Olika kunskap i olika generationer

Under intervjuerna kunde även ett mönster identifieras i intervjupersonernas svar som speglade en gemensam uppfattning om kunskapsskillnader mellan yngre och äldre vårdpersonal, i relation till bemötande av transpersoner i vården. Flera av

intervjupersonerna menar att äldre vårdpersonal har svårare att acceptera olikheter eller ändra sin uppfattning gällande exempelvis könsnormer.

“Och då är det ju ofta äldre. Och dem kan ju inte ändra på sig uppenbarligen. Asså vissa är ju.. det är ju helt sinnessjukt. Och då är det “ja, men han är en man”, eller “det är en kvinna”. För att man har, asså, en snopp eller en slida. [...] Men… ja, de äldre som jobbar inom vården är i alla fall: ”det är en kvinna eller det är en man”. Så har jag upplevt det hittills”. - Alice, termin tre

Alice berättar om sin uppfattning av hur vårdpersonal ser på och uppfattar kön. Hon berättar att utefter det hon har upplevt så är det oftare äldre kollegor som har svårare att acceptera alternativa könsidentiteter eller könsuttryck utöver den heteronormativa. Alice berättar att de hon observerat som har den inställningen ofta utgår från personens kropp och könsorgan snarare än personens egna identitetsuppfattning, i sitt bemötande eller tal om personens kön. Hon berättar att detta har varit generellt förekommande oberoende av vilken arbetsplats hon har varit på och att könen “man och kvinna” alltid har varit utgångspunkterna. Viktorias berättelse indikerar på att hon delar en liknande uppfattning. Hon berättar om en situation där en äldre kollega, i 50-60 årsåldern, ifrågasatt en person som var ickebinär med uttrycket ”vad är detta för konstigheter folk håller på med nuförtiden?”. Viktoria berättar sen att hon tror det beror på vilken uppväxt man har och vad man är uppfostrad till att tycka och tänka, och att hon själv haft en inkluderande och accepterande uppväxt både hemma och i grundskolan.

Att Alice och Viktoria i samtal med mig uttrycker att den äldre generationens vårdgivare har svårare att ta till sig nya perspektiv på exempelvis olika kön och könsidentiteter skulle kunna betraktas som ett ‘försvar’, eller en personlig fasad i form av talmönster. Detta skulle kunna vara en metod för intervjupersonerna att försöka påverka det intryck de vill förmedla till mig som åskådare, antingen medvetet eller omedvetet. Försvaret tas i form av att de i sitt framträdande vill visa sig själva som ‘goda’ och ‘accepterande’ individer inför mig som intervjuare i maktposition, och samtidigt ge en bild av den äldre vårdpersonalen som antagonister för att dölja sina egna brister i form av heteronormativt språkbruk eller okunskap (jmf Goffman 2014).

Flera av intervjupersonerna berättar även att de själva inte reagerat eller tänkt så mycket på om de träffat en transperson. Ella berättar att hon hade troligtvis inte reagerat så som hennes äldre kollega gjorde vid mötet med en transperson på vårdcentralen, nämligen med chock och förvåning, medan en kurskamrat i medelåldern kanske hade tyckt det varit svårare. Lovisa berättar om vänner, tidigare klasskamrater och en handledare under en VFU som är transpersoner men att hon aldrig funderat något särskilt över deras könsidentiteter utan att de har varit “som vem som helst” för henne. Johan berättar att han tror att undervisningen kring olika könstillhörigheter och identiteter bör komma redan i tidig ålder, snarare än att introducera den exklusivt i sjuksköterskeutbildningen, för att kunskapen om ett rättvist bemötande och jämlik vård av transpersoner ska kunna implementeras även i vården.

Sammanfattningsvis visar samtliga intervjupersoners självpresentationer på ett öppet sinne inför att vårda transpersoner, trots att de var osäkra på den exakta definitionen av vad en transperson är. Samtliga lyfter ‘jämlik vård’ och ‘personcentrerad vård’ som betydande delar av sin utbildning, men uppger att det saknas moment som fokuserar specifikt på bemötande och vård av transpersoner. ‘Jämlik vård’ verkar i större utsträckning som en generell utgångspunkt i teoretiska moment, men tycks saknas i praktisk moment i relation till bemötande och vård av särskilda grupper, såsom transpersoner. Att sjuksköterskeutbildningen idag fokuserar mer på jämlik vård som generellt begrepp, snarare än att ge studenterna en obligatorisk fördjupning i att bemöta och vårda personer från olika stigmatiserade grupper skulle kunna vara en indikation på att behovet av att undervisa om transpersoner som stigmatiserad grupp osynliggörs av den strukturella heteronormativiteten (jmf Ambjörnsson, 2016). Genom tystnad och okunskap upprätthålls och reproduceras heteronormativa strukturer (jmf Ambjörnsson, 2016), vilket i sin tur leder till att vårdpersonal blir osäkra inför ett vårdmöte med en transperson och därmed försätter transpersonen i en särbehandlad position. Kunskapsluckan i utbildningen skulle även kunna förklaras av att det sociala och strukturella stigmat runt transpersoner i sig osynliggör behovet av att undervisa om transpersoners vård och hälsa (jmf Poteat et al., 2013).

