Diagnos som pedagogiskt verktyg

Om själva diagnosen är användbar som pedagogiskt verktyg kan diskuteras och är enligt Leif, en ”het potatis”. Hanna uttryckte att diagnosen inte kan användas som pedagogiskt verktyg utan ”den ger bara en fingervisning om att nu är det på den här problematiken jag ska liksom inrikta mig”. De flesta ansåg att mycket kunde och borde göras av skolan utan diagnos men att detta inte alltid var fallet av olika skäl. Som skolläkaren Pernilla uttryckte det, ”den bästa behandlingen det är en bra anpassad skola”.

Konkreta åtgärder finns på tre nivåer: organisation, klass och individ. Tabellen visar åtgärder som nämndes av informanterna. Dessa borde egentligen sättas in utan diagnos oftast sätts de inte in förrän efteråt eller i samband med en diagnosticering. Ytterligare en kolumn (”kommunnivå”) hade kunnat läggas till eftersom rektorn Leif beskrev värdet av kommunens resursskolor där det oftast går barn med minst en diagnos. Det ska även tilläggas att flera

åtgärder handlar om vad informanter hade som önskemål inte bara det som görs på de skolor som de hade kontakt med.

Organisationnivå Klassnivå Individnivå

• Fördjupad kartläggning/utredning av eleven

• Minskad klasstorlek • Lärarens förmåga till att t.ex.

strukturera lektioner

• Förebygga kränkningar, mobbing • Inga öppna klassrum med fri insyn • ”Skolvärdinnor” på rasterna. • Utbildningar om olika

funktionsnedsättningar

• Dokumenterade extra anpassningar • Påtryckningsmedel (rektor) –

lönen

• Handledning (intern eller extern) av skolpsykolog, specialpedagog • Hur den fysiska miljön organiseras • Särskild undervisningsgrupp • Två lärare i en klass

• Lugn och ro

• Elever sitter vända mot tavlan

• Elever har egna bänkar i stället för gruppbord • Hitta struktur (med hjälp

av skolpsykolog, eller specialpedagog) t.ex. tydlig inledning

• Whiteboards som är fria från ”klotter”

• Inga ben av metall på bord, stolar

• Visuella och auditiva hjälpmedel

• Förkortad skoldag • Inte äta i matsalen • Digitalt hjälpmedel • Timstock • Anpassad studiegång • Undantagsbestämmelsen • Enskild undervisning • Eget schema

I teorin ska en diagnos inte behövas men Hanna beskrev hur både lärare och rektorer säger, ”ja, men det hade underlättat om hon eller han hade haft en diagnos”. Viktigare än en diagnos tyckte hon var en beskrivning av elevens svårigheter och tillgångar.

Lagändringen om extra anpassningar har underlättat för skolor att sätta in åtgärder tidigare och kan då ha minskat diagnosernas betydelse inom skolarenan: ”Tidigare inväntade man då diagnoser, sen satte man in särskilt stöd och då dokumenterades detta i ett åtgärdsprogram” (Leif). Numera måste lärare själv eller tillsammans med arbetslaget eller specialpedagog komma på extra anpassningar och dokumentera och utvärdera dem.

Rektorn beskrev det viktigaste hjälpmedlet som elevens egen motivation, men även engagemang och acceptans av sitt funktionshinder:

Leif: Diagnosen i sig har ingen funktion. Funktionen den har är att den konstaterar någonting och att man därefter ska hitta vägar fram för att minimera det funktionshinder som finns, så kan man väl säga. Det kommer alltid att vara i vägen, det kommer alltid att vara ett hinder, det heter ju funktionshinder. Men man kan alltid försöka hitta hjälpmedel för att komma runt hindret och det största hjälpmedlet är motivation.

Det som däremot kan ha tydlig funktion är den fördjupade utredningen t.ex. WISC som görs i samband med en utredning. Den kan få fram elevens starka och svaga sidor och då kan man förstärka de starka och försöka minimera de svaga sidorna, ”utifrån en psykologutredning kan man även anpassa kravnivån” (Leif). Tina beskrev värdet av en funktionsanalys så att man arbetar med rätt saker, oavsett diagnos.

Det bästa verktyget är mänskliga resurser menade Leif och därför är det ”livsfarligt” för elever i behov av särskilt stöd att resurser skärs ner. På skolan höll de på att testa en idé med två lärare i en klass där flera elever hade diagnoser som hade upplevts som positiv av lärare och elever. Idén är dock väldigt resurskrävande.

Henrik trodde att många lärare blir bättre pedagoger genom att arbeta strukturerat med barn som har stora svårigheter (diagnoser). Alla strategier som görs i samband med barn med diagnoser kan ju även hjälpa elever utan diagnoser vilket även Boel poängterade. I slutändan blir lärarna bättre pedagoger.

Lennart undrade om det går att överföra principerna symtom, diagnos och behandling till skolans värld. Egentligen hör de hemma inom sjukvården:

Tidigare så skickade man iväg ungarna som inte funkade till BUP på remiss och så satt man och väntade tills man fick ett remissvar. Och under det året så ballade ungen helt och hållet ur. Nu har man börjat förstå mer att, okej, det är bra med diagnosen men det ändrar faktiskt ingenting här. Man måste ändå jobba med systemet eller med barnets behov just på skolans arena så har det liksom blivit att det har kommit in för mycket medicinskt på skolarenan och det har inte med det att göra utan då ska man kalla det för någonting annat i stället för diagnos.

Det är lättare att ta ut en elev som stör undervisningen än att läraren granskar sig själv och sin kompetens.

Även Tina ifrågasatte diagnosens roll i skolan, speciellt om det är föräldrarna som har drivit diagnosfrågan:

Skolan kommer inte att tro att det verkligen är en dyslexi eller de kommer inte att vilja arbeta på det sättet och de kan arbeta även utan diagnos med de kompensatoriska åtgärderna. Så att jag menar, det spelar faktiskt ingen större roll

Hon uttryckte starkt att diagnoserna egentligen inte hör hemma i skolan:

Det är bra att man vet om dem, det är bra att man tar hänsyn till dem, men det är inte de som ska styra. Det kan inte vara så att en unge som har sju diagnoser ska ha sju gånger mer resurser än den som inte har en enda men som har jättestora behov. Det blir jättekonstigt.

Boel förklarade hur det kan finnas ett spektrum med acceptans och motstånd som handlar om pedagogernas energi och ork. Det kan ha stark påverkan på pedagogens förmåga att tänka och anpassa för elever.