Jag kommer nu presentera några exempel på vad den historiedidaktiska forskningen säger om historieämnet. Presentationen sker kronologiskt, med den äldsta forskningen först.
Detta för att eventuellt kunna se om det skett några förändringar på synen kring historieämnets innehåll, syfte och tillvägagångssättet kring undervisningen.
Flera indikationer visar på hur historieämnet både i grundskola och gymnasium fått stå tillbaka för andra ämnen. Både på grund utav att andra ämnen ansetts viktigare och för att ämnesöverskridande studier tagit plats framför historieämnet. Många viktiga, och i läroplanen
71
Lisa Carpevi, ”Farligt förenkla i pedagogisk strävan”, Skolvärlden, 8 oktober 2010, sid: 24
27
framträdande, begrepp så som till exempel värdegrund och multikulturalism har dryftats utan historisk anknytning. 73
I IPD- rapporten, Vad är historiedidaktik? Några begreppsliga och teoretiska
utgångspunkter för ämnesdidaktisk vetenskap, skolnära forskning och lärande i skolan, tar sig
Bo Andersson, professor i historiedidaktik an uppgiften att konkretisera, huvudsakligen, det historiedidaktiska vad-frågebegreppets avsikter. Han menar att historien är mänsklighetens historia, då hon finns med som aktör och som en del av en kontext, det som hänt i människans förflutna. Historia behandlar människoanknuten förflutenhet i relevanta sammanhang anser författaren. Han påpekar vidare att de finns de som vill strama åt definitionen ytterligare och tala om mänskliga relationer i det förflutna. Detta i sig kan omfatta olika typer av system till exempel sociala, religiösa, ekonomiska och politiska. Det är människans handlande som observeras. 74 Andersson menar att kronologin är ett överordnande begrepp vid
historieundervisning, men att tonvikten läggs på till exempel historiemedvetandet, kritiskt tänkande, empati, dåtids-, nutids- och framtidsförståelse.75 Vidare påpekar författaren att historiemedvetande är något var och en har men som varje enskild person tillägnar sig i en pågående lärandeprocess, berörd av samhällets alla förmedlare. Det avgör hur historien uppfattas.76 Angående källkritiskt tankesätt uttalar sig Andersson på detta sätt: ”Källkritikens metodarsenal ger människan i varje tid chans att i någon mening bli rättvisst bedömd.”77 Angående skolans styrdokument påpekar författaren att tidsandan alltid styrt ämnesvalet, så även inom forskningen. Statsmakten är den avgörande faktorn. Elevens övning i kritiskt tänkande är därför viktigt, för att kunna möta och ha distans till påståenden som möter dem i samhället, så att de kan bli självständiga medborgare, anser Andersson.78 Enligt Andersson är de styrdokument som nu används i skolan något oklara över vad historieundervisningen ska gå ut på. Han menar att det finns delar där det är svårt att fastställa vad textförfattarna avsett med formuleringarna.79 Författaren anser att historiemedvetande skapas genom påverkan som kommer över oss dagligen genom massmedia, filmer, böcker, internet, data spel m.m. Skolans roll blir att vara behjälplig vid skapandet av kontrollen över var och ens eget
73
Eliasson, Karlsson, Rosengren & Tornbjer,(red.) Historia på väg mot framtiden – historiedidaktiska perspektiv
på skola och samhälle. 2010, sid: 7
74 Andersson, Bo, IPD-rapport Nr 2004:07, Vad är historiedidaktik? Några begreppsliga och teoretiska
utgångspunkter för ämnesdidaktisk vetenskap, skolnära forskning och lärande i skolan, 2004, sid: 9-11.
