Hur delaktig den enskilde och anhöriga faktiskt är kan vara svårt att säga då denna studie utgår ifrån vad biståndshandläggarnas upplevelser av den enskilde och anhörigas delaktighet. Under temat delaktighets begränsningar framkom att biståndshandläggare upplever att kunskap är en viktig aspekt när det gäller att göra den enskilde delaktig. Utifrån Arnsteins (1969) teori om inflytandetrappan kan man se att graden av delaktighet beror på kunskap hos medborgaren. Det går utifrån detta se att det är viktigt vad beslutsfattaren har för kunskap för hur medborgaren kan göras delaktig. Resultatet understryker vikten av att den som håller i SIP mötet har nödvändig kunskap om hur den enskilde kan göras mer delaktig. Detta handlar om hur SIP fungerar generellt men även om vilken kunskap den som håller i mötet har om den enskildes behov och andra huvudmäns ansvar och befogenheter, vilket stöds av tidigare forskning då kunskap kring olika professioners regelverk och synsätt anses påverka möjligheten till samverkan (Danermark, 2000). Danermark och Kullberg (1999) menar att många projekt kopplat till samverkan syftar till att vara gränsöverskridande men att det ofta finns risk för diskussioner om vem som har rätt och mest makt att definiera problemen och vilken metod som ska användas. En viktig förutsättning för samverkan är därför att de olika professionerna hittar ett sätt att hantera sina olika kunskaps- och förklaringsmodeller.
Biståndshandläggare beskrev i temat delaktighetens begränsningar att SIP inte var ett vidare känt begrepp bland allmänheten och att det var handläggarnas ansvar att informera och sprida kunskapen för att den enskilde skulle bli delaktig. Det resultat ligger i linje med tidigare forskningen då möjlighet för delaktighet ökar om den enskilde får information utifrån sina behov (Nordström, 2016). Samtidigt går det utifrån inflytandetrappan se att det är ett sätt att närma sig delaktighet när den enskilde får information om sina rättigheter, skyldigheter och möjligheter men att det krävs något mer för att en dialog ska möjliggöras (Arnstein, 1969). De intervjuade biståndshandläggarnas upplever att deras utbildning i SIP varit bristfällig. Utbildning och ökad medvetenhet kring SIP hos beslutsfattare är viktigt för hur utbytet med den enskilde blir och påverkar därmed även relationen (Horrocks et al., 2010). Många biståndshandläggare har aldrig fått utbildning i SIP utan har på egen hand läst in sig på ämnet på egen hand. Det framkom därmed att biståndshandläggare förväntades göra den enskilde och anhöriga delaktiga vid SIP och att denna kunskap därmed förväntades vara inbyggd i deras egen profession och något de skulle skapa på egen hand. Då utbildning kring SIP ansågs bristfällig framkom att biståndshandläggare främst såg utbyte av kunskap med andra kollegor kring hur SIP fungerar och för hur deltagare görs delaktiga som det bästa verktyget för att förstå
fenomen. Biståndshandläggaren skapade på detta vis kollegialt en egen policy kring hur SIP ska användas, vilket kan relateras till Lipskys (2010) resonemang om begränsade resurser i form av utbildning och information. Det framkom även att de biståndshandläggare som fått utbildning i SIP inte var nöjda utan likväl upplevde att erfarenhetsutbyten mellan kollegor var det som bäst kunde stärka och förbättra SIP. Man kan därför anta att implementeringen av SIP i första hand sker bäst i inom en profession då antalet involverade aktörer i en implementeringsprocess ofta blir många vilket försvårar ett gott genomförande (Hill & Hupe, 2002).
I temat delaktighetens begränsningar framkom vidare att en del biståndshandläggare upplever att den enskilde var delaktig genom att de samtycker till SIP och att andra biståndshandläggare upplever att den enskilde återkommande skulle göras delaktig under hela processen. Det var svårt att veta om den enskilde var delaktig och biståndshandläggare behövde hela tiden skapa förutsättningar för att trygga den enskildes behov. Engagemanget och det aktiva deltagandet är osäkert om det håller över tid (Horrocks et al., 2010). Detta går att diskutera utifrån inflytandetrappan och i vilken utsträckning biståndshandläggare ger makt till den enskilde att kunna påverka processer. Att delta utan makt utgör bara en tom och frustrerande process för den som saknar makt (Arnstein, 1969).
