Innan vi går in på Nietzsches egna text kommer kapitlet som en inledning och bak-grund ta del av några andra författarskap som berört, Om historiens nytta eller skada för livet”, det är intressant att jämföra var respektive författare lägger tyngdpunkterna och orsaksförklaringar, etcetera.
Till en början Alf W. Johanssons kommenterande inledning till den egna översätt-ningen av Nietzsches text, Johansson diskuterar först det otidsenliga i Nietzsches över-skrift:
Det otidsenliga ligger i att han häcklar tidens gudar och betraktar den histo-riska bildning som samtiden var så stolt över som ”en defekt, en skada”. Tiden led, hävdar han, av ett övermått av historia. Genom att ställa den antika kul-turen mot den moderna tiden vinner han ett kritiskt samtidshistoriskt per-spektiv.61
Tiden lider av en historisk feber, skriver Johansson, i tolkningen av Nietzsches reaktion mot historismen som dominerar kulturen vid universiteten, Nietzsches kritik är en ”re-volt mot historismen”, en ”antihistorisk skrift” men handlar om grundläggande exi-stentiella frågor, ”livskvalitet”. Tydligt exempel på (H1), tidsobservatören som förhål-ler sig moraliskt till tid (H5). Kan historisk kunskap förbättra elförhål-ler försämra denna livskvalitet. Exempel på en blandning mellan (H2) historisk kunskap som kausal kraft till förändring, moralisk balans (H5), men förutsätter (H3), ett oberoende förnuft som kan observera tid. ”Människan kan inte undvika det förflutna”, men den kan fungera som ”en osynlig börda. Nuet upphörde att vara den enda tidsdimensionen”. I Johans-sons inledning är det ”nuet som den centrala tidsdimensionen (…) [som] blir (…) en förutsättning för autentiskt liv, ytterligare ett exempel på blandning av (H1) och (H4), det ”sanna jaget” projiceras på tid, tidsobservatörens egna tillstånd kan förändras ge-nom hur den förhåller sig till tid. ”För att kunna uppleva lyckan”, (H5) förbättra
61 Nietzsche, Friedrich, Om historiens nytta och skada, Översättning och inled-ning Johansson, Alf W., Bokförlaget Rabén Prisma, Stockholm 1998, s. 7.
37
tidsobservatörens välmående. Individen måste kunna glömma för att bli lycklig, måste leva ohistoriskt, för att kunna aktivt handla, läsaren börjar känna igen mönstret, tidsobservatörens projicering för att återställa en obalans, en blandning mellan (H1, H4 och H5). ”Det moderna historiemedvetandet hotar att upplösa alla horisonter; allt relativiseras och människan finner intet fotfäste” (läs det konceptuella systemet håller på att förändras vilket påverkar en blandning av (H3) och (H4), människan tappar sitt ”fotfäste”, sitt ”sanna jag”, projicering av det egna jaget när det konceptuella systemet inte längre ger upphov till den metafysisk som den tidigare gjort). För att undvika re-lativismen behövs det ”en kultur eller en världsåskådning [där] handlingsviljan kan bevaras”. Den historiska kunskapen ger en identitet och håller samman en kultur, men behovet av historisk kunskap skiftar på grund av ”livssituationen”.62
Problemet med historieskrivningen på universiteten är de nya normer för hur histo-riografin bör gå till, den ska inte längre ställa frågan om nytta eller skada för livet, historiografin bör bli en vetenskap som söker ”sanningen” för ”sanningens”, ”egen skull” (H1,H2, H3, H4 och H5). Metaforen historia som vetenskap ställer sig i vägen för de funktioner historiografin tidigare tjänat människans tillvaro. I Johanssons in-ledning är ”glömskan” den kausala kraften för brist på ”hänsyn” som möjliggör ”all kreativitet” i tolkningen av Nietzsche. Historisk kunskap kan vara nyttig för männi-skan beroende på livssituation, ”den verksamma och kämpande männimänni-skan, (…) den bevarande och vördande, (…) den lidande” behöver olika typer av historisk kunskap, den monumentalistiska, den antikvariska och den kritiska. Där den monumentalist-iska historiografin berättar om och statuerar exempel för en kämpande person att inte ge upp, den ska ge inspiration till handling genom berättelser om händelser och före-bilder, medan den monumentalistiska historiografin kan vara skadlig på det viset att den reduceras till myter och kan ge upphov till mera destruktiva handlingar. Den an-tikvariska historiografin tjänar livet på det viset att det lär individen en vördnad och respekt för historien, tacksamhet gentemot det förflutna, en samhörighet medan faran med den antikvariska principen för historieframställan ligger i hur upptagenheten med bevarandet, vördnaden och alltför stort intresse för historisk kunskap, kan vara livshämmande, människan låter sig ”inte längre inspireras av ett levande samtidsmed-vetande”. Den kritiska principen för historiografi är istället den form som Johansson menar är idealet för att en kultur ska kunna ”bevara sin friskhet”.
