genomförandet av direktivet
4.3 Direktivets tillämpningsområde .1 Personer som omfattas av direktivet .1 Personer som omfattas av direktivet
4.3.4 Direktivets brytpunkter Direktivets starttidpunkt Direktivets starttidpunkt
Bedömning: Direktivet gäller fr.o.m. att en person blir miss-tänkt eller tilltalad för brott. Ett barn som är missmiss-tänkt eller tilltalat för brott ska garanteras rättigheterna enligt direktivet fr.o.m. att hans eller hennes situation i väsentlig mån påverkas av misstanken eller anklagelsen. Denna tidpunkt får vanligtvis anses inträda när barnet delges skälig misstanke om brott eller på annat sätt officiellt görs medveten om brottsmisstanken. Även innan den tidpunkten kan direktivet innebära förpliktelser för be-höriga myndigheter.
När det gäller förfaranden enligt en europeisk arresterings-order gäller rättigheterna enligt direktivet från det att den efter-sökte personen i fråga grips.
Rättigheterna som direktivet förutser gäller, som framkommit, inte enbart domstolshandläggningen utan även t.ex. vid polis och åkla-gares handläggning av ett brottmål och förfaranden enligt en euro-peisk arresteringsorder.
44 Jfr också prop. 2012/13:132, s. 18 f. och Ds 2015:7, s. 38.
Utgångspunkter vid genomförandet av direktivet SOU 2017:68
102
När det gäller frågan hur tidigt rättigheterna ska börja tillämpas i straffrättsliga förfaranden kan konstateras att direktivet omfattar misstänkta och tilltalade. Detta framgår av artikel 2.1. Övriga in-volverade, såsom exempelvis vittnen eller målsägande som är barn omfattas alltså inte av direktivet. Dock gäller direktivets rättigheter så snart som ett barn blir misstänkt för brott. Ett barn som ur-sprungligen inte var misstänkt, men som blir det t.ex. i samband med ett polisförhör omfattas således av direktivet. Detta framgår uttryckligen av artikel 2.4.
Därmed är det rätta sättet att ta reda på hur tidigt rättigheterna träder in att fråga sig när en person är misstänkt eller tilltalad för brott. Framhållas bör här att direktivet inte bara är ett komplement till de övriga direktiven i färdplanen utan också till t.ex. oskulds-presumtionsdirektivet. Det nu aktuella direktivet är avsett att lämpas på samma förfaranden, men är framför allt ägnat att ta till-vara misstänkta och tilltalade barns rättigheter. Det upprätthåller således de rättigheter som garanteras enligt de övriga direktiven – men omfattar särskilda skyddsmekanismer för barn.
Därför måste spannet för direktivets tillämpningsområde vara lika brett som när det gäller övriga direktiv. Bland dessa är det oskuldspresumtionsdirektivet som har det bredaste spannet eller, mer specifikt, den tidigaste starttidpunkten. Det direktivet gäller också så snart någon är att anse som misstänkt eller tilltalad för ett brott.45 Det gäller fr.o.m. att det straffrättsliga förfarandet inleds, dvs. även innan dess att personen formellt underrättats om brotts-misstanken.
På den punkten skiljer sig oskuldspresumtionsdirektivet och följ-aktligen även det nu aktuella direktivet från de övriga direktiv som omfattas av färdplanen. De direktiven – som alltså tar sikte på rätten till tolkning och översättning, rätten till information, rätten till till-gång till försvarare och rättshjälp – träder in när personen formellt, av en behörig myndighet, görs medveten om misstanken eller anklagel-sen. Flera av dessa direktiv har, som framkommit, redan genomförts i svensk rätt. Då har, med rättegångsbalkens terminologi, skrivningarna i direktiven ansetts innebära att rättigheterna ska börja tillämpas vid delgivning av skälig misstanke om brott enligt 23 kap. 18 § RB.
Dessa direktiv har alltså ansetts ha sin startpunkt när en
45 Se SOU 2017:17, s. 53 ff. med där gjorda hänvisningar.
SOU 2017:68 Utgångspunkter vid genomförandet av direktivet
sökning har kommit så långt att någon skäligen misstänks (dvs. inte bara ”misstänks”) för brott och underrättas om misstanken.
I praktiken torde även detta direktiv, i de allra flesta fall, träda in när den misstänkte underrättas om skälig misstanke om brott enligt 23 kap. 18 § RB eller på annat sätt officiellt görs medveten om brottsmisstanken. Spannet för detta direktiv kan emellertid, i likhet med vad som gäller för oskuldspresumtionsdirektivet, inte alltid begränsas till denna startpunkt. En förundersökning ska visserligen, särskilt när det gäller barn, bedrivas skyndsamt och den som skäligen kan misstänkas för brottet, som regel, underrättas i ett tidigt skede.
Ibland kan det dock t.ex. förekomma att förundersökningen kan ha pågått en tid utan att personen når upp till misstankegraden ”skälig misstanke”. Som redogjorts för i samband med genomförandet av oskuldspresumtionsdirektivet finns det också andra situationer där den formella underrättelsen om skälig misstanke kan dröja något.46
I dessa fall kan den enskilde vara misstänkt för ett brott utan att officiellt ha underrättats om det. En förutsättning för att direktivet ska vara tillämpligt i dessa fall torde, med ledning av Europadom-stolens praxis, vara att den enskildes situation i väsentlig mån på-verkas av misstanken mot honom eller henne även före det att han eller hon blivit delgiven skälig misstanke för brott.47 Således är det av vikt att den nationella regleringen möjliggör en sådan ordning.
