Det normativa språket

En annan aspekt av vad som upprätthåller den heteronormativa strukturen i hälso- och sjukvården kan vara språkbruk och talmönster. Detta yttrar sig dels i hur intervjupersonerna själva pratar om kön, men även i deras iakttagelser av vilket språk vårdpersonal använder i tal och skrift i fråga om kön. Detta visar sig nämligen i flertalet fall vara baserat på de heteronormativa könen.

“Och den här personen såg ju verkligen ut som en, och var jättefin, såg verkligen ut som en…. som en tjej nu” - Ella, termin tre

I detta uttalande berättar Ella återigen om den transperson som sökt hjälp på den vårdcentral som hon tidigare arbetat på som receptionist. Personen i fråga hade haft ett kvinnligt uttryck, vilket hade skapat förvirring hos personalen när det visade sig att personen hade ett manligt könsorgan. I sitt uttalande poängterar Ella att personen “var jättefin” och “såg verkligen ut som en tjej nu”. Detta uttryck skulle kunna vara en typ av personlig fasad i form av talmönster som intervjupersonen använder sig av i framträdandet för påverka mitt intryck av intervjupersonen (jmf Goffman, 2014). På så sätt skulle det kunna betraktas som ett försvar av sitt agerande gällande transpersonen på vårdcentralen. Uttalandet skulle även kunna indikera på ett tankemönster som utgår från den heterosexuella matrisen (jmf Butler 1990), då Ella betonar att personen verkligen såg ut som en tjej trots att personen hade ett manligt könsorgan. Detta bekräftar den normativa föreställningen om det manliga och det kvinnliga som kontraster mot varandra, vilket queerteorin kritiserar och diskuterar (jmf Butler 1990). Samtidigt skulle att tala om en transperson som att den ser ut som det ena eller det andra könet, kunna betraktas som en form av exkludering då det är ett sätt att osynliggöra den verkliga personen bakom könsuttrycket, även om det är en omedveten handling (jmf Ambjörnsson, 2016). Detta reproducerar i sin tur heteronormativiteten, då det utesluter personer som inte passar in på de heteronormativa könsstereotyperna (jmf Ambjörnsson 2016).

“Så i journalen så skriver ju läkarna alltid, ja men, “HON tänker, HON känner och HON vill, och HON ska få det här utskrivet”, medans då sjuksköterskor och alla som faktiskt jobbade nära då den här personen, skrev att, “HAN vill”, för det var faktiskt så att HAN vill bli bemött, och så.. HAN vill bli kallad. Och sen gick ju han in och, ehm.. läste sin egen journal ibland, bara för och så här, hur… bara veta allmänt. Där stod ju ‘hon’ hela tiden, från läkaren, i anteckningarna. Och det blev ju hela tiden en liksom, en konversation att, att “nämen vadå, respekterar inte läkaren mig?”, och så där”. - Viktoria, termin fem

I detta uttalande berättar Viktoria om hur den vårdpersonal som hon arbetat med under sin VFU på psykiatrin, använder sig av olika pronomen i journalanteckningar. Hon menade att vid ett tillfälle då de vårdat en patient, som går under definitionen transperson, så hade läkarna utgått från patientens juridiska kön som var kvinna i sina journalanteckningar, istället för att vara lyhörda för patientens vilja om att använda ett manligt pronomen. Däremot hade sjuksköterskor och annan vårdpersonal som jobbade nära patienten arbetat mer medvetet och aktivt med att använda det pronomen och det namn som patienten själv hade valt. Även Alice och Anna menar att de upplevt att vårdpersonal ofta använder pronomen ”hon/han” i sina journalanteckningar, medan de själva försöker använda namnet på patienten eller bara “patienten” vid skriftlig dokumentation.

Att viss vårdpersonal använder sig av ”hon/han” i skriftlig dokumentation skulle kunna tolkas som en typ av exkludering av alternativa pronomen eller könsneutrala benämningar, vilket i sin tur leder till en exkludering av personer som identifierar sig till något annat än cisman och ciskvinna (jmf Ambjörnsson, 2016). Genom att använda sig av exkludering i språket förstärks heteronormativiteten i sammanhanget, men även det stigma som redan finns för den berörda gruppen (jmf Ambjörnsson 2016; Link & Phelan, 2001). Detta skulle kunna förklara varför läkarna i Viktorias exempel ignorerade patientens vilja om att bli kallad ett annat pronomen än det biologiska könet. Om en osäkerhet uppstår i interaktionen mellan vårdpersonal och transperson kan ett sätt för vårdpersonalen att ta tillbaka sin auktoritet och maktposition vara att använda sig av interpersonellt stigma, såsom förhållningssätt i tal och skrift om en annan person (jmf Poteat et al., 2013). Detta behöver nödvändigtvis inte vara en medveten handling, utan exkluderingen kan ske på ett omedvetet plan på grund av brist på kunskap eller osäkerhet över hur en transperson ska benämnas (Link & Phelan, 2001). Att kunskapsbrist om transpersoner inom hälso- och sjukvården leder till diskriminering presenteras och utvecklas vidare i nästkommande avsnitt.