38
Historien är en börda och historikern är en domare, vill ställa tillrätta det som tidigare gått fel. Det svåra för kritikern är balansgången mellan att kritisera men samtidigt be-vara den kultur historikern själv befinner sig. Johansson diskuterar Nietzsches olika lösningar på problemet, vilka principer tjänar respektive skadar livet mest/minst, det är att leva ohistoriskt, eller ahistoriskt. ”Historien utgör en bakgrund som inte tillåts störa den livsbejakande blicken mot framtiden. Att se framåt skänker således en posit-ion utanför historien”.63
Johanssons tolkning av Nietzsches text är ett tydligt exempel på hur tidsobservatö-rens (H1), egna jag projiceras på tiden (H4), för att kunna återställa det ”sanna jaget” och den moraliska obalans (H5) som gör att känslan av att det ”skaver” har uppstått. Dessa förutsätter som vi sett tidigare flera a priori presuppositioner såsom (H2) och (H3), historia som möjlig kausal kraft samt ett oberoende förnuft som kan förhålla sig objektivt till tid. Det kommer bli synligt framöver hur vissa tolkningar tydligt skiljer sig åt i tolkningen av Nietzsches text. I Johanssons tolkning är historisk kunskap den centrala kausala kraften, en blandning av H2 och H3.
I Svante Nordins text är, i tolkningen av Nietzsche, den centrala frågeställningen ”Vad var egentligen ett historiskt medvetande (…) och var det verkligen till nytta för livet?”.64 Här är ett tydligt exempel på en blandning av, projiceringen av det sanna jaget på tiden (H4) och vilken möjlighet historien har som kausalkraft (H2) att påverka den moraliska balansen (H5).
För att kunna leva måste människan ha förmågan att glömma, för att kunna handla måste hon kunna förhålla sig ohistoriskt. Men det finns också tjänster som historien kan göra livet så länge den bara inte uppfattas som ren veten-skap.65
Tidsobservatörens position (H1), tillsammans med förutsättningen att objektivt kunna förhålla sig till tiden (H3), avslutas med hur historien som kraft (H2) kan användas till nytta så länge som den undviker att inte vara sitt ”sanna jag” alltså en ”ren vetenskap” (H4).
63 Johansson, (1998), s. 5–19.
64 Nordin, Svante, Filosoferna: Den moderna världens födelser och det
väster-ländska tänkandet 1776–1900, Natur & Kultur, Stockholm 2016, s. 672. 65 Nordin, (2016), s. 672.
39
Det finns tre olika typer av historia som står i livets tjänst på olika vis med olika egenskaper, den monumentalistiska, den antikvariska och den kritiska, tre metaforer, historia som monument, som antikvarisk, och, som kritisk. Historia som monument där är principen för historiografin berättelser om hjältar och händelser, som förebilder att försöka efterleva. I den antikvariska principen för framställan av en representation av verkligheten är själva bevarandet centralt, väldigt detaljerat och systematiskt sam-lande av berättelser från det förflutna, vilket ska tjäna livet som en typ av fostran att vårda minnen och minnet av det förflutna, Nordin skriver, ”en anda av pietet”. Den kritiska metaforen ”söker i det förflutna ämnen för rättmätig indignation”, den har ett patos och berättar om förtryck och orättvisor, där har historia en kausal kraft (H2) att kunna bidra till handling och förändring av den moraliska obalansen (H5).66 Men dessa tre principer för historieskrivandet, med de Certeaus ord, tolkande och sociala praktiker vid en institution, en plats, nämligen universiteten, är dessa principer inte längre mode. Nu krävs ”vetenskap”, det vill säga en ny princip där idealet är att söka en ”objektiv sanning” för sanningens egen skull, vilken förutsätter (H3) dikotomin sub-jekt/objekt. Detta ideal att endast söka sanningen för sanningens skull blir en form av kunskapssökande utan ”hunger”, skriver Nordin, och vara bekant med sanningen lik-ställs med att vara ”bildad”, i jämförelse med den grekiska kulturen där folk förhöll sig ohistoriska tappar den moderna ”sanningskulturen” sig själv och kraften för det egna handlandet. ”Hennes objektiva historiska vetenskap står inte i tjänst hos livet, den är inte längre väckande, eggande, förebildlig”.67 I citatet kan vi se ett tydligt exempel på projicering av det egna jaget, det finns något som skaver i upplevelsen på en viss plats (H4), utifrån observatörspositionen (H1), vilket förutsätter dikotomin (H3) sub-jekt/objekt där individen besitter ett oberoende förnuft som kan observera tiden och tillräknar historia en möjlig kausal kraft (H2) för att återställa den moraliska obalansen (H5).
