För att exemplifiera pilotstudiens teori och metod, kommer analysverktygen användas till att undersöka metaforiken i språket genom att titta på diskussionen av begreppet historia, i olika historieteoretiska texter. Till exempel, Peter Aronsson och Martin Kyl-hammar, där används metaforen slitstarka dilemman för att karaktärisera historiebe-greppet.39 Vi börjar med att titta på Peter Aronssons konceptualisering av begreppet historia.
Historia som begrepp fångar reflektion och framställningar av skeenden i för-fluten tid. I alla sina skepnader bär den på och hanterar en rad slitstarka di-lemman, spänningar, som inte har med ofullkomlighet i tanken att göra utan som går mycket djupare än så och har med kunskapsteoretiska förutsätt-ningar, själva tidsfenomenet och vår egen dödlighet att göra.40
I Aronsson konceptualisering kan vi redan i första meningen se en konceptuell bland-ning som innehåller rik metaforik, historia som-, eller någon som-synonym, är indi-kationen vi letar efter i språkbruket, det första vi får reda på är att begreppet i sig fångar, ett språkbruk som alltså visar vad som är innanför kategorin historia, begrep-pet fångar in reflektion och framställningar av skeenden i förfluten tid. Aronssons första mening är en av de vanligaste metaforerna kopplade till historiebegreppet och ett tydligt exempel på en konceptuell sammanblandning av vad undersökningen kallar för – historia som spatiala rörelser och händelser-metaforen – och – historiskt sinne/kropps felslutet-metaforen. (Historia som spatiala rörelser och händelser-me-taforen kommer att hädanefter förkortas till H1 och historiskt sinne/kropps felslutet-metaforen till H3). Begreppet reflektion har dels korrelationer med hur det förflutna reflekterar sig gentemot observatörens utsiktsplats som gör det möjligt att bokstavligt se det förflutna (H1), men också hur reflektion syftar på introspektionen, den mänsk-liga förmågan till tänkande och se objektet det förflutna (H3). Metaforen historia är (som) framställningar av skeenden i förfluten tid, är en klockren beskrivning av (H1).
39 Aronsson, Peter, Historia, Liber, Malmö 2011, s. 34; Kylhammar, Martin, Pojken på vinden: Filosofiska essäer, Carlsson Bokförlag,
Stockholm 2010, s. 86–92.
22
Berättelser som placeras ut utifrån tids-observatörens position blir ett sätt att ”mäta” tiden, vilket avgör vilken kategori händelsen hamnar i till exempel det förflutna vilket är berättelser som har skett innan observatören.
För att det skulle överhuvud vara möjligt att se det förflutnas reflektioner behöver vi ha en utgångspunkt där sinnet och språket faktiskt objektivt speglar egenskaper som objekten innehar oberoende av vår konceptualisering av densamma. Eller se det meta-foriskt, som historiskt tänkande, av ett historiskt sinne (H3) men det förutsätter också en viss form av objektivitet, en syn på tänkandet och förnuftet som något objektivt obe-roende som uppfattar ”saker som dem faktiskt är”, ”historiens sanna jag” om man så vill, alltså det som undersökningen kallar för jaget/självet-metaforen, (hädanefter kal-lat (H4), alltså en blandning av (H1) och H4), och inte behöver ta hänsyn till hur kon-ceptualiseringen av objekten påverkar.
Aronsson följer upp med ett antal frågor som fångar dessa slitstarka dilemman kring historiebegreppet.
1. I vilken mening existera det förflutna? Är det en självständig realitet, eller är det först med våra samtida ansträngningar att tolka lämningar och spår som det förflutna skapas?
2. Är historieskrivning en vetenskap eller en skapande konstnärlig verksamhet? Kan historisk forskning och historieskrivning bedrivas på samma sätt som naturveten-skap, eller kräver den sina egna normer?
3. Vilka är villkoren för att historia ska vara en levande realitet i samtiden och inte uppfattas som ett passerat och betydelselöst skede i tidens flöde?
4. Gestaltas kunskapen bäst deskriptivt, med beskrivande, narrativa, berättelser, eller nomotetiskt, med klarläggande av generella lagbundenheter?