8.2 Kunskapslucka om transpersoner

I den forskning som lyfts tidigare i uppsatsen menar forskare att transpersoner upplever en kunskapsbrist bland vårdpersonal, vilket leder till ett sämre bemötande (jmf Person Tholin & Broström 2018; Westerbotn et al. 2017; Lindroth 2016). Denna kunskapslucka

har kunnat identifieras även i berättelser av intervjupersonerna i denna studie, exempelvis i deras upplevelser av sjuksköterskeutbildningen i relation till vård och bemötande av transpersoner.

“Man och kvinna. … Och asså det jag har lärt mig också i utbildningen, att mycket, alla läkemedel och sånt det utgår ju från män … som det, det är svårt att forska på kvinnor eftersom det är så många fler faktorer att ta in liksom. Det här med den kvinnliga reproduktionscykeln och allt vad det nu är, hormoner och så. Så det är ju lättare på något sätt och forska på män men då blir det också problem. De här läkemedlen, de är mer anpassade efter män” - Josefin, termin fem

Josefin berättar att hennes utbildning utgår från cis-könen man och kvinna och att den till stor del baseras på den manliga kroppen, då det är på den som mest forskning har gjorts. Josefin uttrycker att detta blir problematiskt, eftersom bland annat medicinering kan bli fel för en kvinna om den är anpassad efter män. Förutom att utbildningen ofta utgår från det manliga könet uppger även flertalet intervjupersoner att de saknar mer specifik undervisning i bemötande och vård av transpersoner. Viktoria berättar att de fick en föreläsning om normkritik inför VFU i termin två, men att den var inriktat på mer generella termer om kroppsuppfattning och familjekonstellationer. Hon upplevde att det var bra diskussioner under den dagen, men att det saknades mer ingående information om just transpersoner. Flera av de andra intervjupersonerna bekräftar att de också haft en förberedande föreläsning i normkritik, men utan fokus på transpersoner, medan andra inte minns något särskilt alls från utbildningen som kan kopplas till vård av just transpersoner. Det skiljer sig även åt i intervjupersonernas berättelser om de anser att utbildningen skulle behöva förändras för att bli mer inkluderande i relation till vård och bemötande av transpersoner. Vissa intervjupersoner menar att utbildningen skulle kunna inkludera fler moment som fokuserar på vård av transpersoner, medan andra inte anser att det är nödvändigt. Ingvar menar exempelvis att han inte ser något behov av en förändring i utbildningen, eftersom han själv inte sett några problem med ojämlikt bemötande.

Trots en variation i uppfattning om könsnormer, normkritik och utbildningens utformning, så finns det delar av empirin som tyder på en viss brist i utbildningen angående vård och bemötande av transpersoner. En förklaring till den typ av uppfattning som antyder att förändring eller normkritik inte är nödvändig skulle kunna finnas i den heteronorm som i många fall styr strukturens utformning och därmed människors agerande (jmf Ambjörnsson, 2016). På grund av heteronormativiteten faller det sig inte naturligt för varken de intervjupersoner som identifierar sig med heteronormen eller för ansvariga i sjuksköterskeutbildningen att beröra frågor som handlar specifikt om bemötande och vård av transpersoner (jmf Ambjörnsson, 2016). Detta kan i sin tur bero på att behovet av att inkludera kunskap om transpersoner osynliggörs av det stigma som omger transpersoner som grupp (jmf Link & Phelan 2001). Poteat et al. (2013) menar att det faktum att vårdutbildningar inte inkluderar mer ingående kunskap om transpersoner beror på att ett institutionellt och socialt stigma finns om transpersoner. Detta skulle kunna förklara varför intervjupersonerna upplever att det inte fokuserats mer på vård och bemötande av transpersoner i utbildningen.

Förutom en kunskapslucka i utbildningen har även en kunskapslucka kunnat identifieras hos verksam vårdpersonal genom intervjupersonernas berättelser, vilket stämmer överens med tidigare forskning som tidigare presenterats i uppsatsen (jmf Person Tholin & Broström 2018; Westerbotn et al. 2017; Lindroth 2016).

