Delprojekt 4 – Fältobservationer i samband med skolskjuts

Barn med omfattande rörelsehinder och stora hjälpmedelsbehov åker skolskjuts företrädesvis med taxi (M1) och specialfordon (M2, vilket innebär buss med en

tjänstevikt om <5 ton) (DIRECTIVE70/156/EEC 1970). Deras upplevelser av säkerhet och trygghet i skolskjuts är naturligtvis också av intresse men en avgörande skillnad är att för deras del behöver intervjuer om deras trygghets- och säkerhetssituation

kompletteras med fältobservationer.

3.4.1 Syfte med delstudie 4

Syftet med delstudien var att beskriva upplevd säkerhet och trygghet hos barn med stora hjälpmedelsbehov i skolskjuts med hjälp av intervjuer samt observationer.

3.4.2 Val och beskrivning av metod

Två kvalitativa metoder har använts, semistrukturerad intervju och öppen observation för att få svar på syftet. I intervjun gavs, i enlighet med vad Svensson och Starrin (1996) anser om kvalitativa intervjuer, möjlighet att förstå egenskaper, se likheter, skillnader och hur dessa var fördelade inom ämnet. Genom öppna observationer kom individens vardag närmare (Holme och Solvang, 1997). Genom att åka skolskjuts och genomföra intervjuer gavs en objektiv bild av händelsen och barnets subjektiva upplevelse av utförandet, vilket kunde uppbringa en större förståelse. Svensson och Starrin (1996) menar att då två metoder används ges större trovärdighet till resultatet.

3.4.3 Delstudiens genomförande Urval och beskrivning av deltagare

Urvalet i studien var barn i åldern 9–19 år med stora hjälpmedelsbehov, som själva eller med stöd av assistent kunde beskriva upplevelsen av att åka skolskjuts. Beskrivning av barnens olika funktionshinder ansågs vara av mindre betydelse då fokus var barnens behov av stora hjälpmedel. Barnen skulle ha några års erfarenhet av att åka skolskjuts för att i en intervju kunna delge sina upplevelser. Urvalet 9 år till 19 år gjordes för att få en bred population att arbeta mot. Definition av stora hjälpmedelsbehov var förflyttning sittandes i rullstol och/eller användning av flera större hjälpmedel, som till exempel rollator, ståskal (ett slags individuellt utformat posturalt stöd) och Permobil (elektriskt manövrerad rullstol).

Med hjälp av arbetsterapeut vid barn och ungdomshabiliteringen (BUH) distribuerades 25 informationsbrev med portofria svarskuvert till utvalda familjer. Svarsfrekvensen på informationsbreven blev fem, två av dessa tackade nej via telefon till att delta i studien, vilket medförde att ett påminnelsebrev utformades. Då svarsfrekvensen trots

påminnelsebrev endast utökades med två barn beslutades att även kontakta RBU (föräldraföreningen Rörelsehindrade Barn och Ungdomar). Ett besök gjordes på RBU:s styrelsemöte och informerade om studien samt bad om hjälp att finna deltagare som stämde med urvalskriteriet. På styrelsemötet bestämdes att information om studien skulle spridas vidare till föräldrar och barn. Sammanlagt efter dessa åtgärder framkom en urvalsgrupp om nio barn. Underlaget ansågs vara ett något för litet, vilket medförde att två skolor där det fanns barn med rörelsehinder kontaktades. Barnen informerades personligen. En biobiljett erbjöds också till alla barn som tack vid deltagande. Efter godkännande av föräldrar och barn blev resultatet ytterligare fyra deltagare. Det totala antalet blev till slut 12 barn då ett bortfall skedde på grund av sjukdom.

Utformning av intervjuguide

Med hjälp av semistrukturerade frågor i en intervjuguide (se bilaga 3) genomfördes intervjuerna. Abstrakta begrepp är svåra att beskriva och det är först i 12–15 års åldern som barn har förmåga att föra formella tankegångar utan åskådligt stöd (Permer, Permer, Carlström, Hagman, Larsson & Selghed, 1989). Därför valdes att starta intervjun med att utgå från fyra känslolägen: glad, ledsen, rädd och arg. Barnen fick berätta om någon gång som de hade känt dessa känslor, kopplade till en upplevd händelse för att på så sätt lättare kunna beskriva och förklara hur det kändes i kroppen. Avsikten var att med denna metod hjälpa barnen att tydliggöra begreppen säkerhet och trygghet och de olika känslorna, för att på detta sätt få svar på frågorna angående upplevelsen av att åka skolskjuts. För att ta reda på om det fanns några oklarheter med frågorna gjordes tre provintervjuer med barn, vilka hade erfarenhet av skolskjuts dock utan egna hjälpmedelsbehov. Genom förfaringssättet gavs en praktisk träning av att intervjua barn samt en insikt i hur intervjuguiden skulle kunna förbättras.

