Utredaren uttrycker tydligt att gymnasieskolans mål skall vara att utveckla och förbereda eleverna för aktivt samhällsliv. Detta har regeringen också tagit fasta på då man utformade sin proposition, det uttrycks mycket tydligt. I utredningen påpekas att den nuvarande reformen kännetecknas av den prägel som fanns för 17 år sedan, så som decentralisering, målstyrning och kursutformning. Den nu gällande målstyrningen leder enligt Ferm till ineffektiv
målstyrning. Ferm föreslår historia som ett gymnasiegemensamt ämne för att uppfylla kraven på elever förberedda på ett aktivt samhällsliv. Detta hörsammas också av regeringen och historia blir gymnasiegemensamt ämne med effektivare målstyrning genom att tydliggöra kunskapsmål och utformandet av ett nytt betygssystem. Helheten i ämnesplanerna är något som regeringen betonar.103
Skolverket utarbetar sedan ämnesplanerna och här markeras återigen kunskapskrav på kursnivå och centralt innehåll. Syftet med historieämnet ska vara att utveckla elevernas historiemedvetande. Historiska metoder och begrepp är viktiga för att eleverna ska utveckla förståelse för samhällsförändringar, människor och för att förstå utvecklingen ur olika perspektiv. De kritiska synpunkter som lämnats till Skolverket har berört sådant man anser borde synliggöras i ämnesplanen, det har handlat om aspekter som rört vissa föreställningar och kunskapsområden samt rädsla för stoffträngsel. Skolverket anser att de omformulerat
102
Red. Eliasson, Karlsson, Rosengren & Tornbjer. 2010, sid:10
34
kursplanen så att stoffträngsel har undvikits. Övriga påpekanden som gjorts bedöms redan ges utrymme till i ämnesplanen och inga ändringar görs.104
Ett politiskt ifrågasättande av nuvarande styrdokument ligger till grund för att
utredningen startas, utredningen som i sin tur leder fram till propositionen som då ifrågasätter nuvarande system och lämnar förslag på förändringar, förändringar som nu visar sig i den nya reformen. Det har lämnats kritiska synpunkter till Skolverket, vissa av dem har beaktats och vissa ansågs inte behöva tas i akt då Skolverket ansåg att de ingick i den föreslagna
ämnesplanen. Därmed blir det svårt att prata om att någon förhandling skett.
Debatten
Den öppna debatten kring historieämnet har på det hela taget lyst med sin frånvaro, indirekt har det dock funnits ett missnöje kring historieämnets plats och utformning i skolan.
Ämneskunskaper har setts som mindre viktiga och när man ville göra ämnet till kärnämne höjdes röster om att ett historieämne med ökad status skulle överföra färdigproducerad kunskap och återgå till den gamla mekaniska pluggskolan och dess förlegade synsätt. En kritik som delades av både vissa aktiva inom ämnet och vissa politiker.105
Ett motsägelsefullt uttalande inför arbetet med den nuvarande skolreformen gjorde att ämnet inte fick någon ökad status, det påpekades hur viktigt det var med historiska kunskaper, men andra ämnen gavs mer plats. Avsaknaden av historiska kunskaper visar sig och projektet Levande historia skapas. Strax efter detta tar också debatten om att göra historia till ett kärnämne på gymnasiet fart, samt funderingar om tydligare behörighetskrav på historielärare. Statsmakten vill gärna stärka skolans värdegrund, men tvivlen om hur det ska ske är
påtagliga.106
Artikeln i tidningen Skolvärlden resonerar kring ett perspektiv som menar att den minskade historieundervisningen kan ha lett fram till den främlingsfientlighet som råder i Sverige och på så vis också påverkat valresultatet 2010 då ett främlingsfientligt parti tog plats i riksdagen. Detta kan ha skett genom att ungdomar påverkas av den undervisning som ges och detta påverkar i sin tur hur de ser på samhället. Med bristande historiekunskaper kan det vara svårt för eleverna ha förståelse för hur samhällen förändras och skapas över tid, samt hur kopplingar mellan kulturmöten kan tydliggöras. Varje tid ställer nya frågor till historien, i den här artikeln lyfts samtidsorientering och nutidsförståelse. Förståelse för dessa frågor ger 104 U2010/3157/G 105 Larsson 2005 106 Larsson 2005
35
möjlighet att förbättra tolkningsförmågan. Den nya läroplanen behövs för att ge eleverna verktygen till att uppfylla nutida behov och utveckla medborgarkunskap.107
De texter rörande debatten kring historieämnet som presenteras visar på ett
ifrågasättande av den kunskap som ges, eller i vissa fall saknas. Här kommer ifrågasättandet av kunskapen från forskare med historiedidaktiska kunskaper, men det de diskuterar är de politiska ifrågasättanden av historieämnet som framförts. Angående debatter visas prov på vad utebliven debatt, ifrågasättande kan leda till, nämligen att det syns mönster som visar på vad försakandet leder till. Texten från tidningen Skolvärlden visar med ett konkret exempel på vad de bristande kunskaperna kan ge för konsekvenser. Värt att tillägga är att debatten kring historieämnet inte tagit särskilt stor plats innan utredningen och propositionen.