8.3 Resursbrist

Något som lyfts i den tidigare forskningen som en potentiell orsak till fortsatt diskriminering av transpersoner i vården var resursbrist i verksamheten (jmf Erbenius & Gunnarsson Payne, 2018). Detta har inte lika tydligt kunnat tolkas ur intervjupersonernas svar i denna studie. Däremot framkom stressig arbetsmiljö och personalbrist som orsak till ett allmänt sämre bemötande av både patienter, medarbetare och studenter.

“Och sen nu då på sjukhuset så var det stressigt, väldigt stressigt. Jag tror sjuksköterskorna hade nog upp till 8, 9 patienter på en sjuksköterska, och då kanske de aldrig hade träffat de här personerna. […] Och det kan jag bli väldigt, asså, nervös över i framtiden, att man ska ha så många i framtiden samtidigt som man ska ha det här personcentrerade, att man ska ändå veta hur de mår och man ska ge alla lika mycket… ja, men också att man ska kunna se patienten och höra och ha tid till det, men det har man inte”. - Alice, termin tre

Alice berättar om arbetsmiljön på sin senaste VFU på sjukhus som “väldigt stressig”. Alice betonar att det är svårt att arbeta personcentrerat i en stressig miljö och har ansvar för många patienter samtidigt. Hon berättar även att det hade uppstått en situation där en sköterska hade lämnat henne själv med en patient medan patienten pratade, och att personalen varit allmänt otrevliga mot henne som student på avdelningen. En liknande situation drabbade Josefin på sin VFU, då sjuksköterskorna hade varit “superstressade”, berättar hon. Även Viktoria berättar om en ansträngd arbetsmiljö på sin VFU på sjukhus, på grund av en pågående flytt av avdelningen. I samband med detta hade det uppstått interna konflikter mellan medarbetarna.

I intervjupersonernas berättelser fanns ingen tydlig koppling mellan resursbrist eller stressig arbetsmiljö och sämre bemötande mot specifikt transpersoner. Däremot kunde ett mönster urskiljas i de fall där det fanns en yttre påfrestning på vårdpersonalen i form av stress eller personalbrist, att deras humör och beteenden påverkades negativt och att detta i vissa fall drabbade både patienter, medarbetare och studenter. Därmed skulle detta kunna ses som en bidragande orsak till att mål som personcentrerad och jämlik vård bortprioriteras, vilket i sin tur påverkar bemötande och vård av transpersoner som redan

utsatt grupp, negativt (jmf Poteat et al., 2013; Westerbotn et al., 2017; Erbenius & Gunnarsson Payne 2018). Dock är denna empiri inte tillräcklig för att avgöra om transpersoner påverkas mer av resursbrist och stressig arbetsmiljö i vården än andra patientgrupper, utan det skulle krävas mer empiriskt underlag för en sådan slutsats.

9 Slutsatser

Syftet med studien var att nå en djupare förståelse för diskriminering av transpersoner i hälso- och sjukvården i Sverige. Huvudfrågeställnignen för studien var ”Vilka förklaringar finns till upprätthållandet av diskriminering av transpersoner i den svenska hälso- och sjukvården?”, med underfrågan ”Vilka normer och värden synliggörs för sjuksköterskestudenter och hur förhåller de sig till dessa?”. Utifrån studiens resultat och analys har främst tre förklaringar kunnat identifierats som potentiellt påverkande i upprätthållandet av diskriminering av transpersoner.

