4. Skolans värld
4.2 Den empatiska förståelsen
Historiedidaktikern Magnus Hermansson Adler skriver att den ‖didaktiska treenigheten bestående av lärare – elev – ämnesstoff‖129 under lång tid har dominerats av lärare – elev och lärare – ämnesstoff. Läraren som ofta är en ‖entusiasmerande och påläst föreläsare‖130 leder eleverna genom stoffurvalet och elevens delaktighet har ofta reducerats till att svara på frågor. Hermansson Adler menar inte att den ‖gode föreläsaren‖131 saknar förmågan att presentera flera perspektiv eller ställa relevanta frågor som gemensamt ska behandlas. Men denna typ av undervisning medför att ‖den faktasprängda eleven‖132 saknar handlingsberedskap mot rasism och diktatur. Läraren måste tillsammans med eleven utveckla en förståelse för vad Förintelsen innebar för de människor som var inblandade.
Vidare skriver Hermansson Adler att det handlar om att förstå offer, förövare och passiva betraktare så att historien blir begriplig. Eleven måste ges möjlighet att ställa frågor som ‖katalyserar och utvecklar ett moraliskt tänkande‖133
. Han menar att när eleverna formulerar svar till sina frågeställningar utvecklas också förmågan att känna igen sin egen känsla i en annan människas beskrivna känsla. Eleven ges även möjlighet att utveckla ‖en
126Hermansson Adler, Magnus, ”Elevens resa i Tredje riket”, Bo Andersson, Sigward Caspersson, samt den
samme i Undervisning i historia i skolan, Något om historiedidaktikens teori och praktik, (IPD-rapport nr. 2001:09, Göteborgs universitet, Göteborg, 2001) s. 125
127http://www.skolverket.se/publikationer?id=521Ständigt. Alltid! s. 20 128 http://www.ffo.nu/popupsidor/arvet.html 129 Hermansson Adler, (2001) s. 123 130Hermansson Adler, (2001) s.123 131 Hermansson Adler, (2001) s.123 132 Hermansson Adler, (2001) s.123 133 Hermansson Adler, (2001) s. 124
32
förmåga att förstå den andres känslor utifrån dennes uppfattningar och villkor‖134. ‖I teorin om elevers moralutveckling är därefter steget inte långt till att eleven tar ansvar och handlar utifrån den egna känslan och förståelsen‖135. Dessutom menar Hermansson Adler att elevernas förståelse av hur människor agerat i historien är beroende av förmågan till empati.136
Hermansson Adler delar upp denna tankeoperation i fyra nivåer. Den första nivån är att eleven förstår att Förintelsen ägt rum. På den andra nivån förstår eleven också varför det som skett har skett. Sedan förstår eleven de historiska aktörernas egna uppfattningar om Förintelsen. Till sist kan eleven förstå hur de som drabbades upplevde Förintelsen. Med andra ord förflyttar sig eleven i tid och ord till själva händelsen, vilken existerar i elevens medvetande. Detta gör det möjligt för eleven att formulera och utveckla känslor. Hermansson Adler påpekar att en senare nivå alltid förutsätter de föregående. Det är exempelvis inte möjligt att leva sig in i en annan värld och göra den begriplig om man inte förstår varför den uppstod från första början. Vidare skriver han att sakligt grundade fakta alltid sätter gränser för den empatiska förståelsen och att förmågan att leva sig in i en annans situation begränsas av den historiska verkligheten. Han hävdar dock att det går att utveckla empatisk förmåga utan saklig fakta, men den empatin, menar han är av den sorten att den inte överlever ‖vassa motargument‖137
. Historisk empati utan saklig grund bygger på förvirring, vilket i sin tur är resultatet av att världen är oförståelig. Den som inte förmår att göra världen förståelig, kan inte heller skapa effektiva argument för att försvara sina erfarenheter från denna värld och den som inte kan göra världen förstålig kan inte heller påverka den. ‖Viljan att agera mot rasism och främlingsfientlighet kräver starka känslor som bärs upp av stålblanka fakta. Den som inte utgår från kunskap i centrum kan inte senare sätta förståelsen i centrum‖138.
Om vi antar att den elev som med empati förstår hur det var att leva i Förintelsen bäst utvecklar en handlingsberedskap gentemot rasism och förtyck, torde målet för all undervisning enligt Hermanson Adler vara att befrämja empatisk utveckling. 139 Det krävs ingen empatisk förmåga för att enbart konstatera att Förintelsen ägt rum, men den krävs för att ta till sig vittnesmål och göra dem begripliga som levande dokument. Den empatiska förmågan måste således få uttrycka sig i form av känslor, vilka ska ge kraften att våga
134 Hermansson Adler, (2001) s. 124 135 Hermansson Adler, (2001) s. 124 136 Hermansson Adler, (2001) s. 124 137 Hermansson Adler, (2001) s.123 138 Hermansson Adler, (2001) s. 124 139 Hermansson Adler, (2001) s. 124
33
förverkliga skolans värdegrund.140 Judith Beerman Zeligson har liknande tankar när hon skriver; ‖för att ha något att berätta och lära av måste vi möta Förintelsen med känslor, annars återstår bara en samling fakta, som inte berör‖141.
Den empati Hermansson Adler talar om är koherent med Johanssons definition, förutom ett litet tillägg. Adler skriver att ‖empati betyder att leva sig in i en annan människa och känna
med denna människa. Det betyder också att förstå denna människa utifrån hennes villkor.
