Deltagarens och gruppens motivation

Omvårdnadshandledning baseras på deltagarnas engagemang och aktivitet. Motivationen är en viktig del såsom den används inom inlärningspedagogik och inlärningsteori. Motivation innehåller tre moment som kan vara viktiga att uppmärksamma (Carlsen, Hermansen & Vråle, 1994):

1. Vetskap om ett behov

2. Kunskap om handlingsmöjligheter 3. Medvetenhet om mål eller målområde

Motivation i förhållande till det lärande som äger rum i omvårdnads­ handledning är både spänningssökande och spänningsreducerande. Medan spänningsreducerande motivation söker trygghet och stabil­ itet, riktar sig den spänningssökande motivationen mot kreativitet, vidgade ramar, utmaning och fördjupad variation. När en situation är mycket svår och krävande, kan spänningsreducerande åtgärder vara på sin plats. Hur ­ frågor är då viktiga. Det kan då vara adekvat att handledaren vid behov ökar stödet genom bekräftelse och genom att antyda eller frammana konkreta lösningar.

Vid spänningssökande motivation är arbetssättet mer inriktat mot kreativitet, fördjupning och utmaning. Möjligheterna här ligger i det oförutsägbara och vad ­frågor är utmaningen. Man kan vänta med att finna lösningar. Studenter som passerat nybörjarstadiet i handledningen upprätthåller oftast en spänningssökande motivation, men hela handledningsprocessen innebär ett växlande mellan dessa olika typer av spänning.

Under planeringen av omvårdnadshandledning, men också under pro­ cessens gång, kan ibland motivationen i gruppen eller hos en del tagare dala. För att upprätthålla engagemanget och aktiviteten kan det vara viktigt att under handledningsprocessens gång avsätta ett hand­ ledningstillfälle för utvärdering, för att åter aktualisera för beredelse­ och inledningsfasernas överenskommelser och eventuellt modifiera mål och syfte. Följande teman kan vara viktiga att diskutera:

1. Behov och önskemål?

2. Mål som man vill uppnå genom sitt deltagande i omvårdnads­ handledning.

3. Klarläggande samtal och litteratur om handledningsprocessens idéer, mål, organisation, innehåll, metoder och utvärdering. 4. Klarlägga om egna önskemål överensstämmer i tillräcklig ut­

sträckning med det som omvårdnadshandledning kan erbjuda. (Carlsen, Hermansen & Vråle, 1994 s. 76).

Förändringsprocessen

Varje ny upplevelse, egen eller andras, kommer att tillföra deltagarna ny erfarenhets­ och kunskapsmassa. Omvårdnadshandledningen kan då innebära en omprövning av tidigare kunskaper och uppfattningar genom att nya tankar bearbetas till intellektuell och känslomässig insikt. Denna typ av inlärning är oftast en krävande process. Individer och grupper är inte alltid beredda att lämna sina invanda positioner, tankar och handlingar. Det är säkert lättare att utforska nya områden än ompröva redan befintliga områden. Det kräver mod, att ta sig tid att fördjupa och få nya insikter om sin personliga och yrkesmässiga utveckling. Det är en oftast en långsam och krävande process, att i ökad utsträckning kunna använda sina positiva egenskaper och erfarenheter. Det gäller också att få ökad kontroll över de sidor som inte är så gynnsamma eller behöver utvecklas mer.

Den handleddes kunskapsutvecklingsfaser kan beskrivas med hjälp av Reynold´s fem faser (Hermanson, Vråle & Carlsen, 1994). De fem faserna beskrivs via karaktäristika och kan öka förståelsen av denna typ av processer som innefattar:

1. Självcentrering 2. Bära eller brista

3. Förståelse av situationen utan att kunna handla 4. Förståelse av situationen och förmåga att handla 5. Utvärdering, förmedling, kunskapsutveckling.

Den första fasen kan beskrivas som en självcentrering. Under denna inledning och lära känna­fas är deltagarna ofta mycket centrerade vid sitt eget sätt att fungera i gruppen. Osäkerhet om syfte, målsättning och det egna sättet att fungera präglar den första tiden. Metoden, gruppdeltagarna och handledaren testas på olika sätt. Som hand­ ledare är det viktigt att känna till dessa behov av självcentrering och acceptera dem.

Den andra bära eller brista­fasen utmärks av att deltagarna börjar lyssna mer på varandra, men går ibland så djupt in i problemet att de inte kan finna någon väg ut. Det är som att kasta sig ut på för djupt vatten utan att kunna simma. Deltagarna kan ha hög grad av impulsivitet och låg frustrationströskel. Acceptans och stöd i form av konkret vägledning och upprätthållande av de praktiska avtalen kan underlätta fasen.

Förståelsen av situationen utan att kunna handla utifrån denna förståelse utgör den tredje fasen. Deltagarna är nu oftast tryggare i handledningssituationen, har god förmåga att lyssna och leva sig in i olika situationer. Gruppdeltagarna ökar ofta sin förståelse och för­ djupar sitt känslomässiga engagemang, men har på handlings planet svårt för att hitta vägar eller handlingsstrategier och se vad man själv eller utifrån sin profession kan göra åt olika situationer. Man kan ha svårt att se både sin egen roll, handlingskapacitet och ibland också de övriga deltagarnas. Här är det viktigt att man som handledare visar att man kan förstå detta och kan hjälpa deltagarna genom att stödja och ta fast på de antydda lösningarna.

