Inledning
Att jag kom till Indien och den heliga staden Banaras, eller Varanasi som är ett annat namn på staden, beror på en rad omständigheter. En viktig faktor var att Hans Lödén (statskunskap) en dag 1989 gav mig ett litet PM med den handskriva noteringen: Detta är vad vår vän Rana håller på med för tillfället. I september samma år skickade jag en formell inbjudan till Rana P B Singh att besöka Högskolan i Karlstad i december 1989, vilket också skedde, och på den vägen är det. Min första resa till Indien skedde 1991 tillsamman med en grupp lärare och studenter från högskolan. Från geografiämnet var det Karl Ivar Vålvik och Kristina Jansson(senare Lejonhud) som tillsammans med Rana P B Singh kom att bilda forskningsteamet ”Chamaon team” som syftar till namnet på ett bykluster i Banaras utkant. Det sätt som vi blivit mottagna på av Rana P B Singh och hans familj har gjort att vi alltid känt oss hemma i det främmande landet. Ranas fru Usha har bjudit på mat och stickat ”pull overs” till mig på ett sätt som gjort att jag känt stor tacksamhet och värme komma mot mig under mina besök i Banaras. Sex resor till Indien har det blivit för min del i skrivande stund. Jag hoppas på ytterligare resor i framtiden. Tillsammans med Rana P B Singh och Kristina Lejonhud har jag också deltagit i utvecklingsgeografiska konferenser på SIDA-Sandö 1997 och i Vasa (Vasa universitet) i Finland 1999, vilket varit mycket stimulerande. Denna erfarenhet och arbetet i forsknings-teamet är helt klart det mest spännande och givande jag fått vara med om i min karriär. Indien-erfarenheterna som jag fått under årens lopp ligger mig helt klart mycket varmt om hjärtat. Speciellt kul är det att Kristina Lejonhud disputerade på avhandlingen ”Indian Village in Transformation: A Longitudinal Study of Three Villages in Uttar Pradesh” 2003. Denna avhandling utgör ett synnerligen viktigt tidsdokument att användas för att kunna förstå den omvandling som nu sker på den indiska landsbygden.
Indiensamarbetet vid högskolan/universitetet (avtal mellan Banaras Hindu University och Karlstad University skrevs under 1987) har skett på mycket informell och ideell basis. Resorna till Indien har genomförts med mycket små medel och utan traktamenten. Vi som varit aktiva här: Marc Katz, Inga-Lill och PO Fjällsby, Kjell Härenstam m fl, har lagt ner mycket ideellt arbete för att ta emot våra gäster från Indien med boende, mat och diverse service.
Firande av Rana P B Singhs födelsedag när han besökte Karlstad för första gången. På bilden: Jag Swantesson, Kjell Härenstam, Lennart Stenman, Thomas Blom, Gabriel Bladh, Berit Svanqvist och karl Ivar Vålvik (OBS! eget fikarum på ämnesexpeditionen)
Fotograf: Gerhard Gustafsson 1989
Firande av Rana P B Singhs födelsedag när han besökte Karlstad för första gången. På bilden: Hans Lödén och Rana P B Singh
Fotograf: Gerhard Gustafsson 1989
Rana P B Singh föreläser för första gången i Karlstad Fotograf: Gerhard Gustafsson 1989
Jag minns hur framför allt Marc Katz och jag många gånger under årens lopp löst boendefrågan på olika sätt och släpat runt TV, sängkläder och annan utrustning som vi haft i förråd i källaren, till olika lägenheter i Kronoparken.
Det är synd att ledningen för högskolan/universitetet, trots många påstöt-ningar, aldrig lyckats få till detta med övernattningslägenheter för gäster. Här skulle många minnen, både i Indien och i Sverige, kunna tas fram, men jag nöjer mig här med att redovisa mina första intryck av Indien som jag fick 1991.
