Examensarbete Malmö högskola Socialt Arbete, 15 hp Hälsa och samhälle
Socionomprogrammet 205 06 Malmö
Januari 2015
INTE EN SÅDAN MAN
EN STUDIE OM DET VÅLDSPREVENTIVA
ARBETET MOT MÄNS VÅLD MOT KVINNOR
MICAELA RÖDING
LISA-LO SONNESJÖ
2
INTE EN SÅDAN MAN
EN STUDIE OM DET VÅLDSPREVENTIVA
ARBETET MOT MÄNS VÅLD MOT KVINNOR
MICAELA RÖDING
LISA-LO SONNESJÖ
Röding, M & Sonnesjö, L. Inte en sådan man. En studie om det våldspreventiva arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Examensarbete i socialt arbete 15
högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen
för socialt arbete, 2015.
Syftet med denna studie är att undersöka hur det förebyggande arbetet med mäns våld mot kvinnor tar sig uttryck på olika nivåer i samhället. Studien undersöker vilka arbetet riktas mot på dessa nivåer och vilka konsekvenserna av detta blir sett ut ett genusperspektiv och ur ett intersektionellt perspektiv. För att uppfylla studiens syfte har vi använt oss av följande frågeställningar: Hur arbetar professionella för att förebygga mäns våld mot kvinnor på primär nivå? Hur arbetar professionella för att förebygga mäns våld mot kvinnor på sekundär nivå? Vilka grupper riktas det förebyggande arbetet emot på dessa nivåer? Vilka
konsekvenser får detta ur ett genusperspektiv samt ett intersektionellt perspektiv? Studien bygger på kvalitativa riktat öppna intervjuer med sex yrkesverksamma inom området. Vi har använt oss av genusteori samt ett intersektionellt perspektiv för att analysera och förstå vårt material.
Mäns våld är ett utbrett fenomen i hela världen som orsakar stort lidande för offren. Användandet av våld har inte minskat över tid och män står för en övervägande del av våldet. En grundläggande förklaring till mäns våld är att våldet har sitt ursprung i ojämlika förhållanden mellan män och kvinnor och att denna ojämlikhet bör motverkas för att våldet ska minska. Resultaten av vår studie visar att det inte arbetas på primär- eller sekundärpreventiv nivå i någon större utsträckning då det gäller mäns våld mot kvinnor. För att det förebyggande arbetet mot mäns våld mot kvinnor ska bli effektivt behöver män engageras att ta ett kollektivt ansvar för våldet. Än så länge verkar det inte finnas fungerande metoder för att åstadkomma just detta. Idag är det vissa grupper av män som det våldspreventiva arbetet riktar sig mot. Risken med att endast arbeta
sekundärpreventivt är att majoriteten av män inte behöver ta ansvar för våldet samt att vissa grupper av män stigmatiseras och får ta ansvaret för alla mäns våld. Studien visar att det behövs ett genusförändrande förebyggande arbete på
primärpreventiv nivå om mäns våld mot kvinnor ska minska.
Nyckelord: förebyggande arbete, genus, genusperspektiv, intersektionalitet,
maskulinitet, mäns våld mot kvinnor, primärpreventivt, sekundärpreventivt, våldsprevention.
3
NOT THAT KIND OF MAN
A STUDY ON THE PREVENTION OF MALE
VIOLENCE AGAINST WOMEN.
MICAELA RÖDING
LISA-LO SONNESJÖ
Röding, M & Sonnesjö, L. Not that kind of man. A study on the prevention of male violence against women. Degree project in social work 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of health and society, Department of social work, 2015.
The aim of this study is to examine how the measures taken to prevent male violence against women manifest themselves on different social levels. This study examines, from a gender perspective and an intersectional perspective, the
possible effects of the target group conception on those different levels. To achieve the aim of this study we ask the following questions: How do
professionals work on a primary level to prevent male violence against women? How do professionals work on a secondary level to prevent male violence against women? Which is the target group for the preventive measures taken? What are the possible consequences thereof from a gender perspective and an intersectional perspective? This study is based on qualitative, semi structured, interviews with six professionals in this field. To analyze and understand the material, we have applied gender theories and taken an intersectional perspective. Male violence is a universal phenomenon that causes immense suffering for the victims. Male
violence is frequently seen as an effect of the social inequality between men and women. Effective work against this inequality is consequently regarded as a prerequisite for a decrease in male violence. The results of this study shows that there are almost no such preventive measures taken on a primary- or secondary level. To achieve an effective prevention of male violence against women men need to be motivated to take collective responsibility for the male violence. There appears to be a lack of functioning methods to achieve this. Nowadays the
preventive measures taken are aimed at certain groups of men. Preventive work on a secondary level entails certain risks: the majority of all men are not made to take responsibility for the violence and specific groups of men are stigmatized and made to take all the responsibility for the male violence. The result of this study brings forth the need for prevention work aimed at adjusting gender roles if a decrease in male violence against women is to be achieved.
Keywords: prevention, gender, gender perspective, intersectionality, masculinity,
men's violence against women, primary prevention, secondary prevention, violence prevention.
4
Innehåll
1. INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING ...6
1.1 Syfte...7
1.2 Frågeställningar ...7
1.3 Avgränsningar och begreppsförklaringar ...7
2. BAKGRUND...9
2.1 Översikt...9
2.2 Lagar och riktlinjer ...10
2.2.1 Istanbulkonventionen...10
3. TIDIGARE FORSKNING...11
3.1 Våldets förklaringar ...11
3.2 Våldsprevention ...12
3.2.1 Arbete på tertiär nivå ...13
3.2.2 Arbete på sekundär nivå ...13
3.2.3 Arbete på primär nivå ...14
3.3 Våldspreventivt arbete i kommunerna...16
3.4 Vad bör det våldspreventiva arbetet inriktas mot enligt forskningsfältet? ..16
3.5 Svårigheter med det våldsförebyggande arbetet...17
4. TEORI...18
4.1 Skapandet av genus och genusordningen ...19
4.2 Maskulinitetsteori ...19
4.3 Maskulinitet och mäns våld ...20
4.4 Skapandet av “Den andra”...21
5. METOD ...23 5.1 Kvalitativ ansats...23 5.2 Kvalitativa forskningsintervjuer ...23 5.2.1 Forskarens roll ...24 5.3 Tillvägagångssätt ...25 5.3.1 Kvalitativ databearbetning...26 5.4 Urval ...26 5.4.1 Våra informanter...27 5.5 Etiska reflektioner...28 5.6 Arbetsformer...28
6. Resultat och analys ...28
6.1 Våldspreventivt arbete på primär nivå...28
6.1.1 Varför arbetar kommunerna inte primärpreventivt?...30
6.2 Våldspreventivt arbete på sekundär nivå ...32
5
6.2.2 Missbrukare ...34
6.2.3 Klass ...34
6.2.4 Män med invandrarbakgrund...35
6.3 Det preventiva arbetet betraktat ur ett genusperspektiv...37
6.4 Intersektionellt perspektiv på det preventiva arbetet ...41
7. SLUTDISKUSSION...42
8. REFERENSER ...46
6
1. INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING
Mäns våld mot kvinnor är ett socialt problem och ett folkhälsoproblem världen över (NCK, 2013). Mer än trettio procent av alla kvinnor som lever idag är våldsutsatta eller har tidigare utsatts för våld i olika former (WHO:2013). Våldet drabbar inte, eller utövas inte av, en särskild typ av människor utan förekommer i alla grupper i samhället. Det finns representerat i alla socioekonomiska skikt, i alla åldrar, inom alla länder, kulturer, religioner och traditioner. Kvinnorna som drabbas, offren, har ofta inget gemensamt utöver att de är just kvinnor. Förövarnas främsta gemensamma egenskap är att de är män (Johnsson-Lathman, 2014). Det finns en historisk koppling mellan män och användandet av våld. Detta kan förstås mot bakgrund av att mannen länge ansågs ha rätten att bestämma över sin kvinna och sin familj. Därmed hade han också rätten att använda sig av våld. Förbud mot att slå sin kvinna infördes i svensk lag år 1864 men trots detta ställningstagande fortsatte fenomenet att betraktas som en familjeangelägenhet. Först under sent 1900-tal började perspektivet på mäns våld mot kvinnor att skifta mot att bli en viktig fråga för hela samhället. Men även om mäns våld motkvinnor idag inte accepteras, och samhället har ålagts ett ansvar att arbeta mot våldet, så talar statistiken sitt tydliga språk. Användandet av våld minskar inte och det är fortfarande män som står för en övervägande av våldsutövandet (Gottzén, 2014). En möjlig förklaring till detta kan vara att våldsutövandet hänger tätt samman med synen på manlighet (Gottzén, 2014; Eriksson, Berg & Wallqvist, 2011; Katz, 2006).