Utformning av checklista för observation

En strukturerad checklista utformades (bilaga 4) som stöd för att på ett objektivt sätt kunna observera aktiviteten åka skolskjuts. Med stöd av Wretstrands (2003), Nilsson och Eriksson (2003) och Wallace et al. (1996) utformandes checklistan samt

kompletteras med observationspunkter som ansågs relevanta. I checklistan utformades också en punkt för övrigt, vilket enligt Holme och Solvang (1997) är nödvändigt för att dokumentera saker som i stunden ifrågasätts och senare behöver diskuteras för att förstås. Vidare menar Holme och Solvang (1997) att det är viktigt med en bra

insamlingsmetod för att säkerställa och ta vara på det som observerats. Metoden blir en förutsättning för att kunna göra en analys av värde. Med hjälp av checklistan gavs ett underlag för vad som skulle observeras och möjlighet att på så sätt notera det som studerades. Till checklistan utformades en förklaringslista (bilaga 4) för att man lättare skulle kunna bedöma observationen på samma sätt (s.k. interbedömarreliabilitet). Checklistan genomgick en provobservation i färdtjänstbuss där en person sittande i rullstol transporterades. På detta sätt kontrollerades interbedömarreliabiliteten i de olika momenten. Därefter gjordes vissa justeringar i checklistan.

Genomförande av intervju och observation

I nästan alla fall skötte föräldrarna den praktiska informationen till skola och förare, om att det fanns ett rum att genomföra intervjun i och att barnen skulle ha en medresenär med i skolskjutsen. Två av intervjuerna skedde i barnens hem och ett barn intervjuades även på ett fritidshem.

Varje intervju genomfördes av två personer varav den ena ansvarade för intervjun och den andre för videoinspelningen. Enligt Doverborg och Pramling (1999) är det

väsentligt att klargöra för barnet att dess medverkan är viktig och betydelsefull, för att på så vis motivera till att delta i intervjun. För att inte leda intervjun och på så sätt få barnen att avge svar som de trodde intervjuaren önskade, försökte man vara så neutrala som möjligt. Enligt Doverborg och Pramling (1999) bör intervjuaren vara medveten om att barn lätt utvecklar en följsamhet, så kallad suggestibilitet vid samtal med vuxna. I slutet på varje intervju ställde den som skött videokameran kompletterande frågor. Enligt Trost (1997) kan en större informationsmängd frambringas med två samspelta forskare, vilket skedde i och med detta förfaringssätt. Varje enskilt intervjutillfälle med barnen pågick i cirka en timma där intervjuguidens genomförande tog i genomsnitt 15 minuter.

Flertalet av observationerna skedde efter att intervjun var utförd. Varje observation genomfördes av de två som medverkat vid intervjun. Innan dokumentationen startade informerades föraren om studien och tillfrågades om medgivande till video- och kamera dokumentation. Den som intervjuade barnet dokumenterade med digitalkamera

förankring av rullstol, lösa föremål och fastsättning av bältet på barnet. Samma

observatör åkte också med i skolskjutsen och observerade med stöd av checklistan samt förde anteckningar i löpande text på iakttagelser som inte fanns med på checklistan. Den andre videofilmade påstigning och följde efter skolskjutsen med personbil, därefter videofilmades även avstigning och den första observatören hämtades upp.

Den första analysen av materialet påbörjades redan i direkt anslutning till varje avslutad intervju. Observationerna sammanfattades av dem som utfört den, samma dag den genomförts och transkribering av intervjuer skedde inom två dagar efter intervju- tillfället. När en observation och transkribering var utförda läste alla igenom dessa och diskuterade tillsammans vad som framkommit. Efter avslutad datainsamling skrevs varje intervju med tillhörande observation ut på olika färgade papper specifika för varje sifferkod.

Man valde i sin analys att separera intervju- och observationsmaterial och använda de faser Malterud (1998) beskriver för analysbearbetning. Den första fasen i analysen beskriver Malterud (1998) som att ge materialet en helhetsbild då det läses ett flertal gånger. Utifrån denna helhetsbild menar Malterud vidare att teman ska plockas ur som ett första steg i en organisation av materialet.

För att ytterligare stärka tolkningen av materialet gicks alla videofilmer från data- insamlingen igenom i fas två. I samband med detta jämfördes de enskilda teman man funnit och dess citat. En upplaga av transkriberad intervju och observation från varje barn sparades i sin helhet. Rader räknades och markerades i texten för att lättare hitta utklippta citat och styrka att hela materialet använts vid resultatbearbetningen. De citat som stämde överens med allas åsikter klipptes ut och placerades i olika kuvert där gemensamma teman skrevs. Malterud (1998) förklarar att meningsbärande enheter ska plockas fram ur temana för att systematisera materialet. Förfaringssätt där delar tas från sin ursprungliga kontext för att sedan användas i sammanhang med liknande text- element beskriver Malterud (1998) vidare som dekontextualisering. Malterud menar också att det är av stor vikt att vara flexibel i detta arbete. Citat flyttades därför mellan kuvert då de efter uppläsning och diskussion visade sig passa bättre i en annan

temagrupp. Organisation och systematisering av citaten ledde fram till meningsbärande enheter som blev nya kategorier. Vid detta arbete framkom också undergrupper som visade sig vara relevanta.

I den tredje fasen sker en abstraktion av enheterna och koderna blir enligt Malterud (1998) ett medel för att nå målet. Innehållet kondenserades för att systematiskt finna fram innebörden ur de meningsbärande enheterna. Man arbetade med en kategori i taget och på en abstrakt nivå sammanfattades text från meningsbärande citat för att belysa kategorierna, liknande arbete gjordes med varje undergrupp som framkommit. Delar av Malteruds fjärde fas nyttjades vid konklusion av det som framkommit.