Följande tolkning av Nietzsches text är från en mailutväxling med handledaren för denna masteruppsats, Roland Anrup, såhär beskriver Anrup, ”Om historiens nytta el-ler skada”:
För mig är vad Nietzsche säger i sina ”Otidsenliga betraktelser” från 1873 att en vetenskap för att vara meningsfull måste verka mot tiden och därigenom
66 Nordin, (2016), s. 672–673.
40 på tiden för att främja en kommande tid. Man bör blicka bakåt endast för att
genom betraktandet av det förflutna förstå nuet och ivrigt längta efter det kommande. Upptagenheten med historien står inte i den rena kunskapens tjänst utan i livets. Ren vetenskap i matematikens mening kan och bör histo-rien inte vara. Den bör bidra till livet, till den plastiska kraft som kan växa ut ur sig självt, ombilda det förflutna, ur sig själv regenerera det som blivit för-stört. Den historiska bildningen är något till nytta när den tjänar det verk-samma livet som ingriper och handlar men ett övermått av historia i meningen av ett rent faktasamlande skadar det levande.68
Anrups tolkning av Nietzsches text är ett väldigt bra exempel på vilken typ av språk-bruk, innehållandes rik metaforik, som görs möjlig utifrån de olika grundläggande me-taforerna som diskuterats i teoriavsnittet. Vi har ”mot tiden, på tiden, främja en kom-mande tid, bör blicka bakåt, betraktandet av det förflutna, förstå nuet”, det är den typen av språkbruk som möjliggörs med hjälp av tidsobservatörspositionen (H1). Iv-rigt längta efter det kommande, tidsobservatören (H1) projicerar sig själv på tiden (H4), ren vetenskap i matematikens mening kan och bör historien inte vara, historia tas ifrån sin kausala kraft genom att efterlikna matematiken (H2), istället bör den vara sitt ”sanna, rätta jag” (H4). Vidare, historien ”bör bidra till livet, till en, plastisk kraft som kan växa ut ur sig själv, ombilda det förflutna, ur sig själv regenerera det som blivit förstört”, återigen ser vi metaforiken kring historia som kraft (H2) som hjälp-medel att återställa den moraliska obalansen, laga det som har blivit förstört (H5). Hi-storisk bildning kan vara nyttig eller skadlig (H5), något till nytta när den tjänar det verksamma livet som ingriper och handlar, kausal kraft för handling (H2), men blir skadlig när, ett övermått av historia i meningen av ett rent faktasamlande skadar det levande, historiens kraft (H2) befinner sig i moralisk våg där den väger mellan olika nyttiga och skadliga positioner (H5).
Nietzsches text är till viss del en reaktion på den kultur som växer fram vid tyska universitet under 1800-talet, ”professionaliseringen” av historia, där den tyska semi-narieformen och Rankes, ”som det faktiskt skedde”, blir ideal för universitet världen över men framförallt i Europa och USA, det grundas historiska tidskrifter,
68 Detta är ett utdrag ur en mailutväxling mellan uppsatsens handledare Professor Roland Anrup och författaren, (2018-11-27).
41
heltidsarbeten, etcetera.69 Woolf beskriver i sin text just förändringar i konceptuali-seringen av historia under perioden, metaforen historia som vetenskap börjar institut-ionaliseras.70 Paradigmskiftet kan förklaras med de förändringar i det metaforiska konceptuella systemet som sker under perioden, ett paradigmskifte, (läs) en ny kon-ceptuell blandning, innebär inte att den fysiska världen har förändrat sig det innebär att representationen av verkligheten har förändrat sig – en ny konceptuell blandning, vilket uppstår just i interaktionen med omgivningen, under ”professionaliseringen” av historia blir den tidigare ”självklara” konceptualiseringen av historia som fostrande, vårdande, eller varnande exempel blandat med historia som vetenskap, där ”san-ningen” för sanningens skull var det nya målet, utifrån en positivistisk syn på ett obe-roende sunt förnuft (blandning av H1 och H3) som faktiskt kan ”mäta” och urskilja introspektivt historiens ”sanna natur” (H4).