Trots att det verkar råda konsensus kring att mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem, och ett socialt problem, att ta på allvar har vi som
socionomstudenter på Malmö högskola inte fått ta del av någon föreläsning, något seminarie eller någon kurslitteratur inom socionomprogrammets ramar som behandlar ämnet. Konsekvenserna av detta blir att nyutexaminerade socionomer kliver ut i arbetslivet utan adekvat kunskap kring hur problematiken kan hanteras eller förebyggas eller hur en bäst bemöter våldsutsatta och våldsutövare.
Det var mot bakgrund av denna brist inom socionomprogrammet som vi, under hösten 2013, beslutade oss för att skriva vårt fördjupningsarbete på temat mäns våld mot kvinnor. Uppsatsens syfte var att, utifrån ett genusperspektiv, undersöka hur det förebyggande arbetet med mäns våld mot kvinnor är strukturerat, vilka det riktas emot och konsekvenserna av detta. Under arbetet med uppsatsen
genomförde vi intervjuer med professionella som arbetar med våld i nära
relationer. Några av de informanter vi hade hoppats på att få intervjua kunde dock inte medverka på grund av tidsbrist och hög arbetsbelastning. Under
praktikterminen som följde på uppsatsskrivandet fick en av oss tillfälle att göra sin praktik hos en kvinnofridssamordnare i en mindre kommun och kunde därigenom knyta kontakter med dessa informanter inför arbetet med denna studie. Vi har därför valt att skriva även denna studie om mäns våld mot kvinnor, denna gång med ännu starkare betoning på det förebyggande arbetet.
FN slår i Deklarationen om avskaffandet av våld mot kvinnor fast att alla länder och stater har ett politiskt ansvar att förebygga att kvinnor och barn utsätts för våld. I deklarationen framgår det med all önskvärd tydlighet att arbetet för att avskaffa våld mot kvinnor och barn bör prioriteras och erhålla tillräckliga resurser
7
för att kunna genomföras (Artikel 4, 1993). I Sverige har många kommuner kommit en god bit på väg då det handlar om att skydda kvinnor som redan utsatts för våld. Detta arbete sker främst med hjälp av olika former av skyddade boenden och samtalsstöd till utsatta (SKR, 2014). I visst avseende kan detta arbete även ses som förebyggande då det i bästa fall kan bidra till att våldet inte upprepas.
Förebyggande arbete på denna nivå, i syfte att förhindra ytterligare våld, kallas ofta tertiärt förebyggande arbete.
I den här studien kommer den tertiära nivån endast att belysas kortfattat. Fokus för studien kommer istället att vara på det förebyggande arbete som sker på sekundär och primär nivå. Med andra ord kommer vi att inrikta oss på hur en ute i
kommunerna arbetar för att förebygga våldet i dess rätta bemärkelse - hur arbetar en för att förhindra våldet innan det skett. Vi vill också undersöka vilka grupper arbetet riktas emot och varför. Slutligen är vi även intresserade av att undersöka varför dessa frågor inte tycks prioriteras och vilka konsekvenserna blir ur ett genusperspektiv.
Under den period då vi arbetat med den här studien publicerade Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund (SKR) en ny rapport där de undersökt hur Sveriges kommuner arbetar förebyggande med mäns våld mot kvinnor - Bygg bra före. Rapportens resultat är intressant för oss då vi kan se att dessa stämmer väl överens med vad som framkommit i intervjuer med våra informanter. Vi presenterar rapportens resultat i denna studie men anser att rapporten inte ensam kan besvara våra frågeställningar. Detta eftersom rapporten redovisar hur en arbetar
förebyggande i kommunerna men saknar en vidare analys av varför arbetet ser ut som det gör och vilka konsekvenser det ger.
1.1 Syfte
Vi vill granska hur det förebyggande arbetet med mäns våld mot kvinnor tar sig uttryck på olika nivåer i samhället. Vi vill ta reda på vilka arbetet riktar sig mot på dessa nivåer och vilka konsekvenserna blir av detta sett ur ett genusperspektiv samt ett intersektionellt perspektiv.
Nyckelord: förebyggande arbete, genus, genusperspektiv, intersektionalitet, maskulinitet, mäns våld mot kvinnor, primärpreventivt, sekundärpreventivt, våldsprevention.
1.2 Frågeställningar
Våra frågeställningar är:
1. Hur arbetar professionella för att förebygga mäns våld mot kvinnor på primär nivå?
2. Hur arbetar professionella för att förebygga mäns våld mot kvinnor på sekundär nivå?
3. Vilka grupper riktas det förebyggande arbetet emot på dessa nivåer? 4. Vilka konsekvenser får detta ur ett genusperspektiv samt ur ett
intersektionellt perspektiv?
1.3 Avgränsningar och begreppsförklaringar
Vi har använt oss av begreppet genusperspektiv som ett paraplybegrepp för de teorier vi använder oss av för att förstå och granska vårt material. De teorier som
8
ingår i paraplybegreppet genusperspektiv är; maskulinitetsteori samt teorier om könsmaktsordningen.
I denna studie kommer begreppen våld i nära relationer, mäns våld och mäns
våld mot kvinnor att användas synonymt. Begreppet mäns våld mot kvinnor har i
vissa sammanhang kritiserats med motiveringen att det inte endast är män som utövar våld och att det även finns kvinnor som utövar våld mot sin partner oavsett om denne är man eller kvinna (Nordborg, 2014). Vi är medvetna om att så är fallet. Däremot anser vi att det är viktigt att uppmärksamma att våldsutövare i regel är män och att våldet i regel utövas mot en kvinnlig partner eller en kvinnlig före detta partner. Att använda begreppet mäns våld mot kvinnor är ett sätt att uppmärksamma detta. Även om studien fokuserar främst på det våld som män utövar mot kvinnor innebär inte detta att resultaten inte kan antas gälla även för kvinnor som utövar våld mot män eller barn eller det våld som utövas inom ramen för en samkönad relation. Detta antagande utgår från en uppfattning om att det även i dessa fall är liknande strukturer som främjar användandet av våldsmedel. När vi i studien pratar om våld som fenomen avser vi inte uteslutande det våld som utövas fysiskt. Begreppet omfattar även andra våldsformer så som t ex sexuellt våld, psykiskt våld och materiellt våld.
När det kommer till begreppen män och kvinnor utgår dessa främst från den biologiska förklaringen av kön. Vi är medvetna om att detta är problematiskt eftersom det utgör en förenklad syn på kön. Risken finns att grupper eller personer som inte definierar sig, eller definieras, utifrån biologiska könsnormer osynliggörs i forskningen. Det kan dock behövas en generalisering av könen för att kunna synliggöra vissa strukturer. Spivak kallar detta för strategisk essentialism. Spivak beskriver att det går att prata om grupper och deras mål genom att skapa tillfälliga allianser. Dessa har erfarenheter av liknande strukturer och kan därför gå samman för att nå vissa mål. Det finns dock en risk att gruppen uppfattas som homogen, som en grupp som har allt gemensamt (Lundahl, 2005). Gruppen kvinnor kan till exempel ha vissa gemensamma erfarenheter av könsmaktsordningen, en struktur som vi diskuterar i denna studie. För att kunna svara på vår frågeställning har vi därför valt att generalisera och använda oss av begreppen män och kvinnor. Inom den tidigare forskningen används flera olika begrepp för att förklara de olika nivåerna av förebyggande arbete. Vi har valt att använda oss av begreppen primär (universell), sekundär (selektiv) och tertiär (indikativ) prevention för att förklara de olika nivåerna av det förebyggande arbetet med mäns våld mot kvinnor. Med primärprevention menar vi det förebyggande arbete som riktar sig till hela eller stora grupper av populationen. Tanken är att förebygga våldet innan det skett. Med sekundärprevention menar vi de förebyggande insatser som riktas mot olika identifierade riskgrupper. Dessa grupper anses ha större risk att utsätta någon för våld eller att själva utsättas för våld. Med tertiärprevention menar vi de insatser som sker när våldet redan har skett och som i bästa fall kan förebygga en
återupprepning av våldet. Även tertiära insatser riktas mot de som utsatts för våld eller de som utsatt någon för våld (Eriksson m fl, 2011). På forskningsfältet och bland våra informanter råder det delade meningar om huruvida
återfallsprevention, till exempel inom Kriminalvården, kan betraktas som en form av sekundärprevention eller om det alltid är en form av förebyggande arbete på tertiär nivå. Det är svårt att dra en tydlig gräns mellan vad som är
återfallspreventivt arbete och vad som utgör generellt våldspreventivt arbete. Detta eftersom insatser på primär och sekundär nivå, som riktas emot större
9
grupper, sannolikt även kommer att riktas mot män som någon gång har brukat våld mot en kvinna men som undgått upptäckt. Mycket av våldet sker inom hemmets fyra väggar, därför är det en ytterst liten del av de våldsutövande
männen som uppmärksammas. För att lättare kunna hantera dessa gråzoner har vi valt att låta gränserna mellan de olika nivåerna av våldsprevention vara något flytande. Vissa insatser eller metoder som nämns i denna studie kan därför komma att diskuteras på olika nivåer.