En potentiell förklaring som har kunnat identifieras i materialet är den strukturella och institutionella heteronormen. Genom samhällets heteronormativa system som reproduceras i hur människor lever, talar och ser på varandra från ett normaliserat perspektiv, påverkas samtliga individer såväl som institutioner, vilket i sin tur får en negativ påverkan på de människor som inte följer detta normaliserade sätt att leva. Transpersoner som är en grupp som står utanför den heteronormativa mallen för hur livet “bör” levas, påverkas av att samhället inte är anpassat efter dem utan snarare utesluter dem från det som anses “normalt”. I materialet har detta tagits i uttryck bland annat genom att de heterosexuella könen man och kvinna ofta är utgångspunkter både i tal, skrift, bemötande och i vårdpraktik. Det visas även genom att ett heterosexuellt könsuttryck förespråkas, att i språkbruk tala kränkande om dem som inte följer heteronormen och favorisera dem som gör det, och att utgå från ett heteronormativt perspektiv genom att inte se behovet av att arbeta mer inkluderande för just transpersoner. En heteronormativ utgångspunkt kunde observeras både hos intervjupersonerna och hos den vårdpersonal som de själva observerat.

En andra förklaring till diskriminering av transpersoner som tolkats ur empirin är kunskapsbrist om transpersoner. Denna tas i uttryck inom utbildningarna för sjuksköterskor, men även ute i arbetslivet. Utifrån materialet har en kunskapslucka kunnat identifieras hos sjuksköterskestudenterna gällande transpersoners hälsa och vård, men även grundliga kunskaper om vem en transperson är. Samtliga intervjupersoner menar att utbildningen inte lyfter någon särskild information om transpersoner, utan fokuserar mer på jämlik vård utifrån ett generellt, teoretiskt perspektiv. I vården tas kunskapsbristen bland annat i uttryck genom att vårdpersonal inte vet hur de ska agera vid ett vårdmöte med en transperson, och att de inte arbetar aktivt för att skapa en trygg miljö för transpersoner genom exempelvis obligatorisk vidareutbildning.

En tredje förklaring som identifierats i empirin är det sociala fenomenet stigmatisering. I materialet finner jag en osäkerhet både hos sjuksköterskestudenterna och vårdpersonalen angående transpersoner som stigmatiserad grupp. Denna osäkerhet syns framförallt i hur intervjupersonerna talar om transpersoner och att de exempelvis är ‘rädda’ för att säga något fel om transpersoner. Det synliggörs även i hur vårdpersonal bemöter transpersoner, då även detta ofta är med osäkerhet och ambivalens. Att både sjuksköterskeutbildningen och vidareutbildning för befintlig vårdpersonal inte inkluderar särskilt lärande om vård och bemötande av transpersoner kan också grunda sig i stigmatisering (jmf Poteat et al., 2013).

I den tidigare forskningen identifierades även resursbrist som avgörande för fortsatt sämre bemötande av transpersoner i vården (jmf Erbenius och Gunnarsson Payne, 2018). I empirin för denna studie har denna koppling inte varit tillräckligt stark för att kunna beräknas som en avgörande faktor i relation till diskriminering av specifikt transpersoner. Däremot skulle resursbristen kunna vara en bidragande orsak till att arbetet med jämlik och personcentrerad vård inte prioriteras, vilket påverkar transpersoner som redan utsatt grupp. För att kunna konstatera detta krävs vidare forskning på området.

Syftet med studien var även att förstå hur sjuksköterskestudenter förhåller sig och framställer sig själva i relation till de normer och värden som påverkar upprätthållandet av diskriminering av transpersoner i hälso- och sjukvården. Utifrån empirin kan det

konstateras att intervjupersonerna visar på en varierad kunskap om transpersoner och deras vård och hälsa. Många utgår från ett heteronormativt perspektiv, men visar samtidigt på en öppenhet och acceptans inför att bemöta och vårda transpersoner. De flesta menade även att äldre vårdpersonal ofta inte visade på samma acceptans och öppenhet gentemot transpersoner. Med större kunskap, acceptans och öppenhet kommer den nya generationens sjuksköterskor möjligtvis ta ett steg närmare jämlik vård och en större inkludering av transpersoner i vården, och ett steg bort från den strukturella och institutionella diskriminering som fortfarande tycks påverka transpersoners möjligheter till rättvist vård och jämlikt bemötande.