5. Är historia en lång rad enskilda händelser utan inbördes ordning annat än slum-pens? Eller finns det en helhet som skapar mening åt delarna? Är en beskrivning av förloppen i kronologisk ordning så långt den historiska förklaringen kan nå, el-ler kan lagbundenheter avtäckas?
6. Kan varje individ ha sin egen historieskrivning, eller bygger den på förekomsten av deltagande i en samhällelig helhet?
7. Vilken grad av frihet har människan att forma en ny väg för sig själv in i framtiden, och hur fångad är hon av den tradition och de förhållanden hon föds in i?
8. Är bästa vägen till historisk kunskap närhet i tid, rum och kulturell kontext, eller krävs det tvärtom distans för att kunna se och värdera rätt? Finns det något annat än samtida historia?
9. Vad kan man ha för nytta av historisk kunskap? Är den en vägvisare för hur livet ska levas och samhällen ska byggas? Är dess främsta nytta att den skapar legitimi-tet för den rådande ordningen eller att den förmår ge redskap för att kritisera den?
23
Har den som andra fritidsverksamheter i bästa fall möjligheten att förströ och för-nöja för stunden?41
Aronssons, fråga 1. ovan är en uppenbar lek och blandning med (H1) och (H3), men som diskuterades ovan så är uppdelningen mellan subjekt och objekt inte en möjlig distinktion överhuvud, uppdelningen av metafysik och epistemologi som läran om tingen och läran om vad som är möjligt att veta, bygger på samma form av konceptua-lisering (H4), genom en uppdelning i en fysisk verklighet och inre verklighet och dessa är på något vis skilda från varandra och det ”rena förnuftet” kan ”räkna” ut verklig-heten medan den inre kvalitativa upplevelsen av verkligverklig-heten går att bortse från.
Fråga 2, är en variant på fråga 1, återigen en blandning mellan (H1) och (H3). Huruvida historia är vetenskap och/eller konstnärlig sysselsättning blir alltså en lek med innanför/utanför historiekategorin, metaforiken får det att framstå som poler el-ler motsättningar elel-ler som Aronsson skriver spänningar, men det är alltså korrelat-ioner mellan observatörens olika konnotatkorrelat-ioner mellan koncept, rent faktiskt neurala banor i hjärnan, som överhuvud gör dessa spänningar möjlig. Båda kategorierna ob-jektivitet och subob-jektivitet är konceptuella kategorier men de är så vedertagna och grundläggande för vad som brukar ses på som ”sunt förnuft” så idéerna har blivit fak-tiska representationer av hur verkligheten fungerar.
Fråga 3. är en variant på (H1), observatörens position, (H3) den inre upplevelsen och moral som välmående-metaforen, (hädanefter H5) och inte minst orsaker som krafter-metaforen (hädanefter H2). Fråga efter historiens nytta, mening och betydelse etcetera för livet är en blandning mellan historia som orsak/kraft till att förändra från ett tillstånd till ett annat, vara en väg för förändring, (H1, H2 och H5). I grunden hand-lar frågan om hur personen upplever konceptualiseringen av historia, vilken erfarenhet har personen av begreppet, till exempel från skolan, där historieämnet kanske inte alla dagar i veckan upplevdes relevant även för uppsatsens författare, utan hanterades inte minst som en underhållande romantiserande projicering av sig själv i olika berättelser för att göra det egna tillståndet lite mera spännande. Aronssons fråga är helt enkelt om historia kan förändra tillvaron för människorna till det bättre (H5) genom att ”själv” vara en ”kraft/orsak” till förändring (H2).
Aronssons fråga 4, är återigen en variant på (H1), enligt Lakoff och Johnson (se stycket – Historia som spatiala rörelser och händelser-metaforen) så uppstår den
24
kvalitativa upplevelsen av tid just genom att jämföra berättelser och inte minst regel-bundna händelser. Dikotomin bygger alltså återigen på den konceptuella blandningen, därav denna spänning.
Fråga 5, är en variant på fråga 4 men med blandningen av (H1) tidsobservatören och historia som kausal kraft (H2).