Könsmaktsordning och genusordning är två begrepp som genomgående används i
uppsatsen. Enligt Nationella sekretariatet för genusforskning så kan dessa två begrepp användas synonymt med varandra då de i stort sett har samma betydelse (Nationella sekretariatet för genusforskning, 141114). En vidare förklaring av begreppet genusordning kommer under teoriavsnittet.
Den här studien fokuserar på män och det våldsförebyggande arbetet. Därför diskuteras inte de förbyggande insatser som riktas mot kvinnor och barn. Detta eftersom studien fokuserar på våldsutövarna, som oftast är män, och det preventiva arbetet.
2. BAKGRUND
Avsnittet innehåller en kort bakgrund, en redogörelse för vilken svensk
lagstiftning som finns att tillgå och exempel på internationella konventioner som kan ge stöd för det förebyggande arbetet.
2.1 Översikt
Mäns våld mot kvinnor är ett utbrett fenomen som förekommer världen över. Utöver att våldet orsakar stort lidande för offren, ofta i ett livslångt perspektiv, kostar det också samhället enorma mängder pengar (NCK, 2013).
Världshälsoorganisationen (WHO) klargjorde år 2013 att mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett folkhälsoproblem och att det därtill utgör det största enskilda hotet mot kvinnors hälsa världen över. År 2013 publicerade WHO en rapport som visar på hälsokonsekvenserna för de som utsätts för våld i nära relationer. I studien undersöktes frekvensen av mord begångna av en partner. För att undersöka detta genomfördes bland annat en enkätundersökning i 169 länder världen över samt en genomgång av studier på ämnet från 65 olika länder. Den samlade statistiken visar att så många som 38 % av de kvinnor som mördats i dessa länder har mördats av en partner eller före detta partner. Motsvarande siffra för män är 6 % (WHO, 2013). Många forskare är överens om att våldet är att betrakta som ett hinder som står i vägen för kvinnors och barns grundläggande mänskliga rättigheter (NCK:2013; WHO:2013; Eriksson m fl, 2011). Mäns våld mot kvinnor är inget nytt fenomen och det finns idag mycket kunskap kring hur en bäst arbetar med att stötta och skydda de kvinnor som utsätts för våld och i viss utsträckning även hur en bör arbeta med de män som använder sig av våld som medel (SKR, 2014, Eriksson m fl, 2011). Flera framstående forskare är däremot eniga om att ett område som behöver förbättras och utvecklas är det förebyggande arbetet. Våldsprevention är avgörande om mäns våld mot kvinnor ska minska på sikt (NCK:2013; WHO:2010; WHO:2013; Eriksson m fl, 2011). WHO påpekar att konsekvenserna av mäns våld mot kvinnor och barn är enorma både ur ett folkhälsoperspektiv och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Effekterna av våldet drabbar ofta inte bara den enskilda individen utan kan även komma att påverka familjer i flera generationer framåt. Att förebygga mäns våld mot kvinnor
10
är därför av största vikt då det gäller att spara pengar, att främja enskilda
individers utveckling och att främja en god samhällsutveckling. Inte minst är det förebyggande arbetet viktigt för att rädda liv (WHO:2010).
2.2 Lagar och riktlinjer
Sveriges kommuner och landsting har en skyldighet att arbeta med insatser mot mäns våld mot kvinnor. 1993 antog Sverige FN-deklarationen om avskaffandet av våld mot kvinnor. Som en följd av detta kom kvinnofridsreformen (1998) som belyser samhällets och det allmännas ansvar att ingripa samt motverka mäns våld. I socialtjänstlagens (SoL) femte kapitel framgår det tydligt att kvinnor och barn som blivit utsatta för våld och brott av en närstående ska få stöd. Däremot står det inget i lagen om det förebyggande arbetet. I förarbetena till SoL nämns det förebyggande arbetet som en insats för att stödja individuellt riktade insatser (Eriksson m fl 2011). Det finns med andra ord lagstöd för det våldspreventiva arbetet på teritiär nivå. Däremot saknas det idag lagstöd för arbete på den primära och den sekundära nivån av det förebyggande arbetet i SoL.
2.2.1 Istanbulkonventionen
Sveriges Riksdag antog i maj 2014 Istanbulkonventionen till svensk lag (Sveriges Riksdag betänkande 2013/14 JuU:30). Istanbulkonventionen är Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet. I konventionen poängteras vikten av det våldspreventiva arbetet gällande mäns våld mot kvinnor. En förutsättning som anges för att arbetet ska kunna ske på ett bra sätt är tillräckliga ekonomiska och personella resurser. Konventionens parter ska se till att arbetet med mäns våld mot kvinnor, och det förebyggande arbetet, erhåller dessa resurser och ges bra förutsättningar. I konventionen anges att det våldspreventiva arbetet bland annat ska ägnas åt att förändra de
beteendemönster män och kvinnor har. Syftet är att förändra samhälleliga normer som bygger på föreställningar om kvinnors underordning samt stereotypa bilder av män och kvinnor. Vikten av att tillämpa ett genusperspektiv i
jämställdhetsarbetet är något som poängteras genomgående i konventionen. En annan del av det förebyggande arbetet, som behandlas i konventionen, är att alla läroplaner ska innehålla utbildningsmaterial om bland annat jämställdhet och att yrkesverksamma som kommer i kontakt med våldsutsatta, eller våldsutövare, ska utbildas i hur de kan förebygga samt upptäcka våld och främja jämställdhet. Vidare ska även media ta sitt ansvar i arbetet med att förebygga mäns våld mot kvinnor och bidra till att säkerställa att kvinnor inte exploateras. Media och privat sektor ska verka för att stötta föräldrar och lärare i att hantera till exempel material som förekommer på internet. Syftet är bland annat att motverka att barn blir utsatta för material präglat av våld
Konventionen innebär också en skyldighet för parterna att genomföra nödvändiga lagstiftningsåtgärder i det förebyggande arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Parterna ska vidare förespråka mäns och pojkars aktiva deltagande i det
förebyggande arbetet men det poängteras samtidigt att det förebyggande arbetet mot mäns våld mot kvinnor är en uppgift för alla samhällsmedborgare. Parterna förbinder sig också till att arbeta för att försöka stärka kvinnors ställning i samhället genom olika program och aktiviteter. Enligt konventionen är medvetandegörandet av mäns våld mot kvinnor i samhället en viktig del i det förebyggande arbetet. För att medvetandegöra behovet av det våldspreventiva arbetet bör det ske ett samarbete mellan konventionens parter och olika organisationer med särskild kunskap och erfarenhet i frågan. Som exempel på
11
möjliga samarbetspartners nämns bland andra olika kvinnoorganisationer.
Avslutningsvis kan även nämnas att konventionen belyser att heder inte ska kunna ursäkta någon form av våldshandlingar (Europarådet, 2011).
3. TIDIGARE FORSKNING
I detta avsnitt beskriver vi hur forskningsläget gällande det våldspreventiva arbetet ser ut både i Sverige och internationellt. Avsnittet innehåller exempel på olika modeller som används för att förklara varför våldet uppkommer. Vi
beskriver även de olika preventionsnivåerna och ger exempel på våldspreventiva insatser på tertiär, sekundär och primär nivå. Vi ger vidare en översikt över vilket preventivt arbete som bedrivs i svenska kommuner idag, och slutligen beskriver vi den riktning som forskningen anger för framtida förebyggande arbete samt vilka svårigheter som finns kring våldspreventivt arbete.
