Diskursen om det lekande barnet

Kommunikationens betydelse är stor för sociala interaktioner och lek, och därmed får AKK en stor betydelse när barnet inte använder det verbala språket i leken. Med hjälp av nodalpunkterna inkludering och exkludering har handlingsmöjligheterna som diskursen skapar kartlagts och till följd av detta, vilka subjektspositioner som möjliggörs barnet i förskolans lekar.

6.1.1 Handlingsmöjligheter i leken

Inom diskursen om det lekande barnet artikuleras att AKK ska möjliggöra alla barns lek genom kommunikativt tillgängliga miljöer. Det framkommer samtidigt i texterna att barn som använder AKK som enda alternativ för kommunikation begränsas i sina handlingsmöjligheter i leken. Bildkommunikationsstöd beskrivs vara ett av de vanligaste alternativa kommunikationssätten på förskolorna idag och de förekommer ofta i förskolans valsituationer och lekar. Bildkommunikationsstöden tillverkas oftast i någon form av samverkansgrupp innefattande pedagogen, vårdnadshavaren och logopeden. Det är inte alltid barnet självt närvarar, men barnets perspektiv sägs ändå beaktas i samverkan. SPSM (2015) nämner i slutet av sin informationsfolder att barnet självt bör vara delaktigt i den samverkan som sker i anpassningen av AKK-materialet. Detta efter en nästan 30 sidor lång text om allas rätt att kommunicera. Frekvensen av hur många gånger barnet nämns, respektive inte nämns som medskapare i materialet, är talande för att barnet utesluts som medskapare i diskursen. Barnet har således begränsad möjlighet att påverka ordförrådet i leken som erbjuds genom bilderna. Det lekande barnet ska ges möjlighet att delta i förskolans sociala interaktioner och leksituationer. Inom diskursen ses kommunikationskartor som en optimal lösning för att skapa inkluderande och kommunikativt tillgängliga lärmiljöer. SPSM (2016) skriver att bilder kan behövas på både kollektiv som individuell nivå, vilket också regionerna gör men inte lika uttalat. Barnets självständighet ska utvecklas genom möjligheten till kommunikativa handlingar i den kollektiva gruppen, vilket också resulterar i att handlingsmöjligheterna i leken utökas:

30 När barnet har bestämt och pekat på vad han eller hon vill göra bekräftar du svaret och tar fram en situationskarta som passar just den leken. På situationskartan har du bilder på föremål som behövs. […] Är föremålen nåbara kan barnet lika gärna hämta dem själv. I leken kan barnet sedan med hjälp av kommunikationskartan styra vad som ska hända (SPSM, 2016, s.21 - 22).

Detta kan ses som ett exempel på där det lekande barnet får uppleva känslan av självständighet och inkludering i den kollektiva gruppen. Handlingsmöjligheterna ökar när barnet får ’styra’ sina egna val och påverka lekens utgång efter egen vilja. Det går inte att bortse från det faktum att barnet inte fått vara medproducent till bilderna. Därmed är det inte bara barnet som styr vad som sker med hjälp av kommunikationskartan, vilket materialet initialt skriver fram. Producenten av kommunikationskartan har möjligheten att styra dess innehåll, vilket tyder på en maktrelation som gör producent (förskollärare) och brukare (barnet) beroende av varandra. Det går heller inte att bortse från att bildernas slutna system begränsar valmöjligheterna. Om barnets kamrater leker något som barnet saknar ord (bild) för, kan det leda till barnet exkluderas från barngruppen genom avsaknaden av valmöjligheter.

I bildanalyserna kan förskollärarens möjlighet att kontrollera handlingsmöjligheterna inom diskursen tydligt utläsas i de kommunikationskartor som Västra Götalandsregionen tillhandahåller. AKKtivs situationskarta för lek illustrerar sammanlagt 34 bilder, som representerar ett flertal olika ordklasser för att öka möjligheten till kommunikation. 14 av dem är verb, aktiviteter, som barnet ska kunna prata om och önska att göra. SPSM (2016) skriver att ”det är viktigt att tänka över valet av bilder eller symboler så att de passar personens språkliga och kommunikativa behov och förutsättningar” (s. 16) med anledning av att barnet ska skapa ett intresse för att kommunicera. Vissa bilder kan ses som normaliserande och inneslutande, och därmed faller också en del bilder bort genom att de utesluts. Barnet som ska välja ’fritt’ får då välja mellan situationskartans utvalda lekar, i form av bland annat att dansa, kittla, pussa och krama. Lekar av vildare karaktär så som brottning och krigslek är uteslutna från AKKtivs situationskarta. Det finns dock två bilder som skiljer sig från resterande bilder på kartan då dessa inte kompletterats med text. Bilderna, bajskorv och prutta, indikerar genom frånvaron av språksättning sig vara diskursens gränsobjekt, som är aktiviteter på gränsen till att inkluderas i diskursen.

