Diakonins roll i en senmodern värld

Överallt i vårt land, på landsbygden och i städer, tornar alla magnifika gamla kyrkobyggnader upp sig och påminner om historiens vingslag, en svunnen tid när så mycket var så annorlunda. Kyrkan har traditioner daterade långt tillbaka i tiden. En traditionsburen institution som idag befinner sig i en tid som Giddens

benämner som senmodern, en tid där modernitetens följder radikaliserats och blivit universella (Giddens 1997:11 Giddens 1996:14). Det kan vara av betydelse att här ytterligare tydliggöra skillnaderna, enligt Giddens, mellan den förmoderna perioden och nuvarande senmoderna tid, för att därigenom kunna belysa det sociala arbete en traditionsburen social institution utför i en senmodern tid. Kyrkan hade en stor betydelse i det förmoderna samhället, och dess logiker från denna tid lever kvar, så som jag kommer gå närmare in på nedan.

Giddens menar att de levnadsformer vi har idag skiljer sig från alla typer av traditionell samhällsordning, på ett sätt som aldrig tidigare förekommit (Giddens 1996:15). För att förstå på vilket sätt dagens moderna samhälle skiljer sig från det förmoderna är tillit ett centralt begrepp. Tillitrelationernas villkor såg olika ut i förmoderna kulturer och i den moderna världen, skillnader som uppstått till följd av de abrupta diskontinuiteterna. ( I teorikapitlet redogörs för dessa diskontinui- teter.) Både tillit och olika former av risk var i förmodern tid kopplade till lokala förhållanden på platsen. Fyra olika sammanhang av tillit präglade den förmoderna tiden. De två första var släktskapssystemet och lokalsamhället som plats. De tillitssammanhang som dock främst är relevanta i detta sammanhang är de två sistanämnda, religiösa kosmologier och traditioner.

Tablå 1. Tillitsmiljöer i förmoderna och moderna kulturer

Förmoderna Moderna

Allmänt sammanhang: Allmänt sammanhang:

den lokala tillitens tillitsrelationer till

övergripande betydelse urbäddade abstrakta system

---

Tillitsmiljöer Tillitsmiljöer

1. Släktskaprelationer som en 1. Personliga relationer, organisationsform för stabilise- vänskapliga eller sexuella rande sociala band över tid- som medel att stabilisera

2. Lokalsamhället som en plats 2. Abstrakta system som

med en välbekant miljö. medel att stabilisera

relationer över obegränsade avstånd i tidrummet.

3. Religiösa kosmologier som 3. Framtidsorienterat, trosformer och rituella bruk, kontrafaktiskt tänkande vilka erbjuder en av försynen som ett sätt att förbinda bestämd tolkning av det mänskliga det förflutna och det nu-

livet och naturen. varande.

.

4. Traditioner som ett medel att förbinda nutid och framtid; orienterade mot det förflutna i en

reversibel tid. (Giddens 1996:99)

Den religiösa kosmologin hade ett stort inflytande. Religiös kosmologi kan ge en moralisk och praktisk tolkning av det egna och det sociala livet, och dessutom ge hållpunkter att förlita sig på. Dock kan religiösa trosföreställningar samtidigt medföra både oro och förtvivlan i sådan grad att Giddens dessutom räknar dem som en risk under förmoderniteten. Traditionen representerar den fjärde

tillitsrelationen under förmodern tid. Då religionen står för en uppsättning trosföreställningar och bruk, står traditionen för sättet som de organiseras. Detta sker särskilt i förhållande till tiden. Traditioner styrs av ”reversibel tid”, vilket innebär att de styrs av upprepningens temporalitet och logik, d.v.s. det förflutna är medel för att organisera framtiden. Traditioner är rutiner, men sådana som är fyllda med ett innehåll. Genom tillit till en kontinuitet i förhållande till det förflutna ger traditioner en ontologisk trygghet. Poängen hos Giddens är inte att frammåla förmoderntid som en enbart trivsam och trösterik tid. Förmodern tid hade sina faror. Giddens belyser den skillnad i tillitsmiljöer som blivit en följd av moderniteten (Giddens 1996:97 ff.).

I teorikapitlet beskrivs de tre källorna till modernitetens dynamiska karaktär,

åtskiljandet av tid och rum, urbäddningen och den reflexiva kunskapstillägnelsen.