Historiedidaktisk litteratur
Historiemedvetande är ett begrepp som didaktikerna ser ut att värdera högt inom den historiska kunskapen.108 Att ge eleverna rätt verktyg för att kunna utveckla sitt individuella historiemedvetande är det resultat de flesta verkar vilja se. Hur historiemedvetandet skapas ges flera exempel på, men att skolan är ett är det ingen tvekan om. Staten som dominerande makt över forskning, styrdokument och undervisning påpekas av didaktikerna. Gällande undervisning menas den som ges till elever på gymnasiet och den som lärarstudenter ges. Här ges en del kritik, gymnasieskolans undervisning beskrivs som oklara och med svårtolkade mål, samt att avsaknaden av historisk undervisning ifrågasätts. Gällande lärarutbildningen pekas på bristande historiedidaktisk undervisning. Men också att de inom utbildningen inriktats mer på arbetssätt och arbetsformer, så att historiedidaktiken haft svårt att slå rot.109
Elevernas formande till kritiskt tänkande samhällsmedborgare visar sig som ett mål att uppnå enligt de historiedidaktiska författarna. Den individuella utvecklingen,
identitetsskapandet och tryggheten i varje person är återkommande argument för
historieämnets plats i skolan enligt historiedidaktikerna.110 Exempel på vad avsaknad av historiska kunskaper kan leda till ges vissa exempel. Här anges bristande utveckling av identiteten och förmågan att förstå sig själv och andra. Det påpekas också att vi nog ännu inte till fullo sett resultatet av vad den bristande historieundervisningen lett till. 111 De etiska och
107 Carpevi Lisa, ”Farligt förenkla i pedagogisk strävan”, Skolvärlden,
108
Andersson 2004, Hermansson Adler 2004 &2009, Ericsson 2005, Larsson 2005
109
Larsson 2005,
110
Hermansson Adler 2004 &2009, Ericsson 2005, Larsson 2005
36
moraliska avsikterna är ett tema som funnits inom historieämnet, det har dock uttryckts på olika vis, från fosterlandskärlek och religiösa motiv, till att nu markera förståelsen för andra människor.
När ämnet får ökad status menar man att historielärarens status höjs och det
ämnesdidaktiska innehållet ökar. Historielärarens utbildning ska vara av hög vetenskaplig kvalité och samtidigt vara avsedd att komma skolan till nytta. Lärarens kronologiska
kunskaper bör även dessa vara goda, för att förklara hur händelser hänger samman och skapa meningsfullhet i förhållande till sin bestämda tid, andra skeenden, nutid och framtid, något som beslutsfattarna inte varit överens med didaktikerna om. Det ser ut som att den
historiedidaktiska forskningen är på frammarsch. I texterna ges exempel på forskning kring historiedidaktik som är under utveckling.112
Vid läsandet av den presenterade litteraturen visar sig ifrågasättandet på flera områden. Gällande gymnasieskolan ifrågasätts avsaknaden av ämnet, den kronologiska presentationen av historien, innehållet i ämnet, bristen på debatt om ämnet, kvalitén på undervisning och oklara målformuleringar. Däremot verkar målet, syftet med historieämnet ena makthavare och historiedidaktiker, man vill ge eleverna ett historiemedvetande. Angående utbildningen för historielärare framför didaktikerna kritik mot bristande historiedidaktisk undervisning, att samarbetet mellan historikern och praktikerpedagogen behöver skapas för att hantera historia som ett skolämne, samt att den undervisning som ges till blivande lärare ska vara vetenskaplig men kunna komma skolan till användning.
Det är svårt att fastställa huruvida någon förhandling sker mellan forskarsamhället och statsmakten. Möjligen kan det anas en förhandling mellan det rent historiska forskarsamhället och staten, medans den historiedidaktiska forskningen satts åt sidan. Det visar sig i texterna att det finns någon sorts schism mellan historiker och historiedidaktiker.