3.1 Våldets förklaringar
Mäns våld mot kvinnor är en komplex fråga och således finns det många olika teorier kring hur våldet kan förklaras, förstås och förebyggas. Det finns de som hävdar att våldet har sitt ursprung i biologi eller genetik, att vissa män är födda våldsamma och därmed oförmögna att lägga band på sig själva. Detta synsätt har kritiserats för att vara ett sätt för våldsutövande män att undgå att ta ansvar för våldet (Ferguson, Hearn, Gullvåg Holter, Jalmert, Kimmel, Lang & Morell, 2004). WHO uppmärksammar att det på en del håll finns tendenser att förklara våldet genom att lägga skulden på den våldsutsatta kvinnan. Hon kan till exempel anklagas för att ha provocerat mannen på olika sätt, att hon befann sig på en olämplig plats eller att hon på något sätt inte har uppfyllt olika sociala koder kring vad som förväntats av henne i egenskap av till exempel flickvän eller hustru. WHO menar vidare att det är viktigt att uppmärksamma att barn som varit utsatta för våld i tidig ålder har en ökad risk att bli utsatta för våld senare i livet, eller en ökad risk att utöva våld mot andra. Våldet kan med andra ord alltså förklaras som ett cykliskt fenomen (WHO:2010). Det finns, enligt WHO, också ett samband mellan olika livsstilsfaktorer såsom användandet av alkohol eller olika former av narkotika och våldsutövande, såväl som våldsutsatthet (WHO:2013).
En grundläggande förståelse, som delas av forskare på olika håll, är att våldet har sitt ursprung i ojämlika förhållanden mellan män och kvinnor. Våldet förklaras med andra ord genom att uppmärksamma strukturer i samhället (Grände,
Lundberg & Eriksson 2009; Nordborg, 2014; Katz, 2006; WHO:2010; Eriksson m fl, 2011). Detta sätt att betrakta våldet används ofta i kombination med
förklaringar som gör gällande att normer kring maskulinitet och manlighet kan användas som ett sätt att förstå varför våldet uppkommer (Katz, 2006; Gottzén, 2014; Eriksson m fl, 2011; WHO:2013).
WHO använder sig av ett förhållningssätt som innebär att våldet betraktas som en folkhälsofråga och menar att våldet därmed kan förebyggas genom ett ihärdigt preventionsinriktat folkhälsoarbete. Den teoretiska basen för detta är den
ekologiska modellen som gör gällande att våldets bakomliggande förklaringar kan finnas på flera olika nivåer. Förklaringen kan finnas hos den individuella
våldsutövaren, i personens nära relationer, i omgivningen eller på samhällelig (strukturell) nivå (WHO:2010). Många av de förklaringar som beskrivits i detta stycke kan på olika sätt sägas passa in i den ekologiska modellen.
12
3.2 Våldsprevention
WHO poängterar att mäns våld mot kvinnor inte är oundvikligt och att det är fullt möjligt att arbeta förebyggande både på individnivå och på strukturell nivå. Alla kan på något sätt bidra till detta arbete (WHO:2010). Eriksson m fl poängterar att det är viktigt att arbeta förebyggande med mäns våld mot kvinnor oavsett på vilken nivå arbetet sker. För att kunna urskilja vad målsättningen är med olika typer av våldspreventiva insatser görs ofta en uppdelning mellan olika nivåer av det förebyggande arbetet. I regel görs en åtskillnad mellan primärt (universellt) förebyggande insatser, sekundärt (selektivt) förebyggande insatser och tertiärt (indikativt) förebyggande insatser (Eriksson m fl, 2011). Enligt Eriksson m fl innebär primär våldsprevention att förebygga våldet innan det skett. Detta arbete riktas mot allmänheten eller breda grupper av befolkningen. Sekundär
våldsprevention innebär att förebyggande insatser riktas mot grupper som anses ha en högre risk att utöva våld eller som har en ökad risk att utsättas för våld. Tertiär våldsprevention innebär insatser som riktas till enskilda män som redan har utövat våld och har då som målsättning att säkerställa att detta inte upprepas i framtiden. Insatser på den tertiära nivån riktas också ofta mot kvinnor och barn som utsatts för våld och sker då med målsättningen att våldet inte ska upprepas (Eriksson m fl, 2011).
Preventionsforskaren Flood (2011) anser att det preventiva arbetet bör ske på alla nivåer i samhället. På individnivå innebär det förebyggande arbetet att utbilda individer i att kunna förebygga våld och stödja säkerhet. I arbetet med unga kan detta arbete till exempel innebära att äldre personer i omgivningen, som till exempel lärare, engageras att bli förebilder för de yngre gällande attityder och att de bidrar till att uppmuntra unga att avstå från våld. Insatser till vuxna män kan till exempel handla om förebyggande program riktade mot nyblivna fäder.
Informationsspridning om våldet till närsamhället är ytterligare en del av det förebyggande arbetet. Denna informationsspridning kan ske både riktat mot mindre grupper, så som skolor, eller mot hela samhället i form av
antivåldskampanjer och kampanjer för att försöka påverka sociala normer. En tredje nivå innebär att utbilda professionella. Flood beskriver att det är av stor vikt att arbeta förebyggande på arbetsplatser, speciellt inom mansdominerade yrken så som polisen, läkarkåren och domstolar. Ett av syftena med detta är att förebygga våld och trakasserier på arbetsplatsen. Vidare är en annan viktig del av det våldsförebyggande arbetet att förändra sociala normer, könsroller och
maktrelationer i närsamhället. Detta kan till exempel ske genom att politikerna förmås att ta sitt ansvar i att förebygga mäns våld. Kampanjer i media är ett annat sätt att nå ut till hela befolkningen. Flood menar att på ett generellt plan är det nödvändigt att ha tydliga strategier för hur mäns våld ska förebyggas och att det även är viktigt att organisationer, skolor och andra institutioner utvecklar egna regelverk, normer och föreskrifter gällande våldsprevention. Detta eftersom dessa i sin tur kan bidra till att påverka samhällsnormerna i en ny riktning. Lagstiftning och policys som stödjer jämställdhet och våldsprevention bör vara en
framträdande del av det förebyggande arbetet enligt Flood. Dessa bör tas fram och utvecklas i kombination med att det sker forskning kring det förebyggande arbetet och det utvecklas evidensbaserade förebyggande program. För att få ett bestående resultat av det preventiva arbetet poängterar Flood att arbetet bör ske parallellt på alla dessa nivåer (Flood, 2011).
13
3.2.1 Arbete på tertiär nivå
Mycket av det arbete som idag utförs i Sverige när det gäller våldsprevention sker enligt Ferguson m fl på den tertiära nivån. Det är också på den tertiära nivån som det faktiskt finns en del resurser avsatta för arbetet (Ferguson m fl, 2004).
Målgruppen för de förebyggande insatserna är enligt Eriksson m fl dels kvinnor och barn som tidigare utsatts för våld men också de män som använt sig av våld. Ett exempel på en insats på tertiär nivå, som riktas till vuxna män, är IDAP (Integrated Domestic Abuse Programme). IDAP används inom Kriminalvården för att få män som tidigare använt sig av våld att få en ökad förståelse för sitt eget beteende och en möjlighet att förändra det (Eriksson m fl, 2011). När det gäller kvinnor och barn handlar arbetet många gånger om samtalsstöd i syfte att få möjlighet att bearbeta sina upplevelser av våld eller om möjligheten att få stöd och hjälp på kvinnojourer eller andra typer av skyddade boenden (Ferguson m. fl, 2004). Eriksson m fl påpekar att det kan diskuteras om insatser på den tertiära nivån verkligen är av förebyggande karaktär då en stor del av arbetet innebär att hantera våldet efter att det redan skett. Insatserna kan dock omnämnas som förebyggande då de kan bidra till att förhindra att kvinnan utsätts för ytterligare våld eller genom att påverka mannen i en sådan riktning att han inte använder sig av våld igen (Eriksson m fl, 2011).
3.2.2 Arbete på sekundär nivå
I Sverige har det enligt Eriksson m fl forskats mer kring förebyggande arbete på sekundär nivå än kring det arbete som skulle kunna bedrivas på primär nivå. Det har därtill vuxit fram verksamheter som främst arbetar förebyggande på sekundär nivå. Eriksson m fl belyser att det som är kännetecknande för det
sekundärpreventiva arbetet i Sverige är att det i regel handlar om att arbeta med barn, pojkar eller unga män. Det finns till exempel flera verksamheter i Sverige som riktar sitt arbete mot barn och unga som vuxit upp med våld i familjen. Forskning visar att barn som vuxit upp i en våldsam miljö tenderar att ha högre risk att själva utsättas för våld, eller bli våldsutövare, som vuxna (Eriksson m fl, 2011). I Sverige finns även exempel på program som importerats från andra håll och som anpassats till en svensk kontext. Ett exempel på detta är ART
(Aggressive Replacement Training) som är en insats där unga män och pojkar får lära sig att hantera känslor såsom ilska och aggression. Dessutom tränas
deltagarna i att träna upp sin sociala förmåga (Eriksson m fl, 2011; Sjögren, Berg, Hyllander & Söderström, 2012). I Sverige har en enligt Eriksson m fl än så länge, inte kunnat påvisa några specifika sekundära insatser riktade mot målgruppen vuxna män. Det en däremot har kunnat konstatera är att det finns grupper av män som går att identifiera som särskilda riskgrupper. Några exempel som nämns är män som gått igenom en skilsmässa eller en separation och män som nyligen blivit, eller som ska bli, föräldrar (Eriksson m fl, 2011). Det finns flera exempel på forskning som pekar på sambandet mellan att kvinnan blir gravid och att mannen börjar utöva våld (Grände m fl, 2009; Eriksson, 2014).
