DEN DISKUTERANDE MEDBORGAREN

HV-fantastens diskussionsforum är en virtuell mötesplats för människor som från olika håll strålar samman för att diskutera eller bara lyssna till denna diskussion. Man träffas inte för att samtala förutsättningslöst om vad som helst, drivkraften att mötas är ett gemensamt intresse. Intresset ifråga har funnits länge och gett upphov till möten och sammankomster av tillfällig karaktär. Så sker även nu när HV-supporters träffas på läktaren, arbetsplat- sen, skolan eller puben. Med en plats på webben, har dessa sammankomster fått en utvidgad och permanent karaktär med möjlighet till deltagande var- helst supportrarna befinner sig i tid eller rum. Diskussionsforumet har för- vandlat sammankomsterna till en sammanslutning, en virtuell förening av människor som är angelägna om att få diskutera och driva ett gemensamt intresse. HV-fantastens virtuella förening har inte kommit till genom något påbud uppifrån, från någon myndighet eller makthavare. Den är ett initiativ bland vanliga människor i deras vardagliga livsvärld. Det påminner till viss del om de folkliga initiativ som, med inspiration från den Nya Världen, bör- jade ge sig tillkänna i Sverige och Skandinavien vid mitten av 1800-talet.

D

E S V E N S K A F O L K R Ö R E L S E R N A

Jansson (1982) beskriver de tidiga svenska borgerliga sammanslutningarna, eller associationerna, som uppifrån skapade främjandeföreningar utan någon egentlig mötesverksamhet eller demokratisk organisationsstruktur. Efter 1850 började förändringar sakteliga inträffa när det gäller karaktären på sammanslutningar i vårt land. Med läskunnigheten spred sig förmågan bland vanligt folk att själva läsa Bibeln. Denna, tillsammans med psalmboken och katekesen, var den huvudsakliga litteratur som för 150 år sedan var tillgäng- lig för folk i gemen. Eller, om vi går till brevväxlingen mellan en bokhandla- re i Växjö och förlagsfolk i Stockholm, det var den litteratur som allmogen föredrog (Furuland, 1980). Kanske var det i protest mot världsliga folkböck- er och borgerlighetens romaner och allmänt materialistiska livsstil. Allmo- gen började med läskunnigheten skapa sig en egen värld vid sidan av den världsliga (Se bl.a. Ericsson & Harnesk, 1994 och Aronsson, 1990). I denna värld tog man sig friheten att lyssna på lekmannapredikanter, läste själv och köpte eller fick sin litteratur bestående av sånghäften och småskrifter på kris- tet tema som spreds av Traktatagenturens kringvandrande kolportörer

(Åberg, 1978). När P. P. Waldenström 1872 publicerade sin för väckelsefol- ket banbrytande artikel, "Vad står skrivet?", i den nationella kristna tidning- en Pietisten, så var det en uppmaning i demokratisk anda till alla väckta att utnyttja sin kunskap att läsa och sin rätt att bilda sig sin egen uppfattning, i detta fall om vad som stod i Bibeln (Hallingberg, 1980). Waldenströms lin- je utmynnade i det år 1878 bildade Svenska Missionsförbundet som från för- sta början byggde på en demokratisk struktur. Total jämlikhet rådde med lika rösträtt oavsett klasstillhörighet eller kön. Den ideologiska legitimeringen var att Gud är fadern och alla människor hans barn. Den spirande frikyrkan, åtminstone i Missionsförbundets tappning, höll fram demokratiska ideal och uppmanande sina följeslagare att läsa och reflektera själva över ordet, under- förstått att ifrågasätta traditionella tolkningsmonopol.