Dessutom redovisas kortfattat innehållet i de studentuppsatser som jag handlett under åren, författande av studenter som genomfört fältarbete i Indien.
De första intrycken av Indien 1991
(tankar nedskrivna för hand med blyerts på papper i block i Indien med start 1991-11-29)
Inledning
Vi möts som kungar eller segrare när vi kommer till Varanasis flygplats.
Blomstergirlander och kramar från vänner och kollegor. Ett kaos möter oss dock när vi lämnar flygplatsen i nattmörkret. Trots mörkret syns ett komplicerat landskap skymta förbi vårt transportfordon. Människor arbetar med hantverk, lagar mat, köpslår eller gör ingenting. Allt mot en bakgrund av smutsiga, trasiga och fula hus. På gatorna möts människor och djur i ett myller som skulle få idkare av trafikseparering att blekna. Här råder en annan ordning än den som är vanlig där hemma. Nu har man äntligen kommit till den heliga staden Banaras
vid den heliga floden Ganges. Här skall förmedlas några intryck från en vistelse med studier av byutveckling och stadsstudier i Banaras-regionen. Observeras bör att det är den västerländske betraktaren som inledningsvis redovisat sina ofriserade iakttagelser. Ambitionen är dock att i denna text försöka tränga sig ur den kulturella tvångströjan mot ett gränsöverskridande där både den svenska och indiska kulturen kan betraktas med distans och ödmjukhet.
Vilka är då de bestående intrycken från vistelsen? Dessa kan indelas efter olika temaområden: visuellt landskap, estetik-etik, sociokulturella aspekter och livskvalitet – livsfilosofi – utveckling.
”Chamaon team” besöker den indiska byn Chamaon Gram Sabha för första gången.
På bilden: Kristina Jansson, Gerhard Gustafsson, Narendra Pratap Singh och Karl Ivar Vålvik
Fotograf: Rana P B Singh 1991
Visuellt landskap
Intryck från det visuella landskapet har inhämtats från promenader, cykel- eller motorrickshawturer och bilturer. De inledningsvis presenterade intrycken från stadsmiljön i nattmörkret blir bestående efter flera dagars vistelse i stads-landskapet – tydligheten tilltar dock. Det är otroligt att se den differentierade gatubilden som innehåller primär-, sekundär- och tertiärnäringar, eller för att tydliggöra: djurhållning, industri och servicefunktioner. Säkerligen finns de flesta av Indiens näringar på ett eller annat sätt representerade i stadslandskapet.
Småskaligheter, både i hus och aktiviteter tillsammans med många människor förklarar en del. På landet, här representerat av byn Chamaon Gram Sabha
(CGS), är också landskapet differentierat. Differentieringen förstärks av att vi nu är inne i mellanväxtperioden med grönsaksodling (de andra perioderna är veteodling och risodling) som via de olika grödorna ger en varierad landskapbild. De andra faktorerna är de små åkerlapparna och horisont-brytningar med träddungar. Här upplevs ett renare, enklare och till synes mera lättförståeligt landskap – sammanhang. Men är det så? Helt klart är att luften känns frisk ute i CGS och lätt att andas. När vi på kvällarna återvänder i motorcykelrickshaw till vårt hotell vid Ganges möts vi varje kväll av en svårandad luft blandad med gaser från summan av det samtida Indiens samtliga näringars utandning – på en gång. Kontrasterna mellan Sverige och Banaras är mycket stora för stadslandskapet, medan landsbygdens landskap framstår som mera likt vissa typer av värmländska landskap.
Gatubild från Varanasi. På bilden: Rana P B Singh och okänd lärare från Göteborgs universitet
Fotograf: Gerhard Gustafsson 1991
Estetik-etik
Någon sade mig att estetiken betyder mycket i Indien. Jag har funderat mycket på detta under mina dagar i Indien. Vad låg i detta uttalande? Var det människorna eller de enskilda fysiska tingen, eller det samlade landskapet som utgjorde estetiken? Jag har studerat förfallande byggnader, letat i kodyngan på gatorna, sett förbi urinerade indier (och för all del även en del svenskar – en oförglömlig känsla) på gatorna. Min estetik fann jag hos den indiska kvinnan.