Det är inverkan från dessa som har kopplat loss tillit från den lokala kontexten. De abstrakta systemen, symboliska medel och expertsystem (också beskrivna i teorikapitlet) som urbäddningsmekanismerna gett upphov till bygger på tillit. Tillitsammanhangen har alltså i modern tid förflyttats från lokala platsen, släktsystem, religiösa kosmologier och traditioner till tilliten till de abstrakta systemen, där dessa system ger en vardaglig trygghet. Istället för en orientering mot det förflutna som utmärker traditionella kulturer, är tänkandet

framtidsorienterat och kontrafaktiskt. Framtiden är hela tiden öppen och framtiden struktureras reflexivt i nuet utifrån strömmen av kunskaper, som tränger in i de miljöer som de är kunskap om (Giddens 1996:84:104, Giddens 1997:41:45). Som sagt ser Giddens vår samtid som en Jagannath, en tillvaro som är skenande och oberäknelig. Förändringshastigheten är hög och ingen vet vart vi färdas. Insikten om att moderniteten är tveeggad har sipprat ner till alla

människor. Förnuftet skulle genom en säkert grundad kunskap ge en känsla av visshet. Reflexiviteten har undergrävt den säkra kunskapen, där ständigt ny

kunskap reviderar eller omkullkastar den befintliga. Nya omfattande faror har uppkommit som vi måste hantera (Giddens 1997:31:39 ff.).

Kyrkans sociala arbete utförs alltså i en dynamisk skenande tid, med föränd- ringsprocesser som är djupgående och har en omfattande räckvidd. Många av kyrkobyggnaderna är byggda i en tid när moderniteten ännu inte hade inträtt. Den religiösa kosmologin är densamma nu som under den tid det omgivande samhället hade en helt annan karaktär. Den kyrkliga institutionen befinner sig i en modern tid men har samtidigt en logik lik den som rådde i förmodern tid. Till stor är kyrkan en traditionsburen institution vilket innebär att kyrkan skapar nuet utifrån ett tillbakablickande. Därmed är ett utmärkande drag för det sociala arbetet inom

kyrkan att arbetets motivation och dess bevekelsegrund utgår ifrån en annan logik än den som råder i det övriga samhället. En följd av kyrkans förmoderna logik är

att kyrkan kan bidra med en annan hastighet, där övriga samhället med dess sociala institutioner är en skenande Jagannath. När kyrkan urformar sin roll i dagens samhälle sker det inte utifrån en reflexiv process, i en framåtblickande konstant förändring. Samtidigt är kyrkan till delar påverkad av samtiden och den reflexivitet som pågår i dess omgivning. Men till sin egen natur är tillitsmiljön i stora drag en annan. Att kyrkans diakonala arbete skulle ha en annan förändrings- hastighet belyses av att diakonerna talar om avsaknad av förändringar. Ingen av diakonerna förbinder kyrkans separation från staten med förändringar. En omgivande sekularisering, där många människor idag inte är troende, har inte heller på något specifikt sätt påverkat utformningen av deras arbete. Arbetet så som det beskrivs har istället en karaktär av att vara detsamma, att på så vis

utmärkas av en stabilitet. När diakonerna talar om förändringar av arbetet, handlar dessa om hur arbetet anpassas efter olika gruppers behov, såsom att arbetet

påverkas av t.ex. en ökad ekonomisk utsatthet och ökad psykisk ohälsa. Engels (2006) visade i sin avhandling att kyrkans diakonala arbete endast i begränsad utsträckning vänder sig till utsatta och marginaliserade utan i hög grad vänder sig till gruppen Engels benämner som ”distanserad mellangeneration”. Detta trots att styrdokument och inomkyrkliga texter uttrycker att kyrkans diakonala arbete primärt ska vända sig till utsatta människor. Undersökningen genomfördes åren efter 2000, när kyrkan och staten precis hade separerats. Engels tolkade därför detta som att kyrkan till följd av denna förändring medvetet vände sig till grupper de inte ville tappa som medlemmar. Det har nu gått 18 år sedan separationen. Denna studie har inte närmare undersökt vilka grupper det diakonala arbetet vänder sig till, såsom Engels gjort. Det kan dock konstateras att någon skillnad inte förefaller ha ägt rum sedan separationen, eller att samtal förts om att göra sådana förändringar.

Kyrkans arbete i förhållande till modernitetens expertsystem

Expertsystem är ett av de två abstrakta systemen. Med expertsystem avser

Giddens både de som bygger på teknisk expertis och de som sträcker sig över sociala relationer och går ända in i vår intima sfär. Advokater, läkare och terapeuter är lika viktiga för expertsystemen som ingenjörer och tekniker

