Spindeln i nätet

I D’Alemberts dröm gör Denis Diderot några alternativa analogier som visar att människan och det mänskliga sinnet inte bara har en logisk och kalkylerande sida. Analogierna kan ställas i kontrast till datorn som metafor för hjärnan och bilden av människan som en informationsbehandlare.

Diderot gör bland annat en liknelse av minnet och förmågan att tänka och göra associationer med ett spindelnät och en spindel. Min tolkning av metaforen är att upplevelser fastnar som minnen i nätet. Nya upplevelser skapar rörelser i nätet, som om insekt flugit in i det eller passerat mycket nära. Rörelserna skapar nya minnen och får oss att associera med och minnas gamla. Det är då spindeln i nätet reagerar – vi tänker och agerar. Nätets förgreningar står i närkontakt med verkligheten. Spindeln i nätets centrum betraktar och reflekterar. Den spinner nya trådar och nätet tätnar. Det handlar

92 Att allt i verkligheten är kontinuerligt kan sägas gälla till en viss nivå. När man kommer till kvantmekanikens område visar det sig att på den minsta nivån kan med fördel en diskret modell användas, t ex för att beskriva energi som uppträder i form av kvanta.

återigen om rytm. Det är en växelverkan mellan nätet och spindeln, mellan handling och reflektion, mellan närhet och distans, mellan känslighet och behärskning, mellan

konkret och abstrakt, mellan specifikt och allmänt, osv.⁹⁴

En episod jag var med om får ett antal år sedan kan illustrera det Diderot menar. Det var när jag blev engagerad i konsultföretagets utbildningsverksamhet och skulle hålla kurs på egen hand för första gången. På kursdagens morgon var jag på plats i kurslokalen i god tid för att hinna ställa i ordning och förbereda mig. När det var ungefär en kvart kvar till kursens start var jag klar. Ingen deltagare hade dykt upp ännu och jag var jättenervös. Det var tyst i lokalen. Bara bruset från fläkten i projektorn och

väggklockans tickande hördes. Plötsligt insåg jag att det inte finns någon återvändo, men ändå infann sig i samma stund ett slags lugn mitt i all nervositet. Jag tänkte för mig själv att ”nu gäller det att spela rollen”. Jag kan minnas det ögonblicket och den tanken tydligt än i dag.

Med en ledare, vilken jag mött vid en kurs jag själv gått några år tidigare, som förebild ställde jag mig vid lokalens entré och väntade. När deltagarna anlände hälsade jag dem välkommen, en efter en, med ett fast handslag. På något sätt lyckades jag slå an något inom mig själv. Med förebilden vid min sida tog jag mig igenom dagen. Jag var ensam, men ändå i sällskap. Jag lyckades tygla nervositeten. Jag förvandlades på något sätt, vilket hjälpte mig.

Det var något i situationen, jag vet ännu inte idag vad, som skapade rörelser i mitt spindelnät, vilket i sin tur väckte min spindel. Man kan se det som att spindeln letade upp och serverade mig förebilden som fanns där någonstans i mitt minnes spindelnät utan att jag var medveten om det förrän just där och då. De få minuter jag hade för mig själv räckte för att jag skulle hinna reflektera över situationen och få den under kontroll. Historien visar att det mänskliga minnet och tänkandet inte är maskinellt kalkylerande och analytiskt, utan snarare har en mycket stark analogisk och associativ sida. Det praktiska kunnandet har en personlig prägel på det sättet att upplevda situationer används och jämförs när vi ställs inför en ny situation som liknar eller har analogiska likheter med något vi tidigare varit med om.

Utan förebilden hade jag inte kommit på att göra som jag gjorde. Han hade gjort så när jag såg på och jag uppfattade honom som en skicklig kursledare. Han hade gestaltat för mig vad en kursledare kan vara och det hade fastnat i nätet. Han var det bästa exemplet jag kunde komma på för att klara den situation jag var i just då. Ingen instruktion hade kunnat hjälpa mig med det.

Erfarenheter och praktiskt kunnande kan med andra ord inte förmedlas via abstrakta skriftliga instruktioner. Människan kan inte programmeras på detta sätt. Det krävs egna upplevelser och konkreta exempel, gestaltningar, metaforer och analogier. Diderot förklarar detta förhållande i D’Alemberts dröm med att

[…] det är språkets tecken som gett upphov till de abstrakta vetenskaperna. […] varje abstraktion är bara ett tecken tomt på föreställning. Varje

abstrakt vetenskap är en kombination av tecken. Man har uteslutit föreställningen genom att skilja tecknet från det fysiska tinget, och det är

94 Diderot, 2001, s48-50 och s62-63

först när man åter kopplar tecknet till det fysiska tinget som vetenskapen åter blir en vetenskap om föreställningar; därav det ständiga behovet i samtal och böcker att tillgripa exempel. När man efter en lång rad av kombinerade tecken ber om ett exempel kräver man av den som talar just detta att han ska ge kropp, form, verklighet och föreställning åt en följd av ljud som han har angivit, genom att koppla dem till upplevda

förnimmelser.⁹⁵

Rutiner och instruktioner riskerar i händerna på en novis eller nybörjare att bli rena abstraktioner. De har inga egna förnimmelser eller upplevelser att koppla dem till. I skenet av Dreyfus kunskapstrappa blir detta förhållande paradoxalt. Den som är beroende av instruktionen riskerar samtidigt att inte kunna använda den.

I arbetet med datoriseringen av skogsmästarnas arbete, vilket jag berättat om tidigare⁹⁶, gjordes försök att automatisera och katalogisera den uppsjö av olika fel i indata som kan förekomma. Systemutvecklaren Per Svensson, som deltog i arbetet, redogör såhär för katalogiseringens konsekvenser:

För nya användare var denna katalog skrämmande och inte till mycken hjälp, medan erfarna användare arbetade snabbare och säkrare om de litade på egen erfarenhet och inte använde felsökningskatalogen. Erfarenhet kan inte alltid dokumenteras på ett användbart sätt.⁹⁷

Johan Berglund gör ett liknande konstaterande i Den nya taylorismen avseende den dokumentation som förekommer inom kärnkraftsindustrin:

[…] det paradoxala med dokumentation tycks vara, att för den som behärskar något så behövs den inte, medan de som kommer in nya inte förstår den.⁹⁸

Berglund oroar sig för den pågående generationsväxlingen inom den svenska kärnkraftsindustrin, där generationen som är på väg ut lämnar mängder med dokumentation efter sig och funderar kring dess betydelse för uppbyggnaden av kunskap.

Berglund reflekterar också kring språkets betydelse för tanken och konstaterar att:

Språket kan begränsa vårt sätt att tänka lika mycket som det utgör ett verktyg för att vidga tankeverksamheten. Något som är centralt ur det perspektivet är balansen mellan instruktioner och yrkeskunnande.⁹⁹

95

Diderot, 2001, s96-97

96

Jag har återberättat essensen av den fallstudie som Bo Göranzon gjorde kring skogsmästarnas arbete i avsnitt 4.2 ovan 97 Göranzon, 1996, s122 98 Berglund, 2013, s82 99 Berglund, 2013, s83

Dokumentationen kan sammanfattningsvis aldrig ensam stå för uppbyggnaden och bevarandet av den kunskap och den erfarenhet som finns och behövs i en organisation. Erfarenheter är personliga, unika, specifika och konkreta till skillnad från

instruktionernas generella och abstrakta beskrivningar. Det krävs något mer; något som kan skapa de vibrationer i spindelnätet som krävs för att intryck ska fastna och

utvecklas till erfarenheter.