Den gränssättande mannen

Det finns en enhällighet hos informanterna kring vikten av gränssättning av killarna på boendet. En central kompetens, och en central komponent i den hegemoniska maskuliniteten, blir då att som behandlare kunna sätta gränser. Gränserna sätts både genom att de utstrålar pondus och genom fysiska ingripanden av behandlarna.

Anders får frågan om vilka egenskaper han behöver utveckla som behandlare och menar att hans största brist ligger i förmågan att sätta gränser för killarna, och visar således hur en behandlare idealt sett bör handla:

”Det är viktigt att ramen på något vis finns. Men jag kan nog få kritik i handledningen så jag kan tänka mig om någon skulle spegla mig att jag är för snäll ibland kanske.”

Kalle framhåller just det nödvändiga i att sätta gränser och bekräftar därigenom Anders syn på att hans bristfälliga förmåga att göra detta är en avsaknad av just denna kompetens. Kalle pratar om att det skapas dålig energi i gruppen om det faller i gränssättningen och det tummas på reglerna:

”Alltså det är det här att stå emot tror jag. Det blir för rörigt i gruppen och att de inte klarar av att hålla tillbaka. /…/ Jag tror det handlar rätt mycket om energier. Vad man sänder ut och vem man är. Och vad det finns för energi i gruppen /…/ Och en del människor som man tycker verkar stora och starka de sänder ut svaga energier eller hur jag ska uttrycka det. De är så duktiga på att läsa av de här pojkarna så att de hugger direkt i så fall. /…/ Ja att de har lätt för att ta åt sig. Att de har svårt för att sätta gränser. Och det märker pojken direkt.

En behandlare ska vara ett föredöme vad gäller att följa regler och strukturer på behandlingshemmet. Om detta inte görs når man som behandlare inte upp till idealet av ”den gränssättande mannen” något Hans har varit med om:

”Ibland kan det bli att jag fastnar. Om jag tycker ett samtal är bra, så tycker jag att ja men då kan man fortsätta med det tills samtalet är slut, även om middagen är klar. Medan det egentligen var viktigt att ’middagen är klockan fem, då är det tamejfan middag!’. Jag vet att jag har fått en del kritik för det. Jag kan ibland välja fel, vad som är viktigast. Ja det kan jag göra för att ibland kan det ju vara viktigt. Man kan ju gå tillbaka till det där, vad man nu höll på med, sen efteråt man har gjort det som var viktigt.”

En viktig del av det gränssättande arbetet är den pondus som informanterna menar är viktigt att ha som behandlare. Som behandlare ska du bli arg och visa pondus men du får inte bli för arg utan du måste kunna kontrollera dig menar Kalle:

”För när man är arg på riktigt då blir man ju liksom, (grimaserar – vår anmärkning) då fungerar man ju inte. Man måste visa mer iskall ilska än het vredgad ilska. Det ska liksom synas i ögonen att man är arg, inte på kroppsspråket eller på gester eller ord. Det funkar mycket bättre då.”

”Jag går ju in med min, kanske pondus i mig själv, att jag går, jag går inte in där och spänner mig, men jag går in där med ett leende ’tjena grabbar’, alltså ’läget’ alltså pratar i deras termer kanske lite. Tar dem på deras nivå att de känner att, ”ok, han är schysst, han är trevlig men det är bra där alltså” (Han smäller sina händer emot varandra som för att markera en gräns – vår anmärkning) Dom får den här känslan direkt att, eller de har fått det hitintills, att ’han är en rolig snäll person men om jag går över gränsen så blir det ett problem för oss själva.’ Något sådant kan jag tänka mig. För de har aldrig testat mig på det viset att de har fått mig så förbannad.” (Urban)

Att pondus är något som våra informanter kopplar till maskulinitet blir tydligt då de pratar om den kvinnliga personalen utifrån denna egenskap. Både Urban och Lars menar att männens pondus gör att killarna lyssnar mer på dem än på deras kvinnliga kollegor:

”Ja. Jag tror att tryggheten i gruppen är större om det är lite fler killar. Vi brukar ju jobba två grabbar och en tjej. För det märks ju tydigt om det kommer

in en praktikant som är tjej och det är till exempel tre tjejer som här, de har ju ett helvete på kvällarna, och lägga dem och. Medan vi då har kanske lite mer den här pondusen att ’Nu fan åker du i sängen’ (daskar till med handen – vår anmärkning).” (Urban)

”Sen vid jättekonflikter så, när det handlar mer om att gränssätta och markera, då är det ju oftast så att de (killarna – vår anmärkning) stannar kanske till om det är en man som ryter till, på ett annat sätt. Där kan det vara lite tvärtom. Där är tjejerna (den kvinnliga personalen – vår anmärkning) inte speciellt bekväma i att markera ordentligt ’Nu är det fanimej nog!’ i de situationerna.”(Lars)

Även Peter menar att pondus är något som män har rent automatiskt utifrån att de är män och att denna egenskap är något som bara vissa kvinnor kan ha:

”Det behöver ju inte vara att man är man, det kan ju vara en kvinna som kan ta för sig också. Det skulle i så fall vara, då får det ju vara att man, kanske lite att man har lite pondus så att säga.”