Hennes sätt att röra sig (hon tämligen flyter fram på gatan eller på åkerfälten),
hennes kläder (en färgharmoni och tillpassad följdsamhet som saknar motstycke i vårt land) och hennes till synes ointagliga oberördhet (hon ser ej åt västerlänningar – speciellt inte åt stirrande svenska medelålders män). Men hur hänger detta ihop med den roll kvinnan har/får som social varelse? I denna kultur tycks kvinnan ha en roll som barnafödare och hemarbetande. De flesta kvinnor gifts in i ett äktenskap med dessa huvudsakliga arbetsuppgifter. Kvinna som kuvad eller estetisk kvalitet passar bättre in i vårt västerländska samhälle – det är kanske därför som denna upplevelse blir som den blir. Estetiken kanske hellre lever i kodyngan eller i de förfallande husen. Kontrasterna blir svåra att bemästra om vi jämför med Sverige. I Sverige vårdar vi byggnader på ett helt annat sätt. Kodyngan, och i Sverige senast hästdyngan, försvann från gatubilden på 1950-talet. Med en västerländsk utgångspunkt skulle man kunna säga att vi i Sverige vårdar byggnader medan man i Indien vårdar människor.
Men för att lyfta diskussionen över den deltagande observatörens nivå, är det ju helt klart att upplevelser av estetiska kvaliteter är starkt kulturberoende. Hur skulle en Banarasbo t ex uppleva torget, Drottninggatan eller Bergvik i Karlstad? Upplevelserna skulle kanske bli de omvända. Vårt stadslandskap skulle kanske upplevas som livlöst och tråkigt sterilt. Indiern kanske inte upplever estetiken som en landskapkvalitet. Min reflektion kring de medhavda dia-bilderna belyser detta. Efter att ha vistats i Banaras ca 10 dagar framstår mina hopplockade landskapbilder från Sverige som tämligen livlösa, homogena och intetsägande – hur kan det komma sig? Vid de första intrycken av Banaras stadsmiljö framstår bara ett gytter, men efter en tids vistelse börjar en viss ordning kunna skönjas. Alla människor tycks ha en funktion och det materiella kretsloppet är sinnrikt med direkt avfallsdeponering på gatan, där djur och människor tar till vara efter olika behov. Jag såg bara vid något tillfälle en person, lik våra kommunalarbetare, som samlade ihop skräp på gatorna (det som blev över), låt vara att vi har en soptipp vid mynningen av floden Assi vid vårt hotell. Estetiken lever troligen även för indiern men med andra dimensioner än för observatören utifrån.
Etiska förhållningssätt då? Vad är rätt eller fel? Hur legitimerar man sin samhällsstruktur? Religionen tycks för en ”outsider” styra det mesta av livet i byn. Men för en måttligt intresserad religionsokunnig blir frågan kring moraletik och symbolhandling central. Indiern spenderar enorma belopp på giftermål.
Som exempel kan nämnas att ett vanligt musiksällskap som brukar uppträda under bröllopsnatten kostar ca 4 000 rupier, vilket väl motsvarar en universitetsprofessors månadslön. Offer till gudar och präster motsvaras också av en stor utgiftspost. Men vad innebär symbolhandlingarna i relation till en djupare religiös uppfattning? Vid en betraktelse av det svenska samhället framstår eller framhåller vi ofta våra symbolhandlingar som av tradition tvingande, inte representerande en djupare kristen trosbekänning. Troligtvis är detta viktigt. Det intressanta är att det ju faktiskt kan vara så att samma sak gäller för många i det indiska samhället. Kännedom om detta är dock omöjligt att få utan djupare kanske ”kränkande” personliga intervjuer. Här kan således bara frågan väckas.