Förståelse av situationen och förmåga att använda sin insikt utgör den fjärde fasen. Förmågan att förmedla och vara medveten om sin yrkeskunskap ökar. Deltagarna känner sig i allmänhet fast för ankrade och har därför hög stresstolerans. De tål låg grad av strukturering och kreativiteten kan vara hög. Deltagarna har förmågan att utnyttja kunskapen i gruppen och ser också möjligheter att utnyttja annan befintlig kunskap och resurser som specialister inom olika områden, andra yrkeskategorier, organisatoriska eller administrativa kom­ petenser/kan erbjuda, fördjupad kontakt med patienter, anhöriga, osv. Problemen behandlas i gruppen på en mycket nyanserad nivå. Deltagarna kan ofta se en rad olika möjligheter, men kan också vänta med lösningar utan större frustrationer.

Utvärdering och förmedling av egen yrkeskunskap utmärker den femte fasen. Deltagarna kan med ett konstruktivt, kritiskt förhåll­ ningssätt analysera och förmedla sina kunskaper. Gruppen är mogen att driva fram arbetsmetoder, som kan tjäna som en kanalisering av såväl enkla som komplicerade och svåra problem. En sådan metod­ utveckling skulle kunna utveckla professionen starkare i riktning mot de befintliga möjligheterna inom professionens ram, men också mot organisationens byråkratiska eller medicinska hinder och möjligheter. Metoder, som kan fungera som hjälpmedel för att fånga upp och ringa in en vård och behandling som kan bli både praktiskt rationell och relationell för patientens behov och sammanhang, är viktiga för en vård med hög kvalitet.

Roller

Individuella rollmönster i en grupp kan beskrivas utifrån olika funk­ tioner som möjliggör en ökad förståelse och mer nyanserad analys. Olika typer av sociala roller kan ses som en klassifikation av lika beteenden, där varje roll består av en unik kombination av dessa funktioner. Granér (1991) lyfter fram tre typer av rollfunktioner som kan vara viktiga att rikta sin uppmärksamhet mot:

1. Rollfunktion om syftar till att tillgodose gruppens instrumen­ tella syften, det vill säga instrumentella funktioner. Det hand­ lar här om funktioner för gruppens formella arbete till exempel initiativtagaren, informationsgivaren, orienteraren, assistenten och så vidare.

2. Rollfunktion om syftar till att tillgodose gruppens socio­ emotionella syften det vill säga funktioner som uppmuntraren, medlaren, normgivaren, observatören, medlöparen och kom­ promissaren.

3. Rollfunktion som saknar betydelse för gruppens syftesstruktur eller oftast strider mot gruppens syfte, det vill säga självcentre­ rade rollfunktioner till exempel angriparen, uppmärksamhets­ sökaren, bekännaren, playboyen, den dominante, den hjälpsö­ kande osv.

I den självcentrerade rollen använder individen gruppen för sina egna syften och är helt upptagen av sig själv. Dessa rollfunktioner utgör ofta ett problem i arbetsgrupper. Ur ett individuellt perspektiv kan problemet ses om en protest mot att delta eller som en tillfällig eller permanent oförmåga att fungera i grupp. Att fungera i en arbets­ grupp kräver en viss grad av mognad. Denna mognad kan ses som en förmåga att avstå från att få omedelbara behov tillgodosedda, för att i stället på sikt uppnå något bättre. Det kan naturligtvis hända, även om det är sällsynt, att en deltagare tillför gruppen en problematik som inte kan härleddas till arbetsgruppens funktion utan är av helt privat karaktär. Dessa problem bör då bearbetas individuellt i någon typ av samtal/psykoterapi och inte i yrkesrelaterad omvårdnads­ handledning.

Ur ett grupperspektiv kan de självcentrerade rollerna fungera som ett sätt för gruppen att bli avledd från sin uppgift och därmed också bli befriad från sitt eget arbetsansvar. Genom att hävda det själv­ centrerade mönstret, läggs hela ansvaret på individen. Det kan också vara ett sätt att uppleva gemenskap och sammanhållning att ha någon att reta sig på och uttrycka sin irritation över. Genom att projicera egna negativa sidor, behålls den egna självkänslan.

Som handledare bör man vara observant på för starkt präglade roller. En viktig faktor som stöd för att minimera alltför starkt präglade roller i handledningssituationen har man i den presenterade hand­ ledningsmodellens metodik. Detta sker dels genom att deltagarna skiftas om att presentera situationer och dels i att alla deltagare vid varje handledningstillfälle, gör problemet till sitt eget och därmed

behöver alla i gruppen tidsutrymme för att arbeta sig igenom situa­ tionen/problemet.

Varje deltagare måste vid varje handledningstillfälle engagera sig, stå på egna ben, utföra en stor del av uppgiften genom att aktivt lyssna, rollövertagande, introspektion, tala, reflektion och därmed ta sin del av ansvaret för handledningssituationen.