Det preventiva arbetet betraktat ur ett genusperspektiv 37

Alla studiens informanter pratar om sambandet mellan normer kring maskulinitet och mäns våld mot kvinnor. Informanterna ser även en koppling mellan mäns våld mot kvinnor och genusordningen. De flesta av informanterna är överens om att det är viktigt att arbeta genusförändrande om det förebyggande arbetet ska vara effektivt.

Det handlar ju inte nödvändigtvis om att man fokuserar jättemycket på våld [inom det förebyggande arbetet, förf. anm.], det kan ju handla om att man jobbar med normer och attityder också. Och att man har ett genus och maktperspektiv. Det är väl framförallt det vi vill poängtera, att man har ett genus och maktperspektiv i alla insatser. /Charlie

Vi skulle behöva jobba mycket mer med det här med maskulinitetsfrågor. Normer, värderingar och attityder. Alltså det här grundläggande för varför man använder våld. Det handlar ju delvis om vad man har för historia, men det handlar ju också en hel del om normer och värderingar. Och att mer komma ut i skolor. Men jag tänker också arbetsplatser. Och då tänker man ofta att man kommer ut till kvinnliga arbetsplatser men borde lika väl komma ut på byggena alltså. /Robin

Flera av informanterna beskriver att även det hedersrelaterade våldet är svårt att särskilja från annat patriarkalt våld.

Alltså det är den patriarkala strukturen, som finns i olika kulturer oavsett vilket land du kommer ifrån. Det finns ju lika mycket i Sverige som i Uganda eller i Italien eller i Iran. Det är makt och kontroll, det handlar alltid om makt och kontroll. /Jasmin

38

Informanternas tankar kring patriarkala strukturer delas av flera forskare som menar att våldet har sitt ursprung i ojämlika förhållanden mellan män och kvinnor. Våldet förklaras med andra ord genom att uppmärksamma strukturer i samhället (Grände m fl, 2009; Nordborg, 2014; Katz, 2006; WHO:2010; Eriksson m fl, 2011). Flera forskare kombinerar denna grundsyn med förklaringar som handlar om att normer kring maskulinitet kan användas som ett sätt att förstå varför våldet uppkommer (Katz, 2006; Gottzén, 2014; Eriksson m fl, 2011; WHO:2013). Även Alex gör kopplingen mellan normer kring maskulinitet och mäns våld mot kvinnor. Hen tror att det förebyggande arbetet skulle kunna bidra till att minska våldets omfattning.

Jag tror att det finns mycket som hade kunnat förebyggas. Så jag tror att vi skulle minska våldet, drastiskt faktiskt om vi hade arbetat med de här strukturerna i samhället och könsmaktsordningen och könsroller. Det är någonting som den här gruppen [vuxna våldsamma män, förf.anm] tenderar att ha gemensamt. En väldigt strikt syn på manligt och kvinnligt och könsroller och hur en kvinna är i en relation och hur en man är i en relation och vad vill män ha och vad vill kvinnor ha. Och det är klart att det ställer till det jättemycket. Och också det här vad har man fått med sig sen barndomen och vad har man fått öva sig i. Har man fått öva sig i att

kommunicera? Att lyssna på andra? Att se till andras behov? Såsom kvinnor oftast uppfostras till. Eller har den enda godkända känslan som man har fått uttrycka varit ilska? Är det det som har bekräftats? Har man förväntats vara stark och tuff och ja. Det är ju mycket det som sätter spår. Så jag tänker att egentligen handlar det ju om hur vi uppfostrar våra barn och om man får hela det här känslospektrat med sig och om man har goda förebilder i hur man hanterar konflikter. Ja så jag kan tänka mig att det finns väldigt mycket som har bara rent med könsmaktsordning och stereotypa könsroller och heteronormativitet att göra. Och det är något som måste förändras i hela samhället. Men det hade ju varit fint om alla åtminstone kunde få en liten inblick, och få möjlighet att reflektera kring de här sakerna. För det är väl det som är grejen att vi har så många vuxna män, som vi träffar, som liksom aldrig har

reflekterat över det, som aldrig har pratat med någon om sexuell respekt eller vad samtycke innebär eller liksom. Ja det har liksom aldrig funnits, ja det är ju hemskt. /Alex