Socio-kulturella aspekter
Kastväsendet avskaffades i Indien officiellt 1950. Det har också framkommit vid studier av CGS att de ursprungliga sysselsättningarna som olika kaster haft nu förändrats kraftigt. Kastsystemet tycks dock leva vidare inom ett speciellt område – vid giftermål. Det tycks vara omöjligt att bryta denna djupt rotade socio-kulturella tradition, men varför ska den brytas? Frågan ställs av oss västerlänningar som sedan länge kämpat med att utjämna skillnader mellan individer och förmån för giftermål mellan prinsen och flickan av folket. I Sverige baseras många giftermål på den ”utbrutna” kategorin ”kärlek” som är den viktiga ingången i äktenskapet. I Indien baseras giftermål på kasttillhörighet och är ett arbete för fadern till flickan som utser och förhandlar med pojkens föräldrar (fadern). Ingången blir här annorlunda, men kategorin ”kärlek” är troligtvis inte utbruten på samma absoluta och individuella plan som i Sverige.
Sannolikheten för en långsiktig bestående god relation blir per definition säkerligen inte särskilt stort varierande mellan de båda kulturerna. Familjens olika roll som trygghetsskapande i Indien bidrar nog starkt till detta.
Ett annat område där kastsystemet fortfarande lever är när stöd för investeringar, som t ex väverimaskiner i CGS, kan erhållas. Då är det opportunt att tillhöra en lägre kast. Annars vill många kaster ”formellt” glömma sin kasttillhörighet, speciellt om man tillhör de lägre.
Livskvalitet – livsfilosofi – utveckling
Livskvalitet bör ses i relation till den historiskt framvuxna livsform som bildar basen för en viss livskvalitet. I detta avseende uppvisar olika livsformer olika livskvaliteter. Dessa kan relateras till olika behov hos människan, mera biologiskt inriktade (drifter) och mera kulturellt framvuxna. De biologiska behoven måste inom vissa gränsvärden vara uppfyllda för att människan skall känna behovstillfredsställelse. De kulturellt framvuxna behoven behöver dock per definition inte vara aktuella inom andra områden än där kulturen fött desamma. Att i detta avseende jämföra livskvalitet i Banaras och livskvalitet i Karlstad (Värmland) kan handla om att jämföra biologisk behovstillfreds-ställelse och skillnaderna skulle då inte bli så stora. Vid en jämförelse mellan kulturellt skapade behov framstår Karlstads (Värmlands) materiella konsumtion som mycket större än Banaras. Livskvalitetsmässigt är det dock långt ifrån självklart att livskvaliteten är bättre i Karlstad (Värmland) jämfört med Banaras.
Förs sedan resonemanget över på utvecklingsbegreppet så är det långt ifrån självklart att vare sig Banaras eller Karlstad (Värmland) behöver utvecklas.
Utvecklingstanken är västerländsk och vilar på en viss typ av livskvalitet.
Att förändringar ändock pågår i det indiska samhället märks tydligt i vårt CGS-område, där arbetskraften allt mer lockas av högre betalde sysselsättningar i staden, medan bönderna, med stöd i en jordbruksreform, står inför en mekanisering av jordbruket med allt vad det troligtvis kommer att medföra för de socio-kulturella förhållandena i byarna.
Begravning av en Sadu (helig man) i Varanasi Fotograf: Gerhard Gustafsson 1991
Begravning av en Sadu (helig man) i Varanasi. Kroppen förs ut i den heliga floden Ganges och sänks till botten, till skillnad från andra kroppar som vanligtvis bränns
Fotograf: Gerhard Gustafsson 1991
Slutkommenter 2013-01-15
Jag hade också antecknat något om vetenskap-ovetenskap. Rana Singhs syn på tro och vetenskap var intressant eftersom han inte gör någon distinktion dem emellan som vi är vana att göra i väst. Det samma gällde distinktionen mellan kvalitativ och kvantitativ forskning som också är starkt kulturbetingad. Speciellt var det intressant att se hur väl integrerade personerna i byn CGS var och hur de kunde räkna upp ett stort antal variabelvärden för de som bodde i byn. Jag minns att jag själv tänkte att jag inte ens vet hur många som bor på min gata hemma i Alster.