31

6.1.2 Subjektspositioner i leken

Det är ovan konstaterat att barnets handlingsmöjligheter påverkas av kommunikationskartornas innehåll. Följaktligen sker en konstitution av barnet som subjekt genom det språkstödjande materialet. Diskursen talar för att barnet möjliggörs en inkluderad roll som det aktivt lekande barnet i förskolan, men om valmöjligheterna begränsas, också en exkluderad roll som det passivt lekande barnet.

Det aktivt lekande barnet tar stor plats inom diskursen och uppmärksammas genom den positiva framställningen om barns lek. Diskursen talar för att barn ska inkluderas i förskolans lekar genom tillgång till AKK och således kan barnet leka självständigt och aktivt i den stora barngruppen. Genom att överblicka de bilder som bildkommunikationen innehåller, kan man tydligt se att det lekande barnet ska leka glada, lustfyllda lekar på ett försiktigt och trevligt sätt. Enligt SPSM (2015) ska flera ordklasser representeras för att göra barnets språk kommunikativt. De flesta bildkommunikationskartorna i analysen uppfyller kraven för detta, men vid djupare granskning kan man bland annat se att AKKtivs situationskarta utesluter vissa ord inom ordklasserna. Som ett exempel på detta ska adverben försiktigt och mysigt ge barnet möjligheten att uttrycka hur det vill utföra sina valda aktiviteter. Det onormala utesluts genom avsaknaden av antonymer och det lekande barnet konstitueras därmed till ett barn som leker enligt de ramar som diskursen tillåter.

Det passivt lekande barnet beskrivs i textmaterialet som ett barn som behöver hjälp och stöd i sociala interaktioner och lekar. Västra Götalandsregionen menar att barn med funktionsvariationer kan ha sämre förutsättningar i den spontana leken. De skriver att leksituationen bör anpassas och föreslår således ’leklådor’ som ett alternativ för detta. I förhållande till det passivt lekande barnet ska dessa göra leken mer kommunikativ och tillgänglig. Veterinären är en leklåda och består av ett doktorskit med ett mjukisdjur och en situationskarta. Det finns färdiga förslag på vilka ord och begrepp som kan behövas i leken för att pedagogen ska kunna förbereda sig på dessa. Utformningen av materialet skapar en trygg och förutsägande struktur vilket kan vara till stor hjälp för barnet som förhåller sig passivt i leken, men också för att underlätta för omgivningen som ska kommunicera med barnet:

För att underlätta för kommunikationspartnern kan en instruktion finnas i lådan för hur man kan leka den aktuella leken och även tips på ord och begrepp som kan tränas. Men tänk på att låta leken vara kravlös och lustfylld!

Genom de fasta lekinstruktionerna skapas en förutsagd lek mellan förskollärare och barn. Syftet med leklådan är främst att skapa förutsägbarhet för barnet som är passivt och behöver hitta

32 strategier för att leka. Möjligheten att leka aktivt och oförutsagt blir samtidigt nästintill omöjligt. Leklådan och bilderna styr leken i en riktning som barn ’normalt’ leker veterinär. Detta kan också liknas vid de situationskartor som barnet tilldelas i lekar som affären, lägenheten, frisören och så vidare. När barnet placeras i rollen som ett passivt lekande barn, som behöver hjälp i leken - kan möjligheten till rollen som aktiv därmed bli utom sikte.

Det aktiva barnet och det passiva barnet kan båda ses som två olika diskurser inom lekdiskursen och som två möjliga subjektspositioner att placeras i. Det viktiga är dock inte att särskilja diskurs och subjektsposition, utan snarare att påvisa hur vissa positioner blir lättare och mer tillgängliga än andra.