Främst torde direktivet, innan den formella underrättelsen, mana till ett visst förhållningssätt för myndigheterna.48 Dessa kan ha att ta hänsyn till rättigheterna enligt direktivet i ett tidigt skede. Det kan t.ex. handla om hur en myndighet förhör en person. Hörs en per-son som vittne fast han eller hon i realiteten är misstänkt torde rättig-heterna enligt direktivet t.ex. gälla, trots att någon formell under-rättelse om brott inte givits (om personen blir misstänkt under förhöret ska förhöret ju också avbrytas och personen underrättas om brottsmisstanken m.m. Hörs en person som vittne men i
46 Ibid.
47 Se t.ex. domar från Europadomstolen den 27 juni 1968 i målet Neumeister mot Österrike; den 27 juni 1968 i målet Wemhoff mot Tyskland; den 27 februari 1980 i målet Deweer mot Belgien; den 15 juli 1982 i målet Eckle mot Tyskland; den 10 december 1982 i målen Corigliano och Foti m.fl.
båda mot Italien. Jfr också Europadomstolens dom den 13 september 2016 i målet Ibrahim m.fl.
mot Förenade kungariket. Jfr vidare Nowak, Karol, Oskyldighetspresumtionen, Stockholm, Norstedts Juridik AB (2003), s. 115 ff. Se vidare resonemanget i SOU 2017:17 s. 55 ff. med där gjorda hänvisningar.
48 Se även resonemanget i SOU 2017:17, s. 53 ff. med där gjorda hänvisningar.
Utgångspunkter vid genomförandet av direktivet SOU 2017:68
104
teten är misstänkt kan rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i europakonventionen kränkas).49 Det förefaller också t.ex. natur-ligt att en person som häktats i sin utevaro garanteras rättigheter.
Av särskild betydelse i detta direktiv är bestämmelserna om rätt till skydd av privatlivet – som förstås bör prägla myndigheternas för-hållningssätt direkt från det att barnet blir misstänkt för brott.
Även i de fall underrättelse enligt 23 kap. 18 § RB inte förekom-mer måste den misstänkte eller tilltalade naturligtvis kunna förlita sig på att få sina rättigheter garanterade.
Slutligen ska nämnas något om vad som gäller i förhållande till förfaranden enligt en europeisk arresteringsorder. Direktivet om-fattar också, som framkommit, bestämmelser som ger det barn som är föremål för en europeisk arresteringsorder visst skydd. Rättig-heterna enligt direktivet gäller då från det att personen i fråga grips, se artikel 2.2.
Direktivets sluttidpunkt
Bedömning: Rättigheterna enligt direktivet ska kunna åberopas fram till dess att brottmålsförfarandet avslutats.
När det gäller förfaranden enligt en europeisk arresterings-order finns inte någon uttrycklig sluttidpunkt angiven i direkti-vet. En naturlig sluttidpunkt torde dock normalt sett vara när ett överlämnande från Sverige enligt en arresteringsorder har verkställts.
Direktivets rättigheter gäller, enligt artikel 2.1, fram till dess att det straffrättsliga förfarandet har avslutats genom ett slutgiltigt av-görande i frågan om den misstänkte eller tilltalade begått brottet.
Rättigheterna gäller även under rättegången och i väntan på beslut om ett eventuellt överklagande. De upphör att gälla först när av-görandet har vunnit laga kraft.
Med detta måste förstås att förfarandet sträcker sig i tiden fram till dess att ansvarsfrågan har avgjorts genom ett avgörande av
49 Ang. frågan hur en person som blir misstänkt under ett förhör ska behandlas, se t.ex. RättsPM från Åklagarmyndigheten, Artikel 6 i Europakonventionen. Rätten till en rättegång ur ett praktiskt åklagarperspektiv, Utvecklingscentrum Malmö, februari 2012, RättsPM 2012:5.
SOU 2017:68 Utgångspunkter vid genomförandet av direktivet
rätt eller hovrätt som vunnit laga kraft, alternativt ett avgörande från Högsta domstolen (ett strafföreläggande som godkänts gäller såsom lagakraftvunnen dom).50
Däremot medför inte direktivet några rättigheter vid handlägg-ning av en ansökan om reshandlägg-ning, en ansökan om återställande av för-sutten tid eller en klagan över domvilla. Om en sådan ansökan eller klagan avseende ett extraordinärt rättsmedel bifalls, återupptas dock handläggningen av det straffrättsliga förfarandet. I de situationerna gäller rättigheterna enligt direktivet.
Direktivet är som sådant inte heller avsett att omfatta rättsliga förfaranden såsom t.ex. en talan om undanröjande av villkorlig dom eller skyddstillsyn. Frågan om den misstänkte eller tilltalade har begått brottet är då redan avgjord och lagakraftvunnen. En annan sak är att vissa av de rättigheter som följer av direktivet i praktiken ska tillämpas även vid dessa typer av förfaranden.
Framhållas bör också att ett straffrättsligt förfarande även kan avslutas på annat sätt än genom ett avgörande i sak. När t.ex. en för-undersökning har lagts ned av en åklagare och målsägande begär över-prövning av beslutet hos en högre åklagare gäller inte direktivet, eftersom den person som tidigare underrättats om brottsmisstanken då inte längre än misstänkt. Först om det beslutas att förunder-sökningen ska återupptas gäller direktivet.
När det gäller förfaranden som omfattar en europeisk arrester-ingsorder finns inte någon uttrycklig sluttidpunkt för när rättig-heterna inte längre gäller angiven i direktivet. En naturlig sluttidpunkt torde dock normalt sett vara när ett överlämnande från Sverige enligt en arresteringsorder har verkställts.
50 Se även de propositioner och andra förarbeten som genomfört tidigare direktiv i färd-planen, t.ex. Ds 2015:7, s. 36. Jfr även t.ex. SOU 2017:17, s. 58 f.