En grupp som det avsatts särskilda medel för att arbeta med i Sverige är de som riskerar att utöva, eller de som riskerar att utsättas för, hedersrelaterat våld och förtryck. NCK beskriver i en rapport från 2010 att debatten, och forskningen, kring hedersrelaterat våld och förtryck tog fart i början på 2000-talet efter att tre unga kvinnor mördats i syfte att återupprätta familjens heder. Samtidigt initierade regeringen ett omfattande arbete för att hantera effekterna av, och förebygga, det hedersrelaterade våldet. 180 miljoner svenska kronor avsattes för arbetet mellan 2003 och 2007. Sedan dess har länsstyrelserna fått ytterligare resurser i syfte att
14
kunna arbeta preventivt mot hedersrelaterat våld och förtryck. Begreppet
hedersrelaterat våld har enligt NCK debatterats sedan frågan uppmärksammades. Debatten har bland annat handlat om konsekvenserna av att peka ut olika etniska grupper som särskilt benägna att ta till våld och hur en talar om hedersrelaterat våld och förtryck utan att stigmatisera särskilda grupper av människor. En del av debatten handlar om hur det hedersrelaterade våldet kan förstås och förklaras. Det är främst tre olika förklaringsmodeller som behandlas i NCK:s rapport. Den första förklaringsmodellen tar sikte på kulturella skillnader för att förklara våldet. Inom denna förklaringsmodell ses det hedersrelaterade våldet som en del av en ideologi. Den andra modellen använder sig av ett könsperspektiv som ett sätt att förklara hedersrelaterat våld och förtryck. I denna modell ses mäns generella överordning som en förklaring till våldet. Den sista förklaringsmodellen använder sig av ett intersektionellt perspektiv där olika kategorier såsom kön, klass och etnicitet samverkar i skapandet av maktstrukturer som kan bidra till att förstå och förklara våld, och hedersrelaterat våld och förtryck (NCK, 2010). Paulina de los Reyes anser att begreppet hedersvåld på många sätt är problematiskt. Efter att ha genomfört intervjuer med kvinnor och flickor som har erfarenheter av problematiken konstaterar hen bland annat att begreppet inte är entydigt och självklart för alla. de los Reyes förespråkar användandet av ett intersektionellt perspektiv för att förstå och arbeta med det hedersrelaterade våldet. Författaren menar att ett för stort fokus på hedersrelaterat våld och förtryck, i kombination med att kulturella förklaringar ges för stor uppmärksamhet, kan resultera i att män med en annan etnicitet och en annan kulturell bakgrund normaliseras som
våldsutövare (de Los Reyes, 2003).
NCK konstaterar att det, mot bakgrund av de stora summor som regeringen avsatt för arbetet, är nödvändigt att utvärdera de insatser och arbetssätt som tagit form efter att arbetet initierades. Även studier som utvärderar olika myndigheters arbete med målgruppen krävs enligt NCK. En av frågorna som behöver ställas är om olika aktörer idag bedriver ett förebyggande arbete och om det går att se några effekter av detta (NCK: 2010).
3.2.3 Arbete på primär nivå
Eriksson m fl menar att de primära insatserna är få i Sverige. Detta kan bero på att vinsterna med det primärpreventiva arbetet är svåra att mäta då effekterna kan ses först efter en längre tid. De insatser som finns har främst riktats mot unga män och har haft som avsikt att minska unga mäns användande av sexuellt våld. Våld som sker inom nära relationer kopplas oftare samman med vuxna män. De
primärpreventiva insatser riktade mot män som finns i Sverige är få men desto fler exempel på primärpreventiva program och insatser kan dock ses på den
internationella arenan. Även dessa riktas i hög utsträckning mot unga män och deras våldsanvändande. Eriksson m fl skriver att de insatser som visat sig vara mest framgångsrika är de som grundar sig i ett genusperspektiv (Eriksson m fl 2011).
Sverige har fram till skrivande stund misslyckats med att implementera de internationella primärpreventiva insatser som finns. Sjögren m fl, beskriver hur nätverket “Män för jämställdhet” 2011 fick i uppdrag att granska
primärpreventiva insatser som riktas mot pojkar och män. Undersökningen visar att det finns sju olika primärpreventiva program som skulle kunna anpassas till Sverige. Alla dessa program har blivit utvärderade två eller flera gånger. Dessa sju program är; Bringing in the Bystander (BITB), Mentors in Violence Prevention
15
(MVP), The Men´s Program, The Men´s Project, Safe Dates, Know Your Power
och Men of Strength (MOST). BITB är ett preventionsprogram som främst syftar
till att förebygga sexualiserat våld. Det är ett åskådarprogram vilket innebär att uppmärksamheten inte riktas mot att alla män är potentiella våldsutövare, istället fokuserar en på åskådaren och hur denne kan agera för att motarbeta att någon blir offer eller förövare. Den teoretiska grund programmet vilar på är att patriarkala strukturer ligger till grund för mäns våld. Därför är målet för programmet att försöka förändra de samhällsnormer som reproducerar patriarkalt våld.
Programmet riktar sig både till kvinnor och män och lär ut hur människor som kommer i kontakt med sexuellt våld kan ingripa. MVP är ett preventionsprogram som har till syfte att utbilda studenter i att agera som förebilder. Detta program riktade sig ursprungligen främst till manliga idrottare. Den teoretiska grund som programmet är uppbyggt kring är olika feministiska perspektiv på mäns våld mot kvinnor och maskulinitet. Även inom MPV arbetar en med åskådaren som en möjlig ingripande aktör mot våldet. En utgångspunkt är att ett arbete som inriktas mot att förändra genusnormer är grundläggande för att dessa ingripanden ska kunna ske. Bland annat arbetar en med att utbilda grupper av studenter i hur de ska agera om andra agerar kränkande. Att få män att prata om, och agera emot, mäns våld är det övergripande syftet. The Men´s Program och The Men´s Project riktar sig till män som går på universitetet. Syftet med de båda programmen är att få män att engagera sig och förändra sitt beteende gällande sexuellt våld. The Men´s Program bygger på psykologiska teorier om attitydförändringar och
empati. The Men´s Project fokuserar mer på sociala normer kopplat till mäns våld. Detta program fokuserar inte endast på mäns våld mot kvinnor utan även på mäns våld mot barn. Projektet arbetar med enkönade grupper och har som syfte att män ska ta ansvar för mäns våld. Dating violence och Safe Dates fokuserar på
dejtingvåld och Safe Dates är ett evidensbaserat program. Den teori som ligger till grund för programmen är inlärningsteori. Programmen vänder sig till både tjejer och killar och riktar sig främst till skolor (Sjögren m fl, 2012). Just program som inriktas mot att arbeta mot så kallat dejtingvåld på skolor är det enda arbetssätt som WHO i dagsläget benämner som bevisat effektivt (WHO:2010). Män för jämställdhet beskriver vidare i sin undersökning programmet Know Your Power, en kampanj som uppmuntrar människor att aktivt ingripa när våldet sker.
Kampanjen bygger på BITB och består av ett antal affischer som ger exempel på hur en som åskådare kan ingripa vid våldsamma situationer. MCRS och MOST är även de våldspreventiva kampanjer. Dessa syftar till att män ska organisera sig mot mäns våld. Den teoretiska grunden utgörs av ett fokus på maskuliniteter och manliga normer. Arbetet sker praktiskt i olika samtalsgrupper för unga män där olika teman diskuteras.
Dessa olika primärpreventiva program och kampanjer skulle enligt Män för jämställdhet kunna anpassas och implementeras i Sverige. Nackdelen med programmen är att få av dem riktar sig till människor som är yngre än 12 år. Ett svenskt program som nämns i undersökningen är Friends som är ett
antimobbningsprogram med en genusförändrande ansats. Detta program har dock endast utvärderats en gång och tas därför inte upp ingående i studien. Slutligen kommer forskarna fram till att forskning kring universella våldspreventiva insatser kopplade till ett genusperspektiv är ett forskningsfält som är i startgroparna. Detta resulterar bland annat i att det finns få utvärderingar av effekten av programmen (Sjögren m fl, 2012).