75 Andersson, 2004, sid:15. 76 Andersson, 2004, sid:26. 77 Andersson, 2004, sid:33 78 Andersson, 2004, sid:39 79 Andersson, 2004, sid:44
28
historiemedvetande. Genom utdelande av hanterbara verktyg visas vägen till ett större medvetande om vår omgivning och oss själva.80 Författaren riktar också kritik till både lärarutbildning och skolans styrdokument. Lärarutbildningen menar han har inriktat sig på arbetsformer och arbetssätt. Styrdokumenten anser han har svårt att slå fäste i skolans värld, trots att de till stor del sammanfaller med historiedidaktiken. Historiedidaktiska kunskaper måste kompletteras och fördjupas på lärarutbildningen anser Andersson.81
Magnus Hermansson Adler, universitetslektor i historiedidaktik, har i många år arbetat med utvecklingsarbete kring historieämnet i den svenska skolan. Enligt hans mening är det särskilt viktigt att eleven då den läser historia får känna att de är det ”lärande objektet”82. Eleverna måste få erfara att historia inte är något avlägset som saknar mening, de är själva med och skapar den genom att förstå och påverka sin omgivning. För vare sig vi vill eller inte, så finns historien med oss varje dag. Historia förklarar och beskriver människan i tid och rum, detta bidrar till att vi kan förstå vår samtid och orientera oss i den. När vi kommer underfund över hur människorna och samhället fungerar infinner sig en trygghet menar Hermansson Adler. Vi får en roll i sammanhanget och identiteten synliggörs. Grunden för identiteten utgörs av människans förhållande till sin egen historia. Författaren anser att det inom historieundervisningen är viktigt att ge utrymme för eleven att möta sin egen historia.83 Skolans uppgift är därför, enligt Hermansson Adler, att ge eleverna kunskaper så att de blir ”harmoniska och demokratiska samhällsmedborgare”84
, inte att kompensera dem för släktens bristande historia. Skolans historieundervisning ska förklara samhället mot en historisk bakgrund, med ett kritiskt perspektiv på vår lokala, nationella och globala historia, har stat och kommun ett avgörande intresse för att framtida demokrati utvecklas från dessa grunder anser författaren.85 Vidare tar han upp att motiven för historieundervisning har påverkan på stat, grupp och individ. Medborgarnas förståelse för samtiden i en begriplig tillvaro är statens principiella intresse. Individen som har insikten om vad som hänt tidigare kan påverka sin samtid. Gruppens behov liknar statens, de behöver legitimera sig i historien. En grupp med riklig, omfattande historia har ofta hög status. Individen behöver uppleva känslan av att vara någon, ha en betydelse både nu och sedan. Det är viktigt att individen får sätta sig i ett
80 Andersson, 2004, sid:45
81 Andersson, 2004, sid:53
82
Hermansson Adler, Historieundervisningens byggstenar – grundläggande pedagogik och ämnesdidaktik, 2004, sid:7
83
Hermansson Adler, 2004, sid:9
84
Hermansson Adler, 2004, sid:9
29
historiskt sammanhang, man får uppleva sig själv som en aktiv varelse i historien. Skolämnet historia kan skänka identitet åt stat, grupp och individ menar författaren.86
Hermansson Adler anser att historieämnets återkomst som kärnämne på gymnasiet är en politisk nödvändighet. Det historiska intresset idag är stort, trots att det i debatten förfasas över historielösheten, dock finns ingen vetenskapligt grundad undersökning som beskriver och förklarar detta. I skolan kan vi dock med klarhet se att timmarna för ämnet under många år minskats, för att nu ökas i och med den nya skolreformen. Historielöshet kan leda till urholkning av identitetsutveckling, för att kunna förstå sig själv och tydliggöra identiteten är kunskaper om det förflutna begripligt. Författaren påpekar vidare att vi ännu inte till fullo sett resultaten av hur eleverna, som fostrades utifrån kursplanerna från 1994, kommer uttrycka sig i den offentliga debatten rörande historieämnet. Han är orolig för hur historieämnets svaga ställning påverkat dem.87 Ytterligare orosmoln på historieämnets himmel är lärarnas
utbildning i historia. Hermansson Adler menar att de saknar kunskaper, de läser endast under A-kursen historia i kronologier, sedan slussas de raskt ut bland metoder, teorier och
framställningssätt för att kunna skriva uppsatser. Vidare påpekar han att den historiedidaktiska utbildningen för lärare utbildande efter 1986 är klen. Bristen på
ämnesdidaktik har varit en bidragande faktor till historielösheten menar han. Hermanasson Adler menar även att världshistoria presenteras med svaga strukturer och starka aktörer, det har också tagit plats på bekostnad av nordisk historia och lokal historia. Undervisningen bör utgå från det kända för att efterhand närma sig det globala, mer okända.88
