Delstudie 2: (Sara Fredriksson)

3.2.1 Vad intar specialpedagogerna för perspektiv när de konsulterar eller handleder ärendena?

Respondent Anna

Anna berättar att förskolan kontaktar henne av flera olika anledningar, vilket exempelvis kan vara att ett barn är utåtagerande, har språkliga bekymmer eller sen i sin utveckling. Anna börjar då med att diskutera med pedagogerna för att ta reda på vad de vill ha hjälp med och vad de redan har gjort. Sedan kan Anna gå in i verksamheten och observera och säger att; när jag är ute och observerar är det ju inte barnet, utan jag tittar ju på hela sammanhanget alltså det är ju inte barnet det är fel på om jag nu säger så. Anna reflekterar över vad som kan förändras i miljön på förskolan, det kan vara pedagogernas förhållningsätt, möbleringen eller att pedagogerna måste dela upp gruppen och arbeta i mindre grupper. Anna följer sedan upp pedagogernas arbete med barnen och ser om det har skett någon förändring. I somliga fall kan det vara nödvändigt att skriva ett åtgärdsprogram.

Om barnet har stora bekymmer, exempelvis med språk, så kan Anna rekommendera föräldrarna att ta kontakt med en logoped. Om hon ser andra stora bekymmer i utvecklingen ber hon föräldrarna kontakta BVC (Barnavårdscentralen), där barnet får en utvecklingsbedömning av psykolog.

Om ett barn har koncentrationssvårigheter eller är utåtagerande kan Anna ge i förslag att pedagogerna ska titta på hur verksamheten är organiserad och om det går att skapa möjligheter till att dela gruppen under dagen, då mindre grupper fungerar bättre för barnet. Barn behöver tydlighet och struktur och då föreslår Anna ett bildschema som kan användas för enskilda barn men även för hela gruppen.

Pedagogerna kan ställa frågor kring språklig problematik och Anna föreslår att pedagogerna kan använda tecken för att stödja språket. Anna föreslår även att pedagogerna ska arbeta med observationsmaterialet TRAS (Tidig registrering av språkutveckling). Syftet med detta material är

28 att observera varje enskilt barn i gruppen för att kunna skapa en helhet som är anpassad till alla barn i gruppen. Anna menar att förändring kan ske i organisationen och/eller i miljön. Ett exempel på förändring är att pedagogerna ska fundera på vad samlingens innehåll uppfyller för syfte eller hur barnen sitter placerade under samlingen. Anna vill inte att förskolorna ska lägga över ”problemet” på barnet, det ska inte vara barnet som ska korrigeras. Hon tar även upp att förändringen skall ske i pedagogernas förhållningsätt och bemötande mot barnen och det är av största vikt hur pedagogerna ser på olikheter samt hur olika barnen får vara.

Anna anser att det är viktigt att arbeta med arbetslaget, för att skapa en helhetssyn på verksamheten. Hon menar att den stunden hon observerar är bara en liten del av helheten men den lilla stunden är viktig då Anna kan se på verksamheten med nya ögon till skillnad från pedagogerna. Somliga pedagoger har redan tittat på det kartläggningsmaterial som ligger ute på hemsidan. Där uppmanas pedagogerna att titta på olika nivåer, individ-, grupp- och organisationsnivå.

I vissa förskolor Anna arbetar mot finns det olika pedagogiska inriktningar, detta anser hon kan vara till fördelar och nackdelar för barnen. När det finns barn med koncentrationssvårigheter på en Reggio Emilia-inspirerad förskola, är detta inte tillgodo för barnet. Reggio Emilia arbetar delvis efter att ha mycket material framme till barnen, som de vid utvalda stunder får arbeta med och välja själva vad de vill ha. På grund av att barnet inte skall ges för mycket valmöjligheter bör den pedagogiska miljön förändras. Det kan dock vara svårt att diskutera med pedagogerna anser Anna och säger, för det blir ju väldigt kontroversiellt om jag säger att det här inte är tillgodo till det här barnet.