16
Det finns även exempel på primärpreventiva insatser på global nivå. År 2008 lanserade FN en global förebyggande kampanj vid namn Unite to end violence
against women. Målet är att förebygga våld, att öka medvetenheten kring våld på
alla nivåer och att få stopp på våldet. I arbetet engageras individer (män och kvinnor), grupper, olika professionella aktörer, ideella verksamheter, den privata och offentliga sektorn, olika delar av civilsamhället, politiker och övriga
makthavare. För att förstärka budskapet tar en även hjälp av stora artister och kändisar som hjälper till att sprida information och kunskap. Kampanjen
uppmanar till en gemensam kraftsamling i syfte att förebygga och förhindra mäns våld mot kvinnor världen över (About the Unite Campaign, 2010).
3.3 Våldspreventivt arbete i kommunerna
SKR, Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, gav i november 2014 ut rapporten Bygg bra före som är en undersökning av det förebyggande arbete mot mäns våld mot kvinnor som utförs i Sveriges kommuner. 211 av landets 290 kommuner deltog i undersökningen. Resultatet visar att det i var femte kommun inte arbetas förebyggande alls gällande mäns våld mot kvinnor. Däremot har nästan sex av tio kommuner en plan för hur detta arbete skulle kunna ske. De våldspreventiva insatser som sker i kommunerna är främst inriktade på att förhindra återfall i våld (77 %). Dessa riktas mot förövare och för de som redan utsatts för våld. Lite mer än en tredjedel av kommunerna (35 %) anger att de arbetar med preventiva insatser på sekundär nivå, d.v.s. våldspreventiva insatser riktade mot riskgrupper. Endast 28 % av kommunerna arbetade enligt
undersökningen förebyggande på den primärpreventiva nivån och 20 % angav att de inte arbetar förebyggande på någon av nivåerna.
I rapporten framgår det att den viktigaste aktören som kommunerna samarbetar med gällande det våldspreventiva arbetet är Länsstyrelsen. Länsstyrelsen är vidare den aktör som bidrar med mest kunskap om våldsprevention till kommunerna. Den viktigaste ideella aktören som kommunerna anger att de arbetar med är kvinnojourerna. På frågan om vad som skulle behövas för att det våldspreventiva arbetet ska prioriteras svarar sex av tio kommuner att det behövs mer resurser samt att frågan behöver prioriteras högre i kommunen.
SKR kan se en ökning från 2012 gällande de förebyggande åtgärderna, men det primärpreventiva arbetet verkar fortfarande inte prioriteras. En stor del av det förebyggande arbetet i kommunerna äger rum när våldet redan har skett. En kommun säger sig använda MVP (Mentors in Violence Prevention). MVP är en metod som innefattar en genusförändrande ansats, men generellt saknas insatser som innefattar ett genusperspektiv. Endast 10 kommuner av 211 beskriver att de arbetar med ett genusperspektiv som grund (SKR, 2014).
SKRs rapport behandlar endast det förebyggande arbete som sker inom de kommunala verksamheterna. Detta är viktigt att poängtera då den större delen av det förebyggande arbete som sker i landet utförs av frivilligorganisationer, inte av staten eller kommunen (Eriksson, m fl, 2011).
3.4 Vad bör det våldspreventiva arbetet inriktas mot enligt forskningsfältet?
Då WHO använder sig av ett folkhälsoperspektiv för att förklara mäns våld mot kvinnor menar de att det förebyggande arbetet bör ske utifrån förståelsen kring våldet som en angelägen folkhälsofråga. Detta inbegriper att arbeta på flera olika
17
nivåer samtidigt för att förebygga våldet (WHO:2010). Även om olika forskare har olika sätt att definiera dessa nivåer, och olika sätt att definiera olika nivåer av våldsprevention, är många överens om att förebyggande arbete bör ske på en bred front och att arbetet måste genomsyra alla nivåer i samhället (Flood, 2011;
WHO:2010; Eriksson m fl, 2011). En av de stora utmaningarna är enligt både WHO och Eriksson m fl att förmå alla människor, män och kvinnor, att ta del i att aktivt skapa ett jämställt samhälle (Eriksson m fl, 2011; WHO:2013). WHO understryker dock att det är viktigt att vara medveten om att detta är ett långsiktigt mål som behöver få ta både tid och resurser i anspråk (WHO:2010). Flood
poängterar även att det är nödvändigt att med hjälp av lagstiftning ålägga samhället ett ansvar att arbeta förebyggande (Flood, 2011).
Det tycks vidare vara så att många forskare är överens om att det finns en stor vinst i att engagera män och pojkar i det våldspreventiva arbetet. Detta innebär att män motiveras att ta ett större ansvar för mäns våld mot kvinnor, att män
engageras i att stå upp mot andra mäns våld, att män uppmuntras att ta plats i det arbetet som handlar om att omskapa normer kring maskulinitet och manlighet och att män görs medvetna om de konsekvenser som dessa sociala normer, och våldet, har för deras liv och för kvinnors liv (WHO:2010; Katz, 2006; Ferguson m fl, 2004; Eriksson m fl, 2011; Hensing, Borgstede, Jakobsson, Krantz & Spak, 2008). WHO menar vidare att en annan för samhället viktig uppgift är att utveckla
förebyggande metoder riktade mot en yngre målgrupp för att säkerställa att barn inte utsätts för våld. Detta eftersom våld i tidig ålder ökar riskerna för
våldsutsatthet och våldsutövande senare i livet. Detta innefattar även att arbeta med barn som blivit utsatta för våld i syfte att förhindra att en ond cirkel upprepar sig (WHO:2013). Flood framhäver att det är viktigt att utveckla primärpreventiva insatser riktade mot en yngre målgrupp. I detta sammanhang nämns skolan som en lämplig arena då det är en plats där alla barn och ungdomar samlas (Flood, 2011).
WHO menar att en av de viktigaste uppgifterna framöver är att fokusera mer på det primärpreventiva arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Som en del i detta arbete bör det skapas fler evidensbaserade metoder och program som har för avsikt att förebygga våldet (WHO:2013).
3.5 Svårigheter med det våldsförebyggande arbetet
Eriksson m fl beskriver att en av svårigheterna med det våldspreventiva arbetet i Sverige idag är att det inte finns någon instans som samordnar och tar ett tydligt ansvar för det förebyggande arbetet. Den större delen av det förebyggande arbetet utförs av frivilligorganisationer istället för inom statlig och kommunal regi. Bristen på samordning innebär att det inte finns en tydlig arena att verka på för de aktörer som trots allt engagerar sig i det förebyggande arbetet och många gånger är aktörerna omedvetna om varandras existens (Eriksson, m fl, 2011). Många kommuner anger dessutom att en av de största svårigheterna med det
förebyggande arbetet är att det saknas resurser (SKR, 2014). Forskningen visar vidare att arbetet, då det faktiskt förekommer, många gånger sker i projektform vilket innebär att de resurser som finns i regel är kortsiktiga (Eriksson m fl, 2011). En av de största svårigheterna med det våldspreventiva arbetet, främst på primär nivå, är enligt flera forskare att det saknas evidensbaserade metoder och program och att de insatser som finns ännu inte har effektutvärderats. Det går därmed oftast inte att med säkerhet säga vilka metoder som fungerar i praktiken eller om de överhuvudtaget har någon positiv effekt (Eriksson, m fl, 2011; WHO:2010).
18
Sjögren m fl menar att det finns ett krav i Sverige som innebär att metoder som används inom folkhälsoarbetet ska vara ordentligt utvärderade. Framförallt gäller detta för det folkhälsoarbete som utförs inom den psykologiska, medicinska och sociala sfären. Här uppstår dock en del svårigheter enligt författarna. Det
genusvetenskapliga fältet är på många sätt inte kompatibelt med det
evidensbaserade i Sverige. Genusvetenskapen använder sig främst av kvalitativa studier med en pedagogisk och sociologisk inriktning. Studierna innehåller därtill ofta ett normkritiskt perspektiv. Den evidensbaserade forskningen å andra sidan utgår i regel från kvantitativ forskning och saknar ofta ett genusperspektiv. Detta kan vara en förklaring till varför det har varit svårt att generera evidensbaserade arbetssätt inom det våldspreventiva fältet (Sjögren m fl, 2012). Att det ännu inte med säkerhet går att bevisa ett specifikt programs, eller en interventions, positiva effekter behöver dock inte innebära att det inte bör användas. WHO menar att det endast är genom att använda sig av och pröva olika metoder som evidens över tid kan genereras (WHO:2010).