Hans-Olof Ericsson, universitetslektor i historia, resonera i texten Historiedidaktik och
historia – En introduktion i historiedidaktiska perspektiv samt några tankar om historia och historiedidaktik inom lärarutbildningen om utvecklingen av historiedidaktiken. Han menar att
intresset för utbildningsfrågor sedda från elevers och lärares perspektiv ägnats för lite intresse från forskningsutbildade pedagoger. Han menar vidare att undervisningens innehållsliga frågor ändrat fokus någon gång i mitten av 1980-talet. En tidigare ensidig inriktning mot metodik, ändras till frågor rörande vad man ska undervisa om och varför. Detta menar han lett fram till ett vidgande av didaktikbegreppet. Ericsson anser att begreppet behöver breddas ytterligare, han menar att historia är påfallande begränsat representerat inom ämnesdidaktiska litteraturen. Författaren tycker det är viktigt att inte begränsa didaktiken till utbildning utan
86
Hermansson Adler, 2004, sid:71
87
Hermansson Adler, 2004, sid:212
30
istället ta in ordet lärande som utgångspunkt. Detta för att människors lärande pågår även då det inte är kopplat till skolan.89
Historiemedvetande är enligt Ericsson historiedidaktikens mest centrala begrepp. Alla människor har ett historiemedvetande, om än med varierande referensramar och det är lärarens uppgift att ge eleverna en tänkbar bild av historien. Misslyckas detta, är risken att eleverna lämnar skolan med en virrig bild, menar författaren. Historiemedvetenhet syftar till människans erfarenheter av sammanhang mellan våra tolkningar av förfluten tid, samtiden vi lever i och ger perspektiv inför framtiden. Genom undervisning som ges i skolan kan
historiemedvetandet steg för steg bli mer klarsynt, genomtänkt och sammansatt. Vid
reflektion kring historiedidaktik menar Ericsson att sådant som rör samhällets historiekulturer framtvingas. Här ges lärdom om sådant som handlar om samhällens kollektiva minnen så som till exempel sociala klasser, politiska rörelser och genus, samt hur historia har används som identitetsskapare och hur den används för att legitimera samhällets tolkningsföreträde. Vidare menar författaren att nästa steg blir att begrunda människan som samhällsvarelse, hur hon både är skapad av och deltar i skapandet av historien.90
Ericsson har en åsikt om att makthavare styr över ämnets plats i samhället. Om de anser ämnet som viktigt får det ta mer plats i skola och utbildning. Genom skolans styrdokument framgår vad som anses viktig, den politiska maktens syn på vad som är en ”önskvärd socialisation” 91
visar sig tydligt. Författaren påpekar också hur komplikationer kan uppstå mellan läroplanens signaler att historia ska användas för politisk socialisation, och
historievetenskapens metodregler. Regler som innebär att människor i förfluten tid endast kan förstås om vi bortser från de värderingar som finns i vår egen tid och sådant som hänt efter den företeelse vi ska tydliggöra och förstå.92
Ericsson avslutar sin text med att påpeka att brobyggande mellan historikern och praktikerpedagogen behöver göras, på så vis kan historieämnet ges en tillräcklig gedigen förståelse för hur didaktiserande bör se ut för att hantera historia som skolämne. Det handlar inte om kunskaper ”om historien utan om kunskaper i historia.”93
89 Ericsson Hans-Olof, Historiedidaktik och historia – En introduktion i historiedidaktiska perspektiv samt några
tankar om historia och historiedidaktik inom lärarutbildningen, i Historiedidaktiska perspektiv: bidrag från lärare och studenter vid lärarutbildningen i Jönköping, 2005, sid:7-13
90 Ericsson, 2005, sid:16-18 91 Ericsson, 2005, sid:19 92 Ericsson, 2005, sid:22 93 Ericsson, 2005, sid:56
31
Framtidens historia – Ämnesdidaktiska utmaningar för en ny historieundervisning är en
bok där Magnus Hermansson Adler presenterar idéer om hur undervisning i historia på grundskola och gymnasium, enligt författaren kan, bli effektivare och roligare. Han anser att eleverna idag till stor del reproducerar vad läraren och lärobokstexten säger. Vidare påpekar han att kreativ historieundervisning kan fungera som analyserande faktor i skolans
demokratifostran. Eleverna ska utveckla förmågor till att bedöma värdet av olika perspektiv på historiska företeelser. 94
Hermansson Adler menar att historieämnet kan ge förutsättningar för demokratifostran och skapa förutsättningar för framtidens historia. I framtiden, menar författaren, kommer historien få fundamental betydelse för utvecklingen av demokratisk fostran.