Anna påpekar att det är viktigt hur hon bemöter arbetslaget och att hennes uppgift är att försöka förmedla att förändringen måste ske hos dem som pedagoger och kan tillföra sin kunskap, men det är inte hon som kan stå för den stora förändringen.

Sammanfattning

Anna talar mycket om att förändringen bör ske hos pedagogerna i miljön samt i organisationen,

”problemet” är inte knutet till barnet. Dessa är utmärkande drag av det kritiska perspektivet. Dock nämner Anna tidigt i intervjun att det är vissa svårigheter som hon anser ska utredas, hos logoped eller BVC. Anna tycker även att barngruppen ibland kan behöva delas för barnets bästa, detta strider emot det kritiska perspektivet där alla barn alltid ska inkluderas. Anna intar dilemmaperspektivet igenom dessa åsikter. Andra utmärkande drag från dilemmaperspektivet som Anna lyfter, är att det uppstår dilemman i hur pedagogerna bemöter olikheter och menar att det är till

29 en fördel att pedagogerna arbetar med observationsmaterialet TRAS. I materialet kategoriseras barnens kunskaper inom språk, dock i syfte att skapa en helhet anpassad för alla. Ett annat dilemma är de pedagogiska inriktningarna som inte alltid är till godo för barnet. Dessa är tydliga exempel på att Anna intar ett dilemmaperspektivet i sin konsultation/handledning.

Respondent Berit

Berit börjar med att säga att det är svårt att dela upp det som vi vill. Hon anser att den vanligaste anledningen till varför hon kontaktas är för att förskolan har, som hon utrycker det, barn som berör på något sätt. Barn kan beröra på olika vis, de kan vara inåt- eller utåtagerande eller något annat som pedagogerna inte kan sätta fingret på och pedagogerna behöver bolla tankar med Berit.

Berit börjar sin konsultation med att tala med pedagogerna för att de ska få berätta sin bild av situationen, hon talar med hela arbetslaget. Om pedagogerna önskar att Berit ska observera verksamheten gör hon det. Det Berit vanligen ser i observationen är att orsaken till svårigheterna inte ligger hos barnet utan hos pedagogerna. Berit menar att hon kanske ser det så på grund av att hon arbetar mycket med inkludering vilket hon anser är hennes hjärtefråga.

Tillsammans med pedagogerna lyfter hon kartläggningsfrågor som är förslag på vad pedagogerna kan titta närmare på, Berit menar att;

vi kartlägger mycket av verksamheten, självklart tittar vi på individen också självklart, men eftersom jag tror så mycket på inkludering så tror jag verkligen vi kan göra mycket i våra verksamheter innan vi går loss på individen det är liksom min hjärtefråga.

Berit menar att om förskolan behöver stöd ska det riktas till gruppen, inte till ett barn. Stödet skall ske inom organisationen med kompetent personal. Berit tror att varje förskola kan finna arbetsformer som fungerar för alla barn, hon tror inte på att exkludera barn eller att plocka ut dem till speciallärare. Berit anser att det kan ske något med den enskilda människan om den exkluderas och av den anledningen arbetade hon mycket med att förändra arbetet, genom att förändra organisationen på förskolan. Berit tycker även det är viktigt att barnen inte känner sig annorlunda, alla barn som behöver något extra är annorlunda. Olikheter ska ses som en tillgång anser Berit.

30 När pedagogerna söker specialpedagogiskt stöd för ett barn så hamnar det ofta i att förändring ska ske i miljön och människorna runt barnet. Berit menar att det kan vara lite personal på förskolorna i dag och då krävs det att ett åtgärdsprogram upprättas för att förskolan skall kunna söka ekonomiskt stöd. Av den anledningen skrivs ett åtgärdsprogram, men det är inte Berits inkörsport i sitt arbete på förskolan. Berit ser på sitt arbete på följande sätt; jag jobbar mycket med helheten jag tänker individen finns alltid i ett sammanhang även om sammanhangen kan se olika ut. Berit tycker att det är barns behov som ska stå i centrum och att det inte spelar roll om barnet har en diagnos eller inte. Hon letar inte efter diagnoser hos barn och hon anser att det snarare kan vara föräldrarna som efterfrågar diagnos. Berit utför inga tester, detta är BVC:s uppgift.

