1991) med utbildningsansvariga på högsta nivå, Bo Hidén och Lennart Andersson som då var rektor. Vid mötet framkom att det fanns en möjlighet att starta upp GIS- ingenjörsprogrammet eftersom ett byggingenjörsprogram hade få studenter och skulle ställas in. Vi upplevde detta som lite tidigt, men programmet startades upp. Så småningom utvecklades också i denna miljö ett mät- och kartteknikerprogam. Idag är det främst Kristina Eresund som driver på och

samordnar denna utbildning, men Jan-Olof Andersson och Uliana Danila är också viktiga personer inför framtiden.

Nu hade avdelningen tre ben att stå på. Samhällsplanerar-programmet startades upp långt efter min ämnesföreträdarperiod och utgör, skulle jag vilja säga, det fjärde benet som borde göra att avdelningen nu står stadigare än tidigare. Här var andra aktörer inblandade. Gabriel Bladh skrev det första förslaget. Senare kom Sune Berger, Lotta Braunerhielm och Lena Grip in i arbetet. Det var Lotta som drev på i utvecklingsfasen för det andra förslaget, men Lena som tog över som programledare i implementeringsfasen. Nu finns det fyra starka ben att stå på men hur är det med kroppen? Kroppen utgörs som jag ser det av de personer som finns på avdelningen, vilka till övervägande del är kulturgeografer eller geografer om man så vill. Om det här rör sig om en

”body without organs” överlåter jag åt andra att utreda eller filosofera kring.

Det som förenar är ett stort intresse för geografi och rumslig vetenskap. Om jag fullföljer metaforen kan man kanske säga att kroppen dessutom kan ha en hög svansföring (svans = forskarutbildningen) om man ser till att vi har utexami- nerat 22 doktorer och 4 licentiater i kulturgeografi sedan begynnelsen. Om man skulle tillägga något om avdelningsbyggandet är det intressant att natur- geograferna och GIS-personalen lämnade avdelningen för att bilda egen avdelning under tidsperioden 1997-2007. Jag har många minnen kring dessa förändringar, men eftersom jag inte varit i ledande roll under denna tidsperiod avstår jag från att kommentera denna händelse. Jag överlåter dessa förändringar till att muntligen traderas i den mån det är nödvändigt.

Jag fick också möjligheten att hoppa in som vikarierande prefekt i två månader 2011. Jag märkte då hur jag fick fart på kroppen och sinnet, vilket fick mig att minnas hur det var när jag var både ämnesföreträdare och ansvarig för forskargruppen GRF 1995, när jag slutade som ämnesföreträdare. Min fru kände också igen mina förändrade karaktärsdrag från den tiden: ögonen stirrade rakt fram och jag var i det närmaste okontaktbar. Vi var båda lättade när uppdraget upphörde.

Organisatoriskt tillhörde vi Kulturgeografiska institutionen vid Göteborgs universitet (Universitetsfilial) när jag var student och universitetsadjunkt fram till 1977, då vi blev egen högskola. Jag minns att jag en gång i månaden åkte på institutionsstyrelsemöte i Göteborg 1976 då jag fick ta på mig ämnesansvaret.

När vi blev egen högskola ingick vi i en flerämnesinstitution, Institutionen för samhällsvetenskap, som innebar många planeringsmöten. Jag minns speciellt när Karl-Erik Sammeli var prefekt under 1980-talet att vi åkte på många London-resor med konferens på båten och mera avslappnad tillvaro i London.

Det blev lika billigt som att ta in på konferenshotell i Värmland och dessutom mycket trevligare. Jag lärde känna London mera detaljerat under dessa resor.

När vi fick universitetsstatus blev ”geografiblocket” egen avdelning under en gemensam fakultet för universitetet, som dock senare ändrades till två, sedan fyra, till idag två fakulteter igen. ”Ämnesblockets” ledning har förändrats från ämnesföreträdare, över studierektor, över prefekt till att nu 2013 vara lite utspridd med nya roller och flera ämnesföreträdare och tjänsteplanerare.

Ämnesblocket ingå nu i Institutionen för geografi, medier och kommunikation.

