4 Maskinella människor
4.5 Den programmerade människan
Den ökande formaliseringen av arbete inom vissa områden är ett annat uttryck för människans närmande till maskinen, liksom en i vissa sammanhang överdriven tro på automatisering. Det sker i hög grad på maskinernas villkor och odlar en maskinell syn på det arbete som människor och organisationer utför. Pehr Sällström menar i essän Om
tänkandets icke-maskinella sida att människans intelligens i den meningen är på väg att
bli allt mer artificiell:
I vår kultur formas intelligensen genom uppfostran, konventionell samvaro och ständigt handhavande av alla de ting och redskap som är uttryck för och upprätthåller denna kultur. En civiliserad människas intelligens är så tillvida redan i stor utsträckning ’artificiell’. Automatiseringen i arbetslivet förbereds genom att arbetsuppgifter alltmer utformas så att den passar till just detta artificiella inslag i intelligensen. Maskinen, datorn, kan förefalla mänsklig därför att människan tvingats framstå som maskin.63
En dator kan programmeras att utföra arbetsmoment enligt specifika instruktioner och det tycks ha uppstått en uppfattning att människor och organisationer kan instrueras på liknande sätt.
”Jag vill ha en beskrivning av maskinen”, sa exempelvis en kund till mig i samband med ett uppdrag att dokumentera arbetssättet inom en verksamhet i syfte att
kvalitetssäkra densamma. Kunden ville ha en linjär beskrivning av hur arbetet gick till i form av tydligt definierade processer, aktiviteter och roller. En beskrivning som skulle kunna användas av såväl utomstående som nya inom verksamheten för att förstå och kunna delta i arbetet.
Att beskriva verksamheter på det sättet är vanligt och inte särskilt konstigt, det gäller bara att inse att arbetet sällan är så linjärt och välordnat som beskrivningarna kan ge
60 Göranzon, 1996, s101-110
61
Johannesen, 2002, s257-271
62
Jag har redogjort för Wittgensteins språkfilosofi i avsnitt 3.4 ovan
sken av. De är snarare ett slags solskensmodeller av hur arbetet i verksamheterna i allmänhet går till när det fungerar problemfritt. De undantag och avsteg som varje unik situation kräver ryms inte i en sådan modell. Arbetet är med andra ord inte maskinellt till sin karaktär, även om dokumentationen kan ge sken av det.
Vid ett annat tillfälle var jag inblandad i arbetet att dokumentera säkerhetsrutiner i en verksamhet. Min konkreta uppgift var att färdigställa eller granska ett antal rutiner som antingen var påbörjade eller redan färdigställda av en annan person. I en av rutinerna som handlade om analys av loggar från ett datorsystem hittade jag följande formulering:
Skillnaden mellan att analysera respektive granska säkerhetsloggen är att analys används för att beskriva en upprepningsbar deterministisk metod och granskning är en individs förmåga att läsa, studera och dra slutsatser från det som kan urskiljas ur en logg baserat på den individuella förmågan.
Andemeningen i detta är att det inte bara är viktigt att beskriva en metod, utan att denna också ska vara exakt och ge ett exakt och förutsägbart resultat varje gång, oavsett vem som utför arbetet. Det ska kunna utföras även av personer utan tidigare erfarenhet. Avvikelser, eget omdöme och personliga bedömningar ska inte ges något utrymme. En annan rutin var utformad som ett körschema, med ett trettiotal mer eller mindre mekaniska moment som skulle genomföras i en viss bestämd ordning. Beskrivningen hade nästan något algoritmiskt över sig. Arbetet som rutinen beskrev var personalen vana att utföra sedan tidigare. Det hade fungerat bra hittills, men nu skulle
tillvägagångsättet ändras och dokumenteras på begäran av en myndighet. Detta i kombination med rutinens utformning fick intressanta effekter när den började användas.
Några personer, som läste rutinen noga, märkte snabbt att körschemat inte riktigt fungerade. Momenten gick inte alltid att utföra i den ordning som var avsett och några moment var dessutom överflödiga. Vissa slutförde ändå arbetet efter eget huvud, medan andra inte vågade i rädsla att bryta mot rutinen. Ytterligare andra missförstod rutinens syfte, på grund av att det som var centralt drunknade i den långa listan, och använde den för annat än den var avsedd för.
Rutinerna i exemplet kan betraktas som ett slags verktyg avsedda att styra människorna i en verksamhet när de utför vissa arbetsuppgifter. Rutinerna hade en form som kan liknas vid programvara i en dator, dvs arbete som genomförs moment för moment och instruktion för instruktion. När jag hade frågor och synpunkter på rutinernas utformning fick jag vid ett tillfälle till svar att ”de som använder dem ska göra rätt utan att behöva tänka”.
Detta speglar en maskinell syn på människan som om hon vore ett verktyg vilket som helst i verksamheten. Det uttrycker också en syn på kunskap och arbete som något som både kan och bör formaliseras för att undanröja människors brister och individuella variationer, som om det mänskliga sinnet vore något farligt och oberäkneligt som måste tyglas. Detta är ett genomgående tema i forskaren Johan Berglunds bok Den nya
taylorismen. Berglund studerar säkerhetskulturen inom kärnkraftindustrin och
Ingenjörsperspektivet är det dominerande angreppssättet inom det som allmänt brukar kallas riskhantering. Ur detta perspektiv har olyckor bestämda orsaker, av vilka människan anses vara den huvudsakliga felkällan; risk är något som kan och bör beräknas och hanteras med företrädesvis mer teknik.64
Det paradoxala är att Turingtestet använder människan som förebild för intelligent beteende, samtidigt som man i andra sammanhang försöker eliminera människan eller
den mänskliga faktorn, som det ofta uttrycks i dagligt tal. Resonemangen går inte ihop.