Berit utrycker det på följande sätt, när hon ska beskriva vad som kan förändras i miljön; Det finns ett smörgåsbord på våra förskolor utav aktiviteter som gör att har jag till exempel svårt med koncentrationen så ställer det här till ganska så mycket för mig. Berit menar att det är viktigt att kunna dela upp gruppen och inte ha stora samlingar och låta barnen finna vilka sammanhang de blomstrar i, som Berit utryckte det. Barn kan ha problem med övergångar mellan aktiviteter och då är det, enligt Berit, viktigt att lotsa barnen rätt och att pedagogerna samarbetar och ger barnen en leds instruktioner, vilket innebär att inte ge barnet fler än en instruktion åt gången. Ibland kan det behövas en hand som tar barnet dit den ska, detta för att inte barnet ska behöva misslyckas på vägen. Berit tror även det är viktigt att träna mycket på dialog och turtagning, till exempel leka kaffelekar; där får barnen turas om med sakerna och pratar med varandra under tiden, till exempel bjuda på kaffe.

Sammanfattning

Under första delen av intervjun intar Berit klart och tydligt ett kritiskt perspektiv. Berit talar om att alla barnen skall inkluderas in i en helhet och att svårigheten inte ska läggas på barnet och att hon inte tror på att diagnostisera barn. Berit tror att det är pedagogerna som ska stå för ett förändrat förhållningsätt och förändra miljön samt organisationen. Berit menar att olikheter ska ses som en tillgång för gruppen. När Berit tar upp förändringar i miljön intar hon ett dilemma perspektiv, detta på grund av att hon ansåg att somliga behov barnen har kräver att barngruppen delas in i mindre grupper. Berit menade att ibland behöver ett barn lotsas för att barnet inte skall misslyckas på vägen. Berit intar alltså främst det kritiska perspektivet, dock ser hon att det uppstår dilemman i detta och intar då dilemmaperspektivet.

31 Respondent Carina

Carina börjar med att säga att det inte är enkelt att dela upp ärenden och konsultation eller handledning i olika delar och att allt hänger samman. Hon menar att ett vanligt fall kan vara att förskolan har problem med att skapa bra förutsättningar för ett barn och vill då ha hjälp med detta. Framför allt gäller det svårigheter med övergångar mellan aktiviteter, stora grupper och samspelssituationer. När detta uppstår har Carina ett möte med pedagogerna på förskolan och i första fasen är mötets syfte att tydliggöra vad som redan har gjorts åt situationen. Under inledande samtalet mellan Carina och pedagogerna kan Carina fråga om de tittat på kartläggningsmaterialet, som är framarbetat av Resursenheten. Materialet bygger på ett antal frågor på individ-, grupp- och organisationsnivå. Carina vill se vad pedagogerna ger för förutsättningar till detta barn. Nästa steg är att pedagogerna får beskriva hur de ser på verksamheten och hur de har organiserat den för att tillgodose barnets behov. Carina vill framför allt veta i vilka situationer som det fungerar bra, med vilka med mera för att kunna kartlägga hur de stökiga situationerna skall förbättras.

Sedan lägger Carina fokus på pedagogernas roll i verksamheten och hon vill se hur pedagogerna agerar i situationer och hur deras agerande kan tolkas av barnen. Detta diskuterar hon sedan med pedagogerna. I somliga fall krävs det att Carina behöver gå ut i verksamheten och observera för att skapa en förståelse till vad förskolan ger för förutsättningar till barnet. När Carina observerar barnet i gruppen, observerar hon först pedagogernas agerande och samspel och hur det kan påverka barnen. Carina säger att föräldrar kan bli oroliga när de får höra att en specialpedagog ska komma dit och titta på barnet. Hon menar dock att hon aldrig går ut och observerar barnet på det sättet som föräldrarna kanske tror, Carina tittar på barnet i gruppen och har inte någon ambition att sätta en diagnos.