Också den nykterhetsrörelse som grep omkring sig bland allmogen på 1880-talet förde nya föreningsprinciper med sig från det stora landet i väster. Precis som väckelserörelsen grundade från början den amerikanska nykter- hetsrörelsen, IOGT1_{, sitt arbete på ”Guds faderskap och alla människors bro-}

derskap” (Hjort & Ericsson, 1978: 10). I Godtemplarnas andra grundprincip, ”erkännandet af hela mänskligheten såsom ett brödraskap”, var senare den religiösa aspekten nedtonad till förmån för jämlikhetstanken (Josephson, 1996: 34). Det gemensamma tilltalet i ”brödraskapet” (sic) var broder och syster. Jämlikheten tog sig också uttryck i att samma ritualer och anvisningar gällde alla och envar liksom att förtroendeuppdragen cirkulerade mellan medlemmarna i logen varje kvartal. Organisation enligt demokratiska princi- per var Godtemplarnas kännetecken.

Förutom jämlikhetstanken präglades den nya nykterhetsrörelsen tidigt av en vilja till studiearbete, folkbildningsverksamhet och diskussionslusta. Den sjunde Jönköpingsavdelningen av IOGT, logen nr 36 Heimdal, var först med att ta upp föreläsningstanken. Under sitt andra verksamhetsår, 1882, bildade man dessutom litteraturföreningen Bildningens Vänner som ordnade kurser i ”deklamation, tal, skriftliga framställningar och ett frimodigt uppträdande” (Hjort & Eicsson, 1978: 23). Denna verksamhet tycks delvis motsvara vad IOGT-handboken 1898 tar upp i kapitlet Till ordens fromma, som handlar om logetidningar, diskussionsövningar, frågelådor och olika tävlingar i syfte att träna medlemmarna i närvaro, punktlighet och ordentlighet. Godtemplar-

1 _{International Organisation of Good Templars, ursprungligen Independent Order of Good}

Templars, sedermera Independent Organisation of Good Templars. Grundades 1851 I USA, kom till Sverige 1879.

Den diskuterande medborgaren

55

orden var således inte bara ett nykterhetsprojekt utan i kanske ännu högre grad ett bildningsprojekt.

Diskussionspunkten

Den s.k. ”programpunkten”, som från början finns med i IOGT:s ritual och som ibland kallades ”till ordens fromma” eller ”till ordens bästa”, blev så småningom den viktigaste punkten på logernas möten. Ambjörnsson (1998) har i sin undersökning av norrländsk arbetar- och nykterhetsrörelse visat hur denna punkt efterhand allt mer kom att upptas av diskussioner. Mötesproto- kollen vittnar om hur s.k. diskussionsövningar, lika lätt som ofta, kunde övergå till seriösa och i vardagsverkligheten aktuella och förankrade ämnen. Vi är då framme i början av 1900-talet. På 1920-talet är diskussionsaftnarna det genomgående inslaget i många nykterhetslogers program.

Hjort & Ericson (1978) presenterar utdrag ur några småländska logers program. Av Nykterhetsorden Verdandis i Tranås 13 veckomöten under april till och med juni år 1927, var sju möten direkta diskussionsaftnar och ett av de övriga sex en presentation med följande diskussionspunkt. Två av de övriga mötena, kritisk granskning av det gångna kvartalet i april samt årsmö- tet i juni, utmynnade möjligen också i diskussioner. Övriga tre samman- komster var ren underhållning. Diskussionerna kunde spänna från hårmoden till existentiella problem. Programpunkten den 11 april 1927 var en fråga på rörelsens eget problemområde och visar att diskussionen förpliktigade till aktivt deltagande från logens medlemmar:

”Diskussion: Vilket är olyckligast för ett hem: en supande man eller en trätgrinig hustru? Inl. Ester Pettersson. Under disk. berättar varje medlem en historia med tillämpning på frågan. 10 öres böter för den som tiger.” (Hjort & Ericson, 1978: 25)

Som vi sett förespråkade de tidiga svenska folkrörelserna jämlikhetstanken, läsandet och rätten till tolkning. Nykterhetsrörelsen gynnade dessutom en allmän bildning på det intellektuella området. Det gäller inte minst förmågan och modet att delta i diskussioner och därmed formulera argument.