Utifrån Urbans sätt att prata om föreståndaren på boendet kan vi även se att när en kvinna har pondusen så blir det extra uppmärksammat:

”Alltså i detta yrket är det rätt så coolt att ha en kvinna som chef, framförallt hon då som har den här pondusen. /…/ Det har blivit lite sådär halvmesigt och det har inte blivit någonting. Hon går in med en sådan här smack, ’så här är det bara, färdigt’. Det gillar jag /…/ Men jag gillar när det är pondus och när man verkligen sätter ner foten. Inte är fega och mesiga när vi gruppen bestämmer någonting, nu ska vi ha detta, så att jag tycker att det är jättebra.” Den hegemoniska maskuliniteten på behandlingshemmet blir alltså ett ideal även för kvinnliga behandlare. De kvinnliga behandlarna uppnår status som behandlare genom att uttrycka de egenskaper som ingår i den hegemoniska maskuliniteten som exempelvis rakhet och pondus. Då blir de ”nästan män” som Urban väljer att uttrycka det:

”För de tjejerna som är här är nästan män. De är väldigt raka och har lite mer pondus än många andra tjejer som jag har jobbat med. Till exempel som Lena som är här idag. Hon är rak och tydlig. Det är ingen som man kan smiska med att ’men ok kan vi inte göra så.’ Vi är väldigt ’Pang!’ allihopa. Det är det som gäller. Du kan inte smiska in dig för en tjej bara för att du är pojke. Därför känner jag att denna gruppen är väldigt stabil, när det gäller just gränssättning och sådant.”

Att tjejerna på behandlingshemmet är ”nästan män” och att detta innebär att deras kompetens värderas högre i detta avseende följer det resonemang som Laanemets och Kristiansen (2008) för i sin rapport Kön och behandling inom tvångsvård. De hävdar att en kvinnlig behandlingsassistent behöver ha en framtoning av tuffhet och pondus för att anses klara av arbetet.

Den tidigare diskuterade mjukheten utgör således tillsammans med pondus en del av den hegemoniska maskuliniteten vi har funnit. Två egenskaper som på många sätt är varandras motsatser och därmed svårförenliga. Det blir en slags

ambivalens, mannen ska vara mjuk, men inte så mjuk att han inte har pondus. Den hegemoniska maskuliniteten, idealet som behandlingsassistenterna på boendet förhåller sig till, är en maskulinitet där dessa egenskaper balanseras för att inte ta över varandra.

6.2.5.1 Fysisk gränssättning. Ibland händer det att personalen, enligt dem själva,

blir tvungna att tillgripa fysisk gränssättning, nedläggning, för att hindra att någon av killarna skadar sig själv eller någon annan. Det framgår med tydlighet i intervjuerna att detta inte är något som behandlarna anser händer särskilt ofta och att det är den manliga personalen som har huvudansvar för denna arbetsuppgift om den skulle uppstå. Många av männen verkar dock ha en ambivalent inställning till att använda sig av nedläggning, de ställer sig negativa till det men säger också att det uppstår situationer då de har svårt att kontrollera sitt eget agerande.

”Men det blir en slags instinkt, man vet inte riktigt vad man gör, man bara gör något /.../ Ja men det blir något manligt att man måste ingripa där för att skydda. Jag vet inte om det är manligt att man ska beskydda, men det är väl det. ” (Hans)

Kalle pratar också om sitt förhållande till nedläggning som något som är svårt att kontrollera, som en impuls:

”Om man som man blir utmanad här av en av pojkarna, då kan det vara väldigt svårt och liksom hålla tillbaka det man ska göra. ’Men det är klart att jag lägger ner dig din lille skit hur lätt som helst’ kan man ju känna här inne (pekar mot bröstet - vår anmärkning). Det gäller då att hålla tillbaka dem. Men om de då går hela vägen så är ju det bästa man kan göra i den situationen att backa och gå. Att gå därifrån. Och där är det oerhört svårt, det tycker jag också, att inte liksom visa dem att jag är starkare än dig/…/ jag har svårt att låta bli. Ja det är kanske ett behov /.../ Ja en impuls snarare. Där kommer väl den pojken på skolgården fram som inte backade där.”

Hans menar att han känner ansvar som man i en våldsam situation även om han inte ser sig själv som en särskilt fysiskt stark person. Han uttrycker det som att han bara i speciella fall skulle kunna lämna över denna uppgift till en kvinnlig personal:

”På något vis känner jag ett ansvar när jag jobbar att om det skulle braka loss ordentligt, om en ungdom skulle bli våldsam och något skulle hända, så blir det en sorts inre beredskap att jag måste rycka ut i de situationerna. Och det är lite tramsigt. Men samtidigt är det inte tramsigt för det finns ju en fysiologisk bit i det som inte kan bli jämställd, även om jag inte är någon bodybuildare. Men hade min kollega varit kampsportare och jag hade vetat att hon hade nitat mig tio gånger av tio, då hade jag kanske kunnat lämna över den rollen till henne /.../ Jag gillar inte våld. Men i ett skarpt läge så går jag in i det men jag tycker inte, det är inget kul. Jag har ju hellre ett samtal och snackar istället för och brottas.”

Ur detta framgår det att den hegemoniska maskuliniteten representeras av en man som går in och löser våldsamma situationer, oavsett om han vill eller ej. Varje tillfälle då nedläggning behöver användas kan dock ses som en förlust för informanterna, för att de då misslyckats i det relationsskapande arbetet med

killarna och i sin impulskontroll. Just att kunna kontrollera sina impulser anses vara en viktig komponent som gör att informanterna mer sällan behöver använda fysisk styrka. Den impuls som Kalle pratar om ovan menar flera behandlare att de arbetat på för att bättre kunna kontrollera och att denna form av impulskontroll upplevs som något positivt.

”Att man styr sina impulser lite bättre och det har jag ju blivit oerhört mycket bättre på. Men fortfarande har jag en bit kvar känner jag.” (Lars)