Aronsson fråga 6, är en intressant empirisk fråga, men i grunden en dikotomi upp-byggd av (H1) och (H2), tidsobservatörens roll i förhållande till en konceptualiserad samhällelig helhet. Det behövs fler ledtrådar vad Aronsson lägger i samhällelig helhet för att kunna analysera mer exakt vilken kausal kraft Aronsson menar historieskrivan-det skulle kunna ha i ett individ/kollektiv perspektiv. Men historieskrivan-det konceptuella systemet formas genom interaktion med omgivningen, konceptualiseringen av verkligheten byggs ut alltmer med hjälp av metaforik i och med att erfarenhet av ett konceptuellt system kring ett begrepp blir allt större. Men som tidigare nämnts så formas det kon-ceptuella systemet i en kulturell kontext.
Aronssons fråga 7 är en blandning mellan (H1), tidsobservatörens möjlighet att röra sig på området tid tillsammans med (H5), frihet är ett moraliskt begrepp och handlar som vi tidigare har sett i grunden om historien som möjlig kraft (H2) till möjlighet att röra sig till en bättre tid (H4) projiceringen av det egna tillståndet på historia/tiden.
Fråga 8 och 9 är vad Aronsson beskriver som ”metodfrågor”. Metodologiska princi-per utifrån källkritiska a priori principrinci-per. Fråga 8 är en klockren beskrivning av (H1), tidsobservatörens position i förhållande till kunskap — kunskap definieras i denna undersökning som den samlade representationen utifrån det konceptuella systemet av kategorier, med andra ord det som faktiskt individen bokstavligen tror — men bygger på som vi tidigare diskuterat kring en syn på tänkandet (H3), en utgångspunkt i kon-ceptualiseringen av det mänskliga tänkandet som objektivt som kan uppfatta faktiska egenskaper utanför konceptualiseringen av kunskapsobjektet, och i detta fallet också (H5), nämligen värdera rätt, återigen används en form av bokstavlig syn på språket som grund för en form av objektivism. Fråga 9, är en tydlig beskrivning av en blandning mellan (H1), (H5), och (H2), historia som kausalkraft för en moralisk balans mellan dels nytta, kunskap, vägvisare för livet och samhället och nöje, förströelse, men också möjlig skada, den skapar legitimitet för den rådande ordningen eller att redskap för kritik.
25
Det är viktigt att säga i detta sammanhanget att analysen av Aronssons konceptua-lisering av kategorin historia, inte är en form av kritik, det är kort och gott en analys. Aronsson ser själv på dessa frågor som följer:
som produktiva poler som skapar fält av kombinationer eller tyngdpunkter, hybrider, blandningar, där de renodlade ytterpositionerna är sällsynta undan-tag, [frågorna] leder (.) inte fram till ett val av det rätta sättet att idka historia på, men den hjälper läsaren att se på hur många olika sätt det sker och att bedöma vilka drivkrafter som ligger bakom såväl enskilda som samhälleliga val och praktiker samt vilka konsekvenser det får. Ett perspektiv som inte ser detta som en strid mellan rätt och fel utan som produktiva spänningar som skapar möjligheter för en rikare syn på historiens bruk än mer fostrande läro-böcker i historia vanligen gör.42
I Kylhammars diskussion om historiebegreppet, vilket påpekas är mångtydigt, lyfts särskilt fram fyra dimensioner hos begreppet och dess grundläggande roll. Den första dimensionen av historiebegreppet är i egenskap av det förflutna, ständigt närvarande i form av ett kulturarv och »formaterar« sina aktörer oavsett hur mycket aktören med-vetet besitter ett aktiverat historiemedvetande.43 Kylhammars första dimension hos begreppet historia, är den första metaforen som varje student i historia möter på grundnivå, nämligen — historia är det förflutna (H1). Den andra dimensionen av be-greppet är det aktiverade förflutna i form av kulturarv, det som kämpas om, att bevaras och minnas inom ett aktiverat kollektivt historiemedvetande — vad som ska ingå i kul-turarvet. Vi kan kalla det kampen om (H1). Den tredje dimensionen är hur historien används som maktmedel i diskurser, kampen om begreppens innebörder. En bland-ning av (H1 och H2) hur historia kan själv vara en orsak/kraft för att förändra tillstån-det eller konceptualiseringen, part i maktkampen om (H1). En kulturell aktör använder ofta historien för att synliggöra dolda värdesystem, analyserar och ger perspektiv på det som uppfattas som »normalt«, invanda handlingar och tankar. Studiet av det för-flutna ger perspektiv på de samtida problemen, här i ligger humanioras samhällsnytta (H2 och H5), menar Kylhammar.