Diskussionsklubbar

Josephson (1996) har uppmärksammat att ordet diskussion, så sent som 1889, ännu inte fanns i Svenska akademins ordlista. Det fanns däremot med i en lista över 40 främmande ord i Godtemplarnas handbok från 1887. En

jämtländsk godtemplarveteran berättar att man redan 1878 startade ”ett slags studiecirkel, kallad diskussionsklubben” i hans hembygd (Josephson, 1996: 28). Många gånger hade nykterhetsloger och arbetarklubbar sitt ursprung i diskussionsklubbar, ibland kallade diskussionsföreningar och till och med diskussionsskolor.

Mral (1994, 1996a och 1996b) har studerat diskussionen i en arbetarföre- ning, Domnarfvets arbetareförbund, och i en diskussionsklubb, Malmö kvinnliga diskussionsklubb, åren strax före och efter det förra sekelskiftet. Mral anser att arbetarföreningens tvekan att ansluta sig till det socialdemo- kratiska partiet, trots lock och påtryckningar från centralt håll, bland annat berodde på att man lät diskuterandet i sig vara resultatet och poängen med klubbens arbete. Diskuterandets bildande inverkan var viktigare än att ge sig in i en hierarkisk organisation där man inte hade överblick över skeendet. Mral menar att centralorganisationen handlade strategiskt, medan arbetarna i Domnarvet-Borlänge handlade kommunikativt. Det är ett drag hon också ser i den kvinnliga diskussionsklubben. Mötesprotokollen från kvinnornas sammankomster, åren 1900–1904, låter oss veta att det inte var ett alldeles renodlat kommunikativt handlande som gällde. Detta handlande var dock så framträdande att Mral ställer frågan om inte tidig svensk folkrörelses hand- lingsorientering och samförståndsanda, gör det kommunikativa handlandet till ett ”svenskt” ideal (Mral, 1994: 22 f.).

Kommunikativt handlande som svenskt ideal eller inte, kanske drar Mral för stora växlar av sina begränsade inblickar i den tidiga folkrörelsens dis- kussioner. Vad som emellertid klart framträder är diskuterandet som ett slags ideal – den diskuterande medborgaren. Mrals diskussionsklubbar är långt ifrån ensamma, det vimlar av dem under slutet av 1800- och början av 1900- talet. Det finns exempel också i HV-fantastens lokala historiska kontext. Jönköpings Kristliga Ynglingaförenings diskussionsklubb, June, var verk- sam åtminstone under år 1906. Året dessförinnan finns dokumenterad en diskussionsklubb bland gjutarna i Huskvarna.2 _{Det tycks som om diskus-}

sionsklubbar och -föreningar var lika vanliga vid det förra sekelskiftet som diskussionsfora på internet är vid det senaste. Den diskuterande medborga- ren lever vidare, nu med hjälp av andra medier.

2 _{Protokoll från dessa två diskussionsklubbar finns arkiverade hos Jönköpings läns folkrörel-}

Den diskuterande medborgaren

57

I

D R O T T S R Ö R E L S E N

–

F O L K R Ö R E L S E M E D Å S K Å D A R E Svenska folkrörelsers styrelser och medlemmar har genom åren genomfört oräkneliga möten, diskussioner och aktiviteter samt fattat beslut om den egna verksamheten. Det har varit en angelägenhet för dem som tillhört rörelsen i första hand. Periodvis har väl nästan samtliga människor på vissa orter till- hört någon av folkrörelserna, ofta flera av dem samtidigt. Ambjörnsson (1998) beskriver det senare fenomenet. Vid kampanjer för att värva med- lemmar, såsom tältmöten, torgmöten och nöjesarrangemang, har folkrörel- serna dragit till sig också människor utanför medlemsleden. Men ingen av rörelserna kan förmodligen mäta sig med idrottsrörelsen i detta fall. Den tidiga idrottens åskådare var kanske övervägande medlemmar, men så små- ningom har publikens karaktär ändrat form. Brännberg (1996: 30) har före- slagit en historisk utvecklingstablå för lagidrotternas åskådare från tävlings- idrottens absoluta barndom fram till våra dagar3:

Tidsperiod Relation Karaktär Aktivitet

Begynnelsen Medlem Åtskillnad Deltagare

1930– Supporter Avskiljande Åskådare

1970–1980 Fan Särskiljande Åskådare

1980– Karneval/huliganism Nyskapande Deltagare Brännberg ser här den tidiga åskådaren som en deltagare. Som medlem i klubben deltog man med biljettrivning, kritning av planen och annat och var deltagare även om man på söndagen stod bredvid planen, åtskild, och hejade på. Arbetstidsförkortningen innebar att idrottsrörelsen på 1920-talet blev en massrörelse. Grunden var lagd för den från idrottsklubbens medlemsled av- skilda åskådaren, supportern. På 1970-talet särskiljde sig delar av support- rarna och ändrade karaktär till fans. Utvecklingen fortsatte sedan i två skilda riktningar, dels mot karnevaliska upptåg på läktarna, dels huliganuppträden. I båda fallen blev supportrarna eller fansen deltagare i idrottsevenemangen,

3 _{Det kan vara på sin plats att påminna om att Brännberg troligtvis avser publiken kring stä-}

dernas större klubbar. Många mindre klubbar lever än idag på att stora delar av deras publik är medlemmar och deltar i arrangemangen. Men också de stora klubbarnas publik utgörs till stor del av medlemmar. Köper man årsabonnemang till HV71:s matcher blir man samtidigt medlem i klubben, dock utan en deltagande roll i arrangemangen i de flesta fall.

ett konstruktivt deltagande och ett destruktivt deltagande. Man skulle kunna bygga på Brännbergs tablå med en ny nivå, eller en kompletterande sida av nyskapandet: det kommunikativa deltagandet. Detta är något som kan sägas ta sin början med fotbollssupporters produktion av supportermagasin.

Supportrarnas kommunikativa deltagande

Richard Haynes (1995) beskriver hur engelska fotbollssupporters i mitten av 1980-talet, som en reaktion på såväl huliganvåldet som Thatcherregeringens fotbollspolitik, gjorde supportrarnas diskurser offentliga genom en efterhand rik produktion av fanzines.4 Fenomenet kan sägas ha sitt ursprung i fanma- gasinen från filmens barndom. Dessa var kommersiella produkter som bygg- de på insänt material från publiken under Hollywoodfilmens första guldålder på 1910-talet. När dessa magasin upphörde att publicera publikens bidrag skapade vissa delar av filmpubliken egenproducerade magasin, s.k. fanzines. Främst var det fans till science-fiction-genren som gjorde detta, från 1930-talet och framåt.5 Jenkins (1992) beskriver fanzine som en tidning framställd av fans för andra fans. Haynes (1995) ser de omedelbara förebil- derna till fotbollens fanzines’ i punkrörelsens amatörframställda magasin och trycksaker. De tidiga fanzinen inom fotbollen var musiktidningar som också skrev om fotboll. Under senare delen av 1980-talet tog fotbollen över som innehåll och helt fotbollsinriktade fanzines kom att dominera denna publikationsform i Storbritannien.

Punkrörelsen producerade många fanzines men Haynes menar att fotbol- lens supporters producerat betydligt fler och lyft fram fanzinen som en bety- delsefull arena för publikens diskurser. Detta hade dels att göra med de stora förändringarna för publiken inom den brittiska fotbollen och dels att huliga- nismen av många supporters upplevde som en återvändsgränd som inte gyn- nat publikens intressen. Ytterligare en förklaring till den rika produktionen av fanzines var att framställningen förenklades genom en ökad tillgång till persondatorer och desktopprogram.