Michel Foucaults essä, Nietzsche, genealogin, historien, behandlar också, Om histo-riens nytta eller skada för livet”, i Foucaults tolkning är Nietzsches kritik:
den typ av historieskrivning som återinför (och alltid utgår från) ett överhisto-riskt perspektiv: en som tar till uppgift att pressa in tidens äntligen nedbragta mångfald i en hermetiskt sluten totalitet; en som gör det möjligt för oss att överallt känna igen oss och se alla omvälvningar i det förgångna i ett försonat skimmer. (…) Denne historikerns historia snickrar till ett fotfäste utanför ti-den och anser sig bedöma allt med ett slags yttersta domens objektivitet, men det beror på att den utgår från en evig sanning en odödlig själ, ett medvetande som förblir identiskt.71
Vi känner igen kritiken, i Foucaults tolkning kring Nietzsches kritik av kulturen kring historieämnets professionalisering, både från Nordin och Anrup, just kritiken kring ”objektiviteten” som tidsobservatören (H1) besitter, kritiken är berättigad för den för-utsätter (H3), uppdelningen i subjekt/objekt. Vidare skriver Foucault att kriterierna för en ”effektiv historia”, principen som bör styra den historiografiska framställan är:
69 Woolf, Daniel, A concise history of history: Global historiography from
antiq-uity to the present, Cambridge university press, Cambridge 2019, s. 178–182. 70 Woolf, (2019), s. 182–190.
71 Foucault, Michel, Diskursernas kamp: Texter i urval av Götselius, Thomas & Ulf Olsson, övrs. Lars Bjurman, Brutus Östlings Bokförlag Symposion, Stock-holm/Stehag 2008, s. 111–112.
42
att inte utgå från någon beständighet: ingenting hos människan — inte ens hennes kropp — är så bestående att det kan förstå andra människor och känna igen sig i dem. Allt man vill falla tillbaka på för att få ett grepp om historien i dess totalitet, (…) allt sådant måste smulas sönder. Det gäller att demontera allt som möjliggjort våra tröstande identifikationer. Att veta betyder inte ens på historiens område att ”återfinna”, och framför allt inte att ”återfinna oss själva”. (…) Verklig historia vänder upp och ned på den vanliga relationen mel-lan inträffande händelse och kontinuerlig nödvändighet. (…) De krafter som verkar i historien är varken underkastade ett mål eller någon mekanik, men väl maktkampens slumpfaktorer.72
Här skiljer sig kommentarerna något mellan Foucault, Nordin och Anrup åt, nämligen i synen på vilka krafter som utgör grunden för historia. Foucaults position ger inte historia någon egen kraft (H2) utan den är själv utsatt för en ”maktkamp”, ingen be-rättelse kommer någonsin lyckas att ta reda på några objektiva fakta om någon person eller för den delen den fysiska verkligheten, utan det är enbart slumpen som avgör och vem som har makten att etablera verkligheten. Hos Nordin och Anrup fanns en mera öppen förhållning till tolkningen av Nietzsche där historien kan vara en kraft just till handling. Problemet Foucaults position är att den förutsätter (H3) subjekt/objekt di-kotomin men tvärtom mot tidigare författare som utgår från a priori filosofisk pres-upposition utifrån en form av objektivism, intar Foucault en form av subjektivistisk position som slår över och blir den ledande ”sanningen”, subjektivism blir den nya ob-jektivismen.
Historia som politik/makt mötte vi tidigare hos till exempel Sjöberg, där urvalet av berättelser och tolkningen av dessa beror på tolkningsgemenskaper och sociala prak-tiker, enligt de Certeau, det ligger såklart mycket i kritiken, men den kan kanske möj-ligtvis undvikas genom många olika metoder och stora mängder data.
Vi tror helst att vårt nu har formats av genomtänkta avsikter och stabila nöd-vändigheter och kräver att historikerna övertygar oss om det. Men ett sant hi-storiskt sinne inser att vi lever, utan ursprungliga rikt- eller hållpunkter, i ett myller av begravda händelser.73