42 Aronsson, (2011), s. 36.
26
Med sådana emancipatoriska insikters demokratisering ökar både diskuss-ions- och handlingsutrymmet för medborgarna, saker blir genom kulturens upplysningsarbete möjliga att både säga och göra som inte skulle ha sagts och gjorts den förutan. Eller sagt på annat sätt: Det kan leda till befrielse att bli medveten om hur jag själv är formaterad, hur ett kulturarv blivit en del av mig utan att jag själv medvetet erövrat det. Först då kan jag vid behov göra upp-ror.44
Kylhammar menar att denna egenskap skiljer historieberättaren och den profession-ella historikern åt, urskilja det tidsbundna och det tidlösa (H1). Det är först när histo-rikern finner det tidlösa i till exempel konst, kultur och historia som en djupare förstå-else skapas istället för att enbart berätta olika narrativ.45
Den professionella historikern skall förstås vara skicklig på att identifiera de tidsspecifika och unika faktorer som gör det möjligt att förstå och förklara det förgångnas processer och händelser. Men verkligt relevant blir den analysen menar jag alltså först när historikern också lyckas urskilja det slitstarka, det tidlösa i det tidsbundna.46
Inte enbart bevara för arvets intrinsikala värde i sig, utan för att levandegöra de tidlösa kvalitéerna och visa på de slitstarka dilemman som människan alltid haft att hantera utan att fastna i vad Kylhammar kallar för temporal egocentrism, klockren metafor bildad utifrån H1 och H5.47 En temporal egocentrikers, syfte är att påverka (H2) sam-tida människors tänkande och handlingar med hjälp av att bruka det förflutna. Kyl-hammar använder tvillingparet moraliserande historiker och futurologen för att besk-riva positioner hos en temporal egocentriker. Den moraliserande historikern utgår från sin egen tids normer och förutsättningar gällande handlingsutrymmet för människan i det förflutna och bedömer utifrån dessa normer den förflutna människans olika val och handlingar. Medan futurologen brukar sin egen samtids handlingsutrymme för att sia kring framtiden. Båda positionerna bygger på tankefel och är ohistoriska posit-ioner. Temporal egocentrism är inte samma sak som presentism eller anakronism, me-nar Kylhammar, vilket sme-narare bygger på misstag där saker placeras i fel tid eller att
44 Kylhammar, (2010), s. 85.
45 Kylhammar, (2010), s. 89.
46 Kylhammar, (2010), s. 89.
27
något är föråldrat. Snarare handlar det om hur historikern bedömer det förflutna och värderar det framtida till syfte att påverka den samtida människans tanke- och hand-lingsutrymme. Det korrekta sättet att bruka det förflutna är istället som analysverktyg till att lösa problem (H1, H2, H3 och H5). 48 Tidsobservatören kan alltså använda ef-fekten från historien som kausalkraft till att tänka med för att lösa problem – återställa den moraliska balansen.
Det är värt att påpeka att det krävs mycket av den som vill bruka historien på detta sätt. Det handlar nämligen inte ett ögonblick om att kunna berätta histo-rier från förr, alltså sådana histohisto-rier som idag säljer som smör. Det handlar om att använda historien som ett analytiskt verktyg och som något som hjäl-per mig i min problemhantering. Jag menar att det förutsätter att historiean-vändaren försöker förstå den dödes handlingsutrymme, frågar sig vilka val som var möjliga att göra och vad som vid den tidpunkten faktiskt inte var ett alternativ. Moralisten struntar i detta och dömer de döda med sin tids normer och förutsätter att handlingsutrymmet tidigare var detsamma som idag (vilket för mig just framstår som höjden av omoral).49
I citatet ovan finns bra exempel på en blandning av (H1, H2, H3, H4 och H5) tidsob-servatören (H1) kan återigen använda effekten av historiens kraft för förändra det nu-varande tillståndet (H2), återställa obalansen (H5), genom att projicera sig själv på den ”dödes handlingsutrymme” (H4). Men förutsätter en objektivism (H3) för att kunna fungera.
Reinhart Koselleck funderar över problematiken med konceptualiseringen av histo-riedisciplinen och metaforik.