Hirdman poängterar att grundläggande för att genusordningen ska kunna

reproduceras är att manligt och kvinnligt hålls isär. Det finns en idealtyp för hur en man och en kvinna förväntas vara. Det är enligt Hirdman väldigt svårt att bryta från könsnormen och en riskerar att straffas om en försöker (Hirdman 2001). Alex berättar att de män hen möter i sitt återfallspreventiva arbete har en tydlig bild av hur de förväntas vara som män. Alex menar att det har lett till att dessa män har svårt att uttrycka sina känslor då detta betraktas som omanligt. Dessa män har, enligt Alex, uppmuntrats under sin barndom till att vara tuffa och starka och har inte fått med sig strategier för hur de kan kommunicera utan våld. Även Gottzén diskuterar att män som har vuxit upp utan goda manliga förebilder riskerar att på ett överdrivet sätt försöka hävda sin manlighet. Detta kan ske genom att ta avstånd från det som anses vara kvinnligt. Eftersom våld är tätt förenat med manlighet kan dessa män använda sig av våld och aggressivitet för att ta avstånd från det

kvinnliga (Gottzén, 2014). Vi kan se att våra informanter och den tidigare forskning vi undersökt pekar åt samma håll. Att minska isärhållandet mellan manligt och kvinnligt, och förändra genusordningen, kan vara ett sätt att

förebygga mäns våld mot kvinnor. Att ändra samhälleliga maktordningar är dock en komplicerad process. En förklaring till att det är så svårt att bryta

genusordningen kan enligt Connell vara att män i allmänhet har ett intresse av att upprätthålla sin överordnade position gentemot kvinnor eftersom män som individer, och som grupp, tjänar på detta system. Våldet har som syfte att reproducera och upprätthålla patriarkatets dominans. Ett sätt att upprätthålla

39

systemet för män, som innebär att inte själv använda sig av våld, är t.ex. att vara tyst och inte göra motstånd mot den könsdiskriminering som finns (Connell, 1996). Detta kan innebära att män förhåller sig passiva till våldet genom att inte ingripa eller engagera sig i det förebyggande arbetet.

Studiens informanter hävdar att en måste jobba med män, med normer och attityder, om det förebyggande arbetet ska bli effektivt. Det finns forskning som pekar på att det är av yttersta vikt att engagera männen i det våldspreventiva arbetet och att män som grupp måste ta ett större ansvar för våldet (Ferguson m fl. 2004; Katz, 2006). Att omsätta dessa tankar till praktisk handling har visat sig desto svårare. Eriksson m fl menar att då män som grupp uppmuntras att ta ett gemensamt ansvar för mäns våld mot kvinnor kan det innebära att vissa män känner sig utpekade och anklagade vilket i sin tur kan leda till motstånd (Eriksson m fl, 2011). Ett sätt att försöka kringgå denna problematik är att inte direkt

fokusera på män som våldsutövare utan istället försöka engagera män i att

protestera mot våldet i egenskap av åskådare (Katz, 2006; Sjögren m fl, 2012). Att det är problematiskt att jobba med män som grupp för att försöka få dem att ta ansvar för våldet är något som Robin har erfarenhet av i sin yrkesroll.

Och det är ju inte lätt att nå fram till killgrupper t ex, de känner sig väldigt lätt anklagade. Men det finns en metod som man har sett fungerar ganska bra och det är när man använder den så kallade åskådarmetoden. Och då hamnar man inte i den här försvarssituationen. /Robin

Robin har använt sig av åskådarmetoden. Åskådarmetoden innebär att uppmärksamheten inte riktas mot alla män som potentiella våldsutövare utan fokuserar på män som åskådare med en möjlighet att ingripa när våldet sker, eller på andra sätt motarbeta att någon blir offer eller förövare. Metoden bygger på idén att patriarkala strukturer ligger till grund för mäns våld mot kvinnor och målet är att förändra de samhällsnormer som reproducerar mäns våld (Sjögren m fl 2012; Katz, 2006). Ett problem som kan uppstå i detta sammanhang är att så länge män som grupp tjänar på genusordningen och mäns överordning, och våldet är ett sätt att upprätthålla dessa strukturer även för icke våldsutövande män, så kommer inte män som grupp ha ett intresse av att engagera sig i dessa frågor. Både

informanterna och den tidigare forskningen pekar på att det är viktigt att män har tillgång till goda manliga förebilder redan från tidig ålder. Flera av de

primärpreventiva metoder som Sjögren m fl diskuterar bygger just på skapandet av positiva manliga förebilder (Sjögren m fl, 2011). Det kan diskuteras vilka män som utgör dessa förebilder. En kan tänka sig att urvalet av dessa män påverkas av samhällets bild av den goda icke-våldsamma mannen. Denna man kan tänkas vara en man som inte tillhör någon av de riskgrupper som våra informanter talar om. Men det finns inget som säger att en man som inte tillhör någon av riskgrupperna faktiskt skulle utgöra en god förebild. Hirdman understryker att män och kvinnor måste hållas isär för att genusordningen ska kunna fortsätta reproduceras.