“Så jag tror undervisningen ute i vården är inte.. jätte.. inte jättebra, OM man inte specifikt jobbar med det. Typ ungdomsmottagningar, de är ju väldigt ‘up to date’ liksom. Eh.. det är ju in--te andra ställen, psyk tror jag också är ganska så up to date, de hänger ändå med i mångt och mycket. Men övrig vård gör ju inte det. Och då är det ju bara de här… utbildningsportalen och temadagar man ibland har på vissa avdelningar. [...] Jag tror regionen har en jättestor kraft i att kunna påverka men de gör inte det.” - Viktoria, termin fem

Viktoria berättar om sitt perspektiv på den vidareutbildning som verksam vårdpersonal får av arbetsgivaren, utifrån sin roll som både sjuksköterskestudent och arbetande undersköterska. Viktoria förklarar att hon tror att avdelningar och enheter som är mer

inriktade på att hantera situationer som inkluderar vård av transpersoner har bättre kunskaper om ämnet medan övrig vårdverksamhet till stor del saknar den kunskapen. Viktoria berättar även att regionen ibland utlyser vissa utbildningar som måste genomföras av alla anställda på den interna databasen (utbildningsportalen) och säger att detta skulle kunna vara en möjlig lösning för att få in mer obligatorisk utbildning om specifikt bemötande och vård av transpersoner. Hon poängterar även att regionen har möjlighet att påverka, men att det inte är ett prioriterat arbetsområde för alla vårdenheter.

Det Viktoria lyfter om att regionen inte agerar för ett mer inkluderande arbete för transpersoner skulle kunna grunda sig i att det inte är en naturlig del av institutionaliseringen av hälso- och sjukvården (Eriksson-Zetterqvist, 2009). Hälso- och sjukvården som institution sätter ramen för hur regionerna och vårdpersonalen ska agera. Om det då inte finns tillräcklig “påtryckning” uppifrån eller utifrån, exempelvis från samhället eller på nationell nivå, så finns det heller ingen anledningen för hälso- och sjukvården att ändra sig utan förbli densamma för att bevara stabiliteten (Eriksson-Zetterqvist, 2009). Precis som Viktoria betonar så har regionen en möjlighet att påverka i riktning mot en mer inkluderande och jämlik vård för transpersoner, men gör inte det på grund av institutionaliseringen (Eriksson-Zetterqvist, 2009).

Genom intervjuerna kunde även en viss osäkerhet tolkas ur intervjupersonernas svar när vi talade om definitionen av ordet ‘transperson’. Vid frågan om de var bekanta med begreppet var många osäkra och vissa visste inte alls. Vissa visade även en rädsla för att säga fel.

“Ehm.. ja… En transperson. Asså egentligen, första tanken med det, asså när jag läste det, så tänkte jag ju “någon som identifierar sig till något som klär sig på ett sätt som… samhället tycker tvärtom emot en person som identifierar sig på det sättet ska klä sig”.. asså, fast och samtidigt går man tillbaka till, de här “normen-könen”, förstår ni var jag menar nu? *lätt skratt*... det blev jättekonstigt. [...] Men sen så när jag tänker efter nu så överanalyserar jag. Så har det ju inte med det och göra, det spelar ju ingen roll hur man klär sig... Nej, men så tror jag det är i alla

fall. Att.. en person som identifierar sig… ja, exakt det jag sa innan. Tror jag. Men jag vet faktiskt inte, jag skäms! Jag vet inte…” - Alice, termin tre

Alice berättar här om sina tankar på vad en transperson är. Hennes första tanke är att det är en person som klär sig över gränsen för könsnormerna, men ändrar sedan sin tanke till att det inte har med det att göra utan att det handlar mer om identitet. Hon visar även att hon inte vill säga fel genom att fråga om jag förstår vad hon menar eller att hon skäms när hon inte kan redogöra för en specifik beskrivning. Detta synliggörs även när vi vid ett senare tillfälle pratar om utbildningen i relation till kunskap om transpersoner och Alice säger:

“Jag tycker det har varit väldigt bra när personer har kommit, som har varit med om det eller som är, kanske en person som identifierar sig som en transperson, eller jag vet inte om man säger så, ni får dumförklara mig sen om ni vill, *skrattar till*.”

Alla intervjupersoner visar på en mer eller mindre omfattande känsla av osäkerhet när de ombeds beskriva vad de tänker på när de hör ordet ‘transperson’. Grunden till denna osäkerhet skulle dels kunna förklaras av att intervjupersonerna upplever en så kallas ‘stigma consciousness’, då de är medvetna om det stigma som finns runt transpersoner och därmed agerar med osäkerhet runt ämnet (jmf Link & Phelan, 2001). Det skulle även kunna förklaras av att intervjupersonerna är rädda för att verka otillräckliga i sin kunskap inför mig som intervjuare och därför använder sig av uttryck som “förstår ni vad jag menar?” och “Jag skäms!“ för att försäkra mig som intervjuare om att de inte är dåliga eller otillräckliga i sin kompetens som framtida sjuksköterskor (jmf Goffman 2014). Antagligen har de vetskap om att det är en diskrimineringsgrund att uttrycka sig på ett felaktigt sätt om transpersoner och känner sig därför osäkra att passera den gränsen.