Historieundervisningen blir här viktig för att belägga demokratiska värden, här får eleven tillsammans med läraren upptäcka, kritiskt värdera, flera och ibland motstridiga perspektiv. Förmågan till att kunna göra detta är avgörande för att på ett harmoniskt sätt låta den moderna demokratin låta skilda åsikter samsas, den enda styrelseform som tillåter detta. 95 Ett annat viktigt mål med historieundervisningen är enligt Hermansson Adler att lära om och lära av historien. Genom kognitiv kunskap utvecklas och bearbetas intryck och upplevelser, med hjälp av empati och fantasi kan en kunskap som grundar sig i vår egen erfarenhet utvecklas. Det leder till att exempelvis motiv bakom en handling och känslorna hos inblandade aktörer kan utforskas. Fantasin ges dock inte fritt utrymme, utan det kognitiva kunnandet bildar ramen för det socioemotiva.96 Att lära av historien innebär inte att situationer upprepar sig på identiska sätt, men liknande sätt kan förekomma i vår historia. För att uppfatta historien perspektivrikt krävs att vi inte har en färdig, universell tolkning av det som skett. Lärarens uppgift är därför att handleda eleven i analys- och värderingskonst gällande perspektiv på historiska händelser menar Hermansson Adler. Handledningen bör knyta samman tolkningen av det förflutna med en tänkt handlingsberedskap för framtiden. Vidare främjar detta även elevens självständiga och kritiska förhållningssätt till historiska händelser.
Historieundervisningen är viktig vid utvecklingen av samhällets demokratiska värdegrund och det är angeläget att inte säga ja till en enda väg på lösning, då kan demokratin urholkas på människors rätt till medbestämmande, anser Hermansson Adler.97
94
Hermansson Adler Magnus, Framtidens historia – Ämnesdidaktiska utmaningar för en ny
historieundervisning, 2009, sid: 7
95
Hermansson Adler, 2009, sid:11-12
96 Hermansson Adler, 2009, sid:14-15
32
Faktakunskaper och inlevelsekunskaper spelar roll för elevernas förmåga till att kunna dra generella slutsatser. Meningen är att de också ska kunna identifiera och utveckla en handlingsberedskap inför likande, kommande händelser. För att historieundervisningen inte ska dränka eleverna i floder av historiestoff måste ett urval ske. Detta ska sedan ligga till grund för systematisk undervisning, det är viktigt att momenten kopplas till varandra. 98En avgörande förklaringsfaktor för historiska händelser är tiden. Trots att beslutsfattarna haft åsikten om att det inte är så noga med exakta tidsangivelser. Men, författaren anser att de behövs för att skapa förståelse för hur händelser hänger ihop. Händelserna saknar
meningsfullhet om de inte kan knytas till en bestämd tid. Förklaringsvärdet ökar om händelser kan sättas i tidsmässiga sammanhang. Alternativa tolkningar och aktörer tydliggörs i sin bestämda miljö.99
I och med de nya läroplanerna får ämnet återupprättelse och ämnet får förhöjd status. Detta innebär att lärarutbildningen åter inriktas mot ämnesdidaktik och ämnesinnehåll, historielärarens identitet stärks. Regeringens storsatsning, Lärarlyftet, syftar till fortbildning av den svenska lärarkåren och Historiska institutionen vid Lunds universitet har i samarbete med lärarutbildningen vid Karlstads universitet och Malmö högskola fått i uppgift att bedriva forskarskola i historia och historiedidaktik. Utbildningen av historielärare ska vara av hög vetenskaplig kvalité, samtidigt som den avses att mer eller mindre direkt komma skolans undervisning till del. Enligt studieplanen innebär utbildningen:
Frågor kring historieförmedling berör hur, varför och med vilket innehåll historia produceras, förmedlas och mottas. Villkoren för denna förmedling analyseras utifrån aspekter som rör etnicitet, generation, genus, klass och professionella grupper. Centrala begrepp är
historiemedvetande, historiekultur, historiebruk, minne och identitet. Historieförmedlingens förändring i tid och rum studeras komparativt.100
De som deltar är forskarstuderande, de är alla yrkesverksamma på grundskola, gymnasium och folkhögskola, under hela utbildningen är de fortsatt yrkesverksamma en dag i veckan.
Enligt författarna ska en historielärare ”ha insikt om och erfarenhet av hur historia som undervisningsämne förmedlas.”101
Den senare insikten innebär att läraren ska ha ett historiedidaktiskt reflekterande för att förstå och hantera hur historia idag inte enbart är ett
98 Hermansson Adler, 2009, sid:122
99
Hermansson Adler, 2009, sid:126
100
Red. Eliasson, Karlsson, Rosengren & Tornbjer. 2010, sid:8
33
undervisnings- och forskningsämne, utan också har ett moraliskt, politiskt, existentiellt och ideologiskt värde. Rötterna till den svenska historiedidaktiska forskningen började gro kring 1980-talet, den var då starkt inriktad mot skolans historieämne, men sedan 1990-talet har den breddats och rör allt flera historiska dimensioners plats i samhället. 102