37
Slutsatser
Svar på min fråga angående historiedidaktiskt ifrågasättande tycker jag mig finna i det
källmaterial som rör den historiedidaktiska litteraturen som använts i undersökningen. I övrigt vill jag påstå att det ifrågasättande som skett är av politisk karaktär och det är detta
ifrågasättandet av nuvarande ställning och utförande av historieämnet på gymnasiet jag vill kalla grunden till att reformen genomförs. Historieämnet behövs för att gymnasieskolan ska kunna uppfylla sitt mål. Intressant är att alla inblandade verkar vara överens om detta, politiker, historiedidaktiska forskare och lärare. Vad man däremot inte är lika överens om är hur man ska gå till väga för att uppnå målen. Vad som känns underligt är att, trots denna samstämmighet till att förändringar behöver göras, så ser debatten ut ha varit relativt klen. Nu har dock ifrågasättandet nått fram till ett mål, förändringar är på väg att sättas i bruk och det är ändock ett bevis på att ifrågasättandet leder till reformer och att så länge kunskapen inte ifrågasätts så fortsätter den vara giltig. Detta innebär att Thavenius teori besannas i detta fall. Svaret på min frågeställning blir att det historiedidaktiska ifrågasättandet varit klent och att det är det politiska ifrågasättandet som är av större vikt.
Hur väl den historiedidaktiska forskningen finns med vid utformandet av den nya reformen är svårt att avgöra. Den är på många punkter överens med beslutsfattarna gällande innehåll, syfte och mål med historieundervisningen, men det är svårt att med den
undersökning jag gjort fastställa hur mycket de verkligen har kunnat påverka styrdokumenten. Den didaktiska litteraturen jag använt mig av är skriven under den nuvarande reformen och kanske visar den på att det funnits luckor i nuvarande kursplan som de med forskningen försökt täppa till. Något som uppmärksammats av makthavarna och därför förts in i kommande reform, utan ett egentligt deltagande av de historiedidaktiska forskarna.
Angående Odéns teori om förhandlingar mellan statsmakt och forskarsamhället är jag mycket tveksam till att det skett någon sådan som direkt har inverkan på historieämnet i den kommande reformen. Vid presentationen av Skolverkets svar på synpunkter som getts på ämnesplanen kan jag inte urskilja att någon förhandling skett. Gällande de remissvar som skickats till regeringens utredare när det övergripande förslaget på gymnasiereform
utformandes har jag inte närmare tittat på dessa, då det var svårt att avgöra vilka av svaren som specifikt berörde historieämnet.
Syftet med min undersökning var att skapa en bild av vad som teoretiskt sett styr skolans undervisning och om historiedidaktiskt ifrågasättande och förhandlingar mellan
38
forskarsamhälle och statsmakt skett vid framtagandet av den nya reformen. Jag anser att det är en lång rad synpunkter som leder fram till hur skolan ska styras, men under min studie tycker jag mig se att det är statsmakten som innerst inne styr vad som sedermera blir det färdiga resultatet. Det finns, och ges, mögligheter för andra att säga sin mening, men vill staten få till ett visst mål leds tankarna åt det hållet. Jag anser inte att den nya reformen är ett resultat av ett historiedidaktiskt ifrågasättande, inte heller av förhandling mellan statsmakt och forskarsamhället. Den är i första hand ett resultat av politiskt ifrågasättande.
När jag sätter min undersökning i relation till tidigare forskning återkommer tankarna om att rådande samhällsklimat styr skolans undervisning. Andolfs studie sträcker sig från 1820-1965 och hans sammanfattande slutsats är just att rådande historie- och samhällssyn styr kunskapsförmedlingen.113 Larsson tar upp flera orsaker till att synen på kunskap förändras, men framhåller att historieämnet står i direkt förhållande till samhällsförändringar. Att historieämnet hamnat utanför egentlig debatt menar han varit en stark orsak till ämnets minskade status i skolan. Ett visst ointresse från professionella historiker kan ha bidragit till ointresset för skolans undervisning.114 Något som med stor sannolikhet också kan kopplas samman med att det är svårt att finna förekommande förhandlingar mellan statsmakt och forskarsamhälle. Det ointresse och okunskap som funnits hos universitetsföreträdarna inom historieämnet kan då vara en del i betydelsen för skolans historieämne, menar Larsson. Det bristandet intresset drabbar även lärarutbildningen och den historiedidaktiska undervisningen där.115 Historieämnet har svårt att få de rätta förutsättningarna och vare sig ifrågasättande eller förhandlingar kan ske. Zanders diskussion om hur förändrade värderingar och föreställningar påverkar historiesynen och därmed makthavarnas syn på vad som bör läras ut visar även det på att ifrågasättandet av kunskap varierar över tid och i och med det behöver styrdokument anpassas.116 Hur eleverna ska fostras får nya inriktningar och det är då ett ifrågasättande sker. I Schüllerqvists rapport påpekas att den historiedidaktiska forskningen varit sparsamt