Nästa steg i konsultationen är handlandet. Carina menar att ibland kan det vara glasklart så att detta barn behöver möjlighet till att vistas i mindre grupper. Basorganisationen kan vara svår att rucka på, vilket kan leda till att ett åtgärdsprogram upprättas och detta kan Carina föreslå relativt tidigt i konsultationen. Ett åtgärdsprogram fokuserar även på hur pedagogerna arbetar för att ge barnen de förutsättningarna att kunna lyckas i situationer. Åtgärdsprogram behövs även när pedagogerna skall ansöka om stödtimmar (tilläggsbelopp) för ett barn. I nuläget är det så att förskolechefen kan ansöka om ett tilläggsbelopp för ett barn med omfattande behov. Nu är begreppet ”omfattande behov” ännu inte definierat, men de barn där basorganisationen inte räckt

32 till har man kunnat få tilläggsbelopp för. Ett bidrag till förskolorna, som gör det möjligt att förstärka bemanningen på förskolan.

När förskolorna har fått ekonomiskt stöd ska förskolechefen se till att man har ett uppföljningsmöte tillsammans med föräldrarna.

Rent konkret i vad som kan förändras för barnen föreslår Carina bildscheman. Ett barn kanske tycker det är helt obegripligt vad som ska hända och att allt blir bara en stor förvirring och konflikter uppstår. Pedagogerna måste ha god framförhållning och tydliggöra för barnet vad som ska hända och ske. Då kan det passa med ett bildschema där barnet tydligt ser vad som ska ske.

Bildscheman bör bestå av ett fåtal bilder och kan med fördel sitta uppe så att alla barn ser dem.

Bilder kan även användas i syfte att hjälpa barnen att välja aktivitet, allt för att tydliggöra för barnen.

För att kunna veta hur arbetet ska läggas upp kan Carina ibland tipsa föräldrar att kontakta BVC psykologen för att få en utredning av barnets utveckling. Carina vill då se om det är något som hon och pedagogerna har missat. Carina menar att det kan vara så att barnet har dålig hörsel och om det barnet då får sitta på en samling där det enbart är tal så blir det helt meningslöst för barnet och den kan tappa koncentrationen och komma i konflikt med pedagoger. Det vill säga en utvecklingsbedömning kan ge ytterligare hjälp till att förstå barnets behov. Fokus är inte att sätta en diagnos.

Sammanfattning

I somliga delar av intervjun lyser det kritiska perspektivets åsikter fram. Detta genom att Carina tar upp att det är miljön på förskolan som skall förändras till barnet. Hon lyfter pedagogernas roll i verksamheten som viktig, att det kan vara pedagogerna som bör förändras för att barnen ska få de bästa förutsättningarna. Carina tycker inte om diagnoser, dock kan organisationen tvinga fram kategoriseringar av barn. Detta dilemma yttrar sig i att kategorisering bör ske enligt Carina för att stödja barnet. Kategoriseringens syfte är då att urskilja problem som hörselskador eller att kategorisera barn för att få stödtimmar. Båda kategoriseringarna innebär dock att förändra miljön till barngruppen, vilket är ett tydligt exempel på dilemmaperspektivet. Carina menar även att barngruppen kan behöva delas för att tillgodose barnens behov.

33 Respondent Eva

Eva menar att det stora problemet i förskolan i dag är att barnen inte kan leka och att de inte kan inta andras perspektiv. Eva beskriver det på följande sätt; barn som inte kan leka, barn som är egostyrta egocentriska. Det Eva gör då är att tala med arbetslaget för att de själva ska få berätta hur de ser på situationen och sedan går hon alltid ut och observerar. I observationen tittar Eva på barnet i samspel med miljön och menar att det är mycket som kan förändras i miljön och planeringen.

Efter att hon har träffat arbetslaget igen, ger hon dem tips på hur de kan förändra deras förhållningsätt. Eva ger även pedagogerna material och böcker på vad som kan förändras och hon vill lära pedagogerna om sociala berättelser och seriesamtal samt bildscheman och förberedelser på hur de kan hjälpa barnet att bli mer flexibel. Eva menar att pedagogerna kan lära barnen att bli mer flexibla genom att prata om att till exempel pennor kan användas till olika saker och inte bara i syfte att rita med. Pedagogerna kan även uppmärksamma barns olikheter för att skapa en miljö där olikheter tillåts.