72 Foucault, (2008), s. 112–113.
43
Ytterligare ett bra exempel på kritiken av blandningen av dels tidsobservatörens posit-ion (H1), som förutsätter (H3) förnuftet och den egna självuppfattningen kan projice-ras (H4) på tiden objektivt, problemet med Foucaults position är att den subjektiva positionen slår över och ersätter den objektiva, den subjektiva positionen är den nya objektiva, vi har alltså i Foucaults fall lika mycket en projicering av det egna jaget (H4) som förutsätter en objekt/subjekt delning (H3). Dikotomin som tidigare har nämns bygger på ett felslut kring hur vårt tänkande fungerar – både omedvetet och metafo-riskt. Om de tre metaforerna för principer att skriva historia som, monumentalisk, an-tikvarisk och kritisk, skriver Foucault följande, den effektiva historien, genealogin som princip för historiografin:
den gör det genom att förvandla alla tre: vördnaden för minnesmärkena till parodi; respekten för urgamla kontinuiteter till en systematisk upplösning av dem; kritiken av det förgångnas orättvisor i namn av den sanning nutidsmän-niskan vunnit till en förstörelse av kunskapens subjekt genom den orättvisa som innebor i viljan att veta.74
Foucault leker med språket kring tidsobservatörens position (H1) och möjligheten att återställa den moraliska obalansen (H5).
I historielärarnas förenings årskrift 1997/1998 får vi historiepedagogens vinkel på Nietzsches text, Lars-Göran Tedebrand tar ställning mot Nietzsches kritik, kring hur för mycket av historia kan hindra livet självt, ”rådet är emellertid tveeggat”, skriver Tedebrand: ”
Ibland önskar man t.ex. att folken på Balkan kunde glömma historiens alla oförrätter och istället helt inriktade sig på fredlig samlevnad. Men samtidigt finns det så mycket inte minst i den nära europeiska historien, som vi aldrig får glömma, främst då Förintelsen. I annat fall öppnar vi dörren på vid gavel för diverse mytbildningar och för historierevisionism av allra otäckaste slag.75
74 Foucault, (2008), s. 122.
75 Tedebrand, Lars-Göran, Historielärarnas förenings årskrift 1997/1998, Bromma 1997/1998. s. 123.
44
Vidare diskuterar Tedebrand just den kritiska principen för den historiska framställ-ningen, Nietzsche anser att ”historieskrivningen är för trivial och bortser från de myter som tidigare omgav skeendet”.
Men är inte historikerns främsta uppgift just att desarmera mytbildningar och kartlägga vad som egentligen hänt, hur tråkigt det än kan uppfattas av Nietz-sche.76
Det konceptuella mönstret känns igen, tidsobservatören (H1) besitter en objektivitet (H3) till att kunna välja i berättelserna vad som har, respektive inte har, hänt. Resone-manget förutsätter alltså (H3), dikotomin med subjekt/objekt och det oberoende för-nuftet. Om vi går Tedebrand till mötes är det som faktiskt går att ta reda på det som baseras på den kroppsbaserade kognitionen och det konceptuella systemet men det speglar aldrig en fysisk objektiv verklighet.
Nietzsche, som menade att ”det ohistoriska och det överhistoriska är de na-turliga medlen gentemot livets förkvävande av det historiska, gentemot den historiska sjukan”. Dagens yttringar av nynazism visar med all önskvärd tyd-lighet att dagens svenska samhälle och framför allt dagens skola behöver mer av ”den historiska sjukan”.77
Citatet visar återigen på en konceptuell blandning, vi har tidsobservatörens position (H1) som projicerar sig själv på tiden (H4) utifrån ett försanthållande av (H3) där historia som kraft (H2) kan fungera till hjälpmedel för att återställa en moralisk oba-lans (H5).
Horace Engdahl och Anders Olsson skriver i deras text kring Nietzsches, Om histo-riens nytta eller skada för livet, följande:
Det som slår en modern läsare av Nietzsches betraktelse är den starka dispro-portionen mellan stil och ämne: en defekt i tyskens bildningsgång målas upp i metaforiska termer av förtärande feber, vissnande rötangrepp, sinnenas ut-slocknande, jordbävningskatastrof. Hans egen essay blir en ångestfylld färd över fruktansvärda havsdjup, ett blottande av blodiga sår, utstånden livsfara. (…) Men disproportionen är skenbar. Det har skett en förskjutning av
76 Tedebrand, (1997/1998) s. 123.
45
intentionen, bakom den kulturkritiska analysen döljer sig en strid på liv och död som stilens desperation inte kan undgå att förråda. Många år senare i Ecce Homo, vågar Nietzsche flytta blicken till den fruktade blinda fläcken. ”nu, när jag från ett visst avstånd blickar tillbaka på de tillstånd vars vittnesbörd dessa skrifter är, kan jag inte förneka att de i grund och botten endast handlar om mig själv.” Nietzsche visste att han alltid var tvungen att skriva mot sig själv. Han är själv den förste han skulle vilja övertyga, den kristne romantikern som blev anti-krist utan drömmar.78