Stereotypa manliga attribut hyllas och män som bryter mot det typiskt manliga riskerar att straffas (Hirdman, 2001). Utifrån Hirdmans resonemang vore det kontraproduktivt om de förebilder som det våldspreventiva arbetet förespråkade skulle vara män som passar in i den manliga normen. För att minska isärhållandet, och på så sätt påverka genusordningen, borde dessa förebilder istället utgöras av män som vågar bryta mot den stereotypa mansbilden. Problemet är dock att enligt Hirdman så straffas de män som bryter mot mansnormen. Frågan är om män generellt skulle acceptera en avvikande man som förebild eller om denna man skulle straffas, kanske med våld. Så länge genusordningen är så stark som den är

40

kommer män troligtvis inte våga, eller ha något intresse av, att ge upp de fördelar de får av denna. Det räcker inte med att enstaka män bryter mot normerna och försöker agera förebilder. Det krävs ett brett kollektivt engagemang från alla olika typer av män för att försöka bryta genusordningen och motverka våldet. Flera forskare anser att det är viktigt att män görs medvetna om de konsekvenser som sociala normer, och våldet, har för deras liv (WHO:2010; Katz, 2006; Ferguson m fl, 2004; Eriksson m fl, 2011; Hensing m fl, 2008). Forskare verkar vara överens om att det behöver utvecklas sätt att arbeta på som innebär att män görs

uppmärksamma på att de också tjänar på att mäns våld mot kvinnor minskar. Svårigheten att nå män i det förebyggande arbetet är något som våra informanter är medvetna om. Kim och Jasmin berättar att det är svårt att nå män på frivillig basis men att en på vissa håll hittat sätt att kringgå denna problematik. Ett

exempel är att de förebyggande insatserna vävs in i obligatorisk skolundervisning, till exempel inom SFI (Svenska för invandrare).

Där är de och de är tvingade att vara där. Och då är det en skolmöjlighet. Men om man på frivillig basis försöker så är det mycket tuffare [..] men det betyder ju inte kanske att just det bara är de nyanlända som hade behövt de här insatserna, det är det ju verkligen inte, utan det hade ju behövts på många olika plan, men de är så fint samlade där. /Kim

Här blir det förebyggande arbetet ett obligatoriskt moment som männen inte kan neka till. Inom IDAP fungerar det förebyggande arbetet på ett liknande sätt. Att gå med i programmet är frivilligt, men när en väl har skrivit in sig så är deltagandet obligatoriskt vilket får konsekvenser.

Det är frivilligt fram till dess att man har sagt att man vill gå och det föreslås som påföljd, då blir det tvingande. För att när det väl är innehåll i en påföljd är det ju så att missköter du det så tas det upp det i övervakningsnämnden. Och de kan välja att ge dig en varning, eller så kan de välja att skicka tillbaka ärendet till Tingsrätten så att de får döma ut en ny dom och då kan det ju bli fängelse. /Alex

Connell menar att faktorer så som klass, etnicitet och sexualitet påverkar tillgången till makten i samhället. Vissa grupper av män marginaliseras och tillskrivs olika negativa egenskaper vilket leder till att de män som tillhör den dominerande maskulina hegemonin kan fortsätta att styra (Connell, 1996). De två grupper som informanterna nämner i samband med tvingande insatser är män med invandrarbakgrund och kriminella män. Det kan vara så att dessa män inte tillhör den hegemoniska maskuliniteten som har makt, status och patriarkal legitimitet och att det därför är enklare att rikta tvingande insatser mot just dessa grupper. Utifrån detta resonemang skulle det vara svårt att använda sig av ett visst mått av tvång riktat till grupper av män som har makt. Män som har makt tjänar på att andra grupper av män pekas ut som våldsutövare. De har även en annan möjlighet att säga nej till förebyggande insatser än de grupper av män som våra informanter nämner. De grupper som informanterna talar om riskerar att få sitt straff

omvandlat eller att inte få några pengar om de inte deltar i undervisning. Det här är en av förklaringarna till att det primärpreventiva arbetet är så underutvecklat. Det primärpreventiva arbetet skulle innebära att även den grupp av män som har makt skulle behöva ta ansvar för våldet och ta del av insatser i syfte att förhindra våldets uppkomst.

41