(Giddens 1997:28). (se teorikapitlet) Som nämnt ovan är expertsystemen beroende av tilliten till dem, inte tillit till personer, utan till systemen som sådana. Också i detta avseende skiljer sig kyrkans sociala arbete från välfärdsstatens. Socionomer, psykologer och annan expertis som arbetar inom offentlig välfärd ingår alla i expertsystemen. Kyrkans diakoner har en akademisk utbildning eller annan fackutbildning i botten (Idag krävs en akademisk utbildning). Men institutionen de verkar inom ingår inte i ett sådant abstrakt system. Den som kommer till kyrkans sociala arbete möter inte på samma tydliga sätt ett expertsystem, som den

som uppsöker socialtjänsten eller psykiatrin. Diakoner ingår i ett annat slags ”expertsystem”, en religiös kosmologi, ett system med helt annan karaktär än modernitetens. Diakonerna uttrycker att alla är välkomna till det sociala arbetet. D.v.s. de frågar inte om människor är medlemmar i Svenska kyrkan, och det görs inte någon skillnad på om de som kommer inte har en tro eller om de har någon annan trosuppfattning. Diakonerna menar att det är just människor de möter. Mötet med människan är det centrala, och diakonens egen tro ger de explicit uttryck för när de anser det vara rätt för den personen. Uttryckt med andra ord, är diakonernas egen tro något i bakgrunden i det direkta mötet, och tas fram när det bedöms vara lämpligt. Om den som kommer till kyrkans sociala arbete inte möter modernitetens expertsystem, och det ”expertsystem” som utgör grunden för diakonernas arbete, den religiösa kosmologin, står i bakgrunden i det direkta mötet blir frågan vad besökaren möter? Där expertsystemen inte är aktiva finns möjlighet till möte med en medmänniska. Besökaren möter således i hög grad en medmänniska i kyrkans sociala arbete, särskilt vid enskilda samtal och vid olika gemenskapssammanhang (inom delar av den diakonala verksamheten är det religiösa uttrycket mer i förgrunden). Dock är denna medmänniska, diakonen, själv förankrad i en kristen tro, men har inte intentionen att låta denna vara explicit central i mötet, utan mötet med en människa utgör fokus. Detta skiljer dagens diakonala arbete från diakoners arbete historiskt. Under 1800-talet, i diakonisällskapens begynnelse, var räddandet av själar primärt för det sociala arbetet. Detta förändrades vid tiden kring sekelskiftet 1900, till frälsning genom sakrament. En religiös intention var alltså central i arbetet. Idag är den kristna tron tydligt närvarande genom institutionen och diakonens egen religiositet, men har inte ett primärt, explicit fokus inom delar av det sociala arbetet.

Dock har diakonen i delar av den diakonala verksamheten också en roll som ligger närmare expertsystemens. När diakonen ger bistånd till ekonomi och hjälp med olika behov som involverar den offentliga välfärden är diakonen i någon mån en del av de abstrakta systemen. Också i samverkan med välfärdstaten och andra ideella organisationer och de sammanhang där diakonen har en profetisk röst, tangerar arbetet mer expertsystemens. Diakonen kan alltså i förhållande till expertsystemen sägas ha olika roller.

Rum för idealism

För en diakon är den kristna tron utgångspunkt och grund för arbetet. Genom att inte vara en del av modernitetens reflexivitet, och därmed inte en del av expert- systemen, har en diakon ett annat utrymme för en idealism att ta sig uttryck i arbetet, än de som arbetar inom abstrakta system. Att arbeta som diakon innebär att ha en tro närvarande i det dagliga arbetet. Det uttrycks av diakonerna i denna undersökning bl.a. som att Gud är närvarande i det dagliga arbetet, ger vägledning och att Bibeln utgör arbetsbeskrivning. Också människor som arbetar inom andra sociala institutioner kan naturligtvis uppleva en stark idealism. Skillnaden är att de i uttryck av denna måste hålla sig inom ramen de abstrakta systemen medger. Diakonerna uttrycker en stor nöjdhet med sitt arbete. Flera av dem upplever sig ha en stor möjlighet att utföra det arbete de önskar utföra. Friheten i det diakonala arbetet är tämligen stor, där diakonen i hög grad själv kan styra över utformningen av arbetet. Flera av diakonerna uttrycker spontant hur mycket de trivs med sitt arbete. Detta beror säkert på flera faktorer, men en av dessa kan vara just en tillfredsställande känsla av att kunna utforma ett arbete grundat på idealism.

Ett globalt samhälle

Globalisering är en annan inbyggd tendens inom modernitetens dynamiker. Giddens definierar globalisering som världsomfattande sociala relationer som förbinder skilda lokaliteter med varandra, så att händelser som uppträder långt bort påverkar lokala företeelser (Giddens 1996:66). Ökade flyktingströmmar kan ses som en del av denna globalisering, en företeelse som påverkar det lokala sociala arbetet. Samtliga diakoner uttrycker att ökade flyktingströmmar har påverkat det sociala arbetet, genom att den diakonala verksamheten i högre grad kommit att arbeta med denna grupp. Det mångkulturella samhället har gett kyrkan en ny roll i förhållande till detta. Hur mycket olika församlingar arbetar med flykting- och integrationsarbete beror på i hur hög grad människor från berörd grupp bor inom församlingens område. Några av diakonerna belyser att kyrkans arbete påverkades av det stora asylmottagandet under hösten 2015. Hellqvist och Sandbergs (2016) studie visar att åtta av tio församlingar över hela landet hade verksamhet för asylsökande och nyanlända 2015-2016 under det stora