Ytterligare en svårighet som många kommuner uppger är att frågan om det förebyggande arbetet då det gäller mäns våld mot kvinnor inte prioriteras (SKR, 2014). För att det våldspreventiva arbetet ska kunna bli framgångsrikt krävs det enligt Eriksson m fl långsiktighet i arbetet, att frågan lyfts och prioriteras från politiskt håll och att aktörer inom privat, kommunal, statlig och frivillig sektor implementerar det våldsförebyggande arbetet i sina ordinarie verksamheter (Eriksson m fl, 2011).
Det finns vidare forskning som pekar på att det är av yttersta vikt att engagera männen i det våldspreventiva arbetet och att män som grupp måste ta ett större ansvar för våldet (Ferguson m fl. 2004, Katz, 2006). Att omsätta dessa tankar till praktisk handling har visat sig desto svårare. Att uppmuntra män som grupp att ta ett gemensamt ansvar för mäns våld mot kvinnor kan enligt Eriksson m fl
innebära att vissa män känner sig utpekade och anklagade vilket i sin tur kan leda till motstånd (Eriksson m fl, 2011). På vissa håll har en försökt att kringgå denna problematik genom att inte direkt fokusera på män som våldsutövare utan att istället försöka engagera män i att protestera mot våldet i egenskap av åskådare (Katz, 2006; Sjögren m fl, 2012).
Sammanfattningsvis kan sägas att forskningsfältet gällande mäns våld mot kvinnor, och det våldspreventiva arbetet, är välutvecklat. Det är ett aktuellt ämne och forskningen utvecklas ständigt. Ett genusperspektiv på mäns våld mot kvinnor efterfrågas av flera forskare (Eriksson m fl, 2011; WHO:2010; WHO:2013). I kapitlet som följer presenterar vi de genusteorier som används i denna studie.
4. TEORI
I detta avsnitt beskriver vi de teorier som används i studien för att förstå och analysera materialet. De teorier som behandlas i avsnittet faller, som tidigare nämnts, in under det som vi benämner som ett genusperspektiv. Vi beskriver även det intersektionella perspektivet. I denna studie undersöks hur det våldspreventiva arbetet med mäns våld mot kvinnor fungerar på olika nivåer. Vi undersöker vidare vilka grupper som det preventiva arbetet riktas emot och granskar detta ur ett genusperspektiv och ur ett intersektionellt perspektiv. Genusteori är därför givet i denna studie. För att kunna granska vårt material ur ett genusperspektiv har vi använt oss av Yvonne Hirdmans teori om genusordningen för att ge en bild av hur
19
uppfattningen av vad som är manligt och kvinnligt formas och skapas i samhället. I syfte att utveckla Hirdmans teori använder vi oss även av maskulinitetsteori för att förklara hur mäns våld hör samman med maskulinitet. Det har riktats kritik mot maskulinitetsforskningen som heteronormativ och ofeministisk. För att få en mer nyanserad bild har vi därför valt att även använda oss av ett
intersektionalitetsperspektiv. Detta dels för att förstå hur maskuliniteter skapas, men också eftersom ett intersektionalitetsperspektiv kan bidra med en vidare syn på hur olika kategorier så som kön, etnicitet och klass samarbetar med varandra i skapandet och bevarandet av olika maktordningar.
4.1 Skapandet av genus och genusordningen
Yvonne Hirdman menar att genus skapas genom att män och kvinnor ses som olika. För att de ska betraktas som olika krävs det att män och kvinnor skiljer sig åt både genom utseende men även genom vilka yrken de väljer. Hirdman
beskriver att detta skapande av genus är något som ständigt pågår genom en oavbruten reproduktion av maskulinitet och femininitet. Det finns en idealtyp för könen man och kvinna som människan förhåller sig till. Denna idealtyp är en norm för hur män och kvinnor ska bete sig och vara. Om en bryter från normen riskerar en att ses som något onaturligt (Hirdman, 2001). Dessa strukturer, och vår plats inom dem, är något vi föds in i. Om en försöker bryta mot normen för hur män och kvinnor ska vara finns det en risk att en straffas på något sätt. En kvinna som inte vill ha barn kan t ex ses som konstig och en man som är mer
föräldraledig än sin kvinnliga partner kan ses som hunsad och omanlig (Elvia-Nowak & Thomsson, 2003). Dessa straff kan även uttryckas i hot och våld. En man som t ex bär klänning, vilket bryter mot den manliga idealtypen, kan riskera att straffas med våld. 2013 anmäldes ca 670 brott mot HBT- personer enligt Brå (Brå, 2014:14) Hirdman menar att det är den manliga idealtypen som är normen i samhället. Detta visar sig genom att män får vissa fördelar i samhället så som högre lön och att de besitter fler maktpositioner. För att denna snedvridna maktfördelning ska kunna fortsätta krävs det att män och kvinnor tydligt hålls isär. I denna uppdelning har kvinnligt en tydligt lägre status än manligt. Ett exempel kan vara att en kvinna hyllas då hon visar upp manliga attribut så som bra bilkörning, medan en man som ägnar sig åt mer kvinnliga sysselsättningar hånas och straffas. Ett annat exempel är att kvinnodominerade yrken förväntas förändras om män börjar arbeta inom dem, medan en kvinna som ger sig in i ett mansdominerat yrke måste förändra sig själv. Hirdman anser att maskuliniteten är nervös och sårbar när isärhållandet minskar eller närheten till det kvinnliga ökar. Denna uppdelning mellan könen förstärks med ytliga attribut som t.ex.
könskodade kläder. Genom att straffa de som avviker från normen, och det tydliga isärhållandet mellan kvinnor och män, stärks det som Hirdman kallar för
genusordningen. Genusordningen finns så djupt rotad i vår kultur att den är något som tas som självklart (Hirdman, 2001).
4.2 Maskulinitetsteori
Maskulinitetsforskaren Raewyn Connell (1996) menar att det inte finns endast en form av maskulinitet utan många olika maskuliniteter. Dessa är inte statiska utan möjliga att påverka och förändra. Connell anser att det som är av intresse när en utforskar olika former av maskulinitet är att undersöka relationerna mellan dessa. I ett försök att förklara detta resonemang använder sig författaren av begreppet “hegemonisk maskulinitet”. Den hegemoniska maskuliniteten är den typ av maskulinitet som i en given kultur, tidsperiod och kontext värderas högre än andra former av maskulinitet. Den hegemoniska maskuliniteten är med andra ord den
20
form av maskulinitet som anses vara mest eftersträvansvärd och som många män strävar efter att tillhöra. Den är förknippad med makt, status och patriarkal legitimitet och står högst i topp i en hierarki som skapar en över- och
underordning mellan män och som även upprätthåller männens dominans över kvinnor (Connell, 1996).
I sammanhanget är det viktigt att påpeka att Connell poängterar att få män i verkligheten klarar av att leva upp till det hegemoniska mansidealet. Vissa män har dock lättare än andra att få tillgång till den hegemoniska positionen. Faktorer så som klass, etnicitet och sexualitet påverkar tillgången till makten. Vissa grupper av män marginaliseras och tillskrivs olika negativa egenskaper vilket leder till att den dominerande maskulina hegemonin kan fortsätta styra. Connell kallar detta för auktorisering av den hegemoniska maskuliniteten. Män i allmänhet kan dock dra fördelar av hegemonin eftersom den upprätthåller och hjälper till att återskapa mäns överordning och kvinnors underordning. Connell poängterar att män i allmänhet har ett intresse av att upprätthålla sin överordnade position gentemot kvinnor eftersom män som individer, och som grupp, tjänar på detta system. Ett sätt att göra detta är t.ex. att vara tyst och inte göra motstånd mot könsdiskriminering. De vinster som männen erhåller genom detta system kan t ex vara att män har mer makt än kvinnor, tjänar mer pengar än kvinnor och att det är männen som har tolkningsföreträde i samhället (Connell, 1996). Connell har på senare tid utvecklat sina teorier om den hegemoniska maskuliniteten. Detta efter att de kritiserades för att vara för enkla och i behov av utveckling. Connell svarade på kritiken, och vidareutvecklade sina teorier, med hjälp av
Messerschmidt i artikeln “Hegemonic Masculinity- Rethinking the concept” 2005 (Connell & Messerschmidt, 2005). Connells teorier är dock lämpade för vår studie och används därför för att förstå vårt material. De kompletteras dock med en intersektionell analys för att få större bredd.
4.3 Maskulinitet och mäns våld
Ett sätt att upprätthålla denna dominans över kvinnor är genom användandet av olika former av våld. Våldet är många gånger fysiskt men kan också vara av psykisk karaktär. Ett exempel på hur det psykiska våldet kan komma till uttryck är genom trakasserier av kvinnor eller genom att kvinnlighet kopplas samman med egenskaper som anses dåliga. Att vara kvinna kan t ex göras synonymt med att vara rädd och att inte kunna klara sig själv (Connell, 1996).