Fanzines är ofta enpersonsprojekt som med eller utan bidrag från andra fans, skapar litterära, informerande, granskande, kritiska och analyserande texter knutna till den egna smakriktningen. Fotbollens fanzines är således knutna till de producerande fansens favoritklubbar. Vissa fanzines är starkt inriktade på sin klubb och därmed inte helt lättillgängliga för fans till andra

4 _{Fan-zine – kommer av fans och magazine.} 5 _{Se bl.a. Bolin (1998) för en mer utförlig historik.}

Den diskuterande medborgaren

59

klubbar. Andra fanzines är mer öppna för sporten i stort och har kunnat bilda grund för mer gemensamma uppfattningar bland supporters generellt. Denna senare typ av fanzines har därmed tryckts i större upplagor och fått en natio- nell räckvidd.6

Internets möjligheter till, inte bara produktion av fanzines, utan också publicering och distribution, har skapat potentiellt större möjligheter för denna typ av amatörproducerade produkter att nå en ännu bredare publik. Under 1990-talet började internet att utnyttjas av supporters och deras orga- nisationer för produktion, publicering och distribution av hemsidor som på liknande sätt som de tryckta fanzinen är knutna till olika idrottsklubbar. Det viktiga är inte om dessa hemsidor ska definieras som en digital form av fan- zines. De utgör en plattform för fans och supporters att offentliggöra sina perspektiv på och uppfattningar, dock utan de tryckta fanzinens begräns- ningar i form av deadlines och geografisk räckvidd. Internet och supportrar- nas skapande av egna webbplatser gör det än mer motiverat att tala om kommunikativt deltagande supporters.

M

E D B O R G A R B E G R E P P E T

HV-fantastens diskussionsforum kan därmed ses som en webbplats för kom- munikativt deltagande supporters. De bildar en virtuell intressesammanslut- ning som inte kan anses vara uttalat politisk till sin karaktär. Tocqueville ((1835) 1969) har förknippat det unga Amerikas allehanda intresseföreningar med positiva effekter för deltagarnas förmåga att samarbeta för gemensam- ma mål och på så vis utveckla en samhällsanda. Putnam (1996) har långt senare sett liknande samband mellan norra Italiens rika föreningsliv och gro- grunden för medborgaranda byggd på ökad tillit till andra människor. Såväl Tocqueville som Putnam har poängterat att sammanslutningar inte behöver vara uttalat politiska till sitt innehåll för att gynna en medborgarkultur. Det spelar ingen roll om de är meningslösa eller inskränkta, eller om det är idrottsföreningar, körer eller kooperativ. Betraktad som en diskuterande sammanslutning kan HV-fantasten också jämföras med de svenska folkrörel- sernas diskussionsklubbar och därmed underförstått med dessa verksamhe- ters förtjänster när det gäller deltagarnas bildning i den offentliga diskussio- nens konst. En medborgarkultur utvecklas knappast om den inte bygger på mellanmänsklig kommunikation.

När HV-fantasten jämförs med sammanslutningar, föreningar eller dis- kussionsklubbar, är det viktigt att poängtera att det handlar om en jämförel- se, inte ett jämställande. Därmed är det inte heller sagt att HV-fantastens dis- kussionsforum behöver gynna deltagarnas förmåga till solidaritet och samar- bete eller utgör grogrunden för social tillit. Inte heller att deltagarna nödvän- digtvis bildar sig i diskussionens konst eller egentligen utgör en kommunika- tivt handlande idrottspublik. Kontentan blir att det därför inte heller kan slås fast att deltagarna utvecklar medborgaranda och medborgarkultur. Men, det är inte det som är poängen. Poängen är att deltagarna ändå har en potentiell möjlighet till allt det här, givet vad som påvisats som likheter med ameri- kanska sammanslutningar, italienska föreningar, folkrörelsernas diskus- sionsklubbar och idrottspublikens förändrade roll. Det är bara ett problem, kan man egentligen förknippa alla dessa uppräknade verksamheter med medborgarbegreppet? För vad innebär det enligt gängse normer att vara medborgare? Vad går rollen som medborgare egentligen ut på?