Slutligen betyder empati att jag tar ansvar för den förståelsen och de känslor jag fått‖142. Med andra ord, eleven har blivit berörd och påverkad och tar därmed ställning och agerar därefter.143 Peter Aronsson menar att efter det att man forcerat ‖vallen av ointresse, förströdd likgiltighet eller direkt fientlighet‖144
så ligger marken öppen för kunskapsförmedling. Detta menar han kan göras på många sätt varav berättandet är ett. Per Elisson skriver att berättelser ‖baserade på intervjuer och livshistorier utgående från verkliga historiska gestalter […] är att föredra framför helt påhittade personer‖145.
Pedagogen Lena Rubinstein Reich har en annan uppfattning än Hermansson Adler, hon menar att det personliga mötet med den överlevande ska föregå fakta. Enligt henne utgör mötet ett djupt intryck och eleven blir stark berörd. Ur ett inlärningspsykologiskt perspektiv menar hon att grunden för att nå optimal inlärningseffekt då är lagd. Huruvida detta stämmer kan vi inte svara på. Det är dock intressant att historiedidaktikern och pedagogen i detta avseende inte är överens om vad som ska komma först av fakta och möte. Vi anser dock att man bör skilja på inlärning och empatisk förståelse. Det Rubinstein Reich talar om är först och främst inlärning, det vill säga elevens behov av att nå jämvikt och skapa sammanhang och placera Förintelsen i en historisk kontext. Rubinstein Reich menar att mötet med överlevare och bearbetningen efteråt kan ge eleverna ett minne och kunskapen om att detta har hänt samt en ökad empati och medkänsla. Det är ur vår synpunkt svårt att ge några generella bestämmelser för vad som är det bästa för utvecklandet av empatiskt förståelse. Men vi föredrar Hermansson Adlers tes om att förståelsen ska vila på en bas av saklig fakta och inte tvärtom. Då är nämligen eleven någorlunda förberedd på vad som komma skall och berättelsens starkare delar blir inte lika chockartade. Vi tror att eleven behöver den sakliga
140
Hermansson Adler (2001) s. 124-125
141Judith Beerman Zeligson, ”Intill sjunde släktled, Om andra generationen”, Jaff Schatz och Salomon Schulman
(red.) i Auschwitz skugga, (Symposion, Stockholm 1998) s. 64
142
Magnus Hermansson Adler, Historieundervisningens byggstenar – grundläggande pedagogik och
ämnesdidaktik, (Liber, Stockholm, 2009) s. 139 143
Hermansson Adler (2004) s. 132
144
Peter Aronsson, Historiebruk – att använda det förflutna, (Studentlitteratur, Lund 2004) s. 109
34
grunden för att ta till sig vittnesmålet och göra dem begripliga som levande dokument. Rubinstein Reich och Hermansson Adler är dock båda överens om att mötet med de överlevande är oöverträffat jämfört med all annan dokumentation, samt att det ger eleven en förmåga att ta ställning och argumentera.146 Det hermeneutiska betraktelsesättet tycks således utvecklas lättare, när en överlevande berättar och ett samspel uppstår. Hermansson Adler frågar sig dock ‖om det snart inte finns några överlevande offer kvar, försvinner då också all möjlighet för eleven att med hjälp av empatin leva sig in i de historiska människornas liv?‖147 Svaret är: nej, eftersom det kommer att finnas en mängd bevarade vittnesmål som kan ligga till grund för den empatiska förståelsen.
‖Föreningen Förintelsens Överlevande i Sverige‖ grundades 1992 och består av överlevande från Förintelsen och deras barn. Föreningen är rikstäckande och har för närvarande ca 650 medlemmar. Deras syfte är bland annat att ‖föra minnet av Förintelsen vidare till de nya generationerna‖148
. Verksamheten riktar sig först och främst till skolungdomar. I nuläget uppskattar föreningen att cirka 1,5 miljoner ungdomar har fått besök av överlevande.149 Genom medlemmars besök i skolorna får elever ta del av unika vittnesmål från de överlevande, lära sig att Förintelsens bakgrund finns i decenniers antisemitiska handlingar och antisemitisk propaganda som under 1900-talet resulterade i ett massmord på judar, zigenare och flera andra minoriteter.150 I informationsbladet från årsmötet 2010 skriver man att telefonen ringer ‖nästan dagligen med begäranden om besök och föredrag. Tyvärr är det med åren, ett minskande antal av överlevande som, nästan desperat, jagar land och rike kring för att täcka upp‖151. Idag består föreningen av knappt 10 överlevande. Ett problem man avhjälpt med ett 2- och 3-generations berättarprojekt, där de överlevandes barn och barnbarn åker runt i landets skolor och berättar. De aktiva i detta projekt är dock alldeles för få.152 Föreningen som samarbetar med Levande Historia har även producerat videoinspelningar
med personliga vittnesmål från överlevande och medverkat i framtagandet av läromedel och handledningsmaterial. 146Rubinstein Reich, (1998) s. 69-70 147 Hermansson Adler (2004) s. 124 148 http://www.ffo.nu/index_sve.html 149Se bilaga. 150 http://www.ffo.nu/index_sve.html 151 http://www.ffo.nu/popupsidor/arsmotesbrev_10.html 152Se bilaga.
35
4.3 Sammanfattande kommentar
Lärarens arbete i skolan regleras av styrdokumenten, vilka är tydligt påverkade av samhällets värdegrund. För att eleven ska kunna omsätta denna värdegrund krävs en empatisk förståelse. Den empatiska förståelsen kombinerad med saklig fakta ger eleven de verktyg som behövs för att bemöta rasism och förtyck. Eleven tar därmed både ansvar och ställning för sin kunskap och för sina känslor samt agerar därefter.
De överlevande finns snart inte ibland oss och Föreningen Förintelsens Överlevande gör vad de kan för att tillgodose skolornas efterfrågan. Men frågan kvarstår, hur ska de överlevandes berättelser föras vidare in i framtiden?