Eva menar att hyperaktiva barn kan behöva vistas i mindre grupper och enligt Eva klarar barnens hjärnor inte av för mycket intryck, hon säger; de är ju så vidöppna så man får skydda dem helt enkelt. Av den anledningen ska pedagogerna dela gruppen ibland.

När Eva säger att förändring ska ske i miljön menar hon först den fysiska miljön som omger barnet, sedan förändring i pedagogernas förhållningsätt till barnet och även att organisationen kan förändras för att tillgodose barnets behov.

Om barn har problem med språket föreslår Eva att pedagogerna kan arbeta med alla barn i gruppen och träna munmotorik. Sen kan pedagogerna arbeta med bilder, där olika språkljud synliggörs. Eva anser även att det är viktigt att pedagogerna försöker förstå de barn som har det svårt och säger att; det tycker jag är så viktigt att man inte kränker barnen, för många barn när de råkar i konflikt så vet de inte alls varför. Hon vill vända på synen att det är barnens fel att det uppstår problem och säger att; det är ju aldrig barnets fel, barn gör så gott de kan alla gånger. Eva påpekar att det är viktigt att pedagogerna förbereder barnen på vad som ska hända så barnen vet vad som förväntas av dem. Bildscheman är då bra liksom seriesamtal. Pedagogerna måste stötta barnen på vägen så barnen inte tappar tråden.

34 Sammanfattning

Eva börjar med att lägga problemet hos barnen, att det är de som är egocentriska och inte kan leka vilket är typiskt för det kategoriska perspektivet. Samtidigt säger hon i slutet av intervjun att det aldrig är barnens fel och att det är viktig att inte kränka barnen. Detta tyder på ett kritiskt perspektivtagande. I det stora hela verkar dock Eva inta dilemmaperspektivet, då hon beskriver att förändring bör ske framför allt i pedagogernas förhållningsätt, i miljön och i organisationen. Hon föreslår för pedagogerna att de ska dela barngruppen, så det inte blir för mycket intryck för de barn som har det jobbigt. Eva har även mycket material som pedagogerna kan arbeta efter så barnen ska få det bättre på förskolan.

Respondent Frida

Frida berättar att det vanligaste är att ett barn har svårigheter i samspelssituationer med andra barn. Hon går då ut i gruppen och observerar hur barnet har det i sammanhanget och säger att;

för det är ju hela tiden i ett sammanhang. Efter observationen pratar Frida med arbetslaget eller en pedagog om vad hon sett. Pedagogerna provar hennes förslag på förändring och ibland rekommenderar hon pedagogerna att uppmana föräldrarna att uppsöka BVC-psykolog om det föreligger anledning för vidare utredning inom habiliteringen eller barn och ungdomspsykiatrin.

Förslag som Frida kan ge är att pedagogerna ska fundera kring vad de har för relation till barnet.

Frida vill veta om barnet har knutigt an till någon vuxen på förskolan och menar; för har man inte det då har man inte riktigt mandat heller att hjälpa till att korrigera något felaktigt beteende. Frida vill att pedagogerna ska fundera över sitt förhållningsätt till barnen, hur de rör sig, vilket tonfall de använder, att vara här och nu och vara mer med barnen och inte uppe och springa. Frida anser även det är viktigt att pedagogerna benämner och bekräftar barnen. Ett annat förslag på förändring som hon ger, är att pedagogerna ska arbeta med sociala berättelser, ritprata, tänka på var de placerar materialet, är de lättillgängligt eller är det placerat på fel ställen där barnen måste be förskolläraren om hjälp för att nå. Frida menar att hon observerar allt i organisations-, grupp- och individnivå. Frida tycker att stora barngrupper kan bidra till att pedagogerna inte hinner se alla barn och barnen kan då reglera sig efter det, hon menar att: det behöver inte vara fel på i barnens huvud.

Frida menar att arbetslaget måste samarbeta och ha ett gemensamt förhållningsätt och regler för att barnen ska kunna veta vad det är som gäller. I och med det skapas en tydlig ram och att