mottagandet som då skedde. Det hade en positiv effekt för kyrkan genom att nya grupper av volontärer anslöt sig till denna verksamhet. Det mångkulturella

samhället har inneburit flera förändringar för kyrkans arbete. En fördel för kyrkan som belyses i Hellqvist och Sandbergs studie är att många kommer från länder där religion är en självklar del av livet. Denna aspekt belyser också en av diakonerna i denna studie som arbetar i en stadsdel med många människor av annan etnisk bakgrund. Att vara troende är en självklarhet för de allra flesta människor hon kommer i kontakt med. Därmed vill människor gärna prata om tro och religion. I denna del av staden kan samhället inte sägas vara sekulärt, konstaterar hon. Men många har en annan tro än protestantisk kristen, så Svenska kyrkan är i denna stadsdel en minoritetskyrka. En förändring för Svenska kyrkan, från att ha varit statskyrka år 1536-2000, till att nu vara minoritetskyrka i delar av samhället.

Svenska kyrkan i det senmoderna samhället

Slutligen görs här ytterligare jämförelse med vad annan forskning visar. Olika studier visar att ett förändrat samhälle har fått till följd att kyrkan har genomgått förändringar. Sekularisering och separationen från staten har lett till ett sjunkande medlemsantal, vilket medfört att kyrkan aktivt arbetar på att framstå som attraktiv. Idéer som är på modet i det omgivande samhället vad gäller rationalisering och organisering av organisationer har letat sig in i församlingar (Öljarstrand 2011, Blehr 2016, Linde 2010, Engels 2006). Diakonerna i denna studie verkar dock inte uppleva sådana förändringar i det sociala arbetet. De belyser att förändringar påverkar arbetet, men det handlar då om samhällsförändringar som medför en fördjupad utsatthet och delvis en ny slags sådan. Resultatet i denna studie visar således något annat än annan forskning. Detta kan delvis bero på att enbart det diakonala arbetet varit föremål för studien. Kanske har det skett förändringar lik den annan forskning visar i församlingarna som inte påverkar specifikt det diakonala arbetet i så hög grad. Andra studier har haft andra och bredare fokus. Engels (2006) har dock i sin studie enbart studerat det diakonala arbetet, men visar att det sociala arbetet hade fokus på att vända sig till grupper som annars riskerar att lämna kyrkan. Diakoner arbetar inom en institution och förändringar inom den borde ändå i någon mån påverka deras arbete. På så vis är en avsaknad av förändring till följd av separationen från staten och sekulariseringen ett utmärkande resultat. Vilket kan peka på att kyrkan alltjämt är en institution med traditioner och religiös kosmologi som är tillbakablickande. Genom att kyrkan inte deltar i reflexiviteten utan styrs av en annan logik har förändringar inom institutionen en annan takt, en tröghet, som omgivande samhälle saknar. Detta

skiljer kyrkans sociala arbete från övriga välfärdsstatens omsorgsarbete. I vilken grad, och på vilket sätt förändringar påverkar kyrkan kan möjligtvis skilja sig åt i olika församlingar. Det ska dock belysas att diakonerna tror att förändringar är att vänta framöver. De tror att en försämrad ekonomi kommer att påverka, t.ex. genom att de ideella krafterna blir viktigare. Förändringar sker, men förmodligen i en långsammare takt än för andra institutioner.

Vilken roll kyrkan och det sociala arbetet ska ha i samhället är en fråga utan givna svar. Samhällsförändringar medför att det diakonala arbetet påverkas och diakonerna kan få ompröva sin roll. Från svenska folkets sida finns en positiv attityd till kyrkan. Medlemmarna har ett stort förtroende för det diakonala arbetet, och upplever kyrkan ha en relevans i dagens samhälle (Bromander 2010). Enligt Bäckström och Hollmer (2013) har svenskarna en positiv attityd till Svenska kyrkan som aktör inom välfärdssamhället, dock främst de verksamheter som riktar sig till de som står utanför ett aktivt arbetsliv och är särskilt hjälpsökande.

Bäckström, Beckman & Pettersson (2004) resonerar kring att kyrkan, genom att ha fått en självständighet i frågor om människovärde och solidaritet, skulle kunna fylla en ny funktion i det offentliga samtalet om sådana Frågor. Vilken roll det diakonala arbetet kommer ha framöver får framtiden utvisa. Enligt vad diakonerna själva siar om framtiden kommer det diakonala arbetet behövas, kanske ännu mer än idag.