Connell (1996) gör en uppdelning av våldet i två olika typer. Den ena typen av våldet har som syfte att reproducera och upprätthålla patriarkatets dominans. Denna form av våld utövas genom att systematiskt trycka ner kvinnor. Rent praktiskt kan detta ske genom till exempel verbala angrepp på kvinnor i offentliga miljöer, partnervåld i hemmet, olika former av sexuella övergrepp och i värsta fall genom att kvinnor mördas. Den andra typen av våld är det som utövas mellan män. Ofta utövas detta våld i syfte att upprätthålla och stärka maskulinitetsnormen genom att utesluta män som avviker. Ett exempel på detta är det våld som
heterosexuella män utövar gentemot de män som bryter mot heteronormen. Connell menar vidare att det finns en möjlighet för underordnade grupper av män att sluta sig samman och gemensamt, genom att använda våld, angripa den grupp av män som i en given kontext innehar makten. Syftet med detta motstånd är att hävda den egna maskuliniteten gentemot andra män. Ibland resulterar även denna form av våld, när männen hävdar den egna maskuliniteten, i sexuella övergrepp mot kvinnor (Connell, 1996).
21
Gottzén gör en koppling mellan maskulinitet, isärhållandet mellan män och
kvinnor och könsmaktsordningen. Författaren menar att om en man vuxit upp utan goda manliga förebilder så finns det en risk att han på ett tvångsmässigt sätt på olika sätt kommer att försöka att hävda sin maskulinitet. Ett sätt att göra detta enligt Gottzén är att ta tydligt avstånd från allt som förknippas med femininitet. Detta eftersom allt kvinnligt är synonymt med låg status. Ett sätt att ta avstånd från det kvinnliga kan vara att använda sig av våld eller att uppvisa aggressivitet. Författaren diskuterar vidare att det generellt är så att våld är tätt sammanknippat med idéer kring manlighet. Men i denna relation mellan maskulinitet och våld existerar även en rad motsägelser. Ett exempel på detta är att våldet bara accepteras i vissa former. Mäns våld mot andra män ses i regel inte som något problem, ibland innebär det till och med vissa fördelar såsom ökad status. Mäns våld mot kvinnor är däremot inte lika oproblematiskt. Författaren menar att det bland män ofta finns outtalade regler som bland annat gör gällande att en man inte får lov att slå en kvinna eller ett barn. Detta våld är förenat med skam och kan i vissa fall innebära att mannen själv blir utsatt för våld. I grupper där dessa regler praktiseras ses det därför som omanligt att slå en kvinna. Ett annat problem som författaren beskriver är att män rent generellt kan fördöma alla former av
våldsanvändning men fortfarande gynnas av att vissa män brukar våld. Detta eftersom det våld som utövas av andra män många gånger resulterar i att kvinnor generellt lär sig att vara rädda för män i egenskap av potentiella våldsutövare. På detta sätt kan alla män fortsätta att i något avseende utöva kontroll och makt gentemot kvinnor. En annan möjlighet som författaren tar upp är att vissa män pekas ut som våldsutövare med resultatet att andra män kan betrakta sig själva som goda, som män som står på kvinnornas sida. Utöver de motsägelser som redan nämnts kan tilläggas att även män som i allmänhet fördömer mäns våld mot kvinnor kan ha idéer om att det finns vissa undantag till denna regel. Det kan till exempel anses nödvändigt att bruka ett visst mått av våld mot en kvinna som är full, jobbig eller hysterisk i syfte att kontrollera henne. Undantag kan också ses i de fall då män utövar sexuellt våld mot kvinnor. I dessa fall är gränserna för vad som anses vara ett fullgott “nej” ibland flytande. Författaren beskriver att även om kvinnan säger nej kan våldet i efterhand försvaras med att hon inte lämnade platsen, att hon inte sa nej med tillräckligt eftertryck eller att hon inte visade tecken på att må dåligt efter händelsen (Gottzén, 2014).
Connell beskriver att det som ofta sker i takt med att ett samhälle blir mer jämställt är att olika former av maskuliniteter hamnar i kris. Resultatet av detta kan vara att män som innehar en hegemonisk position försöker att få tillbaka fotfästet och ytterligare stärka sin position (Connell, 1996). Detta kan innebära att ju mer vi diskuterar relationen mellan maskulinitet och våldsutövande, desto mer kommer de grupper som tjänar på att upprätthålla genusordningen och den rådande hegemonin att göra motstånd och förespråka bevarandet av gamla förlegade strukturer. Detta kan vara en förklaring till varför jämställdhetsarbetet går långsamt framåt och även bidra med en möjlig förklaring till varför arbetet med våldsprevention inte tycks prioriteras.
4.4 Skapandet av “Den andra”
Connell menar att genus alltid samspelar med andra typer av kategoriseringar och att genus med nödvändighet ingår som en del i andra sociala strukturer. Ett exempel på detta är att kön ständigt samspelar med andra kategorier som kan anses definiera människor såsom t ex etnicitet, klasstillhörighet och ställning i
22
samhället. Detta är, enligt Connell, viktigt då en på olika sätt försöker att
analysera olika former av maskulinitet och då en försöker skapa sig en förståelse av genus (Connell, 1996). Connells teorier om maskulinitet räcker således inte för att ge en nyanserad bild av de inbördes relationer som finns inom gruppen män. Det krävs fler teorier för att undersöka hur dessa relationer skapas och hur de i relation till fler kategorier såsom till exempel etnicitet upprätthåller
genusordningen. För att kunna förstå och motarbeta mäns våld mot kvinnor krävs det en bredare maktanalys som ser till hur flera olika maktstrukturer påverkar och samarbetar med varandra (Herz & Johansson, 2011).
de los Reyes och Mulinari (2005) förespråkar ett intersektionellt perspektiv av mäns våld mot kvinnor. Det intersektionella perspektivet har som syfte att synliggöra och undersöka hur olika kategorier så som klasstillhörighet, etnicitet, kön och sexualitet interagerar i skapandet samt bevarandet av makt och
underordning. Enligt det intersektionella perspektivet går det aldrig att isolera dessa kategorier från varandra utan de existerar alltid tillsammans. Om en inte har förståelse för hur olika maktstrukturer påverkas och skapas i relation till varandra går det inte att utföra maktanalyser av över och underordning. Ett exempel på detta är myndigheters behandling av hedersrelaterat våld. Genom att ta bort fokus från strukturellt våld och istället lägga förklaringen av våldet på en individuell eller en kulturell nivå normaliseras våldet och börjar istället ses som något privat. Detta leder i sin tur till att invandrarkvinnors utsatthet som brottsoffer ökar. En annan konsekvens blir att de patriarkala strukturer som råder i Sverige osynliggörs då patriarkatet kopplas samman med en annan kultur och andra platser. I andra kulturer är våldet något normalt och i Sverige är våldet en avvikelse. På detta sätt reproduceras både rasistiska och patriarkala strukturer (de los Reyes & Mulinari, 2005).
Författarna anser att en måste lyfta fram och belysa de maktstrukturer som skapar utsatthet hos vissa grupper. Den intersektionella analysen fokuserar inte på gruppers individuella egenskaper utan är istället intresserad av hur institutioner och olika maktsystem påverkar varandra. Genom att synliggöra detta kan det ske en analys om hur individer och grupper blir utsatta och stigmatiseras. Risken med att endast diskutera grupper är att gruppen kan ställas till ansvar för sin egen underordning. de los Reyes och Mulinari använder arbetsmarknaden som
exempel. Hur samhället och institutioner diskuterar arbetsmarknaden i förhållande till kategorier som invandrare och kvinna påverkar synen på segregering. Om detta inte diskuteras i förhållande till diskriminerande strukturer finns risken att dessa grupper ses som ansvariga för sina problem på arbetsmarknaden (de los Reyes och Mulinari, 2005).
Grände m fl för ett liknande resonemang. Författarna hänvisar till Amnesty (2005) som menar att genusordningen kan fortsätta att reproduceras då samhället
förskjuter skulden från de män som slår till någon form av “andra”. Med detta menas att det finns en föreställning om att det är en viss typ av män som slår. “De andra” kan vara psykiskt sjuka män, missbrukare, eller män som själva blev misshandlade som barn. Genom att den föreställningen råder behöver inte resten av samhället ta något ansvar och våldet mot kvinnor fortsätter (Grände m fl, 2009). Gottzen hävdar att en intersektionell analys kan hjälpa till att motverka skapandet av “den andra” mannen genom att belysa att våldet kan ta sig olika uttryck på grund av den etnicitet, klass eller sexualitet som offer och förövare tillhör. Detta synsätt måste sättas i samband med att det finns en strukturell