Slutligen vill jag betona att även om dessa förklaringar presenterats separat så bör de förstås som att de interagerar med varandra och verkar växelvis i relation till diskriminering av transpersoner i vården. Det innebär att vardera norm eller värde kan ha olika stark påverkan vid olika tillfällen, men att de samverkar med varandra. Som tidigare nämt så kan normers verkan variera beroende på tid, plats, omgivning eller berörda individer i sammanhanget (jmf Ambjörnsson, 2003). Heteronormen är exempelvis ifrågasatt på många plan i samhället idag, vilket så småningom kan komma att påverka även det institutionaliserade arbetet i vården. Oavsett så ses dessa förklaringar som bidragande faktorer i upprätthållandet av diskriminering av transpersoner i vården, utifrån studiens empiri i relation till det samhälle och den tid vi lever i idag.

10 Diskussion

I detta avslutande avsnitt diskuteras studiens resultat och genomförande utifrån ett självkritiskt perspektiv. Avsnittet avslutas med förslag på vidare forskning baserade på uppsatsens aktuella studieområde.

10.1 Självkritisk diskussion

Syftetmed studien var att nå en djupare förståelse för diskriminering av transpersoner i hälso- och sjukvården. Syftet var även att förstå vilka normer och värden som synliggörs för sjuksköterskestudenter, i deras utbildningspraktiker och arbetsliv, samt hur studenterna förhåller sig och framställer sig själva i relation till dessa. I intervjuguiden lades stort fokus på frågor om utbildningen. Intentionen var inte att utvärdera

sjuksköterskeutbildningen i sig, utan att genom frågor om utbildningen fånga upp vilka prioriteringar som finns angående kunskap och lärande om vård och bemötande av transpersoner samt hur intervjupersonerna själva upplever att utbildningen förbereder dem inför att bemöta och vårda transpersoner. Efter genomförda intervjuer insåg jag dock att det möjligtvis inte hade behövts fylla så stort utrymme i intervjuguiden, utan att mer fokus kunde lagts på erfarenheter i praktiska vårdsammanhang. I den inledande fasen av uppsatsarbetet var det knappt med tid att få tag på intervjupersoner, vilket gjorde att kraven för intervjupersonernas erfarenheter inte var särskilt strikta mer än att de under tiden för studien skulle vara studerande i termin tre till sex. Detta gjorde att vissa av intervjupersonerna inte hade särskilt mycket erfarenhet av att personligen bemöta transpersoner i vården. Om kravet på att personligen ha bemött och arbetat med transpersoner i vården hade implementerats för urvalsgruppen redan från början hade möjligtvis ett bredare spektrum av empiri kunnat samlas in. Däremot bidrar de nuvarande intervjupersonernas observationer av verksam vårdpersonal med ett väsentligt och centralt perspektiv till den aktuella empirin, då det kan berätta något om hur samhällsstrukturen verkar inom vårdinstitutionen.

För att avgränsa materialproduktionen ytterligare hade urvalskriterierna för intervjupersonerna kunnat vara mer specifika även gällande ålder. Intervjupersonernas ålder i denna studie varierade mellan 21-42 år, vilket är en skillnad på 21 år mellan den yngsta och den äldsta intervjupersonen. Den markanta åldersskillnaden skulle kunna ha en inverkan på intervjupersonernas uppfattning om olika händelser inom vården, vilket är en anledningen till att ha ett mer avgränsat åldersspann för urvalsgruppen i framtida studier. Ytterligare förslag på vidare forskning presenteras i nästkommande avsnitt. 10.2 Vidare forskning

Som nämnt tidigare i metodkapitlet hade det varit önskvärt om denna studie hade kunnat genomföras med semistrukturerade intervjuer i kombination med observerande fältstudier. Därför är ett förslag till framtida forskning att inkludera observationer för att få en förstahandsuppfattning om fenomenet och möjligtvis identifiera ytterligare normer och värden som betydande i relation till diskriminering av transpersoner. Här skulle det även vara bättre lämpat att pröva ”resursbrist” som den tidigare forskningen lyfter som

bidragande faktor till fortsatt diskriminering av transpersoner (jmf Erbenius & Gunnarsson Payne, 2018).

Ett annat förslag på vidare forskning är att inkludera verksamma sjuksköterskor i intervjuerna, för att få en uppfattning om hur de själva ser på och upplever problematiken runt institutionell diskriminering av transpersoner. Alternativt skulle en jämförelse mellan vårdgivare med olika befattningar kunna göras, för att fånga upp om det exempelvis skiljer sig åt mellan läkare och sjuksköterskor, eller mellan undersköterskor och sjuksköterskor och vad det är som i så fall orsakar denna skillnad. Detta skulle bidra till en ytterligare fördjupad förståelse för vad som påverkar och upprätthåller diskriminering av transpersoner inom den svenska hälso- och sjukvården.