Ett annat område gällde natursyn. Jag noterade i anteckningarna att kyckling-slakt på gatan innebar att man först högg benen av kycklingarna, praktiskt för de kunde inte springa iväg. I byn CGS mötte vi barn som sparkade på hundvalpar och barn som bar en hundvalp i svansen. Dessa båda företeelser vittnade om en annan natursyn än vad vi lärt oss om i Sverige.
Uppsatser i kulturgeografi inom Indien-programmet 1992-2010
Här redovisas kortfattat innehållet i de uppsatser i kulturgeografi med Indien-empiri som jag handlett under årens lopp. Det är glädjande att konstatera att i princip samtliga som varit i Indien genomfört uppsatsarbetet. Undantag finns för den första tiden då en student fick jobb och aldrig fullföljde arbetet, en D-student gjorde aldrig klar sin uppsats, men levererade en C-uppsats året innan samt att de studenter som var i Indien hösten 2011, då vi hade problem med bland annat gruppdynamiken, ej i skrivande stund är klara med sina uppsatser.
En viktig förutsättning för studierna var iordningställandet av studiecentret Ganga Mahal 1995 där studenterna kan bo i en ”oasliknande” miljö med egen föreståndare som hjälper till med att organisera fältstudierna.
Chamaon Gram Sabha – Ett indiskt bykluster analyserat utifrån en relations- och beroendemodell
Kristina Jansson 1992
Arbetet bygger på en studie som Rana P B Singh genomfört tidigare (1977) i området. Gustafssons (1986) utvecklade relations- och beroendemodell för en lokal samhällsmiljö och för svenska glesbygdsförhållanden har använts.
”Studiens resultat visar bl a på att de beroendeförhållanden som tidigare fanns mellan invånarna i området i dag steg för steg ersätts av ett beroendeförhållande till omgivningen. Området blir allt mer en integrerad del av en större region p g a att relationer och beroenden till omgivningen stärks, dels ovanifrån genom beslut av myndigheter, dels underifrån genom de egna initiativen hos de egna invånarna i Chamaon Gram Sabha. De främsta förändringarna i området, som framkommit vid studierna av de olika ekonomiska verksamheterna, är kommersialiseringen av jordbruket och hantverket i området och att en allt större del av arbetskraften återfinns inom den tertiära sektorn.” (sid 48)
Turist i U-land – En studie av två turistgruppers resande och möten med lokalbefolkningen i Varanasi, Indien
Malin Carlsson och Mona Stensmar 1997
Studien visar att det är stora skillnader mellan turistgrupperna s k dollarturister och s k backpackers. De förra är lite äldre med hög inkoms, kommer med flyg, besöker sevärdheter relaterade till kultur, religion och historiska händelser, reser i staden genom guidade bussturer/privatbil med guide och har liten kontakt med lokalbefolkningen. Backpackers, som oftast är yngre, kommer däremot ofta till staden med tåg, besöker samma besöksmål som dollarturister men förflyttar sig i staden genom promenader eller med cykelricksha och får kontakt med lokalbefolkningen. ”Ett tydligt mönster som vi noterat i skillnaderna mellan dessa turistgrupper är att backpackerresenärerna reser för att uppleva och dollarturisterna reser mer för att se.” (sid 73) Lokalbefolkningens uppfattningar om de olika turisttyperna stämmer väl överens med hur de olika turisttyperna beskrivits i undersökningen. ”Några större sociokulturella effekter av turismen kunde varken lokalbefolkningen eller vi själva upptäcka. Till viss del har det skett en kommersialisering av kultur och religion t ex genom speciella tillställningar som enbart riktar sig till turisterna på de exklusiva hotellen. Några anser också att turisterna medför en mer västerländsk klädstil, speciellt bland ungdomar.” (sid 73)