existerande. Den historiedidaktiska undervisningen inom historievetenskapen hade för inte länge sedan ens en plats inom disciplinens frågor, först i början av 1980-talet inledde ämnet att ta utrymme.117 Detta kan också vara en orsak till att det varit komplicerat för det
historiedidaktiska forskarsamhället att starta förhandlingar, de har inte kunnat ta den platsen. 113 Andolf 1972 114 Larsson 2001 115 Larsson 2001 116 Zander 2001 117 Schüllerqvist 2005
39
Reflektion
Syftet med min studie är nu uppnått, svar har redovisats på mina frågor och mina teorier är testade. Ändå sitter jag här med fler tankar, framför allt sådant som rör det historiedidaktiska ämnet. Då tänker jag det glapp som verkar finnas mellan professionella historiker och de som ägnar sig åt historiedidaktisk forskning. Under min egen tid på utbildningen till lärare har jag reagerat på den knapphändiga undervisning vi fått i historiedidaktik. Efter detta arbete kan jag lättare förstå, men inte acceptera, att det varit så. Både i tidigare forskning och under
litteraturstudien som gjorts besannas de tankar jag haft om att historiedidaktiken inte får ta tilläckligt med plats. Det kan knappast vara en slump att vi endast är två studenter, vid högskolan i Gävle, som skriver vårt examensarbete i historiedidaktik denna höst. Jag skulle tro att den bristande historiedidaktiska undervisningen lett till en osäkerhet hos studenterna att ta sig an ämnet. Eller är det hela ett resultat av att historieämnet under lång tid förlorat status i skolan, gett bristande historiska kunskaper och intresse för ämnet på akademisk nivå? Hur som är det beklagligt då det verkligen finns mycket att önska gällande ämnet. Vi får hoppas att den historiedidaktiska forskningen på allvar börjar gro i och med ämnets ökade status i den kommande reformen. Historiedidaktisk forskning, verkar om man ser till min litteraturstudie, vunnit mark de senaste åren och vi får önska det håller i sig. Kan den, trots allt, ökande historiedidaktiska forskningen, indirekt, ha varit en orsak till utformandet av den nya ämnesplanen?
En annan fundering som dykt upp är om det ökade, privata, historieintresset som till exempel Zander talar om, kan vara att resultat av minskad historieundervisning. Finns ett behov av att finna sina rötter, utveckla ett historiemedvetande och stärka sin identitet, som människor på egen hand försöker fylla i brist på undervisning?
Avslutningsvis vill jag uttrycka glädje över att historieämnet är på väg mot ökad status. Jag tror att det har en viktig del att fylla vid den individuella utvecklingen av eleverna. De kritiskt granskande metoderna och källkritiken som det jobbas mycket med inom
historieämnet är viktiga bitar för att fostra egentänkande, kritiskt granskande och aktiva samhällsmedborgare. För då statsmakten styr i mångt och mycket är det viktigt att det fostras människor som törs ifrågasätta.
Inledningsvis tar jag upp huruvida synen på historia kunskaper förändras och om dessa kan speglas i styrdokumenten för skolan. I studien tycker jag mig tydligt se att så är fallet. Både om man ser på vad som skett ur ett historiskt perspektiv och vad som nu sker.
40
var min uppfattning att historieämnet haft en tillbakahållen position i skolan. Detta visar sig stämma överens med vad min studies resultat. Historieämnet, i grundskola och gymnasieskola har minskats. I och med den nya reformen ser historieämnet ut att var på väg att ta mer plats i skolans undervisning. Är det i och med framtidens historia vi ser historians framtid?
41
Sammanfattning
I den här studien undersöks historieämnets framtid i den nya gymnasiereformen, Gy 2011. Från och med hösten 2011 blir historia ett gymnasiegemensamt ämne för alla program i den svenska gymnasieskolan. Utifrån två teorier som rör ifrågasättande av kunskap och
förhandling mellan statsmakt och forskarsamhälle har jag tittat närmare på hur den nya
reformen vuxit fram. Genom att studera den statliga utredning om gymnasieskolan som gjorts, propositionen som lades fram, utvecklandet av nya ämnesplaner, debatten kring historieämnet och en litteraturstudie av historiedidaktisk forskning har jag tecknat en bild av vad som teoretiskt sett styr skolans undervisning i historieämnet.
I studien har jag sett att det framför allt är ett politisk ifrågasättande av kunskap som lett fram till den kommande reformen. Vidare har det varit mycket svårt att se om det skett en förhandling mellan statsmakt och forskarsamhälle. Jag är beredd att påstå att det inte skett någon. Med utgångspunkt i dessa två resultat vill jag påstå att den historiedidaktiska forskningen inte finns med vid utformandet av de styrdokument som styr undervisningen i historia på gymnasiet.
Den tidigare forskning som jag använt mig av i undersökningen visar även den på att det är statsmakten som styr vad skolan ska undervisa. Hur samhällsförändringar påverkar synen på vad som är viktigt att lära eleverna i skolan, hur de ska lära sig och varför de ska lära sig vissa saker.
42