Jubileumsföreläsningar i samband med geografiavdelningens 20-årsjubileum. På bilden:

Olof Wärneryd, Lennart Andersson, Sune Berger och Reinhold Castensson Fotograf: Thomas Blom 1990

Geografiavdelningens 20-årsjubileum. På bilden: Lage Wahlström, Monika Nordenström och Reinhold Castensson

Fotograf: Thomas Blom 1990

Geografiavdelningens 20-årsjubileum. På bilden: Lennart Andersson, Anders Närman och Bengt Dahlgren. På bordet ligger jubileumsrapporten som kommit direkt från tryckeriet Fotograf: Thomas Blom 1990

Geografiavdelningens 20-årsjubileum. På bilden: Jubileumsorkestern bestående av Bertil Lundberg, Reinhold Castensson och Gerhard Gustafsson

Fotograf: Thomas Blom 1990

Beträffande avdelningsbyggandet lokalmässigt låg verksamheten från början utspridd på dels Universitetsfilialens kulturgeografi på Kungsgatan vid torget, dels geografi inom lärarutbildningen vid Lärarhögskolan i Karlstad i stadsdelen Marieberg. Verksamheten i Kronoparken startade 1974 i hus 3A, plan 3 för ett senare avancera uppåt till plan 5, där vi försökte samla ihop ”geografiblocket”.

Så småningom växte verksamheten kraftigt och hela högskolan hade stora lokalproblem. År 1995 tvingades några av oss flytta ut till Saxofongatan. Jag själv slutade som ämnesföreträdare då, men var lokal forskningsledare för Gruppen för regionalvetenskaplig forskning (GRF) – se nedan. Jag minns att ingen ville flytta så därför i min ”stönighet” flyttade jag med ut till ”Sax”. Jag hade lärt mig av Lennart Andersson som i början av 1990-talet tvingades föregå med gott exempel och flytta med hela centrala förvaltningen till Örsholmen eftersom inga andra avdelningar ville flytta. Många tyckte att jag som forskningsledare borde sitta i huset. Saxofongatan blev ett begrepp med några seniorer, i princip alla doktorander i kulturgeografi och nationalekonomi samlade inom GRF, fredagsfika och rum för gästlärare att sova över i (framför allt alla indier som vi hade besök av). Här finns många minnen relaterade till de personer som tillbringade mycket tid på ”Sax”: Lennart Andersson, Elisabeth Brandin, Leif Kåpe, Kristina Lejonhud och Berit K Svankvist. Martin Gren, Elisabeth Lipscey, Katarina Schough och Lennart Stenman tillbringade också något tid på Saxofongatan. ”Så här bra doktorandmiljö kommer aldrig mer att erbjudas”, hävdade Lennart när någon klagade. Jag satt själv kvar på ”Sax” till 1996 medan doktoranderna och Lennart satt kvar ytterligare några år, varefter de tvingades in i huset igen eftersom universitetet ville avyttra lokalerna på

”Sax”. Avdelningen flyttade 2008 ned till bottenplan i hus 3A där vi för första gången fick ändamålsmässiga lokaler och som jag ser det i skrivande stund den bästa miljön vi någonsin haft att verka i. Idag sitter jag i ett hörn i ett rum utan anspråk på annat än att få luft att andas.

Den ekonomiska situationen var annorlunda vid slutet av 1980-talet jämfört med idag. Vi hade inga större ekonomiska resurser till resor och material/

materiel. Jag minns speciellt ett tillfälle, som en liten referens, att när jag gick till medelstilldelningsansvarig på plan 5 och bad om att få åka till USA 1987 (jag hade fått pengar till att ta hit en amerikansk kollega som dock inte kunde komma hit) så reagerade han med ungefär dessa ord ”det är väldigt vad alla nu ska ut och åka”. Personen i fråga tillstyrkte, men jag minns att jag kände mig inte särskilt uppmuntrad att åka efter vårt möte. När man sen ser vad denna resa resulterade i, bland annat PIMA-samarbetet som startade i och med denna resa, är det svårt att förstå denna skepsis idag. De ekonomiska tiderna var tuffa i slutet av 1980-talet och jag minns när vi köpte våra första datorer (Mac Intosh –

”512:an och plus”) 1988 skedde detta med hjälp av övertimmar på ett synnerligen informellt sätt. Detta var dock viktigt pionjärarbete och vem vet hur utvecklingen hade blivit om vi inte trixat en del för den goda sakens skull.

Jag vill också här nämna något om Erling Anderssons ekonomiska donation och bibliotek som testamenterades till kulturgeograferna i Karlstad i samband med Erlings bortgång 1989. Donationen innebar att avkastningen på fonderade medel skulle vart annat år gå till litteraturinköp och vart annat år finansiera