Turismutveckling i Varanasi – En kultur- och turismgeografisk studie av turism ur ett utvecklingsperspektiv
Kristofer Andersson och Andreas Hofer 2002
Uppsatsen behandlade hur olika myndigheter och turistorganisationer ser på turismen i Varanasi och hur de vill utveckla den. Dessutom undersöktes hur olika utländska turister såg på situationen och hur de ansåg att en utveckling av näringen skulle kunna se ut. Resultatet pekar på att det inte finns någon egentlig turismplan för Varanasi och att man oroar sig för vad som ska hända med den gamla kulturmiljön kring de olika ”gaths” som finns längs floden Ganges om fler hotell och restaurangen byggs där. Det finns inga pengar till att bevara de gamla byggnaderna, vilket är synd eftersom detta område skulle kunna vara med på ”UNESCOs world heritage list”. De utländska turisterna å sin sida vill ha en renare miljö, fler toaletter, inte så mycket skräp på gatorna, bredare gator och bättre trafikdisciplin för en säkrare trafik. Turisterna pekar också på problem med dåligt underhåll av olika palats och tempel. Många turister är också beredda att betala för att besöka de gamla delarna av Varanasi, vilket skulle kunna bidra med restaureringen av t ex byggnader. Sammantaget finns det ett behov av en översiktsplan för turism i Varanasi, men det saknas en ansvarig organisation. De viktiga sevärdheterna Sarnath, den heliga och religiösa historian, pilgrimerna, ritualerna i floden och de spektakulära gathsen är hotade om en för snabb och oplanerad turismutveckling äger rum.
Bilder av Varanasi – En jämförelse utifrån svenska och indiska perspektiv
Sara Westlindh 2002
Uppsatsen handlar om vilka uppfattningar och bilder som finns kring Varanasi.
I arbetet har olika utgångspunkter tagits i både ”insider”- och ”outsider”-perspektiv. Som metod har främst använts intervjutekniker, men även ingått studier av dokumenterat material i form av t ex bilder. Resultatet pekar på att
”det inte finns någon direkt likformig bild eller symbol som används i marknadsföringen. Bilderna är dock av religiös art.” Ofta används uttryck som
”the God City” eller ”the Eternal City”. (sid 3) Hinduerna i staden var mycket stolta över den heliga staden och Ganges uttrycktes som en mycket betydelse-full symbol. Genomförda studier av svenska studenters uppfattningar om staden före, efter en veckas vistelse och efter nio veckors vistelse i Varanasi visade att uppfattningarna förändrades mycket. Från början hade studenterna uppfattningar om att det var mycket fattigt och att Varanasi var en helig stad där Ganges betydde mycket. När studenterna kom till Varanasi blev det en kulturchock. Majoriteten av studenterna beskrev efter nio veckor ”Varanasi med ord som livsglädje, trivsamt, varmt krimat, mystiskt och lugnt tempo.” (sid
”the God City” eller ”the Eternal City”. (sid 3) Hinduerna i staden var mycket stolta över den heliga staden och Ganges uttrycktes som en mycket betydelse-full symbol. Genomförda studier av svenska studenters uppfattningar om staden före, efter en veckas vistelse och efter nio veckors vistelse i Varanasi visade att uppfattningarna förändrades mycket. Från början hade studenterna uppfattningar om att det var mycket fattigt och att Varanasi var en helig stad där Ganges betydde mycket. När studenterna kom till Varanasi blev det en kulturchock. Majoriteten av studenterna beskrev efter nio veckor ”Varanasi med ord som livsglädje, trivsamt, varmt krimat, mystiskt och lugnt tempo.” (sid