I vissa organisationer finns en förväntan från människorna i den att de ska bli styrda med instruktioner. De tycks ha vant sig vid det. Vid ett tillfälle hade jag tillsammans med några kollegor i uppdrag att hjälpa till under ett förändringsarbete på ett stort teknikföretag. De var på väg att ändra sin organisation och sitt sätt att arbeta med systemutveckling.
Vår uppgift var primärt att hålla utbildningar relaterade till det nya arbetssättet. Innan uppdraget startade hade vi några möten med olika grupperingar, dels för att styra upp praktiska detaljer, dels för att skapa oss en uppfattning om deras befintliga arbetssätt, samt vilka förväntningar de hade på förändringen och på oss. Efter ett av dessa möten gör en av mina kollegor följande konstaterande:
De här unga grabbarna och tjejerna vill ha en snitslad bana att följa och verkar ha svårt att tänka sig något annat.
Företagets arbetssätt byggde i hög rad på att specifikationer skrevs och skickades vidare mellan avdelningar där andra moment i utvecklingsarbetet genomfördes. Processerna man jobbade efter fanns dokumenterade på företagets intranät och de ansågs viktiga att följa. Organisationen verkade fungera som ett slags maskineri som följde instruktioner och bearbetade information i form dokument. Den var med andra ord en
Turingorganisation full av Turingmänniskor.
Under uppdraget fick vi fler tecken på att det förhöll sig på detta sätt. Jag minns speciellt en formulering som fanns skriven på en kursutvärdering efter ett utbildningstillfälle:
Sluta säga att det är okej att göra på lite olika sätt, tala om hur man ska göra istället.
Exakthet och regler efterfrågades. De var helt enkelt vana vid och ville bli styrda. Det var nästan som om de betraktade sig själva som maskiner. Att följa en i förväg uppgjord instruktion kan vara bekvämt. Att avvika från instruktionen blir, för de som inte är vana, snarast obekvämt och jobbigt, eller kanske rent av skrämmande.
Ett förändringsarbete som detta kan betraktas i skenet av den kunskapstrappa som den amerikanske filosofen Hubert Dreyfus beskriver i essän Is Socrates to blame for
cognitivism?65 Trappan är en modell för hur en mänsklig förmåga utvecklas i fem steg eller nivåer: novis, avancerad nybörjare, kompetent, skicklig och expert. Novisen och
64
Berglund, 2013, s129
den avancerade nybörjaren är helt beroende av regler att följa, medan den skicklige och experten förlitar sig i hög grad på intuition och magkänsla, dvs typiskt mänskligt sinnliga förmågor. Kunskap som förmedlas till människor eller maskiner via skrivna instruktioner eller programspråk kan aldrig nå till dessa högre nivåer.
Att novisen och nybörjaren efterfrågar styrning via regler och instruktioner är med andra ord inte speciellt konstigt. Det anmärkningsvärda är om denna efterfrågan inte upphör. Det innebär i förlängningen att människorna slutar lära. Intuitionen,
magkänslan och andra mänskligt sinnliga förmågor undertrycks och får inte utrymme att utvecklas.
Ett avsnitt i dialogen mellan den behärskade JAG och den känslosamme HAN i
Rameaus brorson skriven av den franske upplysningsfilosofen Denis Diderot belyser
detta:
JAG: I ert ställe skulle jag skriva ner det där. Det vore synd om det gick förlorat.
HAN: Visst, men ni kan inte ana hur litet jag bryr mig om metoder och föreskrifter. Den som behöver instruktioner kommer ingen vart. Genier läser lite, praktiserar mycket och skapar sig själva […] 66
Det handlar med andra ord om att bygga upp sin egen förmåga och sitt eget omdöme. Det kan aldrig göras genom instruktioner, det kräver handling och reflektion över handling.
Johan Berglund konstaterar i Den nya taylorismen att säkerhetskulturen inom
kärnkraftindustrin karaktäriseras av stadigt ökande formalisering av såväl arbete som återföring av erfarenheter till verksamheten. Berglunds slutsats är dock att det ökande antalet detaljerade regler och instruktioner knappast är lösningen på bristande
säkerhetskultur:
Instruktioner är per definition inte lärande och risken är att man tappar något längs vägen när man försöker foga in människan i modeller och processer, under det att vårt tänkande reduceras. Risken är att man får en förvridning åt det metodiska, på så sätt att man motverkar mänskliga egenskaper istället för att utnyttja dem, vilket kan få till följd att
medarbetare utvecklar ett osunt beroende till den skrivna instruktionen, som i själva verket förutsätter att personalen har förvärvat en viss kompetens och erfarenhet. På det sättet krymper man även utrymmet för reflektion.67
Praktisk kunskap kan inte lagras i ord. Lärande kräver egen handling och reflektion. Då kan upplevelser förvandlas till erfarenheter och bygga det personliga omdömet och urskiljningsförmågan. Nils Friberg betecknar i boken Det ovägbaras tyngd detta
förhållande med begreppet självverksamhet och betonar dess betydelse med stöd av den tyske filosofen Immanuel Kant:
66
Diderot, 1992, s52
Det är en förutsättning för att individen skall kunna komma ur sin
omyndighet och kunna bilda sig en egen uppfattning och kunna ta ansvar.68