Tobias Olsson (2002a) har i sin avhandling om datorns roll för medbor- gerligt deltagande i samhället, försökt sammanfattande beskriva den domine- rande definitionen av begreppet medborgare. Han kommer då fram till att medborgare är man i förhållande till staten, indirekt i förhållande till det po- litiska systemet, och som sådan passiv mottagare av en mängd rättigheter (s. 72). Massmedierna spelar här rollen som förmedlare av information för att ge medborgaren ett beslutsunderlag i politiska frågor, underförstått för att kunna välja politiska företrädare. Enligt denna definition ryms i medborgar- rollen inte de aktiviteter som utövas i sammanslutningar, föreningar, diskus- sioner och kollektiva kommunikativa sammanhang. Allra minst om de dess- utom är opolitiska.

Kanske är det denna definition som också utgör den så kallade common sense-uppfattningen av medborgarbegreppet. Men även om man omfattar denna smala förståelse för begreppet, kan det möjligen gå att tänja så långt att människorna i Amerikas sammanslutningar, Italiens föreningar och Sveriges folkrörelser i någon mån kunde förknippas med medborgarrollen. Men en idrottspublik, även en möjligt kommunikativt deltagande som den diskuterande HV-publiken, kan man tänka sig den i termer av medborgare? Att posta inlägg i HV-fantastens diskussionsforum, är det en medborgerlig aktivitet? Kan ett deltagande i en diskussion om ett ishockeylag utveckla en medborgarkultur? Det här är inga frågeställningar som kommer att besvaras

Den diskuterande medborgaren

61

empiriskt i den föreliggande undersökningen. Men de är väl värda att beakta i en på undersökningen följande diskussion.

Ett utvidgat medborgarbegrepp

Det står klart att medborgarbegreppet, som det brukar förstås, är ett mycket smalt begrepp. Så har många samhällsteoretiker resonerat, vilka i likhet med Tocqueville och Putnam sett medborgerliga aktiviteter på andra ställen i samhället än i nyhetskonsumtionen och vid valurnorna. Olsson (2002a) pe- kar på att denna smala medborgarroll inte motsvarar hela medborgarrollen utan bara en sida av den. Det är dess formella dimension. Den andra sidan är medborgarrollens informella dimension. Det är inte så att detta begreppslig- görande av medborgaren lyfter bort den formella dimensionen utan endast att bilden görs komplett. Medborgarbegreppet får en utvidgad betydelse när det delas in i en formell och en informell dimension.

En förankring av konceptet om medborgarrollens informella dimension återfinns i teoribildningar om det civila samhället.7 Dessa blev belysta bland annat genom Demokratiutredningens arbete under 1990-talets senare del. En hel forskarvolym i statens offentliga utredningars utgivning (SOU 1999:84) ägnades åt problematiken. Internationell litteratur som behandlar området är bland andra Fullinwider (1998) och Keane (1998). När diskussionen om det civila samhället kommer upp i anknytning till medieforskningen är det inte ovanligt att den definition som Cohen & Arato (1995) föreslår citeras. I den- na modell blir nämligen medierna uppmärksammade som en särskilt viktig aspekt. Det civila samhället ska i deras version uppfattas som området mel- lan stat och marknad, och vars fyra beståndsdelar är de offentliga kommuni- kationsformerna, sociala rörelser, föreningar och sammanslutningar samt intimsfären, dvs. familj och vänner. Det är samhället utanför det statliga och ekonomiska området. Fackföreningar och kooperativ räknas därför inte till det civila samhälle som Cohen & Arato föreslår. Olsson (2002a) lägger sig i sin uppfattning av det civila samhället mycket nära denna modell, men dis- kvalificerar intimsfären. Med detta vill han betona att det civila samhällets informella medborgarroll främst handlar om utåtriktade praktiker i offentliga sammanhang (2002a: 84).

Civilt samhälle, livsvärld och civilsamhälle

Nu är emellertid begreppet civilt samhälle ett inte alldeles oproblematiskt begrepp. Dahlqvist (1995) hävdar att såväl nyliberaler som neomarxister har tvingat begreppet till nya betydelser som det historiskt sett aldrig använts för

In document Från norra ståplats till cyberspace : En beskrivning av en diskussion på internet om ishockey utifrån ett offentlighetsperspektiv (Page 53-67)