In contrast to other modes of study, history as a discipline lives by metaphor-ical expression. This is our anthropologmetaphor-ical premise, as it were, for everything that must be articulated in temporal terms is forced to rely on the sensory ba-ses of natural intuition. The impossibility of intuiting pure time leads directly into methodological difficulties concerning whether meaningful statements about a theory of periodization can be made at all. A specific danger lurks be-hind these difficulties: namely, that our empirical research naively accepts metaphors as they come to us. We must rely on borrowings from everyday linguistic usage or other disciplines. The terminology borrowed and the
48 Kylhammar, (2010), s. 92–93.
28
necessity of using metaphorical expressions – because time does not clearly manifest itself – requires constant methodological safeguards that refer to a theory of historical time. This leads us back to the question of “duration”.50
Koselleck sammanfattar på ett väldigt bra och upplysande vis problematiken denna undersökning försöker diskutera. Den centrala frågan för Koselleck handlar om vilken teori om tid som säkerställer tidsobservatörens (H1) position som objektiv (H3) kun-skapare? Koselleck är väldigt väl medveten om hur ett abstract begrepp som tid, i sig bara kan förstås metaforiskt, via “natural intuition” här smyger (H3) in, en syn på ett oberoende förnuft som introspektivt och intuitivt räkna och mäta tiden för att berätta och skapa mening genom periodisering, hitta historiens sanna jag (H4), men vi kan inte säkerställa ”kunskap” genom att naivt enbart acceptera metaforerna, är det alltså meningen att vi ska använda ett konceptuellt system för att synliggöra det egna kon-ceptuella systemet, denna tes om hur en teori om tid kan möjliggöra historia som ve-tenskap förutsätter (H3), subjekt/objekt med ett oberoende förnuft som kan intuitivt inse hur det egna jaget (H4), projiceras på självet för att kritiskt granska det egna kon-ceptuella systemet. Detta är en contradiction in terms om man så vill. Det som Kosel-leck korrekt har noterat är hur historia är berättelser om händelser i jämförelse med varandra, mening uppstår när ett konceptuellt system har ”stelnat”, det vill säga en världsbild har bildats, en representation av ”verkligheten” och byggs upp med hjälp av metaforik. Återigen visar det sig att kognitiv historia har hittat något, en möjlig meto-dologisk princip för framställning av historiografier, nämligen att utgå från kroppsba-serad kognition och det konceptuella systemet inte en ”naturlig intuition” eller någon teori om ”tid”, dessa är i sig konceptuella metaforer.
Ett exempel på en kritiker av historiebegreppet och inte minst presuppositionen och dikotomierna som bildas av ett konceptuellt system, som till exempel Aronssons ovan, (H3) subjekt/objekt dikotomin, är Robert F. Berkhofer Jrs bok, Fashioning History, här diskuteras ”the history effect”:
It is quite clear what effect historians want to achieve in their representations of the past. They see in their various forms of representations to communicate what they and their readers, viewers, and other consumers consider a truthful, presumably accurate, impression of some part of past reality. That means in practice they hope to make their generalizations, interpretations, and inventive constructions seem
50 Koselleck, Reinhart, The practice of conceptual history: Timing history, spacing
29
to possess the same authoritative grounding as their assertion of historical facts and empirical knowledge. (…) We can call this effort to make all of a representation of a past appear as well grounded as its most empirical portion “the history effect”. The techniques used to achieve the history effect may vary (…) All rely on facts, although how to derive or develop them may be questioned in the very process of presenting them. (…) All move beyond their evidence in seeking the greater meaning of their topic. (…) The history effect depends upon the combination of seemingly incompatible intellectual tendencies and rhetorical strategies. Intellectual efforts to cope with this mixed quality of historical practice led in the past to discussing history in terms of a long series of paired oppositions: science versus art, empirical research versus narrative synthesis, knowledge versus opinion or even error, factuality versus generali-zation and speculation, (…) objectivity versus partiality and bias, and reality versus representation.(…) Even when all of the binary oppositions are conceived as a series of continuums or scales and applied together, however, they are still insufficient to indicate how various kinds of histories rank differently from continuum to continuum. (…) The dichotomies therefore make good slogans but poor theory, be-cause they all fail to describe the collective, intellectually mixed nature of histories as synthetic products. (…) interpretation and invention is involved to a smaller or larger extent in each process and in each resulting product. And it is this greater and lesser degree that poses the great challenge to characterizing