Det biståndshandläggare beskrev kring delaktighet i mötet var att det är något som det förväntas att biståndshandläggare ska skapa i samverkan med övriga deltagare. Detta anses dock inte vara lätt då det krävds mycket av biståndshandläggaren att styra mötet dels utifrån den egna professionen, dels utifrån den enskildes bästa. Biståndshandläggaren förväntades ha en inbyggd känsla för den enskildes behov där de uppmärksammar den enskildes mentala tillstånd och återkommande stämmer av att den enskilde är delaktig och får tillräckligt med informationen som vid mötet (Janlöv et al., 2006). Har den enskilde dessutom en kognitiv svikt och en annan verklighetsuppfattning kring sina behov anses det bli ännu svårare att göra den enskilde delaktig. Risk finns därför att SIP-mötet inte blir användbart och att mötena därför hellre bokades utan samtycke, vilket gör delaktigheten kan kopplas till lägre steg på inflytandetrappan, där den enskilde blir tillsagd vad som gäller. (Arnstein, 1969). En del biståndshandläggare upplevde att SIP inte var till för deras målgrupp och de såg en svårighet i att kalla till SIP i de fall den enskilde hade kognitiva nedsättningar. Samtidigt har andra delar av socialtjänsten som rör psykiatri och missbruk kommit mycket längre i att använda SIP som metod i samverkan. Det är mycket mer än ålder som kan påverka att en person har kognitiva nedsättningar. 40 - 80% av personer som har ett pågående missbruk och personer som har psykisk ohälsa som schizofreni har också en kognitiv nedsättning i någon grad (Bates et al., 2002; Reichenberg et al., 2006). Detta gör att frågan är om biståndshandläggare såg kognitiv svikt som ett hinder för den enskilde i att använda sig av SIP för att bli delaktig eller om det var ett hinder som en del i deras egen rädsla av vad som krävdes av dem för att ändå lyckas med syftet, att göra den enskilde delaktig. Utifrån Lipskys (2010) kan man se att biståndshandläggarna ser att den enskilde med kognitiv svikt inte passar in i mallen för vilka som ska kunna använda sig av SIP utifrån att det kräver mer av biståndshandläggaren. Gatubyråkrater kan därför välja att inte involvera personer som de anser inte passar inom de lagar och riktlinjer som biståndshandläggaren har att arbeta inom.
I studien av Janlöv et al. (2006) undersöktes brukarinflytande bland äldre personer i samband med beslut om hemtjänst/vård, där de genomgår behovsbedömning kopplat till hemtjänst. Resultaten visar att äldre personer har svårt att veta hur de ska förhålla sig till att de inte klarar sig som tidigare och att det är ett hot mot deras identitet och autonomi vilket gjorde att det kan uppstå ett motstånd mot att ta emot hjälp. Motståndet påverkar även graden av inflytande i mötet och bedömningen. De äldre har enligt studien inget egentligt inflytande över besluten om sin hemtjänst då de ansåg att de inte hade något val. Anhöriga påverkade även den äldres möjlighet till att delta under mötet då de i någon form representerade den äldre, samt att biståndshandläggaren berättade vad som fanns tillgängligt. Det framkom vidare att det fanns ett behov av att biståndshandläggare uppmärksammar de äldres mentala tillstånd i behovsbedömningen och att de säkerställer att de äldre fått tillräcklig förståelse av information som ges vid möten. Att biståndshandläggaren behöver vara fördomsfri från egna föreställningar om behov och sträva efter att involvera och uppmuntra svaga äldre att uttrycka sig. Behovsbedömningen och biståndshandläggaren föreslås i större utsträckning fokusera på individuella behov som helhet och på det sättet involvera och uppmuntra den äldre att stärka sin känsla av att ha kontroll. Utifrån denna studie kan man skönja att detta är en svår uppgift för biståndshandläggare och inte så lätt att leva upp till i alla fall.