5. Muntlig historia och rörlig bild
5.3 Malka Barans filmade vittnesmål
Då forum för Levande Historia i nuläget enbart har vittnesmål bestående av korta ljudfiler på sin hemsida, har vi valt att analysera ett filmat vittnesmål i från den amerikanska hemsidan ‖Shoah Foundation‖. Den huvudsakliga anledningen till vårt val är att institutet, i nuläget är de enda som kostnadsfritt har vittnesmål i rörlig bild tillgängligt över internet. Sidan drivs av USC Shoah Foundation Institut vars grundare är Steven Spielberg. Institutet har i dagsläget ett
42
arkiv bestående av 52 000 filmade vittnesmål, på 32 olika språk från 56 olika länder, varav 266 är på svenska.183 Hela arkivet är dock inte tillängligt över det öppna internet, i Sverige är det bara Uppsala universitet som har fullt tillträde.184
Det vittnesmål som vi tittat på är gratis och finns på hemsidan.185 Filmen består av fem delar á 30 minuter. Kronologiskt kan man dela upp inspelningen i följande avsnitt; barndom,
ockupation, läger, befrielse och livet efter. Kvinnan som berättar är sjuttiogåriga Malka Baran
och intervjun äger rum i hennes hem i Pittsburgh, USA. Berättelsen tar sin början i Czestochowag, Polen. Malka är då 12 år. Det första avsnittet berör främst hennes liv som barn och den nära familjen samt dess mer avlägsna släktingar. Malkas barndom är som vilken samtida barndom som helst, hon minns dofter, smaker, vänner, lekar, syskonrelationen och upplevelser. Hon minns förväntningen inför sin yngre brors bar mitzvah. Som lyssnare är berättelsen inte svår att ta till sig, då man ofta känner igen sig själv i hennes förmedlade känsla av en normal lycklig barndom. Intervjuaren frågar ofta samma fråga, och ber Malka beskriva byggnader, vilket kan tyckas vara irrelevant. Detta tror vi att hon (intervjuaren) gör för att testa långtidsminnet och upptäcka eventuella luckor, då den typen av frågor inte är kopplade till en känsla eller upplevelse, och därmed lättare glöms bort. Malka kan dock ge både uttömmande och beskrivande svar på dessa frågor.
I det andra avsnittet, börjar dock minnets förträngande och beskyddande funktioner visa sig. Detaljerna kring åren 1939 till 1941 är vaga och kronologin något diffus. Intervjuaren tar henne, vid några tillfällen, tillbaka lite i tiden och återknyter till ett tidigare minne. Malka kan i stora drag redogöra för vad som hände, men berättelsen kommer till en punkt som hon själv kallar för; ‖severe memory block‖. Blockeringen är i samband med en selektion där hennes mor tvingas att ställa sig i ett annat led, det var sista gången Malka såg henne. Här blir den traumatiska effekten på minnet ett faktum. Malka vet att hon bodde i ett mindre getto tillsammans med sin bror och far. Hon har däremot inget som helst minne av hur där såg ut eller hur länge hon var där. Hon minns dock att en dag, kom varken hennes bror eller far hem. Vad som hände med dem har hon fått berättat för sig senare. Hon har även andra traumatiska minnen från tiden i gettot vilka hon inte kan placera i en kronologi eller till en plats, men den upplevda känslan av skräck och förtvivlan är extremt påtaglig.
Den tredje filmen karaktäriseras av Malkas redogörande beskrivningar av sitt arbete i lägret. Hon vet inte hur många de var i baracken, men hon vet hur många sängar där var.
183 http://college.usc.edu/vhi/aboutus/ 184 https://college.usc.edu/vhi/locator/?nid=245&cid=sw 185http://tc.usc.edu/vhiechoes/video.aspx?testimonyid=25871
43
Minnena är inte förknippade med känslor utan av den vardagliga rutinens enformighet. Malka själv säger att: ‖ I was probably shocked and let the inner me go to sleep, what happened in the camp happened to the outside me, the inside me was numb‖. Hennes räddning från total avhumanisering, tror hon själv, var den lilla pojken kvinnorna i baracken höll gömd under golvet fram tills befrielsen.
Den fjärde filmen handlar om Malkas kringflackande liv i ett söndertrasat Europa. Intervjuaren leder kronologin och placerar den i en geografisk kontext. Det är många personer som nämns och det är inte alltid lätt att hänga med i berättelsen. Det som sticker ut mer än något annat är en kort sekvens där Malka berättar hur hon för första gången sedan krigets utbrott åter upplever genuin mänsklig värme från en främmande människa. Denna lilla berättelse i den stora kallar hon själv för ‖the little flame‖.
Den sista filmen anser vi är en mycket avgörande del av berättelsens helhet. Malka berättar nu om sitt liv efter Förintelsen. Hon hade under hela sin tid i lägret varit säker på att hon skulle dö, där och då och hon vet inte varför hon överlevde. Hon säger själv att hon var passiv under hela tiden och gjorde inget aktivt för att komma ur situationen levande. Hennes (nya) liv i frihet bestod till en början av att lära sig att leva igen. Till sin hjälp minns hon med värme de barn hon tog hand om i ett uppsamlingsläger, barnen gav henne känslan av livet tillbaka. Avslutningsvis förklarar hon varför hon ger sitt vittnesmål. Hennes motivering är att tillbakavisa påståendet att Förintelsen aldrig ägt rum samt att visa för världen hur farliga fördomar och hat kan vara. Hon avslutar sitt vittnesmål med att säga; ―Even though we went through hell, there is always hope, there is always the possibility for change, here I am, I became an educator, I became a parent, never despair at the end of a road, there is always rebirth and the spark of life‖.
Malkas berättelse är pregnant och den framförs med ett oförställt lugn. Det är tydligt att hon har reflekterat över sina upplevelser innan intervjun äger rum och det är sällan orden fattas henne. Malka tar emellanåt små pauser, där hon tycks tänka efter, ofta är det i samband med en direkt fråga.
Malka har en förmåga att minnas en mängd detaljer från sin barndom, vilka inte har någon som helst relevans för berättelsen som helhet, men de ger vittnesmålet en extra styrka och trovärdighet, vilken annars kanske hade gått förlorad. Detaljkunskapen från barndomen faller väl ut med Thompsons och Kjeldstadlis tankar om långtidsminnets förmåga att hålla sig förbluffande intakt. Hennes kronologi är till större delen korrekt, förutom tiden i gettot, vilket hon själv medger. Under detta parti av vittnesmålet är det tydligt att berättelsen är emotivt
44
påverkad, huruvida detta påverkar dess trovärdighet är svårt att säga. Mottagaren har vi detta tillfälle redan fått en personlig relation till Malka vilken försvårar ett kritiskt förhållningsätt.
Sociologen Birgitta Svenssons tankar stämmer överens med Baumans. Svensson menar att man bör skilja på livshistoria och levnadsberättelser. Levnadsberättelser är en redigerad berättelse utifrån en strukturerad jag-uppfattning, där avsändaren själv upprättar gränser och väljer vilket material som skall inkluderas samt exkluderas. Avsändaren försöker därmed skapa ett Jag av sina erfarenheter, och bekräfta sin egen identitet. Livshistorian å andra sidan existerar utanför individen.186 Vad Malka berättar för oss är sin levnadsberättelse. Men som mottagare är det nästintill omöjligt att veta vilka händelser vittnena eventuellt har lagt till och redigerat efterhand. Men då Malka själv vid upprepade tillfällen, påpekar vad hon fått veta senare och tillfogat sin berättelse, är det något som i hennes fall känns sekundärt.